[under uppförande]

Och jag kan ju säga, att utan Daniel skulle jag vara körd. Helt jävla lost.

Ända sen i åttan har jag motiverat mig själv till att plugga, när motivationen inte funnits där, genom att äta choklad och glass. Jag åt aldrig något med raffinerat socker i, förutom när skolan fick mig att må piss. Det senaste året har det här beteendet eskalerat. Så i fredags, på mösspåtagningen, tänkte jag att idag är sista dagen jag ska äta socker på länge. Men jag har blivit beroende. Jag lyckades hålla mig igår genom att äta chips. Idag tiggde jag mamma om pengar, gick till affären och handlade, och lagade en wok med haricot verts och champinjoner. Ibland överraskar jag mig själv med min egen matlaging. Sen landade jag i verkligheten av ett sms från Anna, som ville bestämma träff för arbete med Vällingbyprojektet och jag har lurat mig själv. Det är inte alls slut. Det är alldeles för mycket kvar. Jag åkte in till stan, gick in på en Konsum och köpte en chokladkaka, satte i mig den i en rasande fart. Den var åtminstone både krav- och rättvisemärkt, så jag behöver inte få dubbelt dåligt samvete. Och god var den.

Det är lustigt hur mycket man kan känna igen sig i pojkbandstexter ändå. Men det kanske är det som är meningen med dem. Affärsidén. Så vaga att de skulle kunna handla om varsomhelst. Jag hittade ett par Backstreet Boys- och Westlife-låtar på MP3-spelaren. Det överproducerade söta passade på något sätt så bra ihop med chokladsmaken i munnen.

Sen fikade jag med ett par vänner. Det var nästan hela torsdagsfikagängen, vi satt bara tvärs över gatan från där vi brukade sitta, året då jag gick i nian. Och vi pratade om nästan samma saker. Eller, ja, de pratade. Jag pratar så sällan i grupp. Jag pratar rätt sällan nuförtiden överhuvudtaget, känns det som. Det fanns en sort trygghet i att det var så likt. När jag gick ner i tunnelbanan efter två timmar på fiket hade världen fått tillbaka lite av sina fasta former.

Nu är nästan allt plugg gjort. Ute är det sommarvarmt och jag kan ha klänning på mig. Idag är det mösspåtagning på skolgården. Jag går som på moln.

Jag läser Förbindelse av Åsa Ericsdotter:

Första fjärilar, en bit gräs som torkar, vi har vetat det hela tiden, att du skulle komma att du skulle gå över. Timmarna däremellan i feber.

Och jag vet. Men när?

Igår fick jag veta att jag bor i ett miljonprogramshus. Lisa hade lektion om statsplanering och sa att Kista och Skarpnäck var de sista bostadsområdena som byggdes inom miljonprogrammet. Det hade jag inte en aning om förut.

Jag har kommit på något annat angågende mitt hus också. Eller, jag har väl alltid vetat det, men inte tänkt på det så konkret. Arkitekterna till min del av Skarpnäck måste ha varit helt galna. Alla sneda tak och skorstenar och bristen på någon som helst sorts logik eller mönster i hur husen omsluter sina gårdar, alla konstiga tegelfasader och gångar och blommande träd. Bara en grej som lusthusen. Istället för att ha en balkong, har vi ett litet lusthus på pelare ansluten till loftgången utanför vår dörr. Det finns kanske ett femtital lägenheter på min gård. Av dem är det bara tre som har lusthus. I hela Skarpnäck finns det totalt bara fyra lusthus. Det är som att de bara sådär kommit på att fan, lusthus skulle väl vara skojigt, vi bygger ett par, men lika snabbt som idén kom tog lusten att bygga fler slut och de kom på något annat att ha kul med. Vad jag älskar Skarpnäck. Lite som Gaudi. Stockholms budgetmotsvarighet till Gaudi.

Och det är faktiskt sant. Jag har aldrig kallats hora, åtminstone inte så att jag hört det. Inte något annat heller. Det värsta skällsord någon har gett mig var när Calle skrev Katja är en bitch på en stol i engelskasalen. Det var i sjuan kanske och jag hade sagt åt honom att sluta gunga på stolen, för det gjorde att bordet sköts framåt och trängde in mig i mitt bord.

Jag läser Vi som aldrig sa hora. Jag läste Sandor slash Ida och Pappa pralin. Jag såg Hip hip hora och Fjorton suger. Och undrar om det verkligen är så hemskt att gå i högstadiet. Var Sverigefinska skolan i Stockholm, där jag gick från ettan till nian, ett enormt undantag, en skyddande bubbla från det hårda tonårslivet? Vad har jag för snedvriden verklighetsbild egentligen?

Jag läser Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora nu. Ni vet, boken som alla pratar om. Krönikören, stjärnskottet som alla älskar. Linda Skugge älskar honom. Fredrik Virtanen älskar honom. Till och med DN:s allra coolaste kåserist Hanna H älskar honom, har kåserat om hur det var att träffa honom. Det är väl något jag inte förstår. Jag tycker att det sparsmakade språket bara blir likgiltigt och det är lite som med Farväl Falkenberg - jag känner inte igen mig det minsta.

Men den innehåller ett par intressanta stycken, saker som får mig att tänka. Jag är nog ganska inskränkt och beskyddad. Har aldrig levt det hårda tonårslivet. Det var aldrig någon snäll kille som fick hålla mitt hår när jag kräktes, för jag kräktes aldrig.

Han som trodde att kärlek blott var ett resultat av två personer som tyckte om varandra. Han som trodde att tjejer vill ha killar som bryr sig.
Han tvingades inse att tjejer vill ha killar som berättar för tio grabbar på en förfest om hur han brukar sätta på henne bakifrån, hur han sprutar henne över ryggen. Färdigpaketerade. Mördarkön och hustrumisshandlargener. Med körkort och bil.
Så mycket som femtonåringen ännu inte visste, så mycket kvar att inse:
Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras.

/.../

- Vet du vad felet med dig är, Hannes? Du tänker inte. Du bara känner. Det som skiljer oss från djuren är att vi kan välja mellan att känna och tänka. Det är självmord att gå fram till tjejer som du gör på ett dansgolv eller vid en bardisk. Ditt sätt att prata med dem, dina blickar. Hela du utstrålar att du redan har förlorat. Fan, Hannes. Du måste vara hård. De vädrar svaghet på tusen meters håll. Fattar du?
- Jag är inte hård.
- Spela hård.
- Och om jag inte vill spela?
- Då har du gjort ditt val.


De där blickarna känner jag till. Och nu hatar jag mig själv för att jag gör det.
Men jag tror det handlar om desillusion. Att måla upp en ängel bakom den tuffa masken, man vill inte ha en människa utan man vill ha en sagofigur. Man håller krampaktigt fast för drömmen är viktigare än verkligheten. Det är inte bara tjejerna som förälskar sig alldeles fel, lika mycket gör killarna det. Kanske hör det tonåren till. Kanske är bitterheten ett sätt att bli vuxen.

Nu har jag suttit ända sen jag kom hem från skolan vid tre ungefär, vid datorn och sökt information till och skrivit på min yrkesrapport om fotografyrket. Fyra sidor har jag fått ihop. Jag är klar med allt, förutom slutreflektionen, och den kan jag gott skjuta upp till imorgon. Och plötsligt känner jag mig inte alls så stressad längre.

En av mina källor till denna rapport är Paul Hansen. Om man ska känna till någon svensk pressfotograf, så är det honom. Jag gjorde min prao i åttan med honom, och jag tänkte att han kanske kunde hjälpa mig med lite inside information nu. Så jag skickade iväg ett mejl. Och fick svar redan dagen efter. Han skrev blandannat: "Det bästa med att vara fotograf för mig personligen är att jag får förmånen att träffa människor från alla sorters bakgrund, alla världens länder och i förlängningen lära mig (och kunna förmedla detta) om världen omkring mig. Att fotografera är egentligen en bisak i det stora hela - samtidigt som det naturligtvis är huvudsaken... En paradox, jag vet men så är det.... Kameran och pennan ger mig en fribiljett till livet och jag hoppas och tror att god journalistik gör världen till en bättre plats att leva på." Är det inte vackert? Är det inte alldeles underbart? Paul Hansen är en person som jag verkligen respekterar.

Jag mår lite illa. Jag tror jag åt för mycket igår. Men det var ju så gott...

Och jag känner mig utnyttjad. Som att mig behöver man inte prata med, förklara för, mig kan man skyffla över skiten på och sen inte ens känna sig skyldig att förklara sig för. Att det faktiskt inte var jag som gjorde fel, egentligen. Här har jag gått och tappat bort mig själv, och så handlar det om något helt annat. Förklätt i ett från-Katja-avståndstagande. Jag är visst inte ondskan. Men den nya förståelsen får mig inte att förlåta. Den gör mig hatisk. Den får mig att tänka aldrig igen. Nu är det slut på riktigt.

Är inte vihlova också ett såntdär underbart ord? Det är finska och betyder ilande.

Jag har precis kommit hem från Agnes 18-årsfest. Agnes är min äldsta vän, måste man väl kunna säga, nästan min första. Vi flyttade in i lägenheten brevid deras när jag var tre och hon två och sen dess har vi umgåtts mer eller mindre regelbundet. När vi var fem var det hoppa i min säng och sjunga med till Carola. Nu träffas vi mycket mer sällan, men när vi väl träffas kan vi alltid på ett förunderligt avslappnat sätt diskutera precis vadsomhelst, förtroligt och hjärtligt. Jag förstår det verkligen inte. Det är som att vi, trots alla yttre förändringar, fortfarande är de där små tre-fyraåringarna som bara älskar att ha kul tillsammans. Som att vi innerst inne inte förändrats ett dugg. Det är vackert att ha en vän som Agnes. För, om det hållt i sexton år lär det nog hålla ett bra tag till.

Det var en såndär blandfest, med gäster spridda över alla tänkbara generationer. Och det är ett såntdär gäng, min mamma och Agnes mamma och ett antal andra tanter och gubbar som har fester och bjuder varandra, jag har vuxit upp med dessa människor och lekt med alla barnen. Nu stod jag där och pratade med en av mammas vänner och fram kom hennes son. Jag lekte med honom som liten. Han är lite äldre än mig. Men nu, hoppsan, var han snyggaste typ skejtaren (subkulturer har aldrig varit min starka sida). Och jag fick verkligen säga till mig själv på skarpen att det är förbjudet territorium. Inte okej. Jag höll mig långt borta hela kvällen.

Och jag var lite bitter. Jag mindes min egen artonårsfest och kände mig så olycklig, som att jag förlorat något. Jag hade säket kul, åtminstone lite, men jag minns det inte. Jag minns bara paniken. Jag bestämde mig för att jag ska ha tjugoårsfest. Ta revansch. Och köra såhär blandat, tillåta mina föräldrars närvaro så att jag slipper bli besviken på mina vänner som inte kunde avlasta mig det allra minsta. Jag ska lägga över ansvaret på mamma och pappa. Vara den som njuter mest av min fest. (Är inte njuter ett ganska äckligt ord? I munnen liksom. Nnnjjuuu... Usch. Jag tycker om ordet paradigm. Det ligger bra i munnen.)

Jag blir alltid glad av de där festerna, skarpnäcksgängets fester. Levande klezmermusik och ringdans, och alla dessa kloka vuxna som kan säga åt mig att du behöver inte stressa ihjäl dig Katja, det är inte det som betyder något i längden. Jag känner mig så stor och bekväm med mig själv i det här sällskapet. Återigen det där med tidsperspektivet, de har känt mig sen innan jag knappt visste att jag hade ett jag, för dem är jag lika självklar som sol och regn. Ibland är det tillhörigheten som räddar en.

Idag har jag ingen lust...

Jag tror att en av orsakerna till mina problem kan vara att jag inte kan skilja på mig själv och det jag gör. Jag har alltid blivit uppskattad för det jag gör. Du är så begåvad med dina händer Katja. Du är så skicklig med orden Katja. Du är så ordentlig och ambitiös Katja. Ända sen jag gick på dagis. Vad jag gör har för mig blivit jag.
Det blir självklart ett problem när jag inte klarar av att prestera så att det fyller mina krav. Det gör mig också förvirrad och osäker gentemot andra. Att det faktiskt finns de som kan tycka om det jag skriver, fotona jag tar, utan att nödvändigtvis tycka om mig. Det blir svårt för mig att förstå. Och tvärtom förstås. Att det finns de som inte bryr sig nåt speciellt om det jag gör, presterar, men ändå tycker om mig.

Jag måste lära mig att skilja på mig och mina prestationer. För min egen tillits skull. Och speciellt ifall jag bestämmer mig för att försörja mig på orden.

Inatt drömde jag att jag var i Grekland med familjen. Havet var så fantastiskt blått, jag har aldrig sett så blått vatten någon annan stans än på Zanzibar, och stranden full med snäckor. Och det var fullt med turister. Jag ville fota allt. Men så fick min kamera spatt. Den ville inte ställa in autofokus och började zooma in och ut helt av sig själv. Jag gick till en fotoaffär på stranden och frågade om de kunde fixa det. Den dryga killen bakom disken sa att det var kört, jag hade fotat i för mycket sand, solsken, regn, snö, minusgrader, ja, utomhus överhuvudtaget. Min kamera var sönder. Jag grät när jag vaknade. Det kändes som att någon dött.

Nu har trapphuset i skolan börjat fyllas med diverse projektarbeten, enorma planscher med långa texter och fotografier. Ett av arbetena heter Mönsterelever och är delvis en statistisk undersökning över eleverna på Södra Latin. På planschen står, brevid ett flertal snygga diagram: Den genomsnittliga eleven är kvinna som pendlar mellan sina skilda föräldrars två bostadsrätter. Hon har ett syskon. Och alltså, är det här pinsamt eller roligt eller absurt? Jag stämmer in precis! Kvinna som pendlar mellan mina föräldrars två bostadsrätter och jag har en lillebror. Det var den originaliteten.

Det här känns verkligen inte bra. Det här håller inte. Jag har skygglappar för ögonen och det enda jag har i huvudet är osammanhängande tankar om konfucianismen och argumentationsanalyser och Vällingby, men jag hinner inte tänka klart någonting för det är så bråttom, bråttom, jättebråttom, allting bara rusar runt och jag har tillochmed glömt bort min lillebrors födelsedag. Min lillebror Aron, jättesöta alldeles odrägliga Aron fyller fem idag och jag har helt glömt bort det. Och nu är det för sent att ringa och sjunga, han sover nu, jag kommer inte kunna sova inatt, ron är femhundramiljoner mil bort, tänk dig Saigon, så långt bort ungefär.

Jag minns när han föddes. Jag var fjorton och det var så vacker vår, jag bodde hos Hannah medan Anna och pappa var på sjukhuset och på morgonen den artonde april ringde pappa och sa att fyra imorse föddes din lillebror, Katja, ett litet russin som jag träffade på SÖS någon timme senare. Då hade jag tid, då kunde jag sitta och äta baguette med kikärtspastej på i Hannahs underbara villaträdgård med vitsippor och krokusar och humlor och jag var så glad. Jag minns fjorton som så bra. Så mycket har förändrats. Nu har jag tillochmed glömt bort min egen lillebrors födelsedag.

Igår när jag kom ner i källaren efter mitt långa pluggpass, hade någon hängt en liten ängel i guldtråd och gult crêpepapper på mitt skåp. Först tänkte jag att det måste vara någon som hängt fel, varför skulle någon hänga en ängel på mitt skåp? Men sen såg jag mitt lås och tänkte att det måste vara till mig, mitt skåp går inte att förväxla med någon annans. Mitt lås är från den tiden då jag praktiskt taget bodde i stallet och hästklistermärket på det vill bara inte lossna. Så någon hade hängt en liten ängel i guld och gult på mitt skåp. Vem kan det vara?

På lunchen idag satt jag, bland andra, med Jim och Viktor och Julius. Och det är rent av livsfarligt. De har ALLTID helt galna historier att berätta och hakar liksom in i varandra med sjuka kopplingar och vridna ord. Jag förstår inte hur de lyckas. Att alltid hitta på nya historier. Jag skrattar så att jag får ont i magen, det går inte att äta och Jim ser på mig som om det vore något fel med mig. Vilket det antagligen är. Han ser alltid på mig så. Det går verkligen inte att vara butter med dem i närheten. Att äta lunch med dem är bättre än ett träningspass för magen - som jag skrattar!

Det är nog egentligen ganska få saker som jag kommer att sakna med skolan efter studenten (även om jag inte misstrivs, så kommer det bli skönt med lite omväxling). Men luncherna med Jim, Viktor och Julius kommer jag och mina skrattmuskler att sakna, mycket.

Jag fick ett ryck och började städa i telefonboken i min mobil. Ta bort alla nummer till människor som försvunnit, eller som jag vill ska försvinna. Och sen skriva till efternamn till alla som blev kvar. Det kändes som en mogen sak att göra. Och jag kunde efternamnen på nästan alla. Bortsett från alla släktingar som heter Ruohomäki, så leds listan av Nilsson. Jag har tre stycken som heter Nilsson i min telefonbok. Med största sannolikhet är de inte släkt. Men det är väl ett rätt vanligt namn, så det kanske inte är så konstigt. Annars så har jag två som heter Jan Malmborg. Det däremot tycker jag är lustigt. Den ena får heta pappa i telefonboken, så det blir inga förväxlingar, men ändå. Oddsen att ens pappa och ägaren till ens ridskola ska heta samma sak är nog ganska små.

Förövrigt har jag flyttat hem till mamma nu. Det är så skönt på nåt sätt, när jag kom inklampande igår med väskor och kassar och mamma precis blivit klar med middagen - någon sorts bönröra, råris och fetasallad. Jag riktigt kände hur nyttigt det var. Så är det hos mamma. Nyttigt så att det skriker om det. Inga stora smakupplevelser kanske (förutom när jag får för mig att testa recept) men mättnadskänslan är så ren och fräsch.
Men hon har verkligen blivit extrem med sitt intresse för ayurveda - traditionell indisk läkekonst. Nu har vi tillochmed ayurvedisk tandkräm.

Det var så varmt idag, sommarvarmt, trots att jag var dageneftermosig och butter kunde jag inte bli sittande inne. Så jag gick ner till kaninparken i Skarpnäck med dagboken och Pappa pralin.

Igår var ingen vidare dag. Den slutade med att pappa kom in på mitt rum på kvällen, satte sig mittemot mig på sängen och sa: Katja, jag är orolig för dig. Ja. Så diskret är jag. Så när jag vaknade imorse var jag inte så hemskt pepp på att åka till stallet. Det har inte varit så kul att rida på sistone, jag har ingen häst som ger mig fjärilar (Panther har ett avsparkat ben, Hugo kommer antagligen inte kunna hoppas igen och Gorka blev tillbakaskickad för att hon blev halt hela tiden, jag tycks vara olycksförföljd) och allt känns i allmänhet lite meningslöst nu. Men när jag kom ut i ridhuset sa Kicki, ridläraren, att Idag ska ingen få välja häst, idag bestämmer jag och så gav hon mig Rahel.

Rahel är en liten vit, jättesöt, tickande bomb, kom till stallet för ett par veckor sen och kan inte så mycket alls. Blir lätt förvirrad och löser då sina problem genom att först trippa åt sidan och sen som skjuten ur en kanon trava iväg och slänga med huvudet. På sina korta ponnyben. Man sitter som en liten studsboll. Som att gå tillbaka flera år i tiden och rida ponny igen. I Rahel fann jag min mening. (Vad ska jag med killar till, när jag kan förälska mig i hästar?) Vi hoppade och hon hade väl knappt sett en bom förut, men efter mycket velande och rusande och övertalande, fick jag i slutet av lektionen henne över ett hinder på åttio centimeter kanske, hon flög högt över och den hästen kan hoppa, det är det inget tvivel om. Och det är på hästar som henne som jag är i mitt rätta element. Jag är ingen tävlingsmänniska egentligen, jag rider bäst när hästen kan som minst. Jag är bra på att övertala och jag är trygg. Jag är alldeles kär och har blivit hästtjej igen. Det känns bra.

Efter lektionen kom Sara fram till mig med ett självgott leende och frågade Har du hittat en ny favorit nu? och ja, så fortsatte hon med att Jag råkade berätta för Kicki att du inte tycker att det är så kul att rida längre. Och Kicki känner mig, hon vet vad jag gillar, mitt behov av projekt. Mitt nya projekt att lära Rahel hoppa. Sara och Kicki hade konspirerat och jag hade fallit rakt in i fällan. Och jag måste säga att det har sina fördelar att vara omtyckt av ridlärare och stallägare, och kompis med Sara som kan fixa vadsomhelst.

Jag går på en av alla dessa små gator på Södermalm, klackarna i takt med Cardigans Erase/rewind. Solen i pilotbrillorna. Och plötsligt står de bara där, mitt på gatan. Michael Nyqvist i jättemångadagars skäggstubb som samtalar med Carola. Hur ska man reagera på det? Jag går stenansikte förbi.

Nu har jag lagt ansökan till författarskolan på Biskops-Arnö på lådan. Brevet vägde 99 gram. Jag hade bara två frimärken. Två frimärken räcker för 100 gram. Jag hoppas att min våg inte var trasig, och att posten är hygglig ifall brevet råkar vara ett par gram för tungt.

Jag har också anmält mig till tre kurser på Södertörns högskola. Så praktiskt nuförtiden, allting kan göras vid en dator. Global utveckling, kreativt skrivande och genusvetenskap. I den prioriteringsordningen. Jag lyder Lisa samhällskunskapslärarens råd och anmäler mig till ett par strökurser till hösten, utifall att alla andra planer skiter sig - att jag inte kommer in på Biskops-Arnö, att jag får lappsjuka och måste åka hem från Hundby efter redan en vecka (vilket Ellen är helt övertygad om att jag kommer göra, hon tycker att jag är helknäpp som planerar att bo ensam på landet), att jag inte får något jobb (vilket jag antagligen inte kommer att få, eftersom jag änsålänge inte sökt nåt). Då kan det vara trevligt att ha något att göra, sa Lisa, och jag tror henne.

Annars så har min mp3-spelare gått sönder. För femtielfte gången. Eller snarare fjärde. På mindre än två år. iAudio är ett riktigt skitmärke, köp aldrig något från dem! Jag har ingen lust att ringa kundservice och bråka, så jag bråkar med pappa istället och det kommer väl sluta med att han får bråka med dem. Men jag vill köpa en iPod. Men det är liksom lite problem där. Jag vill ju köpa en dator också, en bärbar, det skulle vara så praktiskt, jag flyttar ju runt så mycket. Och en massa skivor vill jag också köpa, jag får dåligt samvete av att ladda ner och det är faktiktiskt något som jag och pappa ALLTID blir osams om. Han påstår att musikindustrin kommer att vara död om tjugo år om det fortsätter såhär. Jag börjar prata om spelningsintäkter, men det känns ändå aldrig som att det väger tillräckligt tungt.
Ja, summan av kardemumman är i alla fall att jag har många kommande utgifter. Det blir nog inget Roskilde för mig i sommar.

Jag har pluggat hårt hela mitt liv. Ända sen i lågstadiet, då jag bara inte kunde lära mig läsa och stava, via mellanstadiet då jag fick underkänt på mitt första engelskaprov, till idag då jag grämer mig över ett kommande VG i projektarbete, att det kommer att skära sig så mot resten av betyget. I högstadiet hade jag så höga krav på mig själv att jag kunde börja gråta över kemiboken för att jag inte fattade tillräckligt snabbt så att jag kunde gå vidare till franskaglosorna. Under perioder i gymnasiet har jag känt mig så trasig, så slutkörd att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Men jag har alltid lyckats rycka upp mig med tanken att någon gång ... en dag ...
Men nu har jag verkligen insett det som de få lite intelligentare lärare jag haft har sagt ända sen i början av högstadiet - att pluggandet får inte vara ett självändamål. Att ingen kommer att tacka mig när jag är utbränd. Att ingen kommer att tacka mig om jag lyckas med ett 20,0 i snitt heller. Att det varken gör från eller till i mitt värde som människa. Och att den enda som i slutändan kommer se till att jag mår bra är jag själv. Nu, till sist, nitton år gammal och med knappt två månader kvar innan studenten, inser jag det.

Så jag njuter. Jag har en religionsuppsats, en samhällsuppsats, en engelskagloslista, en engelskabokrecension, en svenskaanalys, en litterärgestaltningnovell + metatext, ett geografisamhällsarbete och projektarbetesutvärderingar att ta ställning till. Men det skiter jag i. Jag går runt på stan i klänning, högklackat och stora pilotbrillor istället. Jag gör långa låtlistor. Jag äter chokladpudding och ser på Grey's Anatomy. Jag läser och skriver helt meningslösa texter och tar mig tiden att formulera mina funderingar på bloggen igen. Jag drack en latte med pappa vid tre idag, och jag har hört att koffeinkicken slår till som starkast en sådär sex timmar efteråt. Ja, så ovan som jag är med koffein sitter jag fortfarande helt hög och hoppar i datorljuset och gör en låtlista till vår kommande studentskiva. Jag kommer inte kunna sova inatt. Men det gör inget, för jag har påsklov.

Igår råkade jag se på UR. Det var ett program om skolan och någon doktorand berättade om sina undersökningar om hur tjejer respektive killar som är framgångsrika i sina studier pluggar. Jag kände inte igen mig alls i sättet som tjejer beskrevs plugga. Både gamla och nuvarande klasskamrater kanske, men inte mig själv. Inte alls den där lära-mig-utantill-taktiken. Mina starkaste ämnen har alltid varit geografi, historia och matematik, ämnen där sammanhang och egna slutledningar charmar läraren. Tråkigast tyckte jag alltid att språk var, speciellt finsk och frask grammatik, för det var bara utantillärande och jag har aldrig varit speciellt förtjust i att behöva anstränga mig för att lära mig saker. Enligt doktoranden är jag en typisk kille.

Men så har jag heller aldrig definierat mig som tjej. Det kan ha rötter i mina föräldrars hippieidéer om uppfostran, kanske att min största idol under min uppväxt var kusin Jonatan, tre år äldre och på den tiden mellanstadievärstingen som slogs med lärare, gjorde egna bomber av ingredienser stulna från kemisalen och som därför fick åka på kommunens seglarkollo för att lugna ner sig. Antagligen också i något envist och självständigt i min natur. Jag identifierade mig aldrig med tjejerna i glitterlinnen som stod i klungor på skolgården och alltid hade en bästis att viska och fnissa ihop med. Jag hade aldrig någon bästis. Jag identifierade mig inte heller med killarna, bollsinne hade jag fått för mig att jag inte hade. Jag var mest mig själv bara och vägrade att anpassa mig för någon. På både gott och ont.

När jag senare på ett ganska självfallet sätt gled in i kretsar där både tjejer och killar kallade sig feminister, var jag alltid den som hade minst historier att berätta när egna erfarenheter av patriarkatet kom på tal. Jag förundrades över historierna om alla dessa män som tjejerna stött på, blivit utsatta för, känt sig kränkta av. Hade jag en enorm tur som aldrig träffade på någon sån? Eller var jag blind? Jag funderade mycket på det. Och jag kom fram till, då när jag var femton, att det till stora delar handlade om vad man förväntar sig. Jag sa det aldrig högt, det skulle ju vara som att ställa sig på manssvinens sida, men jag tänkte det. Det handlade om vad man definierade sig själv som. Tjejerna med historierna definierade sig själva som tillhörande ett förtryckt kön, och därför såg de överallt alla konsekvenser det fick för dem i vardagen. Själv definierade jag mig inte ens som tjej. Jag tog för givet att jag skulle få ta plats. Jag vägrade skylla mina problem på någon homogen grupp. I grund och botten tänkte jag alltid att det var min inställning till saker som påverkade hur världen skulle bemöta mig.

Och det håller jag fortfarande fast vid. Det handlar mycket om vad man definierar sig som. Om man definierar sig själv som ett offer, då kan man vara säker på att det dyker upp en hel hög förövare som är beredda att utsätta en för obehagligheter. Jag säger inte att vi inte har ett jämställdhetsproblem, både i Sverige och i resten av världen. Jag säger inte heller att det är fel att konstatera att det här problemet finns - tvärt om menar jag att det är livsviktigt för vår planets överlevnad att få bukt på det. Men vi löser inte problemet genom att konstatera förhållandena för många gånger och på så sätt befästa dem. Definiera oss som förtryckta. Vi löser det genom att få redan små barn att tro att de är precis det som de tror sig vara, göra dem medvetna om den egna världsuppfattningens inverkan på hur världen bemöter dem. Och inte handikappa dem med förutfattade förväntingar på hur de ska vara. Både för killar och tjejer. Och vi (nästan) vuxna kvinnor som sitter på caféer och beklagar oss, vi måste ta oss i kragen och göra något av vår medvetenhet. Sluta befästa maktstrukturerna genom att bara se problemen, och blunda för våra möjligheter att ändra på först oss själva och sen smitta av det på människor i vår omgivning.

Häromdagen hade jag ett samtal med en vän. Jag berättade om min nyfunna paranoia och min misstro till människorna i min omgivning. Hon började prata om maktstrukturer. Om patriarkatet. Teorier som jag hört tusen gånger tidigare. Och jag undrade vad det hade med mina relationer att göra.

Det var länge sen jag själv kom dragandes med de där feministteorierna. Det var länge sen jag kunde sjunga med i kastreringssången på åttonde mars. Det var länge sen jag började känna obehag över vi-och-dom-resonemanget, männen som världens onda och kvinnorna som offer. Fast aldrig vi, vi var inte offer, vi var upplysta, vi hade tagit våra liv i våra egna händer. Men ändå drabbades vi gång efter annan av patriarkatet, detta abstrakta, slogs till marken, flydde till våra medsystrar och suckade MÄN, som om det var förklaringen till allt det onda som hände oss. Det var länge sen jag kände att den feministiska gemenskapen räckte för mig att känna mig trygg i.

Jag tycker att det är att göra det för lätt för sig. Att skala av världen dess komplexitet genom några snitsiga teorier som förminskar halva världens befolkning till vanemaskiner. Att rent generellt vara inkapabla till att ta sig ur mönster och sluta förtrycka. Bara för att de är män. Som om det inte lika mycket handlar om kvinnors lathet, självömkan, rädsla. Det är lätt att skylla ifrån sig och göra sig själv till ett offer, mycket svårare att inse att världen verkligen inte går att förstå, att det är så oerhört komplicerat, att vi alla är lika mycket offer och förövare i maktstrukturerna.

Jag säger inte att jag slutat vara feminist. Ibland känner jag bara att feminismen är så diskriminerande. Jag vill inte ha ett färdigt förklaringspaket. Jag vill kunna avgöra själv.

Imorse kom jag på en grej. Jag satt och läste gamla texter och det slog mig plötsligt att jag hänger upp mig själv på andra, min identitet blir beroende av dem och när de försvinner så faller jag handlöst ner i vilsenheten igen. Det är inte hälsosamt att lita så helhjärtat på någon. Men motsatsen, som jag gått in i nu, att inte lita på någon alls någonsin, det kan inte heller vara bra. Jag behöver en ny början. Men skolan hänger som stoppklossar om mina fötter, handlingsförlamar.

Jag har varit på landet över påskhelgen. Jag har läst och tittat på Fem myror är fler än fyra elefanter med Aron, och hela tiden har jag gått och försökt komma ihåg ifall jag stängde av spisplattan innan jag åkte hemifrån eller inte. Jag har målat upp scenarier där hela min samling av fotografier, dagböcker, skivor blivit svarta klumpar i en svart lägenhet. När jag kom hem var spisen självklart av, det är ju en reflex att stänga av den, antagligen därför jag inte kunnat minnas att jag vridit av knappen. Men den där nyfunna paranoian, det känns verkligen ovant, jag har aldrig varit sån tidigare. Den senaste veckan har jag varit osäker på ifall jag låst dörren varje gång jag gått hemifrån. Jag ser inbrotten framför mig, förlorade tv-apparater och herregud, pengarna till skivan som jag hade under min madrass, kassör som jag är, flera tusen kronor, vad skulle jag göra om de blev stulna? Till slut satte jag in dem på mitt konto, för säkerhets skull. Jag tror att Kirke har smittat mig. Kirke är den mest paranoida människan jag känner.




Nu, äntligen, har jag läst ut Abyssinian chronicles och jag blev väckt imorse av Anna som knackade på gäststugans dörr och frågade om jag inte ville komma ut och göra en snögubbe. Aprilvädret gör verkligen skäl för sitt namn.

Igår var det tänkt att jag skulle gå ut. Eller jag hade åtminstone blivit tjatad på av många, Katja kom och schejka loss. Men när jag kom hem från stallet var jag så trött. Jag gjorde spenatsoppa för fyra personer, åt upp nästan allt och var fortfarande trött. Jag läste lite om Konfucius och fick ett hum om vad jag ska skriva mitt religionsarbete om, men jag höll på att somna där jag satt. Till slut hamnade jag framför tv:n med en massa chokladglass, frysta jordgubbar och blåbärssoppa och såg på Zorro. Jag kände mig så överlägsen, den där filmen och fröken Zeta Jones och vad många gånger jag sett den här filmen många gånger, tänkte jag, fastän jag aldrig sett en enda om Zorro innan. Typ Greven av Monte Cristo, tillexempel, eller Mannen med järnmasken. Sen gick jag och la mig och vaknade så skönt utsövd imorse.

Är det inte ett ganska konstigt sätt att umgås, att gå på klubb? Jag har börjat tänka så. Jag var helt såld på utelivet förra sommaren, men nu känns det på något sätt så meningslöst. Fast jag är iförsej allmänt asocial nu. Jag har inte pratat med Kirke på en vecka. Det säger ganska mycket. Utanför skolan och stallet, har jag inte pratat med någon på flera månader. Känns det som.

Idag blev det årets första uteritt för min del, ridskoleelev som jag är. Det var så skönt, med solen och vitsipporna och musöronen på träden (kan man säga så på svenska? På finska heter de små alldeles nyutslagna bladen på träden hiirenkorva, och det betyder musöra. Plötsligt blir jag osäker på ifall det är ett uttryck på svenska också).
Och igår var det tävling. Min hoppehäst Panther kan fortfarande inte gå, så jag fick rida en för mig rätt okänd häst - Dior. Det kändes så konstigt att rida honom, han var inte alls lika het som Panther, eller Hugo som jag tävlade förut. Men vi kom tvåa. Och det borde jag väl vara nöjd med. Och nu, med vana av tre av ridskolans hästar på hoppbanan, borde jag kanske sluta skylla mina framgångar på hästen. Sen jag började rida på Stockholms ridhus, har jag varit med i elva hopptävlingar. Av dem har jag placerat mig i tio, kommit tvåa i fem och vunnit tre. På tre olika hästar. Det kanske inte bara varit deras förtjänst. Jag kanske också haft något med det hela att göra.

Jag äter mellanmål, rester från igår, det var nog tänkt att bli middag ikväll kanske eller Annas lunchlåda imorgon men jag var så hungrig, jag är jämt så hungrig nuförtiden, jag stoppar i mig allt, mat, mackor, glass, chips, mandariner, bananer, mjölk, påskmust, och jag tränar inte ens. Jag har nog fått någon ätstörning. Ibland tänker jag att jag borde vara lite mer som jag var när jag var sexton. Då var jag duktig. Då åt jag nästan inget raffinerat socker, jag red tre, fyra gånger i veckan och jobbade i stallet, jag joggade två gånger i veckan och jag gick på yoga. Vart fick jag det ifrån? Nu går jag bara på långpromenader med MP3-spelaren.
Imorgon har jag samhällskunskapsprov och idag sa Lisa (läraren) att jag å ena sidan kanske inte presterat så bra det gångna året, men att jag är en klippa. Hur går det ihop? Jag har helt tröttnat på Abyssinian chronichles, jag orkar inte med alla våldtäkter och korrupta militärer och Mugezis cynism. Så jag har börjat läsa Pappa pralin av Anna Jörgensdotter. Istället för att plugga arbetsmarknad så sitter jag på sängen och läslusläser. Det är skönt att skita i allt ibland.

Jag vaknade alldeles för tidigt imorse. Och det var sånt fint solsken ute att jag bestämde mig för att ta en såndär söndagspromenad. Jag gick en ny väg, runt halva Flaten och sen till Orhems Gård där jag tittade på hästarna en stund. Och jag träffade många trevliga filurer under min vandring.