volontärerna i Parque Machía

Det är en speciell sorts människor som hittar till Parque Machía och Comunidada Inti Wara Yassi. Speciellt de som varit där länge, tre, fem, sju månader. I Parque Machía ligger kattdjuren högst i rang, sen kommer spindelaporna, sen capuchinaporna, sen tejonerna, fåglarna och sköldpaddorna, strykhundarna och huskatterna. Längst ner på rangstegen står människorna, och långtidsvolontärerna tycks ha tagit den mentaliteten till sig som sitt livsmotto. De bryr sig bara om djuren och ser på nya människor nästan med förakt, speciellt om man inte tänkt volontära i mer än minimumtiden två veckor. De tycks tycka att korttidarna inte bidrar med någonting till parken mer än pengar, att vi mest bara är i vägen. Helst skulle de bara vara med sina djur.
Korttidarna är inte likadana. Visst tycker de om djur, det är man så illa tvungen att göra på ett sånt här ställe, men de flesta av dem är någorlunda intresserade av människor också. En del är till och med riktigt trevliga. Jag hittade mina människor att prata med.

Det var fyra andra svenskar där, utöver mig, men de var äldre än mig och jobbade med andra saker, så jag pratade inte så mycket med dem. De hade helt enkelt andra tider. Och när jag någon gång hamnade ensam med någon av dem och vi alltså kunde prata svenska, så låg orden så ovant i munnen. Jag pratade engelska hela tiden, med ett par inslag av spanska, svenskan hade börjat smaka konstigt.
Flest var det israeler där. Inte bara i parken, utan i hela Bolivia. Unga israeler som precis blivit klara med sin tvååriga militärtjänst. De reser i grupp och beblandar sig inte mycket med andra nationaliteter. Även när de inte reste ihop från början, så hittar de alltid varandra, börjar prata hebréiska och blir bundies på en minut.
Annars var det många australienare och engelsmän. En del holländare, ett par nordamerikaner, både från USA och Kanada, och mot slutet av min vistelse dök det även upp ett par fransmän och fransyskor, och två stycken från Schweiz. En ganska trevlig blandning folk, alltså. Bortsett från israelerna då, som inte pratade så mycket med oss andra. (Nåja, efter ett par dagar mjuknade Nafar, som jag jobbade med i karantänen, och hon berättade en hel del om Israel och israeler. Bilen jag fick av henne är en helt annan än den som Ung Vänster försöker mata oss unga med hemma i Sverige.)

Efter arbetsdagens slut satte sig alla i caféet och tog en öl och pratade om vilka galenskaper djuren hittat på idag. Nästan alla rökte, som skorstenar, även de som påstod sig vara ickerökare annars kunde inte låta bli här. Själv drack jag varken öl eller rökte. Har aldrig förstått det där med att man tvunget måste göra hälsovådliga saker för att kunna umgås med människor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback