sambandet mellan nödvändigheten av att plugga och städlusten
Är det inte intressant, hur sysslor som annars ter sig alldeles försträckligt tråkiga, blir spännande och roliga när man har viktiga, komplicerade saker att göra?
Idag borde jag ha pluggat. Det var planen. Jag skulle skriva plart PM:et som ska lämnas in digitalt imorgonbitti innan seminariet och sen hade jag tänkt läsa lite extra så att jag skulle slippa stressa med pluggandet i veckan. Men. Den gamla stenåldersdatorn från förra milenniet som fortfarande står i mitt rum, trots att den inte används, måste tömmas och slängas och jag fick bara för mig att det skulle jag ju ha tid med. Så jag satte mig vid den och började rensa. Och sen kom jag på att jag ju hade tänkt rensa min garderob i somras. Då pallade jag aldrig ta tag i det, men nu kändes det plöstligt riktigt tilltalande. Så jag tömde hela garderoben på min säng och gick igenom alla kläder jag äger, la i högarna Spara, Slänga, Ge bort, Landet, Ridkläder, Vinden. Nu har jag en nystädad garderob och imorgon ska jag gå över med den gamla datorn till grovsoprummet.
Men plugga, det har jag inte gjort. Jag blev klart med PM:et, men något mästerverk blev det inte och jag vet att jag hade kunnat bättre. Men jag är ringrostig och har koncentrationssvårigheter. Om det fortsätter såhär, så kommer jag att ha ett omänskligt rent rum och en oavklarad kurs i geografi innan terminen är slut.
Idag borde jag ha pluggat. Det var planen. Jag skulle skriva plart PM:et som ska lämnas in digitalt imorgonbitti innan seminariet och sen hade jag tänkt läsa lite extra så att jag skulle slippa stressa med pluggandet i veckan. Men. Den gamla stenåldersdatorn från förra milenniet som fortfarande står i mitt rum, trots att den inte används, måste tömmas och slängas och jag fick bara för mig att det skulle jag ju ha tid med. Så jag satte mig vid den och började rensa. Och sen kom jag på att jag ju hade tänkt rensa min garderob i somras. Då pallade jag aldrig ta tag i det, men nu kändes det plöstligt riktigt tilltalande. Så jag tömde hela garderoben på min säng och gick igenom alla kläder jag äger, la i högarna Spara, Slänga, Ge bort, Landet, Ridkläder, Vinden. Nu har jag en nystädad garderob och imorgon ska jag gå över med den gamla datorn till grovsoprummet.
Men plugga, det har jag inte gjort. Jag blev klart med PM:et, men något mästerverk blev det inte och jag vet att jag hade kunnat bättre. Men jag är ringrostig och har koncentrationssvårigheter. Om det fortsätter såhär, så kommer jag att ha ett omänskligt rent rum och en oavklarad kurs i geografi innan terminen är slut.
pianoslingor
Jag älskar Chopins nocturner. Jag blir så lugn av dem, hjärnan slappnar av, jag får plats att tänka.
Piano är kanske det vackraste ljud jag vet.
Idag hade vi kördag, och altarna hade en timme med Karin sångpedagogen. Och det är ju inte som att jag inte visste det sen innan, men det blev så himla uppenbart idag, att de där magmusklerna som ridningen och allt det där andra har gett mig, figuren som jag annars är så nöjd med, bara står i vägen när det kommer till att nå min rösts fulla potential. Nu när jag har så starka magmuskler, vill de bara spänna sig och trilskas, låter mig inte få bra stöd och att andas rätt är det inget tal om.
Det finns en anledning till att många operasångare är tjocka. Det är så mycket lättare att spänna fel muskler, om man har vanan inne, om de är starka.
Så, någon fulländad korist kommer det aldrig att bli av mig. För sluta träna tänker jag inte göra. Då skulle jag bli tossig.
Piano är kanske det vackraste ljud jag vet.
Idag hade vi kördag, och altarna hade en timme med Karin sångpedagogen. Och det är ju inte som att jag inte visste det sen innan, men det blev så himla uppenbart idag, att de där magmusklerna som ridningen och allt det där andra har gett mig, figuren som jag annars är så nöjd med, bara står i vägen när det kommer till att nå min rösts fulla potential. Nu när jag har så starka magmuskler, vill de bara spänna sig och trilskas, låter mig inte få bra stöd och att andas rätt är det inget tal om.
Det finns en anledning till att många operasångare är tjocka. Det är så mycket lättare att spänna fel muskler, om man har vanan inne, om de är starka.
Så, någon fulländad korist kommer det aldrig att bli av mig. För sluta träna tänker jag inte göra. Då skulle jag bli tossig.
ordkunskapen XVII
Än så länge har jag bara hunnit vara geografistudent i två dagar, men redan har nya spännande ord regnat över mig.
okulär adj. som utförs med (enbart) ögonen <formellt>, äv. allmännare som avser ögonen
Vad jag älskar ord!
okulär adj. som utförs med (enbart) ögonen <formellt>, äv. allmännare som avser ögonen
Vad jag älskar ord!
första dagen på universitetet
Idag började jag på universitetet. För andra gången. Upprop och introduktionsföreläsning. Den här hösten bådar gott. Det känns bra, spännande, jag tror att det kommer att bli något av det här.
Och efter föreläsningens slut gick jag till kårexpeditionen för att få ett SL-intyg, och betalade min kåravgift till Simon, naturarkillen med det stora krullet från Södra Latin. Jag umgicks aldrig direkt med honom, läste aldrig någon kurs med honom. Men han visste vad jag hette.
"Katja, va?" sa han. "Malmborg." Och så skrev han in det på datorn.
Det kanske inte är så välgrundat, men jag blir alltid glad när det händer. Han har väl sina skäl att minnas mig, men ändå. Jag blev glad.
Jag är tillbaka på Stockholms universitet. Det känns bra.
Och efter föreläsningens slut gick jag till kårexpeditionen för att få ett SL-intyg, och betalade min kåravgift till Simon, naturarkillen med det stora krullet från Södra Latin. Jag umgicks aldrig direkt med honom, läste aldrig någon kurs med honom. Men han visste vad jag hette.
"Katja, va?" sa han. "Malmborg." Och så skrev han in det på datorn.
Det kanske inte är så välgrundat, men jag blir alltid glad när det händer. Han har väl sina skäl att minnas mig, men ändå. Jag blev glad.
Jag är tillbaka på Stockholms universitet. Det känns bra.
hästprat
I lördags red jag för första gången på två år (bortsett från den där lilla galna turen i Santa Cruz, Bolivia, i april). Det har kommit många nya hästar till Stockholms ridhus. En av dem red jag - den norska fjordhästen eller fjordingkorsningen Fredrik. Lite otippat namn på en häst, tycker jag, och för er som inte kan något om hästar så kan jag förklara att fjordingar är ljusbruna, kraftiga, ganska små hästar som har ett rykte av att vara väldigt matglada och lata.
Fredrik levde inte upp till förväntningarna. Han var ett riktigt kraftpaket, ville springa om alla andra hästarna, han var lyhörd och gick på tygeln utan att jag ens behövde försöka.
Över lag en ganska otippad figur, helt enkelt.
Och när jag suttit av och tagit in honom i stallet, kände jag så överväldigande starkt att jag inte ville att det skulle vara slut. Jag ville att det skulle bli lördag morgon igen, jag ville sitta i sadeln igen, i Fredriks sadel, hans explosiva muskler, jag ville känna hur han betedde sig över hinder, jag ville ha MER.
Det var tid jag behövde. En tid innan jag slutade ta ridlektioner, kände jag ingen direkt lycka över att sitta tillhäst. Det var roligt, visst, men jag kände mig allmänt orkeslös den våren, studentvåren, och ridningen kunde inte ge mig den kick som den alltid gjort när jag var yngre. Så jag slutade, när pengarna inte riktigt tillät längre.
Men nu, nu har jag gått runt och längtat i nästan ett år, äntligen kan jag igen och jag har ingen aning om hur den här hösten kommer att bli. Men om det blir tungt, så vet jag att jag alltid har de där lördagarna klockan tolv. Där får jag min andpaus, min endorfinkick. Min hästlycka.
Fredrik levde inte upp till förväntningarna. Han var ett riktigt kraftpaket, ville springa om alla andra hästarna, han var lyhörd och gick på tygeln utan att jag ens behövde försöka.
Över lag en ganska otippad figur, helt enkelt.
Och när jag suttit av och tagit in honom i stallet, kände jag så överväldigande starkt att jag inte ville att det skulle vara slut. Jag ville att det skulle bli lördag morgon igen, jag ville sitta i sadeln igen, i Fredriks sadel, hans explosiva muskler, jag ville känna hur han betedde sig över hinder, jag ville ha MER.
Det var tid jag behövde. En tid innan jag slutade ta ridlektioner, kände jag ingen direkt lycka över att sitta tillhäst. Det var roligt, visst, men jag kände mig allmänt orkeslös den våren, studentvåren, och ridningen kunde inte ge mig den kick som den alltid gjort när jag var yngre. Så jag slutade, när pengarna inte riktigt tillät längre.
Men nu, nu har jag gått runt och längtat i nästan ett år, äntligen kan jag igen och jag har ingen aning om hur den här hösten kommer att bli. Men om det blir tungt, så vet jag att jag alltid har de där lördagarna klockan tolv. Där får jag min andpaus, min endorfinkick. Min hästlycka.
höstlängtan
I onsdags hade jag kör. Det var så underbart att stå där igen, mitt ibland alla dessa människor, att vara en del av den här musiken som skapades mellan körledaren Eva, noterna och oss. Att jag faktiskt fortfarande kunde. Jag har blivit mycket bättre på det här med stämmor, jag kan, körledaren för Katarinas ungdomskör hade fel. Jag kunde lära mig. Min röst flög upp och ekade i Markuskyrkans höjder.
Imorgon ska jag på min första ridlektion på två år. Jag är nervös. Jag ser så otroligt mycket fram emot det. Jag vill att det ska bli imorgon NU, jag ska plocka fram mina fina ridstövlar när jag skrivit klart.
Idag var det sista dagen på jobbet. Det var en dag som vilken annan, fredagslugn, och när arbetsdagen var slut sa jag hejdå till mina kollegor och chefen sa att jag gärna fick komma tillbaka. Inte för att det är jag som bestämmer sånt, det är jobbmäklarna på Manpower som skickar iväg mig dit där jag behövs. Men glad blev jag hursomhelst.
Och när jag cyklade hem, för sista gången den här sommaren genom Dalen och Pungpinan, tänkte jag att vad skönt det ska bli med höst. Jag kan inte bärga mig, jag vill att hösten ska komma nu, kylan, den krispiga luften, fallande löv, mörkret. Kanske är det för att jag tillbringade hela våren i Bolivia, jag har bara haft halva tiden av det svenska mörkret det gångna året. Men jag har faktiskt aldrig tyckt illa om hösten, aldrig känt den där motviljan mot mörkret som så många andra ger uttryck för. Jag tycker om kylan.
Jag älskar den svenska ombytligheten. Årstider. Och nu är det hösten jag vill.
Snart är det äppelsäsong. Sen kommer satsumasen, och lagom till jul navelapelsinen.
Vardagen har satt igång. På måndag börjar universitetet. Jag ser fram emot allt. Jag är redo.
Imorgon ska jag på min första ridlektion på två år. Jag är nervös. Jag ser så otroligt mycket fram emot det. Jag vill att det ska bli imorgon NU, jag ska plocka fram mina fina ridstövlar när jag skrivit klart.
Idag var det sista dagen på jobbet. Det var en dag som vilken annan, fredagslugn, och när arbetsdagen var slut sa jag hejdå till mina kollegor och chefen sa att jag gärna fick komma tillbaka. Inte för att det är jag som bestämmer sånt, det är jobbmäklarna på Manpower som skickar iväg mig dit där jag behövs. Men glad blev jag hursomhelst.
Och när jag cyklade hem, för sista gången den här sommaren genom Dalen och Pungpinan, tänkte jag att vad skönt det ska bli med höst. Jag kan inte bärga mig, jag vill att hösten ska komma nu, kylan, den krispiga luften, fallande löv, mörkret. Kanske är det för att jag tillbringade hela våren i Bolivia, jag har bara haft halva tiden av det svenska mörkret det gångna året. Men jag har faktiskt aldrig tyckt illa om hösten, aldrig känt den där motviljan mot mörkret som så många andra ger uttryck för. Jag tycker om kylan.
Jag älskar den svenska ombytligheten. Årstider. Och nu är det hösten jag vill.
Snart är det äppelsäsong. Sen kommer satsumasen, och lagom till jul navelapelsinen.
Vardagen har satt igång. På måndag börjar universitetet. Jag ser fram emot allt. Jag är redo.
inlägg # 1000
Det här är mitt tusende inlägg på min drygt två och ett halvt år gamla blogg.
I 986 dagar har jag skrivit här.
292 130 ord har det blivit.
Det innebär i snitt 1,01 inlägg per dag, drygt 296 ord om dagen.
Mest skrev jag i december 2006, nyhetens behag, och i maj 2007, alla funderingar kring studenten.
Minst skrev jag i mars 2008, då jag hade ett tre veckor långt uppehåll, och i september 2009. Jag var helt insnöad på annat då.
Störst sammanhållna period orduthävningar hade jag under Bolivia-resan. I nuläget är 2007 det år då jag skrev mest, men om jag inte slutar helt nu, så kommer 2009 med stor sannolikhet gå upp i ledningen med hästlängder.
Ganska mycket text har det blivit. Och inte för att det finns något som helst samband mellan kvantitet och kvalitet, men övat har jag i alla fall gjort.
popvisdomar V
Chris Garneau sjunger:
It's supposed to snow tonight. I hope the forecast is right.
Cause in the morning I sleep in til I like, and if it's snowed outside it feels so nice in here.
Och plötsligt känner jag mig så himla sugen på vinter. Snöfall utanför fönstret.
It's supposed to snow tonight. I hope the forecast is right.
Cause in the morning I sleep in til I like, and if it's snowed outside it feels so nice in here.
Och plötsligt känner jag mig så himla sugen på vinter. Snöfall utanför fönstret.
minus & plus
Jag har haft tankar snurrande i huvudet ett tag nu, men inte kommit mig för att skriva ner dem. Och snart börjar universitetet och resten av vardagen och jag kommer få annat att skriva om, så jag känner att jag vill få ner det jag tänkt på, även om jag inte orkar göra något utvecklat av det. Så jag skriver en plus- och minuslista:
[ - ] Häromveckan pratade jag med en person ur mina föräldrars generation, vi pratade om yrken och framtiden och jag sa att dessa sommarjobb som jag har haft genom åren har fått mig att inse att det viktigaste för mig i ett jobb är att jag känner att det är meningsfullt, att jag gör skillnad. Pengar och prestige är inte alls speciellt viktigt. Och då sa hon att det är ganska typiskt för en person i min generation, att vi har det valet. Att det inte var så länge sen som de flesta jobbade med vad som helst bara för att överleva, för pengarna. Hon hade den där tonen, ordvalet, som fick mig att känna mig bortskämd. Som att hon ville sätta mig på plats.
Och jag satt där och kände mig bortskämd och överpriviligerad, tills jag blev arg och tänkte att var det inte det som alla de där människorna strävade efter? Välfärdsstaten, folkhemmet, utvecklingen, var inte målet med den att barnen till slut skulle kunna välja sina liv själva? Kunna jobba med någonting som de verkligen trivs med, och inte bara ett medel för överlevnad? Det är i alla fall min uppfattning, och jag tänker inte bli skuldbelagd för de privilegier jag föddes in i. Det är ju inte som att jag planerar att slösa bort dem till ingen annans nytta än min egen. Jag ska plugga geografi. Värre yrkesval finns.
Den svenska skulden. Den gör mig så arg.
[ - ] För någon vecka sen såg jag sista avsnittet av tredje säsongen av Heroes, och jag bara - VAFAN. Claire träffar en ny söt pojke i varje säsong, och ALLTID försvinner de utan kommentar. Claires homecomingdate i sin hemstad innan allting hunnit börja, den vackra flygande killen som faktiskt får en ganska viktig roll, vad hände med honom? Inte ett knyst i säsong tre, nej, för då dyker den gälförsedda serienörden upp. Lammkött alla tre. Men inte får de stanna kvar. De försvinner, utan kommentar. Inte ens Claire märker det. Fan vad jag stör mig på Claire.
[ + ] Entourage. Jag vet inte vad det säger om mig egentligen, den här fascinationen jag känner för det förmodade kändislivet i Los Angeles, men ja. Jag älskar Entourage. Det är så härligt avslappnande och smaklöst att det blir okej.
[ + ] Mamma kom hem från Finland i lördags. Och trots att det första hon gjorde var att påpeka hur mycket prylar som ligger där det traditionellt sett inte bör ligga saker i mitt rum, så är jag ändå mest glad över att hon är hemma igen. Det är skönt att ha någon i lägenheten, att ha någon att prata med i förbigående sådär, att det finns någon att laga mat till, att ha lite marginaler med hushållskassan (jag kan äta ost igen!). Lite ensamboende är trevligt ibland, men helst har jag sällskap. Jag finner mänsklig närvaro mycket mer motiverande.
[ + ] På onsdag börjar kören, och gud vad jag ser fram emot det! Jag har saknat uppvärmningarna och partiturerna, och Markuskyrkans fantastiska tegelväggar. Och idag ringde jag Stockholms ridhus och nästan ännu mer än kören ser jag fram emot att ridskoleterminen sätter igång. De hade en plats ledig i min gamla hoppgrupp på lördag och jag kan knappt bärga mig.
[ ? ] Geografi!? Hur kom jag fram till det? Vet jag ens vad det är? Vad har jag gett mig in på?
Om en vecka börjar universitetet och jag har plötsligt fått kalla fötter.
[ - ] Häromveckan pratade jag med en person ur mina föräldrars generation, vi pratade om yrken och framtiden och jag sa att dessa sommarjobb som jag har haft genom åren har fått mig att inse att det viktigaste för mig i ett jobb är att jag känner att det är meningsfullt, att jag gör skillnad. Pengar och prestige är inte alls speciellt viktigt. Och då sa hon att det är ganska typiskt för en person i min generation, att vi har det valet. Att det inte var så länge sen som de flesta jobbade med vad som helst bara för att överleva, för pengarna. Hon hade den där tonen, ordvalet, som fick mig att känna mig bortskämd. Som att hon ville sätta mig på plats.
Och jag satt där och kände mig bortskämd och överpriviligerad, tills jag blev arg och tänkte att var det inte det som alla de där människorna strävade efter? Välfärdsstaten, folkhemmet, utvecklingen, var inte målet med den att barnen till slut skulle kunna välja sina liv själva? Kunna jobba med någonting som de verkligen trivs med, och inte bara ett medel för överlevnad? Det är i alla fall min uppfattning, och jag tänker inte bli skuldbelagd för de privilegier jag föddes in i. Det är ju inte som att jag planerar att slösa bort dem till ingen annans nytta än min egen. Jag ska plugga geografi. Värre yrkesval finns.
Den svenska skulden. Den gör mig så arg.
[ - ] För någon vecka sen såg jag sista avsnittet av tredje säsongen av Heroes, och jag bara - VAFAN. Claire träffar en ny söt pojke i varje säsong, och ALLTID försvinner de utan kommentar. Claires homecomingdate i sin hemstad innan allting hunnit börja, den vackra flygande killen som faktiskt får en ganska viktig roll, vad hände med honom? Inte ett knyst i säsong tre, nej, för då dyker den gälförsedda serienörden upp. Lammkött alla tre. Men inte får de stanna kvar. De försvinner, utan kommentar. Inte ens Claire märker det. Fan vad jag stör mig på Claire.
[ + ] Entourage. Jag vet inte vad det säger om mig egentligen, den här fascinationen jag känner för det förmodade kändislivet i Los Angeles, men ja. Jag älskar Entourage. Det är så härligt avslappnande och smaklöst att det blir okej.
[ + ] Mamma kom hem från Finland i lördags. Och trots att det första hon gjorde var att påpeka hur mycket prylar som ligger där det traditionellt sett inte bör ligga saker i mitt rum, så är jag ändå mest glad över att hon är hemma igen. Det är skönt att ha någon i lägenheten, att ha någon att prata med i förbigående sådär, att det finns någon att laga mat till, att ha lite marginaler med hushållskassan (jag kan äta ost igen!). Lite ensamboende är trevligt ibland, men helst har jag sällskap. Jag finner mänsklig närvaro mycket mer motiverande.
[ + ] På onsdag börjar kören, och gud vad jag ser fram emot det! Jag har saknat uppvärmningarna och partiturerna, och Markuskyrkans fantastiska tegelväggar. Och idag ringde jag Stockholms ridhus och nästan ännu mer än kören ser jag fram emot att ridskoleterminen sätter igång. De hade en plats ledig i min gamla hoppgrupp på lördag och jag kan knappt bärga mig.
[ ? ] Geografi!? Hur kom jag fram till det? Vet jag ens vad det är? Vad har jag gett mig in på?
Om en vecka börjar universitetet och jag har plötsligt fått kalla fötter.
boken som krossade mitt hjärta
Så, nu har jag läst ut fjärde och sista boken i Stephenie Meyers vampyrserie. Breaking dawn. Jag har slukat den. Tre av böckerna lästa som pdf-filer, jag som älskar lukten av böcker, känslan av papret mellan fingrarna. Så desperat har jag varit.
Och visst kan man lita på att Stephenie Meyer låter allt sluta lyckligt, utan några nämnvärda förluster, happily ever after och allt det där. Det är så sött att jag mår illa, men när jag är på det humöret kan jag sätta i mig en hel sats cookiesmet utan att spy. Illamåendet sitter mer i huvudet än i kroppen. Ibland behöver jag det där söta, tror mig behöva, och jag läser romantiska ungdomsböcker (helst på engelska) som en bulimiker och tappar greppet om verkligheten. Och Twilight-serien är det främsta exemplaret av sitt slag.
Jag skulle kunna säga att jag läste den som allmänbildning, för att veta vad det är folk pratar om, lite som med Spelet av Neil Strauss.
Men det är inte sant. Jag läste den bara i självtillfredsställande syfte, jag skäms, det är som tröstätning och onani sammanslaget och jag kommer att få stå mitt kast. Jag vet.
Jag tror att anledningen till att jag får dessa sug efter de lyckliga sluten är att jag själv, i verkligheten, inte tror på dem. Jag hade väl en bra grogrund, som skilsmässobarn och allt det där, men det hade nog kunnat bli en helt vanlig romantiktörstande tonårsflicka av mig också. Tills jag läste triologin om Aeriel av Meredith Ann Pierce.
Det är en alldeles fantastisk fantasytriologi om en ung flicka som förälskar sig i en mörkängel (en flygande vampyr som gifter sig med en vacker oskuld som han sen dricker blodet på, en för varje år i fjorton år). Första boken heter Fjortonde bruden, och åtföljs sen av Vidundrens väg och Ravennas dotter. Den röda tråden genom alla tre böckerna är Aeriels kärlek till denna mörkängel och hennes kamp för att befria honom från krafterna som hindrar honom från att älska henne tillbaka.
Jag läste den när jag var i Italien och hälsade på hos Paulina. Jag minns att Paulina var sur på mig för att jag bara läste hela tiden, men jag kunde inte behärska mig. Jag behövde kicken, jag var tvungen att veta hur det skulle gå. Aeriels odödliga kärlek, som fick henne att gå igenom de mest ohyggliga umbäranden för sin mörkängels skull blev som vatten för mig. Jag törstade. Jag var tretton.
Och sen, äntligen, i slutet av tredje boken, när de onda makterna som hållit mörkängelns hjärta tillfångataget är tillintetgjorda, när han äntligen är fri att älska vem han vill, när han äntligen inser hur villkorslöst han även älskar Aeriel, ja, då får de bara en natt tillsammans, sen kommer en jävla gud och säger att nu, hörrö, Aeriel, nu ska du komma och bli gud och styra upp den här världen och ser till att allting blir som det ska igen. Du måste lämna din mörkängel och aldrig träffa honom igen, tough shit, men världen behöver dig.
Och hon gör det. Hon lämnar allting. Hon säger adjö till sin mörkängel och alla sina vänner som hon samlat på sig under de tre böckerna, hon tar sitt ansvar. Hon offrar allt hon någonsin strävat efter, för hon vet att hon är den enda som kan rädda världen, hon vet att det är rätt och att det personliga offret är mycket mindre än det offer det skulle innebära om hon inte valde bort kärleken.
Och hon krossade mitt hjärta.
Inte så att det var en ögonblicklig uppenbarelse från min sida. Jag gick runt och var bitter på Aeriel, på författaren, låg vaken många nätter och skrev om slutet tusen gånger. Det var till stora delar den serien som fick mig att börja skriva själv, sådär på allvar, just för att jag inte stod ut med offret. Jag ville att det skulle sluta lyckligt och för att det skulle bli som jag ville var jag väl helt enkelt tvungen att skriva det själv.
Men jag blev äldre. Jag läste fler böcker. Jag slutade streta emot. Den mognade i mig, insikten, övertygelsen om att den där kärleken som räddar och övervinner alla hinder, att den inte finns. Åtminstone inte i den värld jag lever i. Att ge upp sig själv sådär totalt till någon annan, att göra det jämlikt, det går inte. Det finns andra saker som är viktigare. Jag måste lära mig att rädda mig själv, att bära mig själv, att mäta mitt värde i andra mått än hur älskad jag är.
Att dessa böcker om den stora kärleken, villkorslös och odödlig, egentligen bara förleder flickor och oskadliggör dem. Pacifiserar. Desillusionerar.
Men det är tungt. Insikten. Vetskapen om att om jag misslyckas, så är det mitt fel. Ingen kommer att komma och rädda mig. Om jag faller, får jag skrapa ihop mig själv och kravla mig vidare.
Så därför läser jag böckerna med de lyckliga sluten. De okomplicerade, självklara. För att för ett ögonblick ignorera tyngden på mina axlar.
Men glömma - aldrig. Jag tar ansvar för mig själv. Jag formar mitt eget öde.
Och visst kan man lita på att Stephenie Meyer låter allt sluta lyckligt, utan några nämnvärda förluster, happily ever after och allt det där. Det är så sött att jag mår illa, men när jag är på det humöret kan jag sätta i mig en hel sats cookiesmet utan att spy. Illamåendet sitter mer i huvudet än i kroppen. Ibland behöver jag det där söta, tror mig behöva, och jag läser romantiska ungdomsböcker (helst på engelska) som en bulimiker och tappar greppet om verkligheten. Och Twilight-serien är det främsta exemplaret av sitt slag.
Jag skulle kunna säga att jag läste den som allmänbildning, för att veta vad det är folk pratar om, lite som med Spelet av Neil Strauss.
Men det är inte sant. Jag läste den bara i självtillfredsställande syfte, jag skäms, det är som tröstätning och onani sammanslaget och jag kommer att få stå mitt kast. Jag vet.
Jag tror att anledningen till att jag får dessa sug efter de lyckliga sluten är att jag själv, i verkligheten, inte tror på dem. Jag hade väl en bra grogrund, som skilsmässobarn och allt det där, men det hade nog kunnat bli en helt vanlig romantiktörstande tonårsflicka av mig också. Tills jag läste triologin om Aeriel av Meredith Ann Pierce.
Det är en alldeles fantastisk fantasytriologi om en ung flicka som förälskar sig i en mörkängel (en flygande vampyr som gifter sig med en vacker oskuld som han sen dricker blodet på, en för varje år i fjorton år). Första boken heter Fjortonde bruden, och åtföljs sen av Vidundrens väg och Ravennas dotter. Den röda tråden genom alla tre böckerna är Aeriels kärlek till denna mörkängel och hennes kamp för att befria honom från krafterna som hindrar honom från att älska henne tillbaka.
Jag läste den när jag var i Italien och hälsade på hos Paulina. Jag minns att Paulina var sur på mig för att jag bara läste hela tiden, men jag kunde inte behärska mig. Jag behövde kicken, jag var tvungen att veta hur det skulle gå. Aeriels odödliga kärlek, som fick henne att gå igenom de mest ohyggliga umbäranden för sin mörkängels skull blev som vatten för mig. Jag törstade. Jag var tretton.
Och sen, äntligen, i slutet av tredje boken, när de onda makterna som hållit mörkängelns hjärta tillfångataget är tillintetgjorda, när han äntligen är fri att älska vem han vill, när han äntligen inser hur villkorslöst han även älskar Aeriel, ja, då får de bara en natt tillsammans, sen kommer en jävla gud och säger att nu, hörrö, Aeriel, nu ska du komma och bli gud och styra upp den här världen och ser till att allting blir som det ska igen. Du måste lämna din mörkängel och aldrig träffa honom igen, tough shit, men världen behöver dig.
Och hon gör det. Hon lämnar allting. Hon säger adjö till sin mörkängel och alla sina vänner som hon samlat på sig under de tre böckerna, hon tar sitt ansvar. Hon offrar allt hon någonsin strävat efter, för hon vet att hon är den enda som kan rädda världen, hon vet att det är rätt och att det personliga offret är mycket mindre än det offer det skulle innebära om hon inte valde bort kärleken.
Och hon krossade mitt hjärta.
Inte så att det var en ögonblicklig uppenbarelse från min sida. Jag gick runt och var bitter på Aeriel, på författaren, låg vaken många nätter och skrev om slutet tusen gånger. Det var till stora delar den serien som fick mig att börja skriva själv, sådär på allvar, just för att jag inte stod ut med offret. Jag ville att det skulle sluta lyckligt och för att det skulle bli som jag ville var jag väl helt enkelt tvungen att skriva det själv.
Men jag blev äldre. Jag läste fler böcker. Jag slutade streta emot. Den mognade i mig, insikten, övertygelsen om att den där kärleken som räddar och övervinner alla hinder, att den inte finns. Åtminstone inte i den värld jag lever i. Att ge upp sig själv sådär totalt till någon annan, att göra det jämlikt, det går inte. Det finns andra saker som är viktigare. Jag måste lära mig att rädda mig själv, att bära mig själv, att mäta mitt värde i andra mått än hur älskad jag är.
Att dessa böcker om den stora kärleken, villkorslös och odödlig, egentligen bara förleder flickor och oskadliggör dem. Pacifiserar. Desillusionerar.
Men det är tungt. Insikten. Vetskapen om att om jag misslyckas, så är det mitt fel. Ingen kommer att komma och rädda mig. Om jag faller, får jag skrapa ihop mig själv och kravla mig vidare.
Så därför läser jag böckerna med de lyckliga sluten. De okomplicerade, självklara. För att för ett ögonblick ignorera tyngden på mina axlar.
Men glömma - aldrig. Jag tar ansvar för mig själv. Jag formar mitt eget öde.
ordkunskapen XV & XVI
Förra våren hade jag en serie med ord. Så i väntan på att mina ord ska komma tillbaka till mig, lånar jag några från min Nya svenska ordboken.
epik subst. berättande diktning (i allmänhet)
eskapism subst. undflyende av verklighetens problem
Vackra ord. Passande ord här, tror jag.
epik subst. berättande diktning (i allmänhet)
eskapism subst. undflyende av verklighetens problem
Vackra ord. Passande ord här, tror jag.
borttappade inlägg
Igår var jag på UNG08-festivalen. Tittade förbi precis efter jobbet och monsterhagelskyfallet. Jag såg underbara Elias utan sina Wizzkids och snygga Montt Mardié. I vanliga fall hade jag komponerat ett långt och poetiskt inlägg om dem det första jag gjorde när jag kom hem, så som jag brukar, förra sommaren när jag såg Elias & the Wizzkids under eken skrev jag ju det här.
I onsdags såg och hörde jag Darya & Månskensorkestern sjunga finsk tango, med ett kort gästspel av Frida Hyvönen, på Stockholms kulturfestival tillsammans med Marie. Darya & Månskensorkesterns finska tango rör någonting djupt i mig, mitt melankoliska finska hjärta kanske, och med Frida Hyvönens rena röst blev det nästan så vackert att hjärtat brast. Som en kristallklar sjö kring Punkaharju i midnattssol, för att gå överstyr med metaforerna en aning. Det skulle jag också ha börjat formulera mig till redan på tunnelbanan hem.
När jag kom hem från Finland i mitten av juli, gick jag på Stockholms jazzfestival och såg fenomenet Theresa Andersson och hyllningskonserten till Nina Simone med Lizz Wright, Nina Simones dotter och två sångerskor till. Båda enorma upplevelser på sina egna sätt.
Men jag skrev inte om någon av dem. Jag förstår inte vart behovet har stuckit, men just nu är det inte här och jag försöker att inte känna mig orolig över att jag inte verkar bry mig.
I tio år har jag skrivit nu, orden har alltid kommit tillbaka till mig, sannolikheten är stor att de kommer att göra det den här gången också. Om inte, så vet jag inte vem jag är längre. Så jag väntar.
I onsdags såg och hörde jag Darya & Månskensorkestern sjunga finsk tango, med ett kort gästspel av Frida Hyvönen, på Stockholms kulturfestival tillsammans med Marie. Darya & Månskensorkesterns finska tango rör någonting djupt i mig, mitt melankoliska finska hjärta kanske, och med Frida Hyvönens rena röst blev det nästan så vackert att hjärtat brast. Som en kristallklar sjö kring Punkaharju i midnattssol, för att gå överstyr med metaforerna en aning. Det skulle jag också ha börjat formulera mig till redan på tunnelbanan hem.
När jag kom hem från Finland i mitten av juli, gick jag på Stockholms jazzfestival och såg fenomenet Theresa Andersson och hyllningskonserten till Nina Simone med Lizz Wright, Nina Simones dotter och två sångerskor till. Båda enorma upplevelser på sina egna sätt.
Men jag skrev inte om någon av dem. Jag förstår inte vart behovet har stuckit, men just nu är det inte här och jag försöker att inte känna mig orolig över att jag inte verkar bry mig.
I tio år har jag skrivit nu, orden har alltid kommit tillbaka till mig, sannolikheten är stor att de kommer att göra det den här gången också. Om inte, så vet jag inte vem jag är längre. Så jag väntar.
- - -
Jag kan inte.
Jag skulle skriva något vackert om J, att han berättade att han i slutet av månaden tänker försvinna från jordens yta på obestämd tid. Inte bokstavligt, någonstans på jorden kommer han väl att finnas, han kommer bara inte att vara kontaktbar. Han har sagt upp lägenheten, jobbet och mobilabonemanget. Han ska sälja datorn och mixern.
Och att det inte förvånade mig alls, när han berättade det. Förskräckte inte det minsta, jag blev inte ledsen eller avundsjuk, jag vill inte göra detsamma och jag kommer att sakna honom, men han vet vad han gör.
Han har ingen aning om vad han ska göra, men han vet vad han gör.
Att han sa: "I värsta fall dör jag".
Och jag som skrattade och sa att: "Du är rolig", inte för att jag trodde att han skämtade, utan för att jag visste att han var allvarlig.
När skedde denna förändring? När blev jag så ... avslappnad? Tillbakalutad och lugn? Zen?
Inte för att jag nånsin annars är det, för det mesta känner jag mig alldeles för uppvirad i mig själv för att ha någon sorts distans till någonting alls för tillfället. Men där satt jag med min citronkardemummalassi och skrattade utan den minsta gnutta bitterhet i eftersmaken.
Det är J. Det är han som gör det med mig. Och jag bara satt där och skrattade medan han rann genom mina fingrar.
Men jag är alldeles för trött. Formuleringarna håller sig borta. Hur dagarna går som de går utan att jag sätter ord på det, jag vet inte vad det blivit av mig. Jag går och lägger mig.
Jag skulle skriva något vackert om J, att han berättade att han i slutet av månaden tänker försvinna från jordens yta på obestämd tid. Inte bokstavligt, någonstans på jorden kommer han väl att finnas, han kommer bara inte att vara kontaktbar. Han har sagt upp lägenheten, jobbet och mobilabonemanget. Han ska sälja datorn och mixern.
Och att det inte förvånade mig alls, när han berättade det. Förskräckte inte det minsta, jag blev inte ledsen eller avundsjuk, jag vill inte göra detsamma och jag kommer att sakna honom, men han vet vad han gör.
Han har ingen aning om vad han ska göra, men han vet vad han gör.
Att han sa: "I värsta fall dör jag".
Och jag som skrattade och sa att: "Du är rolig", inte för att jag trodde att han skämtade, utan för att jag visste att han var allvarlig.
När skedde denna förändring? När blev jag så ... avslappnad? Tillbakalutad och lugn? Zen?
Inte för att jag nånsin annars är det, för det mesta känner jag mig alldeles för uppvirad i mig själv för att ha någon sorts distans till någonting alls för tillfället. Men där satt jag med min citronkardemummalassi och skrattade utan den minsta gnutta bitterhet i eftersmaken.
Det är J. Det är han som gör det med mig. Och jag bara satt där och skrattade medan han rann genom mina fingrar.
Men jag är alldeles för trött. Formuleringarna håller sig borta. Hur dagarna går som de går utan att jag sätter ord på det, jag vet inte vad det blivit av mig. Jag går och lägger mig.
på tunnelbanan till jobbet
Imorse bestämde jag mig för att åka tunnelbana till jobbet. Jag måste ju ändå använda det där månadskortet som jag köpte, det lila access-kortet. Jag hade en aning ont i halsen, och dessutom ska jag träffa Ida efter jobbet. Att cykla till jobbet, från Skarpnäck till Globen, är inga problem. Men in till stan och sen hem igen - det blir en liten bit. Gjort, många gånger under mina två gångna jobbveckor, men idag kände jag mig helt enkelt bara lite lat.
Så jag tog tunnelbanan.
Jag älskar tunnelbanan.
Jag ser så fram emot att börja plugga, inte bara för själva pluggandet, utan för att jag kommer att ha 2 x 40 minuter lästid på tunnelbanan varje dag i veckan. Ärligt talat, finns det något bättre sätt att börja morgonen på? En stillsam frukost hemma, och sen fyrtio minuter läsning. Oslagbart!
Så, imorse läste jag i Sista boken från Finistère. Bodil Malmsten skriver:
När jag försöker förklara med vilken njutning jag ser fram emot att gå till sängs med en bok, avfärdar hon mig utan så mycket som ett pschitt.
För att få slut på hennes tjat säger jag i definitiv ton att för mig är erotik inte begränsat till det sexuella.
En handling så skenbart kysk som läsningen av skönlitteratur kan betraktas som erotisk. Något främmande tränger in i en människa och fyller upp henne.
En sammansmältning sker, ett befruktande möte äger rum.
Bevara mig för era metaforer, säger madame C.
Men skam den som ger sig, jag fortsätter med min perfekta franska syntax.
Grovarbete i trädgården kan framkalla vällust, anläggande av stenstigar, kalkande av murväggar eller den tillfredsställelse jag fick av att jogga längs Stockholms kajer på den tiden jag gjorde det.
Jag kan inte hålla med om joggandet, för mig är det bara ett nödvändigt ont när inget annat roligare finns tillgängligt. Jag föredrar Friskis & Svettis gympapass, för att inte tala om adrenalinkicken när man fattar galopp inför en hög oxer på en pigg häst. Men det är bara detaljer. Det huvudsakliga resonemanget, det får mina känslor gentemot Bodil Malmstens texter vara fortsatt uppskattande och varma.
Så jag tog tunnelbanan.
Jag älskar tunnelbanan.
Jag ser så fram emot att börja plugga, inte bara för själva pluggandet, utan för att jag kommer att ha 2 x 40 minuter lästid på tunnelbanan varje dag i veckan. Ärligt talat, finns det något bättre sätt att börja morgonen på? En stillsam frukost hemma, och sen fyrtio minuter läsning. Oslagbart!
Så, imorse läste jag i Sista boken från Finistère. Bodil Malmsten skriver:
När jag försöker förklara med vilken njutning jag ser fram emot att gå till sängs med en bok, avfärdar hon mig utan så mycket som ett pschitt.
För att få slut på hennes tjat säger jag i definitiv ton att för mig är erotik inte begränsat till det sexuella.
En handling så skenbart kysk som läsningen av skönlitteratur kan betraktas som erotisk. Något främmande tränger in i en människa och fyller upp henne.
En sammansmältning sker, ett befruktande möte äger rum.
Bevara mig för era metaforer, säger madame C.
Men skam den som ger sig, jag fortsätter med min perfekta franska syntax.
Grovarbete i trädgården kan framkalla vällust, anläggande av stenstigar, kalkande av murväggar eller den tillfredsställelse jag fick av att jogga längs Stockholms kajer på den tiden jag gjorde det.
Jag kan inte hålla med om joggandet, för mig är det bara ett nödvändigt ont när inget annat roligare finns tillgängligt. Jag föredrar Friskis & Svettis gympapass, för att inte tala om adrenalinkicken när man fattar galopp inför en hög oxer på en pigg häst. Men det är bara detaljer. Det huvudsakliga resonemanget, det får mina känslor gentemot Bodil Malmstens texter vara fortsatt uppskattande och varma.
sommarjobbet VIII
Jag läser Sista boken från Finistère, lånat från biblioteket, invikta hörn, jag tänker Vilken idiot är det som har gjort hundöron i en biblioteksbok?, om det är något jag inte tycker om, så är det människor som gör hundöron i biblioteksböcker.
I helgen har jag läst. Hela helgen. Twilight av Stephenie Meyer. Sen New Moon. Och sen halva Eclipse. De två senare som pdf-filer på datorn. Det är inte okej. Jag är för gammal. Jag borde ta mer ansvar över min tid.
Nåja, jag träffade Paulina och en massa andra gamla klasskamrater från grundskolan i stan i lördags kväll. Men igår gick jag inte ut ur lägenheten, och på natten kunde jag inte sova. Jag låg i någon sorts halvslummer och trodde att jag sprang runt i en djup skog med överjordiskt vackra vampyrer.
Nu är jag trött och försöker mig på lite avvänjning. Jag läser Bodil Malmsten.
I helgen har jag läst. Hela helgen. Twilight av Stephenie Meyer. Sen New Moon. Och sen halva Eclipse. De två senare som pdf-filer på datorn. Det är inte okej. Jag är för gammal. Jag borde ta mer ansvar över min tid.
Nåja, jag träffade Paulina och en massa andra gamla klasskamrater från grundskolan i stan i lördags kväll. Men igår gick jag inte ut ur lägenheten, och på natten kunde jag inte sova. Jag låg i någon sorts halvslummer och trodde att jag sprang runt i en djup skog med överjordiskt vackra vampyrer.
Nu är jag trött och försöker mig på lite avvänjning. Jag läser Bodil Malmsten.
sommarjobbet VII
Den här dagen. Igår var jag tankspridd, glömde och tappade bort och jag kan ju säga som så, att idag fick varken Nordea eller Handelsbanken någon post från Bankgirocentralen.
Men idag, jag bara känner hur det osar dålig stämning ur mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur blev det såhär? Vad gör man med den där irritationen som bara kryper upp längs nacken, oavsett om man har något att irritera sig på eller inte?
Men idag, jag bara känner hur det osar dålig stämning ur mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur blev det såhär? Vad gör man med den där irritationen som bara kryper upp längs nacken, oavsett om man har något att irritera sig på eller inte?
brottstycke ur "Ylvali", skrivet i oktober 2008
Jag vaknar med ett ryck ur en dröm. Jag låg i en stor vit säng, ljuset var mjukt och lekfullt. Bredvid låg han och förde försiktigt sina händer över mina revben. Han spelade gitarr över min kropp och fick mig att smälta ut bland de lekfulla ljuspartiklarna.
Jag hör havet brusa på avstånd. Allting är fuktigt, det går inte att komma ifrån. Jag ser ingenting utanför mitt myggnät. Jag vänder mig om i sängen och försöker somna om.
- - -
Varför märker jag bara dessa perioder av ordflyt när de befinner sig i imperfekt? Jag skriver nästan alltid i presens, jag borde kunna läsa i presens också.
Jag hör havet brusa på avstånd. Allting är fuktigt, det går inte att komma ifrån. Jag ser ingenting utanför mitt myggnät. Jag vänder mig om i sängen och försöker somna om.
- - -
Varför märker jag bara dessa perioder av ordflyt när de befinner sig i imperfekt? Jag skriver nästan alltid i presens, jag borde kunna läsa i presens också.
sommarjobbet VI
En av mina kollegor är från Bolivia. Theo heter han. Själv har jag inte pratat spanska med honom, det har bara känts lite dumt, men ibland pratar han spanska i telefon. Boliviansk spanska. Jag har hört spanska på ganska många ställen sen jag kom hem, mammas finsk-venezulanska, Victors madridiska, peruansk på radion och förmodligen chilensk på tunnelbanan. Men inte den bolivianska.
Jag tycker om den bolivianska spanskan. Den är så klar och tydlig. Lite som vatten. Jag kan sitta och bara lyssna på Theo. Inte på själva orden, jag anstränger mig inte för att förstå vad han säger. Jag bara lyssnar på melodin, och blir glad.
Bolivia har lämnat djupa spår i mig.
filosofin & sexbrottslingarna
O, jag blir så arg. Medan jag sorterade posten lyssnade jag på Hallå P3 (ja, min radiorevolt lyckades) och idag pratade de om sexbrottslingar. Att det i helgen spritts ut flyers i ett kvarter i Ängelholm om att en man som bor där är dömd sexbrottsling, på flyern fanns det namn, bild på honom och till och med en karta där hans bostad var utmarkerad. Och nu fick lyssnarna skriva och ringa in och diskutera om detta är okej, om det borde göras offentligt i Sverige vilka som har dömts för sexbrott (så som det är i USA tillexempel).
Och jag blir så arg. På alla människor som ringde in och sa SJÄLVKLART. Motargumenten bara rusar runt i huvudet på mig och jag får ingen ordning på dem, jag börjar formulera men det blir helt inkonsekvent, slutledningarna glappar och jag tvingas sätta mig ner. Andas. Tänka: hur skulle mina gamla filosofilärare tvinga mig att slutleda argumenten?
Frågan om vi ska offentliggöra vilka som dömts för sexbrott (våldtäkt, pedofili) blir för mig en fråga om människosyn. Hur vi ska behandla människorna i vårt samhälle. Om vi tror att människor föds som onda, eller om det finns möjlighet till förändring.
Jag tror inte att en människa kan födas ond. Jag tror att hon formas av en oöverskådlig mängd yttre faktorer. Hennes gener har inget värde, det är omgivningen som ger dem det, som lär henne att använda dem. Alltså är det inte generna som gör en människa till en brottsling, oavsett vilket brott det är frågan om, det är omgivningen. Och om det är omgivningen som gjort någon till en brottsling, borde det helt logiskt även vara möjligt för omgivningen att "avprogrammera" detta bottsliga. I de flesta fall. Det är min inställning.
I Sverige har vi en fångvård som är inriktad på rehabilitering, att de som har begått brott ska få en andra chans. För mig är det det enda som tycks vettigt, jag tror inte att straff för straffets skull gör någon nytta alls i längden. Den som begått brottet lär sig inget, och den psykologiska nyttan av ren hämnd från offrets sida är jag skeptsik till.
Och denna syn på fångvården måste ju även gälla när den dömda väl kommer ut i samhället igen. Han eller hon måste få möjligheten att börja leva ett nytt liv, som en laglydig medborgare. Hur ska den dömda kunna göra det, om alla avskyr honom eller henne? Det blir inte rehabilitering, det blir en ny sorts fängelse.
Har vi en demokrati och en rättsstat, så låter vi politikerna besluta om lagarna och domstolarna att döma dem som bryter mot lagarna. Genom att offentliggöra vilka som straffats och för vad, blir risken att människor börjar ta rätten i sina egna händer, och då har vi ingen fungerande rättsstat längre.
Ja, gud, jag har svårt att fokusera tankarna. Dispositionen blir helt fel. Det var alldeles för länge sen jag gick i skolan. Jag har blivit luddig.
Men, som avslut, vill jag skriva ner något som min vän Sofie, som pluggar kriminologi, sa till mig en gång - att en stats utvecklingsgrad kan avgöras av hur samhällets svagaste behandlas. Barn och gamla, såklart, men även hur väl brottslingar behandlas. Vilket ansvar som samhället tar för alla sina medborgare, och inte bara de starka. Brottslingarna är ju också resultat av sitt samhälle.
sommarjobbet V
Jag cyklar till jobbet. Halv åtta sätter jag mig på cykeln och trampar mig igenom Skarpnäck, Pungpinan, Kärringstan, Dalen, Blåsut och Globen. Solen har precis gått upp över husen och luften är så ren och klar, de flesta är på semester fortfarande så det är lugnt på gatorna. Det är vackert. Jag älskar att cykla.
sommarjobbet IV
Jag sorterar ju post om dagarna. Mest är det återsänd post där adressanten antingen flyttat utan att adressändra, eller så är det något fel på adressen. Jag ska sortera posten och sen skicka den vidare till vardera bank så att de kan ändra adresserna i sina register.
Och jag tänker att om alla skulle adressändra, så skulle jag ha mycket mindre post att sortera. Då skulle jag förmodligen inte ha något jobb alls. Och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt för ekonomin i stort att jag jobbar med något som egentligen skulle kunna vara helt onödigt. Ett företag måste betala mig lön, men det ger mig mer pengar att konsumera med och höjer Sveriges BNP. Jag kan inte bestämma mig.
Fast det är ju inte som att jag är kvalificerad för något mycket mer avancerat för tillfället ändå. Vi är överkvalificerade i Sverige, med en gymnasieexamen kommer man ingenstans.
Och jag tänker att om alla skulle adressändra, så skulle jag ha mycket mindre post att sortera. Då skulle jag förmodligen inte ha något jobb alls. Och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt för ekonomin i stort att jag jobbar med något som egentligen skulle kunna vara helt onödigt. Ett företag måste betala mig lön, men det ger mig mer pengar att konsumera med och höjer Sveriges BNP. Jag kan inte bestämma mig.
Fast det är ju inte som att jag är kvalificerad för något mycket mer avancerat för tillfället ändå. Vi är överkvalificerade i Sverige, med en gymnasieexamen kommer man ingenstans.
helg
Jag har varit i Hundby i helgen och plockan sisådär en liter blåbär. Simmat länge i Sillen. Ätit alldeles för mycket glass.
Och när jag gick i smultronbacken och såg alla rödkantade smultronblad, slog det mig hur mycket jag längtar efter hösten. Det kändes konstigt, men väldigt bra. Hösten är välkommen, när den behagar komma.
Och när jag gick i smultronbacken och såg alla rödkantade smultronblad, slog det mig hur mycket jag längtar efter hösten. Det kändes konstigt, men väldigt bra. Hösten är välkommen, när den behagar komma.