[under uppförande]

I Bolivia har husen namn. Eller åtminstone de lite större höghusen. Inne i centrala La Paz står det namn på varenda byggnad. Som Edificio Da Vinci (edificio betyder byggnad), eller Edificio Ecuador (på Calle Ecuador), eller Edificio San Antonio (där danskarna bodde), eller Edificio Nazareth (ett lägenhetshus i Irpavi, en liten bit ifrån där jag bor).
Jag tycker att det är något mycket sympatiskt över de döpta husen. Bättre är det än dessa kvartersnamn som vi har i Sverige som jag aldrig lyckats förstå mig på (även om de ibland kan vara riktigt roliga, som i Bagarmossen tillexempel - min pappa bor i kvarter Vaksamheten och en liten bit bort i villa- och radhusområdet finns både kvarter Kvinnligheten och kvarter Djärvheten).

Jag har börjat jogga om mornarna. Natalia volontärarbetar på en skola tisdag onsdag torsdag och jag går runt ensam om dagarna och har inget sällskap för filmvakor på nätterna, så jag tänkte att jag också lika gärna kunde gå och bli duktig. Så jag går upp runt åtta på mornarna och springer en runda i Bolognia eller Irpavi innan frukost.
Jag trodde att det var andingen jag skulle få problem med, vi är ju ändå på cirka tretusenfemhundra meters höjd, men jag blir knappt ens andfådd. Problemet är istället musklerna. De orkar nästan inte någonting. Det måste väl någonstans också ha med syrefattigheten att göra. Mjölksyran rycker in nästan med en gång.
Och jag får träningsvärk. Riktigt obehaglig träningsvärk. Jag fick ingen träningsvärk när vi gick tre dagar på inkaleden, inte heller när jag och Jonna klättrade upp till Machu Picchu. Inte ens efter bestigningen av Huayna Potosí - sov gjorde jag onaturligt länge efteråt, men när jag vaknade var jag lika fräsch i kroppen som innan vår lilla bergsbestigningsstrapats, medan de andra gick runt som minst hundraåringar i ett par dagar efteråt. Men nu, efter att ha sprungit i ett pinsamt långsamt tempo i en kvart, tjugo minuter, då kommer värken plötsligt och sätter sig i hela benen. Det finns ingen logik i det.

Det är så roligt, det verkar som att det är till Bolivia som alla skandinaviska lastbilar kommer när de blivit kasserade därhemma. Varannan lastbil här har skyltar på taket där det står Svenska ägg, Skogssällskapet, Södertälje åkeri AB eller Autoraisa.

Vad aporna älskade de här, tänker jag när jag skrapar bort de svarta kärnorna från insidan av min frukostpapaya. Det var det första de åt när de fick papaya, med sina små fingrar började de plocka upp de runda fröna med sitt geléartade hölje om och stoppa dem i munnen. Men smältes ner gjorde de aldrig, apbajs kan jag lika väl som apornas matvanor, i de små korvarna låg hela papayakärnor och väntade på att få börja gro. Och det är väl så det fungerar, att aporna älskar papayakärnor och sen hoppar de från gren till gren och bajsar ut kärnorna någon annan stans, så att ett nytt papayaträd kan slå rot och ge aporna nya papayor att äta kärnora ur. Aporna behöver papayorna lika mycket som papayorna behöver aporna. Och aldrig kommer jag att kunna skära upp en papaya igen utan att minnas aporna i Parque Machía.
Tänker jag medan jag sitter i Lauris prydliga kök och skär upp min frukostpapaya.

Och jag kom in genom dörren till Lauris och Franks lägenhet och stod mitt i lukten. Den där speciella lukten, hemma-hos-Lauri-och-Frank-lukten, och minnena singlade ner över mig och nästan fyra och en halv månad har jag kommit och gått här nu, det blir ganska många minnen.
Och jag undrar om jag kommer att känna igen hemmalukten hemma i Skarpnäck, då, om nitton dagar. Annars gör jag det inte, den bara finns där och är väl antagligen en del av mig. Men jag kommer att ha varit borta nästan ett halvår. Nog måste väl hemmalukten ha skavts av mig då.

Det är en känsla i fingertopparna och precis under lungorna. Det pirrar. Det är orden som vill ut. Jag har något att berätta nu. Jag har många saker att berätta. De vill flyta ut på pappret och bilda rader.
Men jag har inte tid. Jag måste gå på okända gator och se på kända hus. Det finns prioriteringar som måste göras och jag är inte Stara nog att välja rätt. Det finns ingenting som är mer frustrerande.

Jag hittade El amor en los tiempos del cólera av Gabriel García Márquez i en bokhylla hemma hos Karen. På sista sidan stod det:

El capitán miró a Fermina Daza y vio en sus pestañas los primeros destellos de una escarcha invernal. Luego miró a Florentino Ariza, su dominio invencible, su amor impávido, y lo asustó la sospecha tardía de que es la vida, más que la muerte, la que no tiene límites.
- ¿Y hasta cuándo cree usted que podemos seguir en este ir y venir del carajo? - le preguntó.
Florentino Ariza tenía la respuesta preparada desde hacía cincuenta y tres años, siete meses y once días con sus noches.
- Toda la vida - dijo.

FIN

Det ni!

Sen såg vi filmen. Den var inte speciellt lik boken, bortsett från själva handlingen, med Gabriel García Márquez är språket mer än halva grejen och det hade kunnat göras så mycket batter på film, som Parfymen tillexempel. Kameravinklar och scenografi. Men den var vacker ändå.

Nu är jag tillbaka i La Paz igen. Men fem hela dagar tillbringade jag i Cochabamba, och jag måste saga att det är en trevlig liten stad. Den påminner lite om Santa Cruz, med värmen och palmerna, men Cochabamba har fler parker och torg och färre flådiga bilar. Jag tycker bättre om Cochabamba.
Men för turister finns det inte sådär extremt mycket att se. Natalia, Karen och jag åkte linbanan upp till den stora vita kristusstatyn som blickar ut över Cochabamba med sina armar utsträckta som till omfamning, men annars var det mest smala gator och grönskande torg. Fontänen på Plaza Colón var mycket vacker och träden på båda sidorna om promenadvägen i mitten av huvudavenyn Prado var mycket stora.

På fredagskvällen fick vi gäster hos Munckels - Susis pappa, Karens morfar, fyllde nämligen år. Mostrar och kusiner kom och åt tårta och pizza. Och jag var så rädd för hur det skulle gå, om jag skulle bli sittande där i ett hörn med min haltande spanska och alla andra tycka att jag var lite konstig. Men så blev det inte alls. Jag imponerade på mig själv - jag kunde konversera! Inget avancerat, och Natalia fanns alltid där för att hjälpa mig med ord jag inte kunde, men nog fick jag ur mig mer än bara me llamo Katja.
Sen på söndagen åkte vi med hela familjen till deras hus på landet, i Carcajes - ett hus stort nog att bo på heltid i med en hel familj och med en gräsmatta så underbart grön, skärande sig mot utanför trädgårdens omgärdande stänsel, där allting var mycket torrt och gick i olika nyanser av brunt och gult. De hade två lekfulla hundvalpar och huset låg bara några hundra meter från en sjö som bergen speglade sig i. Mycket vackert var det.

När jag kom tillbaka hem till Karen hade jag inte sett mig själv i spegeln på drygt två veckor, bortsett från några avståndsglimtar på restauranger. Plötsligt hade jag hår igen och det gjorde mig glad, jag ska låta det växa ut till en page tror jag. Mitt ansikte hade fått ännu mer färg.
Men aldrig att jag ångar att jag snaggade av mig håret innan jag åkte tillbaka ner i djungeln. Det är så skönt i värmen, och om mornarna behövde jag bara gå upp ur sängen och så var jag klar. Inga irriterande morgonfrillor som inte ville lägga sig och att det inte fanns en enda spegel i hela huset gjorde det ju bara bekvämare. Vi är alldeles för fixerade vid vårt eget utseende.

Jag har små märken över hela kroppen, både från sandflugsbett, apbett apnaglar. Mina händer var så torra av att ständigt vara lite fuktiga (filtar som skulle tvättas, burar som skulle spolas rena, apor som skulle jagas bort från karantänen). Mina fötter blev överlyckliga av att få gå i mina ECCO-vandringsskor igen. Och gud vad härligt det var med RENA KLÄDER.

Men det var mycket roligt också. Min kropp mådde så bra av rutinerna, uppstigning i gryningen samma tid varje dag, att jobba, få göra något fysiskt, äta nyttigt (all maten som serverades i parken var vegetarisk) och sen gå och lägga sig tidigt. Det var länge sen jag sovit så bra, trots halmmadrassen.
Jag kommer på mig själv med att berätta små poänglösa anekdoter om aporna som mina åhörare vara ler lite väluppfostrat åt - för de var inte där, de vet inte hur det kändes när Junior tog mina händer och förde ihop dem i applåder, de vet inte hur det kändes att ha en liten darrande apkropp mot min bara hud under skjortan, hur Claudia och Jade och Eric och Natalia klamrade sig fast runt min hals, som för att söka skydd, när de skulle tas in i sina burar på kvällarna. De kan helt enkelt inte förstå.
Men jag vet, och jag kommer aldrig att glömma. Nu är det en av de där glänsande pärlorna som jag kan plocka upp och titta på när jag vill, som träds på pärla på pärla på tråden som är mitt liv.

Men det fanns inte bara apor i Parque Machía, även om det kan verka så från mina redogörelser. Utöver capuchinaporna och spindelaporna och de små ekorraporna som var fria men överallt (de är små och gulsvarta och jag är nästan hundra på att Herr Nilsson är en ekorrapa), så fanns där katter. Pumor och oceloter, en sorts minityrpumor. Jag fick aldrig se någon av dem på nära håll, bara de två volontärer som jobbade med varje katt fick handskas med dem, men en eftermiddag såg jag en puma bli promenerad nere vid floden. De där smygande rörelserna. Jag har inte svårt att förstå människors fascination med dem och att någon skulle vilja äga en, kontrollera denna smidighet. Det är därför CIWY har så många pumor, oceloter och jaguarer. För hur mycket man än vill, så kan de inte tämjas, hur små de änvar när de tillfångatogs, så tar naturen över och de hamnar i CIWY:s rehabiliteringsprogram.
Det finns mängder av fåglar, papegojor och hökar som skadat sina ägare. Tejoner, en sorts amazonassläkting till myrsloken, jättesöta men tydligen mycket bitbenägna, sköldpaddor. Och en andisk björn. Baloo. Någon hade tänkt att det skulle bli en fin teddybjörn, men det gick ju inte, och den togs till Parque Machía. Nu var den fyra år gammal och inte riktigt fullvuxen än, hans volontär sa att han inte gjorde mycket alls, långsam var han och ganska korkad. Men ändå, en björn. Jag stötte ihop med honom en gång när de var ute och promenerade honom, svart var han och inte ens sjuttio centimeter hög. Han lufsade fram och såg ut som tagen ur Mors lilla Olle. Men det var en björn. Jag höll mig på ett respektfullt avstånd.

Ströhundar, huskatter, höns och ankor. Det fanns råttor som åt hål i papayorna i apornas matförråd, jag såg dem själv ila fram och tillbaka på bjälkarna precis under taket.
Och geckos. Det kryllade av geckos. jag kunde stå hur länge som helst och följa dem med blicken över väggarna. Mina älskade geckos.

Det är en speciell sorts människor som hittar till Parque Machía och Comunidada Inti Wara Yassi. Speciellt de som varit där länge, tre, fem, sju månader. I Parque Machía ligger kattdjuren högst i rang, sen kommer spindelaporna, sen capuchinaporna, sen tejonerna, fåglarna och sköldpaddorna, strykhundarna och huskatterna. Längst ner på rangstegen står människorna, och långtidsvolontärerna tycks ha tagit den mentaliteten till sig som sitt livsmotto. De bryr sig bara om djuren och ser på nya människor nästan med förakt, speciellt om man inte tänkt volontära i mer än minimumtiden två veckor. De tycks tycka att korttidarna inte bidrar med någonting till parken mer än pengar, att vi mest bara är i vägen. Helst skulle de bara vara med sina djur.
Korttidarna är inte likadana. Visst tycker de om djur, det är man så illa tvungen att göra på ett sånt här ställe, men de flesta av dem är någorlunda intresserade av människor också. En del är till och med riktigt trevliga. Jag hittade mina människor att prata med.

Det var fyra andra svenskar där, utöver mig, men de var äldre än mig och jobbade med andra saker, så jag pratade inte så mycket med dem. De hade helt enkelt andra tider. Och när jag någon gång hamnade ensam med någon av dem och vi alltså kunde prata svenska, så låg orden så ovant i munnen. Jag pratade engelska hela tiden, med ett par inslag av spanska, svenskan hade börjat smaka konstigt.
Flest var det israeler där. Inte bara i parken, utan i hela Bolivia. Unga israeler som precis blivit klara med sin tvååriga militärtjänst. De reser i grupp och beblandar sig inte mycket med andra nationaliteter. Även när de inte reste ihop från början, så hittar de alltid varandra, börjar prata hebréiska och blir bundies på en minut.
Annars var det många australienare och engelsmän. En del holländare, ett par nordamerikaner, både från USA och Kanada, och mot slutet av min vistelse dök det även upp ett par fransmän och fransyskor, och två stycken från Schweiz. En ganska trevlig blandning folk, alltså. Bortsett från israelerna då, som inte pratade så mycket med oss andra. (Nåja, efter ett par dagar mjuknade Nafar, som jag jobbade med i karantänen, och hon berättade en hel del om Israel och israeler. Bilen jag fick av henne är en helt annan än den som Ung Vänster försöker mata oss unga med hemma i Sverige.)

Efter arbetsdagens slut satte sig alla i caféet och tog en öl och pratade om vilka galenskaper djuren hittat på idag. Nästan alla rökte, som skorstenar, även de som påstod sig vara ickerökare annars kunde inte låta bli här. Själv drack jag varken öl eller rökte. Har aldrig förstått det där med att man tvunget måste göra hälsovådliga saker för att kunna umgås med människor.

Jag vet att jag har skrivit att aporna har irriterat mig något alldeles förfärligt och jag vet att jag har tänkt att de bara är ena riktiga små tjuvaktiga och smutsiga råttkräk som jag inte kan komma ifrån tillräckligt snabbt. Men nu när jag är färdig och har åkt därifrån, aldrig kommer att träffa dem igen och förmodligen inte några fler apor heller i mitt liv, så känns det faktiskt ledsamt. Jag har ju lärt känna dem nu. De har små personligheter för mig och de har alla flyttat in i mig på sina varsina egna vis.

Som Natalia, som redan första dagen började rengöra min snagg och sen slickade mig i hela ansiktet och en liten runda i örat också.
Eller Timo, som gör en säkerhetskoll i alla mina fickor till att börja med, men när han inte hittar något kryper han ner i min skjorta och myser in sig mot min svettiga mage och nafsar i mina bröstvårtor och min navel.
Eller Claudia som alltid är pepp för en snaggrengöring, tills hon tagit sig hela vägen runt till ansiktet och börjar slicka mig i näsborrarna. Claudia är också den som vägrar att gå in i sin bur om kvällarna och som alltid, hur noga vi än har stängt hennes bur, lyckas ta sig ur den under natten och står och hoppar utanför den (fastspänd som alla aporna är om nätterna i sina burar med sina koppel, för säkerhets skull).
Pea som alltid står och hoppar bredvid muren, så långt hon kan nå med sitt koppel, oavsett vad man försöker sysselsätta henne med.
Rusber, vars rengöringsmetoder är väldigt brutala, de liknar mer små bett än något annat. Och det finns tydliga tecken på att han skulle vara bög.
Chispita, som efter att ha löpt klart återgick till sitt vanliga, hoppiga jag - när jag gick förbi henne älskade hon att komma fram ur ingenstans och landa på ens huvud, bara för att sekunden senare vara uppe i sitt träd och sen PANG ner på ens huvud igen.
Oscar, som hatar tjejer och bet alla han kom åt (mig också) men mot killar var han världens gosigaste och snällaste, både Chris och Stuars favorit.
Halvtidaren Junior, som var ung och tillbringade nätterna i bäbisburen, men som om dagarna fick springa lös ute i karantänområdet med sitt koppel fastspänt i bäbisburens galler. Han älskade att rulla ihop sig på ens axel och kissa på en, han var en jävel på att lekbitas och nafsa en i öronen och dra håren från ens huvud med tänderna.
Eric, lilla råttliknande Eric, som blev mobbad av de andra aporna men som helt enkelt vägrade ta skit, när Timo försökte ta hans vasstrå höll han hårt i det och skrek skrek tills Timo gav upp och det trots att Timo är ungefär dubbelt så stor som Eric.

Eller Glenn, som egentligen hette Pepito, men Pepito är en söt liten apa som älskar att gosa, och det var verkligen inte han. Så vi kallade honom Glenn, och han var alltid så arg, bara man kom i närheten av hans bur hoppade han upp på sin dörr och började skaka skaka så att det hördes över hela karantänen och med sina blottade tänder och runda ansikte såg han så fruktansvärt förbannad ut.
Tincho, den galna som rev och slet och gjorde allt i sin makt för att lyckas bita en genom sitt galler (jag har flera fina små rivmärken som han skänkt mig), som delade bur med Clara, den mest timida apan som saknade ett ben, och vi var tvungna att mata fem för hand, samtidigt, på olika sidor av buren, för om de hade gemensam matskål skulle Tincho inte låta Clara äta en enda smula.
Harold, Stuarts lilla älskling, som också hatade tjejer och som bitit hål i flera vattenslangar för mig.
Monkey och Sidun, som aldrig lät en sopa under deras bur, de bara tog tag i sopborsten och höll i den och bet i den genom golvgallret och ville inte släppa taget, hur mycket jag än försökte förhandla med dem.
Lucio som skurade i sin bur och slängde matskålar på mig och varannan dag fullkomligt vägrade låta en ta hans filt, han förde fullskaligt krig mot kroken som jag försökte kroka fast i filten, medan han varannan dag var så hjälpsam så och bara så fort man visade sig med kroken tryckte ut filten genom gallret.
Newton som till slut, sista dagen, lyckades få mig i ansiktet med sina små naglar, efter att ha försökt i två veckor.
Eller bögapan Dennis, Stuart var helt övertygad om hans homosexualitet, för han började tydligen runka så fort Stuart kom i närheten av hans bur. För mig var Dennis apan som älskade att leka med vattenstrålen, vilket gjorde det ganska omöjligt att rengöra hans bur, och flera gånger tog han sin vattenskål, som lossnat från sin ståltråd och låg lös mitt i buren, och placerade mitt under vattenstrålen så att skålen skulle fyllas på. Om man flyttade på strålen så flyttade han på skålen.

Eller spindelaporna, Delila som alltid hade en kram tillövers och Marucha som var lite skeptisk tille n början, men som efter att par dagar även hon var så tillgicven och kramig och utan protester lyssnade på mina små Vreeswijk-sångstunder.
Pojkarna i bur, Villa rymlingen som jämt ville hålla en i handen, och livsfarliga Chepeto, som inte ville gå och lägga sig och rev fyra fina sträck över min högra kind när jag skulle hänga upp pressenningen om hans bur. I flera adagar efteråt frågade folk bekymrat vem som fått mig i ansiktet.
Eller Theo, alfahannen, som hade ett specialsystem för att bli utsläppt varje morgon för att ingen skualle behöva röra honom. För han var tydligen livsfarlig han också, även om han för det mesta bara verkade lugn och sansad, knäppatyst och bara in control. Det märktes att det var han som bestämde.
Eller karantänens tjugotvå andra apor.

För att inte glömmaa våra stammisgäster. Spindeapan Nanita, ohyggligt överviktig, åt allt, både Theos mat och pocketböcker, och hon älskade ungar. Hon hade hittat ett hål i taket där hon kunde ta sig in, hur mycket vi än kom ihåg att stänga ytterdörrarna om oss, och brukade hänga utanför rummet bredvid mitt, för där bodde Monica om nätterna, den otroligt söta spindelapsungen som helt saknade koordinationsförmåga och pratade oavbrutet.
Eller Evil, capuchinapan som egentligen hette något annat långt krångligt på spanska, men det var det ingen som kunde komma ihåg, så han kallades för Evil. För han vad ond. Snodde mat från karantänaporna helt uan finess eller charm och brukade ta sig an rymlingar från bäbisburen. Hur mycket vi än skrämde bort honom med skrik, vatten och småsten, så kom hana tillbaka. Men en gång såg jag honom sitta på taket med Rusber (det var så långt som Rusbers koppel räckte) och de turades om att sätta på varandra, två killapor, och den som säger att homosexualitet är något onaturligt har inte tillbringat någon tid med apor.
Eller Baby. Vad kan jag skriva oma Baby? Det är en apa som har allt. Tro det eller ej, men mest kommer jag nog att sakna Baby. 

Nu är jag hemma hos Karen, Natalias syssling, i Cochabamba. Hennes familj talar bara spanska och det är ganska läskigt, jag går runt och är rädd för att bli missförstådd hela tiden, orden vill liksom inte komma rätt ur munnen, men jag antar att jag bara måste öva. Och de är så snälla, jag käner mig så välkommen, igår satt jag, Karen och Karens mamma och såg på TV med varsin stickning.

Jag satt och åt morötter och läste på min säng i gästrummet igår och familjens lilla gråa hund Luki kom instrosande. Han ställde sig vid min säng och såg trånande på min morot, så jag bet av en liten bit och gav honom. Han tog glatt emot den och strosade ut i hallen med den.
En kort stund senare kom han tillbaka och ställde sig och såg trånande på min morot. Han fick en liten bit till och strosade ut i hallen igen.
När han kom in för tredje gången och ville ha mer började jag tycka att det här var allt en lustig hud, som älskar morötter men inte vill äta dem medan någon ser på. Jag undrade vad han gjorde där ute i hallen, så när han fått sin tredje morotsbit följde jag efter honom ut i hallen.
Och där spottade han ut morotsbiten på mattan, bredvid de andra två bitarna, sniffade lite på den och kom sen fram till mig. Jag hade fortfarande moroten i handen och han såg vädjande på mig, ville ha mer. Jag kunde inget annat än att skratta.
Det är inte bara apor som gör roliga saker.

Ikväll kommer Natalia hit.

En mobiltelefon ringer någonstans i huset. Jag sitter och läser Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson, men mobiltelefonen ringer med ringsignalen som Hannah hade i alla år innan hon gjorde sig av med sin gamla Nokia och jag tappar meningarna, blir sittande med blicken i apfiltarna som hänger på tork.
Vad underlig det är, att jag sitter här. För alla de där åren sen, när jag levde i Hannahs mobilsignal och hade ett helt liv, rotat, Ofelia och Hannah och fysikprov. Och nu sitter jag i ett hus i en boliviansk regnskog och blir uppäten av sandflugor, har precis avslutat en period som volontär och känner mig lite halvt melankolisk över att lämna mina nya vänner aporna. Men det är inte bara geografiskt som jag nu befinner mig så ogreppbart fjärran från då.
Och ändå. Att allting kan få plats i en människa. Bara en liten ringsignal, och nu sitter jag här och minns.

Ungefär halva tiden i Parque Machía delade jag rum med Gavin, en typ trettio-, fyrtioårig australienare. En riktig veteran, det här var hans fjärde vistelse med CIWY. Han var trevlig, hade bott på Kungsholmen ett tag och försökt lära sig svenska, så det pratade vi en del om. Men han var en riktigt manlig man.
En dag efter jobbet stod jag i caféet framför godisskåpet och funderade på ifall jag skulle unna mig något. Gavin gick förbi och jag frågade bara sådär i allmänhet:
- Should I get something sweet?
Och han svarade:
- I don't know, but I'm not available.
Jag skrattade såklart, det är ju det man ska göra, men efteråt kom jag på att det där ju var ganska sliskigt. Jag tänker inte riktigt så, men om det varit Kirke han sagt det till, hade hon fått ett mindre gud-vilken-äcklig-mansgris-utbrott.
Jag skrev ett mejl till Kirke och berättade om den här lilla incidenten. Som svar fick jag:

Och Katja svarade: "But I'm allergic to nuts."

Det finns ingen annan människa som Kirke i hela världen. Gud vad jag saknar henne.

I karantänen får man inte fotografera. Foton på apor i burar som hamnr på internet kan misstolkas och ge CIWY dåligt rykte. Det finns goda skäl till varför aporna i karantänen är i burar, men det är detaljer som vissa "djurrättsaktivister" inte har tid att ta reda på. Och som karantänvolontär får man inte gå in i resten av parken och röra de andra djuren utan att först ha bytt kläder och duschat. Alltså har jag i princip inte rört någon av mina kameror på två veckor. (I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ändå har smugglat in min lilla kamera och tagit ett par kort, mest på Natalia. Jag var bara tvungen, för personligt bruk bara.)
Så jag hade planerat att tillbringa en dag i parken efter min sista arbetsdag för att fotografera. Och jag tro att jag fick ett par bra foton. Jag gick upp till utkiksplatsen, Mirador, och såg hela Villa Tunari (inte för att det skulle vara så stort, men ändå). Jag fascinerades över hur fasligt grön regnskogen är. Jag gick till the Aviary och papegojornas "hola, hola!" haglade över mig. Och i Monkey Park fick jag äntligen ställa in skärpan på ett par capuchinapor och en spindelapa. Och över allt sken solen obarmhärtigt från en klarblå himmel. Det blev en ohyggligt, helt regnfri dag.
Två veckor utan fotografering var ett ohyggligt långt avbrott för att vara under den här resan. Men idag kompenserade jag ganska bra - dryg femhundra bilder blev det. Duktigt, tycker jag. Det blir mycket att göra i PhotoShop när jag kommer hem.

När jag stod och borstade tänderna på morgonen hade Baby vägarna förbi. Han stannade och såg intresserat på mig, sen klättrade han helt sonika upp för mitt byxben och satte sig på min axel. Där tog han tag i min tandborste och börjad dra i den. Till slut lyckades han lirka den ur min hand och stoppade in den i sin egen mun. Men när han märkte att den inte gick att äta, försökte han få in den i min mun igen. Han ville verkligen borsta mina tänder, och han är en stark apa. Det blev en lång kamp, men när han blev tvungen att acceptera att han inte skulle få bli min tandläkare, hoppade han av min axel och vandrade iväg med min tandborste. Min avskedspresent till Baby.

På kvällen åt jag på en av våra stammisrestauranger och nästan hälften av alla volontärer var där och vi gjorde ett U-format långbord och pratade om våra apor och katter. Det var Stuarts sista kväll också, och när han skulle gå för att hinna med bussen till La Paz, iscencatte han en stor Inti Wara Yassi-gruppkram och jag minns hur ensam och övergiven jag kände mig första dagarna, men nu kändes det faktiskt lite sorgligt att lämna dessa människor också.

Baby satte sig på Sashas axel idag med pannlampan i händerna. Med sin käcka australiensiska lyckades hon både få med honom ut ur karantänen och lura lampan från honom. Den var lite rispig efter Babys tänder, men lyste fortfarande- Sasha jobbar annars med bäbisaporna, som har en stor bur i karantänen. Baby är extra förtjust i bäbisarna och speciellt i mjölken och specialgröten de får, så Saha får handskas mycket med Baby. Hon har blivit proffs.
Annars hände det inget speciellt idag, mer än att allting kändes lite extra betydelsefullt, eftersom det var min sista dag. Claudia rengjorde min snagg en sista gång, Timo kröp ner i min skjorta och bet mig i bröstvårtan, Rusber hoppade upp och ner på mitt huvud och Natalia slickade mig ren över hela ansiktet. Newton lyckades till slut riva mig i ansiktet medan jag sopade upp skit under hans bur, Lucio kastade sin matskål på mig och med Marucha i knät satt jag och sjöng Vreeswijk och svenska sommarvisor. Det var en bra dag, varm, och  det duggade bara lite på morgonen.
Det kändes sorgligt att säga hejdå till alla aporna. Vissa av dem är ju faktiskt riktigt underbara. Och risken är ju den, att jag aldrig mer kommer att få umgås så med några andra apor.
Men gud vad underbart det var, när dagen var slut och jag fick ta ut mina värkande fötter ur de hemska gummistövlarna och skala av mig de stinkande kläderna och veta att aldrig mer denna unifrorm. Aldrig mer.

Idag var vi sex personer i karantänen. Chris, Struart och jag, Jaya och Lieke och så nya istraelen Uri. Rätt annorlunda, från gårdagens tre. Det blev mycket tid över till fri lek med aporna.
Runt lunchtid lyckades Baby hitta en necessär någonstans och kom springande med den in i karantänen. Vi försökte ta den ifrån honom, men då klättrade han bara upp i ett träd och tömde hela necessärens innehåll över karantänen. Vi fick tillbringa en bra stund med att jaga apor som åt tamponger och tändare och drack schampo. Själv satt Baby uppe i trädet och hade lyckats tända ljuset i en pannlampa. Den kunde vi inte få honom att släppa, hur mycket vi än skrek och sprutade vatten på honom.
Vardag i apkarantänen.

Jag fick en manikyr av Natalia också, grundligt utförd med tänder och tunga.

Bortsett från att Stuart hade sin lediga dag och Jaya var sjuk, vilket innebar att vi bara var tre som jobbade igen, Chris, jag och den nya holländska tjejen Lieke, så hände ingenting speciellt idag. Vi var bara lite extra upptagna.

6:50 - Min väckarklocka ringer, men oftast är jag redan vaken. Aporna vaknar med solen här, och när aporna är vakna väcks alla andra också.
7:00 - Om jag har tidiga passet börjar jag jobba. Pressenningarna ska av apornas burar och de sja få varsin banan till frukost. Sen ska aporna som är ute om dagarna släppas ut ur sina burar och spännas fast på sina löplinor. Om jag har sena passet äter jag frukost istället. För det mesta blir det två pankakor med banan i. Mums!
7:30 - Om jag har tidiga passet så är det frukostdags. Annars så börjar jag jobba nu, aporna får api (en sorts mycket lös havregrynsgröt som de älskar) och filtarna ska samlas ihop från apornas burar.
8:00 - Tidiga passet kommer tillbaka från frukost. En eller två personer ställer sig och börjar tvätta filtarna. De andra två eller tre personerna börjar städa burarna, först med vattenslangen och sen med sopborsten. Alla burarna är byggda så att det är ett mellanrum mellan golvgallret och cementgrunden allt står på, så att vi inte ska behöva gå in i burarna. Vi spolar helt enkelt bara ner all skit och alla gamla bananskal så att de åker igenom golvgallret och sen är det bara att sopa bort det. Varannan dag ungefär ska golven och matborden även skuras med blekmedel. Starka grejer, det där.
När städningen börjar bli klar, hamnar alla av oss till slut vid tvättbänken, för 10:15 måste vi vara klara att överlämna den åt volontärerna från spindelparken (där spindelaporna bor).
10:00 - Aporna får snacks, något litet att tugga på så att de har något att göra och inte blir helt uttråkade i sina burar. Meningen är inte att snacksen ska vara mat, utan det är sysselsättning. Därför försöker vi göra lite mer av det än bara en bit frukt. Vi fyller avklippta vattenslangsbitar med banan, eller stoppar in majskorn i bananhalvor eller papayabitar.
10:30 - Aporna får varsin gren eller vasstrå som någon varit och plockat från djungeln (de rivs, vasstråna, jag har händerna fulla med små sår). Det är också för sysselsättning. Sen brukar det finnas lite tid över till fri lek med apor.
11:30 - Vi börjar förbereda lunch. Det är en mycket systematisk process. Först går Chris och inventerar i matförrådet och bestämmer vad som ska serveras idag. Lunchen ska helst bestå av fyra sorters frukt: bananer, papaya, apelsin. För att få fyra sorter måste vi oftast fylla ut med gurka, bönor eller jordnötter. Under tiden ställer någon annan ut matskålarna på en av köksbänkarna - fem stora till spindelaprona, tre dubbla och nio singlar för capuchinaporna på vänster sida av karantänen, tre dubbla och fem singlar till capuchinaporna i bur och fjorton lösa på höger sida. All frukt och alla grönsaker ska tvättas i vatten blandat med lite iodin (för att desinfektera dem), gurkorna och papayan skärs upp i lagom stora bitar och så delas allting ut i skålarna. Det är en färgsprakande syn när allting är klart.
12:00 - När spindelparksmänniskorna har gått med sin mat, är det dags för oss att börja dela ut vår. Annars kommer bara spindelaporna och äter upp våra apors mat.

12:30 - Det första lunchpasset börjar. Lunchen på caféet här består oftast av någon sorts grönsaksgryt med ris eller pasta. Helt okej faktiskt. Här serveras inget kött. Om jag orkar, går jag ibland över bron in till byn och sätter mig i den lilla innemarknaden mde en papaya-, banan- eller jordgubbsmjölkshejk för en sisådär tre spänn.
Om jag inte har den tidiga lunchen, så är det städa burarna på ena sidan av karantänen, diska matskålarna från den sidan och göra iordning eftermiddagssnackset som gäller. Det ska göras på en och en halv timme, så för det mesta finns det gott om tid för att leka med aporna eller läsa en bok.
14:00 - Andra lunchpasset börjar. Om jag hade den tidiga lunchen, ska jag nu ge aporna snackset, städa burarna på den andra sidan, diska matskålarna och hämta grenar eller vasstrån åt aporna.
15:30 - Andra lunchpasset slutar och aporna får sina grenar.
16:00 - Apidags! Alla aporna får api och sen ska matskålarna diskas i en enda hast, för
16:30 - börjar vi göra iordning middagen. Fyra sorters grönsaker, tillexempel gurka, tomat, bönor, morötter eller rödbetor. Allting skärs upp i lagom stora bitar och delas ut i skålarna som ställts ut på köksbänken. Ibland får capuchinaporna även kycklingsoppa, full av ben och huvuden.
17:00 - Efter att spindelparksmänniskorna gått iväg med sin man, delar vi ut middagen. Om det är kycklingsoppsdag, blir aporna helt galna, de älskar kyckling, de skriker och sträcker sig efter sina matskålar så att man knappt hinner ställa ner skålen innan de dyker ner i soppan.
Medan vi väntar på att aporna ska äta klart, brukar jag gå och kolla om filtarna hunnit torka. Varje dag under min vistelse här har det regnat, så det här med att få torra filtar har varit ett jävla sjå.
Ungefär 17:30 - Vi kvällsstädar med vattenslangen och sopborsten, ger varje apa varsin filt och tar in dem som varit ute under dagen i sina burar. När alla aporna sitter i sina burar, hänger vi pressenningar över deras burar. Godnatt!
Ungefär 18:30 - Arbetsdagen tar slut. Och jag får äntligen ta av mig mina hemska stövlar och duscha riktigt, riktigt länge. Ah, vad jag älskar tvål!

Igår dog en av våra apor.
En av aporna i karantänen, Santi, hade en liten unge. Första dagarna som jag var här var den väldigt lekfull och nyfiken, men sen blev den slöare och mer apatisk för varje dag. Igår låg den bara på sin mammas rygg och orkade inte ens hålla sig fast där. Jag såg själv hur den tippade av och Santi lyckades fånga honom innan han åkte i backen. Vi hade sagt till veterinärerna om honom, men de hade inte tid och när de väl kom så tittade de knappt oc sa att han bara behövde äta mer. Vi skulle få specialgröt som de moderlösa ungarna får, sa veterinärerna, men sen blev det inget mer med det. Dagarna gick, och igår kunde ungen knappt ens röra sig. Då tog veterinärerna oss på orden och tog med honom till kliniken.
Ett par timmar senare var han död.
Han hade haft parasiter. När vi fick veta det idag blev Chris så arg och gick runt och muttrade resten av dagen, snäste åt oss andra. Så är det väl ofta med såhär idéella föreningar, men Comunidad Inti Wara Yassi har verkligen en del rejäla luckor i sin ledning och organisation.

Det är ohyggligt kallt här nu. Det har regnat varje dag sen jag kom hit, och det är om att regnet gör det kallare och kallare för varje dag. Idag verkligen frös jag. På nätterna sover jag i min sovsäck. Och det här ska vara djungel! Djungeln ska ju vara varm! Men det är förmodligen därför jag fryser. Om jag var i La Paz i dessa temperaturer skulle jag förmodligen inte ens märka det. Det är när man förväntar sig att det ska vara varmt som man fryser som värst när det inte är det.
Aporna fryser också. Vissa av dem rent av darrar när man tar upp dem. Efter sin obligatoriska genomgång av mina tomma fickor, klättrade apan Timo (på inget sätt lik min morbror Timo) ner i min skjorta och började gnida sig mot mina sporttopsbekladda bröst. De var väl som rena elementen i förhållande till den råa luften. Jag var varm, jobbet i karantänen är fysiskt krävande.
Det är en ganska underlig känsla, att ha en frysande liten apa gosande under sin skjorta. Både mysigt och lite obehagligt.
Sen, när jag var tvungen att gå för att börja göra iordning middagen och försökte få upp Timo ur skjortan, började han slicka mig i ansiktet och rätt vad det var körde han in hela tungan i min näsborre. Och det gav honom blodad tand, han ville inte sluta, jag blev tvungen att ta av honom med våld och skynda därifrån.

Dessa apor och mänskliga kroppsvätskor. Rivsåren jag fick i ansiktet av Chepeto för ett par dagar sen har fått fina skorpor nu, och dem älskar aporna att plocka bort och äta (där ligger du i lä, Cecilia!). Och det river ju bara upp såren igen. Så jag kommer väl aldrig att bli av med dessa rivsår. Jag kommer att ha fyra ärr över höger kind upp mot örat för resten av mitt liv. Min lilla souvenir från tiden som apvolontär.
För att lugna er där hemma - aporna här är vaccinerade och friska. Jag kommer alltså inte att börja tugga fradga inom en snar framtid. Det man kan få är infektioner och parasiter, och det skyddar man sig bäst mot genom helt vanlig, hederlig renlighet. Men det är inte ett helt ofarligt jobb ändå - idag blev Dick, en av de andra fyra svenskarna här, biten i handen och ihopsydd på veterinärskliniken med tre stygn i såret och fem stygn utanpå. Igår blev en av veterinärerna också biten i handen och fick tre stygn. Och bara precis innan jag kom blev två killar attackerade av samma apa ett par dagar ifrån varandra - den ena fick ledband avbitna i armen så att han inte kunde röra på tre fingrar, och den andra skadade nerverna i handleden så illa att han inte kunde känna sina fingrar. Alla dessa bitfall har dock inträffat uppe på Mirador, dit capuchinaporna tas efter karantänen och där de släpps ut om dagarna. I karantänen har vi våra farliga apor i burar.
Men ändå, man ska vara försiktig. De är inte att leka med. Att någon trodde att de skulle vara bra husdjur kan jag för mitt liv inte förstå.

Ingen dag är fullständig utan en Baby-historia. Idag fick han för sog att sätta sig på min axel medfan jag delade ut bananer i karantänen. Jag lyckades lämna över skålen med bananer till Jaya, den nya australiensiska tjejen, och gå ut ur karantänen med Baby fortfarande sittande på min axel. Jag ställde mig vid ett träd, för jag tänkte att han skulle vilja hoppa av. Men istället började han rengöra min snagg.
En underlig apa, den där.
Senare på eftermiddagen såg jag honom sitta på taket med en morot och en kniv. Jag kan ha sett fel, men det såg ut som att han försökte skära moroten i mindre, mer tuggvänliga bitar.

I låten "More adventurous" med Rilo Kiley sjunger Jenny Lewis:

For every broken heart we should become more adventurous.

Inte för att jag har något krossat hjärta för tillfället, men det finns ju andra...

Idag var en dag som jag helst bara hade sluppit. Tillsägelserna och irritationen bara haglade, både mot mig personligen och mot karantänen som kollektiv och mina fötter i gummistövlarna värkte värre än vanligt och jag ville bara härifrån, Baby är djävulen personifierad och jag har varit här i tio dagar nu, jag tycker att jag på goda grunder kan säga att jag tycker bättre om hästar än apor.

Men i morse, när jag skulle städa burarna, hade en av capuchinaporna, Lucio, på något sätt lyckats få tag i en borste, och när jag fyllt hans vattenskål så doppade han borsten i den och började skura en av golvplankorna i sin bur med båda händerna om borstens handtag. Det var en ganska roande syn, det.
Lucio, det är också apan som vägrar att släppa sin matskål ifrån sig. Han håller hårt i den genom gallret och skriker och visar tänderna en bra stund och sen plötsligt bara kastar han matskålen på mig. Han är en rolig apa, på något ironiskt sätt.

När det blir små tomrum i arbetsdagarna sätter jag mig och läser Latinamerikas öppna ådror av Eduardo Galeano. Det är en bok om hur europeerna kom och kolonialiserade Latinamerika.
Idag råkade jag lämna den på en bänk i köket. Annars beukar jag lägga in den i ett skåp, men nu fick jag bråttom att ge aporna mat och la bara ifrån mig den. När jag kom tillbaka, var boken borta. Jag sprang runt i hela huset, gick till caféet, letade överallt där jag tänkte att en människa kunde ha lagt den, men den fanns ingenstans.
En apa måste ha tagit den. Förmodligen Baby, det är han som brukar kunna ta sin in och stjäla mat och annat som han tror är ätbart. Som böcker tillexempel.
Jag hade helt tappat hoppet om att se min bok och regnskyddet som jag hade om den igen. Jag hade redan börjat formulera ett förlåttal i huvudet, för, som jag förklarade för Stuart som också jobbar i karantänen, det var inte min bok, utan pappas. Och även om han sagt att det inte skulle vara hela världen ifall jag inte hade med mig den hem, så skulle det ju varit trevligt att lämna fram den då, sextonde juni, och säga tack för lånet. Och pocketregnskyddet, det fick jag också av pappa för så många år sen, och det hade ju varit så användbart, speciellt när jag reser, då pocketböcker tenderar att bli så kantstötta.
Men så mitt i den här långa utläggningen om hur schysst det skulle ha varit om jag läst den här boken när jag var på ,om sydameriakaresa, för min pappa läste den ju i samband med sin, så såg jag den. Uppe precus under taket, på en takbjälke låg den.
Stuart, som är en gänglñig ung engelsman, hjälpte mig att få ner den, och bortsett från lite smuts på regnskyddet så var den helt oskadd. Med största sannolikhet tack vare just regnskyddet - det har ett gummiband som håller om sidorna så att boken inte öppnar sig när den inte ska, och av ren vana hade jag spänt fast den innan jag sprang ut till aporna. Baby hade väl klättrat upp till takbjälken med boken, men sen inte tyckt att det var värt besväret att lista ut hur den skulle öppnas. Den luktade ju ändå så tråkigt. (Jag tror att Baby uppskattar lite mer action i sina böcker, kanske Liftarens guide till galaxen. Även om det nog skulle vara nyttigt för honom att lära sig lite om sin kontinents blodiga historia. Själv tycker jag väl inte heller att boken är så speciellt rolig, men den är mycket intressant och lärorik, det är den.)
Så pappa, istället för en ursäkt, kommer du att få tillbaka en bok som varit ute på ett riktigt apäventyr.

Idag kom det en ny apa från veterinärskliniken till karantänen. Han har inget namn än, men vi kallar honom för Brando. Han är nämligen väldigt lik Marlon Brando. En riktig gudfader.
Lishou, puman vars flyg ställdes in häromdagen på grund av bybornas ignorans, kom idag äntligen iväg till Rurrenabaque också. När kontoren i La Paz öppnades och tillstånden att flytta puman bekräftades, kunde den lokala polisen inte göra något annat än att låta henne åka. Men vi äter fortfarande inte på Mama Titis.

Jag tycker inte om det där som filk säger ibland, "gör du inte det här så dödar jag dig". Jag vet inte om det bara är jag som är överkänslig eller om det är för att jag en gång fick höra det från den otroligt humorlösa ridskoleägarinnan Heidi när jag hyrde en av hennes hästar och hon tyckte att det var viktigare att jag julpyntade hos hästen ¨n att jag red henne, organiserade ridskolans luciashop och fick mina läxor gjorda. Jag bara tycker att att mörda någon inte är något att skämta om. Annars tycker jag att det mesta är tillåtet, men just det...
På väggen i köket där apornas mat tillreds står det "Clean up after you use the kitchen, or you WILL BE KILLED". Det får mig inte att vilja städa mer. Det är bara obehagligt.

Innan jag kom hit hade det inte regnat på nästan två veckor, men under min tid här har det regnat varje dag. Det är meningen att regnperioden ska vara över nu, men världen är ju helt uppochnerv¨Çand, så varför inte här också. Idag var det riktig regnskogsstorm - häftiga skyfall och dundrande åska. Om det inte varit så att jag skulle handskas med leriga, dyblöta små apor, så hade jag älskat varenda sekund.
Chris var fortfarande borta, men vi klarade oss fint utan honom. Det var Nafars sista dag, så vi får se om det dyker upp en ny volontär i karantänen imorgon. 

Var fjortonde dag får man en ledig dag om man jobbar på Inti Wara Yassi, och de två mest erfarna katantänvolontärerna, Chris och Kirsten, hade båda lyckats pricka in samma dag som sina lediga - idag. Båda skulle fixa sina visan, Kirsten i Cochabamba (fyra timmar bort) och Chris i La Paz (tretton timmar bort). Chris kommer förmodligen inte tillbaka förrän tidigast om två dagar.
Så vi var bara tre stycken idag, med ansvar för fyrtiofyra apor. Och dagen började alldeles fantastiskt - Villa hade rymt igen under natten. Men det visade sig bli en odramatisk historia med lite assistans av veterinärerna och sen flöt dagem på utan några incidenter. Jag lärde mig att capuchiapan Claudia älskar att ptea mig i näsan, och sen äta det hon hittar där. Och spindelapan Chepeto tycker verkligen inte om mig. Jag höll på att hänga upp pressenningen runt hans och Villas bur för natten, och plötsligt hoppade han på mig och hade väl slitit mig i stycken om det inte varit ett metallgaller emellan. Som det var nu lyckades han bara riva fem fina ränder på min högra kind och nästan få med örat i bara farten. Han rev nästan av mig vänster öra under min andra dag här, men det har nästan läkt. Han tyckte väl att jag blivit lite för självsäker, att det var dags att läxa upp mig igen.

Nu har jag varit här en vecka, och ska vara här en vecka till. Halvvägs.

Det artade sig till en helt dramatikfri dag, tills jag kom tillbaka från lunchen och Tincho hade rymt. Tincho är en av de argare aporna som sitter i bur, om man inte är försiktig och kommer för nära hans bur, hoppar han mot en och försöker väsande få tag på ens händer eller kläder genom gallret. Hans tänder är vassa och han har bitit många. Inte mig än dock, hittills har han bara givit mig fina rivsår på underarmarna med sina klor.
Hur han lyckades med det vet jag inte, men tillsammans med en av veterinärerna fick Chris tag på honom igen ganska snabbt, innan han hunnit bita av någon ett öra eller något liknande.

På kvällen var det möte igen, den här gången med park managern Nena. Det var nämligen så att det idag äntligen var dags för två av parkens pumor att flyttas till en ny park som IWY startat utanför Rurrenabaque. Markägarna här i Villa Tunari vill nämligen inte hyra ut sin mark till katterna längre, så succesivt måste alla flyttas. Och att flytta de stora kattdjuren är ett jävla sjå har jag förstått, det krävs tillstånd hit och dit och de bolivianska myndigheterna är jag inte helt främmande för. Men nu hade de äntligen fått tillstånd och fixat flyg och allt och en av pumorna kom verkligen iväg. Men när planet kom tillbaka för att hämta den andra puman blev det problem. Människorna i Villa Tunari är lite ambivalenta. De vill inte at katterna ska få promeneras på deras mark, men de vill inte heller att de ska transporteras härifrån. Det skulle i längden betyda ingen park, vilket skulle betyda inga fler turister och volontärer, vilket skulle betyda mycket mindre pengar. Så när ägaren på vår sammisrestaurang igår råkade höra några av sina gäster prata om pumaflyttningen, anmälde hon det till polisen i tron om att de skulle flyttas illegalt. Och eftersom det är söndag idag, var det ingen på kontoret i La Paz som de kunde ringa och få höra att alla tillstånden fanns på plats. Så puman stannar där den är tillsvidare, sjuk och utan plats att rastas på. Nena började gråta när hon berättade hur mycket den här puman måste flyttas.
Så det mötet var samlat för, var en vädjan från Nenas sida att vi skulle bojkotta Mama Titis, sammisrestaurangen, i sympati med puman som blev tvungen att stanna. Hon sa att många av människorna i byn inte förstod varför vi var här. av kärlek till djuren., och att de bara tänkte på pengar.
En bojkott är jag beredd astt stödja. Jag tror på konsumentmakt, vill tro på konsumentmakt. Speciellt när det drabbar människor som inte tänker längre än sin egen näsa.

Dagen började med att jag fick tandkräm i ögat. Tuben bara attackerade mig. Jag öppnade locket och en bit flög ut och landade rakt i mitt öga.
Det gör ont att få tandkräm i ögat. Tänk er som att få tvål i ögat, och lägg till den där fräscha känslan som håller hela dagen, som är trevlig i munnen, men inte i ögat. Så halva förmiddagen gick jag runt och blinkade och kunde inte se ordentligt på vänster öga.

Sen rymde Villa igen. Veterinärerna bad oss att ta ut honom ur buren under dagen och ha honom fastspänd utanfört istället, och det var under den utsläppningen som han lyckades komma undan. Men vi slapp nedsövning den här gången, han kom självmant tillbaka efter en stund. Sen rymde Chispita med Baby. Haspen på hennes rep hade gått sönder och plötsligt sprang hon bara över taket efter Baby.
Och sen lyckades även Liorona komma ut. Det hade blivit hål i hennes bur. Hon satt på taket, hoppade plötsligt ner på min axel när jag gick förbi och bet mig i halsen, inte hårt men ändå, att hon dirket inriktade sig på halspulsådern. Hon menade allvar.
Men med hjälp av veterinärerna satt alla apor i sina burar när vi stängde för natten igen.

Det var en händelserik dag.

Idag lyckades en av killspindelaporna, Villa, rymma. Det hade blivit hål i hans bur och han hade lyckats ta sig ut. Som tur var, var dt han som rymde, och inte hans burskompis Chepeto. Chepeto är en livsfarlig apa, opålitlig, ger människorna han möter ett snitt på tjugosju stygn. Eller något i den vägen.
Villa däremot är en mycket trevlig apa, och han tyckte att det var ofantligt roligt att vara lös. Han ville inte alls komma in igen. Han bara sprang runt och skrek och lät visst folk komma nära honom, men höll själv i repet som hängde från hans halsband, så att inte någon av oss skulle kunna få fast honom.
Hela förmiddagen gick åt till att jaga Villa. Vi blev grymt mycket efter med allting annat. Till slut fick en av veterinärerna helt enkelt skjuta en nedsövningspil på honom. Resten av eftermiddagen fick en av oss karantänvolontärer sitta och hålla i hans rep, för att se att han mådde bra.
När det blev min tur att hålla, sprang han runt en del och tittade på saker, så långt repet räckte (det var väl spännande att få se något annat än sin bur), men mest satt han i mitt knä. Han bara kröp upp där och tog min hand och lindade sin svans om min hals (spindelapor är medelstora, men med ohyggligt långa svansar) och jag sjöng lite Vreeswijk och gamla jazzklassiker för honom. Jag vet inte om han gillade det, men han satt väldigt stilla mean jag sjöng, så jag tror det.

På kvällen vr det möte för alla volontärer. Inti Wara Yassis (organisationen som driver parken) grundare Juan Carlos var på besök och han berättade om de andra parkerna som organisationen har och tackade för att vi vra här.
Mötet avslutades med Inti Wara Yassis stridsrop - uppemot fyrtio volontärer stod hand i hand och skrek INTI WARA YASSI för full hals tre gånger. Ett ganska maffigt vrål. Sen skulle vi krama personen bredvid oss och hela grejen kändes flummigt, men sött.

Jag har en vän. Hon heter Natalia. Hon är en liten capuchiapa.
Hon blev räddad från ett medicinskt forskningslabb i El Alto, utanför La Paz, och nu bor hon i karantänen här i Parque Machía, Villa Tunari. Hon är lite rädd för de andra aporna, så på dagarna när vissa av aporna blir utsläppta och fastspända på linor över hela karantänen, så får hon sitta precis vid utgången, dit bara apan Abrams lina räcker. Varje gång någon går ut eller in i karantänen börjar hon gnälla och se på en med sina små bruna ögon och om man står tillräckligt nära klättrar hon upp på ens arm eller ben och klamrar sig fast. Hon vill bli kelad med. Och för visad ömhet får man minst det dubbla tillbaka.
Hon älskar min snagg. Hon rengör den den minst en gång om dagen. Och hon slickas. Hon börjar lite försiktigt på halsen, sen börjar hon klättra upp och jag har henne i hela ansiktet, tills hon plötsligt sticker in hela tungan i mitt öra.
Börjar ni se likheterna med en viss annan Natalia?

Idag fick karantänen besök av Baby. Han ärt en apa som bodde i karantänen, men som helt enkelt var för smart för den. Han kunde ta sig ur varenda bur, när hans burkompisar satt kvar där som ena fån. Så han släpptes ut. Men nu hänger han ändå alltid någonstans i närheten och ställer till problem var han kan. Vi karantänpersonal är ganska irriterade på Baby.
Men idag var det inte oss han ville jävlas med. Idag var det Chispita han besökte.
När de var klara blev Baby liggande på buren/kärleksnästet och tog en siesta, medan Chispita klättrade ner på marjen och fortsatte att trånande gnälla efter Chris.
Vem var det som sa att män har större sexlust?

Internetkafeet i Villa Tunari har Skype. Ytters få ställen jag har varit på i Bolivia har Skype funkat, och så av alla ställen är det Villa Tunari det funkar! Ytterligare en av alla dessa saker som bevisar att världen är helt irrationell.
Men det funkar, och idag lyckades jag prata med mamma i en halvtimme på lunchen, hela vägen över Atlanten för tre spänn. Inte illa.
Så om ni vill prata med mig, testa Skype någon gång mellan 12:30 och 15:30 här (vi har lunchskift) eller ja, 18:30 och 21:30 svensk tid. Ni kanske har tur!

När jag gick över bron på kvällen, stannade jag till och tittade på himlen. Parque Machia och byn skiljs åt av Rio Espirito Santo. Det var mulet, så bara en full måne syntes. Inga stjärnor.
Men så tittade jag ner på mina fötter och såg Orions bälte. Jag log.

Ibland tänker jag att jag inte förstått vad jag gett mig in i. Jag tänker att jag måste vara lite extra korkad.

Ibland gör jag listor, mål-i-livet typ, och en av punkterna på den listan är alltid:
- att tala fem språk
Tre språk kan jag ju redan flytande, och spanskan och franskan kan jag halvvägs åtminstone i teorin. Men nu när jag är här i Bolivia och det är meningen att jag ska lära mig prata spanska också, eftersom det är det enda språket som de allra flesta förstår här, så tappar jag hoppet alldeles för ofta. Ibland förstår jag allt som någon försöker säga till mig och kan till och med svara någorlunda förståeligt. Jag får för mig att jag faktiskt har lärt mig något. Men så blir jag frågad någonting och jag kraschar ner i verkligheten igen. Vadå entiendo casi todo - idiot! Jag inbillar mig.
Frustrationen håller på att äta upp mig.
Då känner jag för att göra som Frida i Släpp fångarna loss. Där, när den föredetta fången Harald Hansson har lyckats råka putta i Fridas vän i sjön och hon tror att han håller på att drunkna men så var det bara på lek och något brister för Frida. Hon orkar inte med den här brottslingsrehabiliteringen längre. De bara förstör ju allt helatiden. Så hon sätter sig på sin lilla bruna ponny, galopperar till fängelset och börjar skriva om texten som hon målade upp med stora vita bokstäver på fängelsemuren i början av filmen. "Släpp fångarna loss det är vår" blir "... det är svårt".
Och sen går det över. Frida återvänder till huset där Harald Hansson och hennes vän väntar, och i slutet har de lyckats med att omskola Harald Hansson till en mästerlig bagare, och han får flickan och hela silverservisen - slutet gott, allting gott.

När frustrationen håller på att äta upp mig skulle jag vilja sätta mig på en tjock brun ponny (Ofelia helst) och galoppera till en mur som jag kan fylla med texten - att lära sig ett nytt språk är svårt. Jag tror att det skulle hjälpa.
Men att skriva på San Pedro-fängelsets mur skulle nog inte ses med lika blida (eller i alla fall målarfärgsskymda) ögon som hos Fängelsedirektörn i Släpp fångarna loss. Och någon ponny har jag fortfarande inte.

En av flickaporna löper. Chispita heter hon. Hon är alldeles förskräckligt förälskad i Chris, arbetsledaren för karantänen. Idag hade vi en liten krissituation, där hon vägrade släppa tag om Chris, till slut satt hon som en panikslagen hjälm om hans huvud, och när någon annan kom nära började hon skrika.
Stackars flicka, så olyckligt kär. Har vi inte alla varit där. velat klamra oss fast vid den älskade med tänder och klor och bara skrika rakt ut när han försöker gå ifrån en?

På mobiltelefonen står det Endast nödsamtal. Tänk för att dt är ett nödsamtal jag vill ringa, ett av den psykologiska sorten. Inte fan funkar det ändå.

Första dagen som volontär lyckades jag pricka in den enda dagen på ungefär två veckor som det regnat. Dt regnade i princip hela dagen. Jag var alldeles dyblöt.
Jag jobbar i apkarantänen nu. Dit kommer aporna efter att de blivit friskförklarade av veterinärerna, innan de kan släppas ut i den riktiga parken. Alla apor sitter i burar. Vissa blir utsläppta under dagen och får springa fritt fastspända i en lina. Bortsett från allt städande och matande, så är det mycket fri lek med apor.
Idag har min snagg blivit rengjord av tre olika apor, varav en heter Natalia. Jag har även lyckats bli biten av den tjejhatande apan Oscar. Jag har ett fint litet blåmärke på G på vänster arm.

På kvällen när jag satt på mitt rum och läste, öppnades dörren och någon kom in. Jag trodde att det var min rumskompis Viviana, så jag tittade inte upp, men när ljuset blev släckt tyckte jag att det var lite konstigt och lyfte blicken från Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag hann precis se en stor, svart spindelapa kila ut ur rummet med vad som såg ut som en bok i sin hand.
Jag sprang efter den, men den hade hunnit klättra upp i ett hål mellan innertaket och yttertaket och satt där och mumsade förnöjt på Vivianas pocketsidor.
Så nu har jag lärt mig att inte lämna dörren öppen.

Jag sover på en halmmadrass. En riktig halmmadrass. Det är presenning fyllt av halm. I normala fall skulle jag omöjligt kunna sova på den, men efter arbetsdagarna här är jag så trött att jag sover som en stock ändå.

Jag har åkt ifrån Natalia och är nu i subtropiska Villa Tunari, där det är meningen att jag ska volontärarbeta lite. Men allting känns lite förvirrat för tillfället och jag saknar Natalia redan.

Jag känner mig lite ensam, här ute i stora stora världen.

Idag fyller Natalias lilla kusin Santiago ett år. Det firas med stort tårtkalas, med släkt och gråtande barn. Barnkalas är egentligen ganska hemska. Hälften av ungarna vill ju inte ens vara där. Men Santiago är kanske världens sötaste bäbis, och Natalia och jag hade gjort en gudomligt god (men näst intill ogenomförbar) marrängtårta med jordgubbar och kiwi. Så det gick an.
Första maj firade jag genom att gå på bio med Natalia och hennes syssling. X-Men Origins: Wolverine. Natalia har inte riktigt lyckats frälsa mig än att bli en seriefantast, men snyggt gjora specialeffekter på bio är ju aldrig fel. Speciellt inte om de är med en halvnaken Hugh Jackman.

Annars så trodde jag aldrig att jag skulle skriva det här, men jag saknar faktiskt Friskis&Svettis. Från början såg jag det bara som ett skämt, jag gjorde det för att göra mamma glad, gick på dessa gympapass tillsammans med lönnfeta fyrtioåringar och skrattade i smyg åt alla tanter som inte kunde hålla takten. Men den där känslan efteråt, den där renheten i musklerna, den skulle sitta riktigt bra just nu. Min kropp saknar endorfinerna.
Jag får hemska ryck av hemlängtan ibland också. Så att jag bara vill lägga mig ner på marken och gny. Det är ytterst frustrerande, det finns liksom inget riktigt botemedel.
Så därför är det väl bra att jag imorgon ska påbörja resan till djurreservatet där jag ska leka med apor och rensa skog. Rutiner och fysiskt arbete är precis vad jag behöver. Sen kommer det kännas bra att åka hem.