[under uppförande]

Jag kan nog, utan att överdriva, påstå att 2007 varit det värsta året i mitt liv hittills. Jag är bara glad att det är slut. Att jag kanske har samlat på mig allt dåligt under 2007 och att 2008 bara har gott att bjuda på.
Men några ljusglimtar har 2007 ju innehållit. Jag tog studenten, tillexempel. Det var roligt. Sandra, Anna och jag sydde ihop säsongens bästa studentskiva. Det var också en förtjänst. Och jag fick två nya vänner på köpet.
Och varje år brukar jag, såhär dags, skriva en liten lista över årets bästa, samma underrubriker varje år. So, here goes:

Bästa låten:
Förra året blev det A case of you med Joni Mitchell. I år har jag lyssnat mycket på Nina Ramsby & Martin Hederos och The Perishers, Feist, Tingsek och Ane Brun har snurrat i mitt huvud. Jag förälskade mig i Chet Baker. Den låt som toppar 2007-listan på min last.fm-profil är Säkert!s Är du fortfarande arg?. Men om jag ska välja den bästa låten, så måste jag ändå välja något positivt. Jag måste låta 2008 bli bättre. Jag måste avsluta 2007 med något bra, för att kunna gå vidare.
Därför väljer jag Kanske är jag kär i dig med Jens Lekman.

(Men när jag tänker efter - gud vad många bra konserter jag varit på i år. Damien Rice och  Nina Ramsby & Martin Hederos. Asha Ali, Tingsek, Navid Modiri & Gudarna, Juvelen och Ed Harcourt. Feist. Jag missade Jens och Säkert!, men dem har jag sett live förut. 2007 kanske var konserternas år.)


Bästa boken:
Förra året var det Norwegian wood av Haruki Murakami. Det var en självklarthet. Men i år är det inte lika lätt.
I år har jag läst sextiofem böcker. Den bok som tog över mig mest var Harry Potter and the Deathly Hallows. Den mest lästa författaren är Bodil Malmsten med sju böcker. På andra plats kommer Ann Smith med fyra. Den största läsupplevelsen var nog Emilie Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården och den som jag känt starkast med var kanske Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. Så jag vet helt enkelt inte vad jag ska välja. Det går inte. Det beror helt och hållet på vilket humör jag är på. Och just nu känns det inte som att jag är på något humör alls.


Bästa filmen:
Förra året var det självklart att Before sunrise och Before sunset skulle komma först. I år minns jag inte ens vilka filmer jag sett. Det känns som att jag bara suttit och kollat på TV-serier. Men nåt bra måste jag ha sett... Om jag begränsar det till vad jag sett på bio i år: Se upp för dårarna (ett skämt), Shrek den tredje (tillsammans med lillbrorsan. Söt, visst, jag diggar Shrek, men den kan ju aldrig vara bäst), Arn (you wish) och Fur.
Jag får säga Fur. Den var vacker. Den gav mig en såndär stark efter-bio-känsla. Nicole Kidman var bra. Och så hade den ju Robert Downey Jr.. Så ja. Det får bli Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus.


Bästa bilden:
Jag vet inte riktigt. Det är så svårt att välja. Men som en kärleksförklarning till mina gula stövlar, så kanske det ändå borde bli:

Idag har det snöat. Den trettioförsta december, årets sista dag, snöar det. För andra gången denna vinter. Det fick mig att tänka på en dikt som jag läste för ett tag sen. Av Werner Aspenström:


GRAVVÅRD

Snögubben gick hädan.
Strax därpå töade snögumman bort.
De hade inga barn.
Men gräset växte tjockt
på deras gravar.

Idag har jag tvättat fem maskiner och städat i mitt rum. När jag städar häller jag ut alla lådor på golvet och börjar sortera och det blir mycket stökigare än vad det var från början. Och sen kan jag få för mig att sluta mitt i, och så blir stöket liggande i dagar, ibland veckor och månader. Det är städning in progress. Pappa och mamma har alltid haft svårt att förstå det.
Den här gången hittade jag min gratisvykortssamling, och jag bestämde mig för att min dörr behövde ett litet ansiktslyft:




Sen fick jag ett gottnyttårskort med stympade träd från Uppsala på. Det tackar vi för, jag och dörren:

ekivok adj. -t som anspelar på sexuella förhållanden, vanl. på ett skämts. sätt; ofta om handling o.d. <ngt litterärt>

Och så ett ord, som jag aldrig hört förr, men som dök upp när jag försökte tyda min farmors mors snirkliga handstil, och jag först trodde att jag måste ha läst fel. Sen dök det helt utan förvarning upp i Martina Lowdens Allt (så som de flesta konstiga ord i hennes texter gör, förvarningslöst). Så jag tycker att det förtjänar att bli uppmärksammas, nu när det ansträngt sig så för att ta sig in i mitt ordförråd.

kotteri subst. -(e)t -er mindre, slutet sällskap med stark sammanhållning mot omvärlden, av informell men varaktig natur

Nu har jag sett Arn.


Det är en stor film.

Och då menar jag inte att den skulle vara stor i bemärkelsen extremt bra. Nej. För det är den inte. Men i bemärkelsen att den gör stort väsen av sig. Fast utan att det känns som skryt. Så på mig blir det inte bortkastat. Gladiator och Jane Austen-filmatiseringar är filmer jag tycker om. Jag kan förlåta mycket, bara kläderna är vackra och inte har varit på modet på flera hundra år.
Och den gav mig hjärtklappning. Tårar i ögonen. Så helt dålig kan den inte vara.

Men mest tyckte jag om alla vackra hästar. De kraftiga nordsvenskarna, islänningarna, de smäckra araberna. Jag kan inte sluta titta. (Å, det sitter fortfarande i mig, jag kan inte glömma, längtan sitter i mina muskler och de kommer inte vara nöjda förrän jag sitter i en sadel igen.)

pleonasm subst. -en -er språkligt uttryck som innehåller ett eller flera ord som skulle kunna strykas utan att ngt av innehållet förlorades.

Jag är expert på pleonasmer.

Till följd av mitt läsande av Martina Lowdens Allt och ordboksanvändandet som den kräver, har jag bestämt mig för att jag måste utvidga mitt ordförråd. Om jag skulle få för mig att göra högskoleprovet någon gång eller så.

Som tack till Martina, som fått mig att damma av min gamla ordbok, blir mitt första ord ett av hennes. Ett ord som hon använde för att beskriva sin huvudkaraktär M, och som jag tycker passar utomordentligt bra in på mig också.

vitt/er adj. -ert -ra som tycker om och förstår sig på litteratur, särsk. skönlitteratur

Igår läste jag ut Kärlek i kolerans tid. Det är en fascinerande historia, trots allt, ensam i sitt slag. Om man orkar ta sig igenom den.

Så i morse började jag läsa Allt av Martina Lowden. Jag fick den i studentpresent, men den är så tjock och har ett så opraktiskt format, limmad men större än en vanlig pocket så den får inte plats i mitt pocketfodral. Så det har inte blivit av. Men idag började jag alltså.
Hon använder sig av så svåra ord att jag måste läsa med min Nya Svenska Ordboken bredvid mig. Vissa av dem är så ovanliga att de inte ens är med bland de 70 000 ord och fraser som min ordbok består av. Och jag stör mig på hennes huvudkarktär M's pretentioner, på hennes dryghet. Kanske mest för att jag känner igen mig själv i det.

Men med ordboken bredvid mig fick jag för mig att ta tjuren vid hornen, om jag får uttrycka mig så. Jag som kallar mig själv och andra hejvilt för pretentiös, måste ju veta exakt vad det betyder. Denna förklaring erbjuder min ordbok:

pretentiös adj. -t (intellektuellt) aspråksfull i en utsträckning som det inte finns täckning för, äv. fordrande.

Okej, det låter väl logiskt. Men vad betyder anspråksfull? Vad betyder intellektuell?

anspråksfull adj. -t som har stora anspråk, särsk. på erkännande (av storhet o.d.)
anspråk subst. -et 1 krav för egen räkning 2 i vissa uttr. utnyttjande
intellektuell adj. -t 1 som har att göra med tänkande och analys 2 som har förmåga till och intresse för tänkande och analys, ofta särsk. filosofiskt el. humanistiskt tänkande

Ja, det var ju ungefär som jag trodde. Men nu har jag det bevisat, svart på vitt. Pretentiös.

Inatt drömde jag att Jakop åkte i en rulltrappa i motsatt riktning från min, att jag stötte ihop med en irriterad, springande Hannes på en skogsstig och att jag fnissade ihop med hans lillasyster Siri, som är fyra år yngre än mig och som jag inte träffat på sju år.

Och ett par ord om julen också, kanske. Julafton var både stressig och lugn, så som det blir när man har många familjer. Men den slutade i vårt kök, tillsammans med mamma och tre av hennes vänner, med diktuppläsning och julbakelseätning. Och igår pratades det svamp och Sydafrikaresor i min fasters kök.
Jag firade jul med en tjock labrador, en tvåochetthalvtårig brandmästare och ett riktigt litet kraftpaket till bulldog.

Jag och min kära mor pratade igen. Efter två dagar av julstök kunde vi äntligen sätta oss ner vid vårt underbart tomma bord i vårt underbart rena kök och äta lunch. Och helt utan sammanhang, mitt emellan prat om morgondagens program och förra julen, sa hon:
- Kati, börja ta hand om växter (på finska förstås), det är nästan som att ha husdjur. Du kan gå runt i lägenheten och vattna dem och prata med dem och låta dem hjälpa dig att hålla dig rotad. Och när det inte går längre, då ska du gå till dina vänner och säga att du behöver hjälp, att det inte finns någon mening med ditt liv längre, för inte ens dina krukväxter klarar av att hålla sig vid liv. Krukväxter är bra för själen, Kati, att prata med dem och ha något att ta hand om.

Och jag tror att vi är mer lika än vad jag låtsas om, jag och min mamma. Sättet att säga saker på tal om ingenting som om de var upplockade ur intet, men som man, om man bara lyssnar, inser är en välformulerad tanke som grott ur detta slutna huvud.

Jag har hållit mig hemma mest under den gångna hösten, vilket innebär att den mesta, och vissa dagar enda, mänskliga kontakten jag haft har jag funnit i min mor. Och med min mor talar jag finska. Vilket innebär att jag pratat mycket finska i höst, mer än vad jag gjort sen jag gick ut nian.
Och ibland fastnar man ju för vissa ord. Ett tag gick alla runt och sa klockrent. Sen åkte flera av mina vänner till Berlin ihop, och när de kom tillbaka dök ordet kartoffel (betyder potatis på tyska, tror jag) upp i var och varannan mening, som ett sorts förstärkningsord. Till och med hos såna som inte varit med under Berlin-resan.

Nu har jag märkt att jag använder mig ohälsosamt mycket av ordet hassu. Det är finska och betyder något mittemellan lustig och knäpp. Jag kallar alla för det. Jag kallar mamma för hassu. Min moster är hassu när hon kan prata i telefon med mig i en halvtimme utan att säga någonting alls. Hugo Chávez är hassu för att han ändrar tiden så att Venezuela ligger mitt emellan två tidszoner, så att barnen inte ska behöva gå upp när det är mörkt (istället för att bara låta skolan börja en halvtimme senare). De flesta personer jag pratar om med min mamma lyckas jag kalla för hassu.
Det ligger så skönt i munnen. Det passar in i den där konstaterande, lite dramatiska tonen jag använder när jag säger något som jag vet inte är speciellt välgrundat eller genomtänk, och halvt på skämt. Det låter lite barnsligt. Dubbel-S:en killar dödsskönt på tungan.
Så nu introducerar jag det som modeordet 2008. Jag kanske inte lyckas få med mig någon annan i användandet av det, på grund av språkklyftorna, men själv tänker jag ta varje chans jag får att kalla någon för HASSU.

Jag äter kall fullkornspasta med soja en fredagkväll. Är inte det patetiskt, så säg. Jag måste vinna någon tävling i patet - patetism? Det låter helt absurt. Jag vinner tävlingen i absurdism med.

The Hitchhiker's Guide to the Galaxy offers this definition of the word 'Infinite':
INFINITE: Bigger than the biggest thing ever and then some more. Much bigger than that, in fact, really amazingly immense, a totally stunning size, real 'wow, that's big', time. Infinity is just so big that by comparison, bigness itself looks titchy. Gigantic multiplied by colossal multiplied by staggeringly huge is the sort of concept we're trying to get across here.

Mm. Det var vintern 2003-04 jag läste Douglas Adams epos. Jag önskar att jag kunde läsa om den som om jag aldrig läst den förr. Eller hitta något lika tokigt. Kärlek i kolerans tid är ganska jobbig

Jag blev väckt av solen och utanför fönstret var världen täckt av diamanter.

Mitt i en föreläsning om min far, när jag påpekar för mamma att detta typiska skilsmässobarnfenomen - att behöva lyssna på den ena föräldern prata om den andra (inte allför sällan med en bitter underton), försätter mig i en väldigt obekvämt läge där jag inte vet vem jag ska hålla med, vänder hon om totalt och säger:
- Du ska inte hålla med någon. Den enda skylldighet du har mot dina föräldrar är att genomskåda dem totalt och ta vara på deras guldklimpar och verkligen undvika att upprepa det du inte tycker om med dem. De är ju egentligen bara museiföremål vars kultur bör stanna där i museet och inte föras vidare bara för att.

Hon är expert på att uttrycka smarta saker på väldigt roliga sätt, min mamma.

Den här hösten har varit ett enda långt maraton i tv-serier. Just nu ser jag på Ally McBeal. Jag tycker om hennes excentriciteter, hennes neuroser. Det får mig att känna mig mer normal. Jag har kommit så långt att Robert Downey Jr. har dykt upp i serien. Och det är något med honom. Hans sarkastiska, rättframma karaktär. Och i Fur, som var uppbyggd kring närbilder på Nicole Kidman och så Robert Downey Jr's bruna ögon bland allt hår. Jag bara sitter och dreglar.
Och det är helt mot min karaktär. Först och främst för att han är på tv. Redan det är nästan oövervinnerligt avtändande. Men annars är det också helt fel, han är inte alls min typ. Jag faller inte alls för bruna ögon. Om det är något som den där brunögda charmigheten allmänt gör med mig, så är det snarare misstänksam. Jag har blivit betingad. Men med Robert, det liksom kryper över hela kroppen. Jag kan inte tänka i rader. Jag har nog abstinens från vanliga människor. Jag måste ut i världen igen.

Jag skrev för ett tag sen att jag inte har några smeknamn. Det är inte sant. Jag blir kallad Pattis av Sandra och Anna (och senare även av andra klasskamrater, som Jim). Jag bara kom inte ihåg det. Gymnasiet känns så långt bort, som om det nästan vore i en annan värld. Som om jag egentligen aldrig varit med om det.

ÄNTLIGEN lyckades jag somna. Jag gick verkligen in för det igår - två raska varv runt Skarpnäck, öppna mitt sovrumsfönster på vid gavel för att göra rummet riktigt svalt, läsa ett par kapitel ur Kärlek i kolerans tid i skenet från fyra värmeljus och en kopp pepparmintste. Och direkt när jag myst ner mig under mina dubbla täcken började jag räkna. För att inte ens ge tankarna en chans att börja vandra iväg åt fel håll. Jag kom till sjuhundra, sen blir minnena suddiga. Och så vaknade jag, helt av mig själv, 08:59. Hela tjugoen minuter före den avsatta tiden för denna tredje dag in i sexdagarsprogrammet. Tänk vad bra man kan må av lite sömn.

Idag är det Lucia. Vi har varken pepparkakor eller glögg hemma och jag tror jag saknar Hans ringdans genom Södra Latins alla korridorer litegrann.
Jag var en sån där flicka som fick vara lucia. Nästan två gånger. Inte för att jag så prompt ville, utan snarare för att jag inte hade scenskräck. Jag minns inte om valet skedde med en omröstning. Det var i trean. Andra gången var i nian och är en ganska pinsam historia. Men den slutade i alla fall lyckligt med att jag var sjuk och inte kunde, så Kirke, som var den som verkligen ville vara lucia, fick leda tåget med sexor och treor. Slutet gott, allting gott.

Och i förrigår fick jag beskedet om att jag blivit antagen till kursen i praktisk filosofi på Stockholms universitet. Kanske inte så förvånande, att jag kom in, men ändå. Nu är det upp till mig att bestämma mig. Vill jag, eller vill jag inte. Det är frågan.

Självklart kunde jag inte sova inatt heller. Jag vet inte vad som har hänt under den här hösten. Jag tror att jag har glömt hur man somnar. Inte för att jag någonsin varit speciellt bra på det, men jag har alltid kunnat. På något sätt. Till slut. Nu har jag haft två sömnlösa nätter i rad. Men jag gick upp tjugo i tio ändå. Heja sexdagarsprogrammet.

Jag har påbörjat ett sexdagarsprogram. Jag har blivit så lat om mornarna, för det mesta har jag ingen tid att hålla och jag kan ligga i sängen ända till ett. Det är inte nyttigt. Så jag ska på sex dagar vänja mig vid att vakna vid åtta. (Ja, eftersom jag på måndag nästa vecka har en tid att passa och måste gå upp klockan åtta.) Imorse ringde klockan vid tio. Jag var så spänd att jag knappt sovit på hela natten, så jag kände mig så risig, som om klockan varit fem. Men jag gjorde det! Och jobbade på för fullt med mina små projekt hela dagen. Jag känner mig riktigt duktig (för första gången på mycket länge).
Imorgon ska jag gå upp tjugo i tio. Förhoppningsvis lyckas jag somna inatt.


(Förresten, nu när jag för en gångs skull sitter vid datorn hemma hos pappa, märker jag att de där timmarna jag la ner på att försöka förstå hur man kan ändra på designen på sin egen blogg för ett par veckor sen verkligen funkade, att bordern högst upp inte längre är någon spejsad djungel utan en bit av min kosterklippa, undrar jag vad grejen är med min dator. Den envisas med att visa den spejsade djungeln. Har den något emot Koster?)

På finska eniro måste man vara medlem för att kunna söka privatpersoners telefonnummer och adresser. Användarnamnet ska vara ett telefonnummer. Jag orkade inte lägga ner tid på att undersöka ifall numret måste vara finskt, jag bara antog det. Bedrövad.

Pauli! Lähettäisin meilellä teille osoitteeni, mutta sinä unohdit kirjoittaa meilisi!

Ann Smith skriver:

Du var mitt språk

I din närhet
kom orden med andetagen
och handen formade din bild
i luften

Du var den jag såg
och sången steg
ur dina ögon


De skulle kunna vara mina, orden.
& ikväll har jag förälskat mig i Chet Baker.

Det är en speciell dag idag, inte bara på grund av halvårströskeln sen min student. Idag är det exakt ett år sen jag skrev mitt första blogginlägg. Och sen dess har det hänt mycket. Det här inlägget blir mitt 475:e. På något sätt ska det väl uppmärksammas.
Själv ska jag hem till pappa, äta middag och sen vara barnvakt resten av lördagkvällen. Mer spännande än så blir det inte.

För exakt ett halvår sen tog jag studenten. Och när jag i tisdags var och fikade med min alldeles underbara föredetta klasskamrat Siri, kom jag mig för att börja räkna på hur många gamla klasskamrater jag verkligen träffat sen den där galna dagen för ett halvår sen. Jag har ju hört på historierna, att de flesta träffar man inte igen. Att mamma inte har kontakt med någon av sina gymnasievänner kanske inte är så konstigt, med tanke på att hon flyttade till London det första hon gjorde, och sen till slut slog sig ner i Stockholm, med hela Östersjön mellan sig och sin barndom. Pappa träffar med jämna mellanrum gamla AF:are, speciellt nu när han börjat sjunga i kör så verkar det som att varannan sångare har gått på Adolf Fredrik. Men egentligen umgås han bara med en av sina gamla gymnasievänner. Fenomenet klasskamrat är något som är begränsat till de första tjugo åren av ens liv, och de kanske borde stanna där. I minnena. Själv kanske man mår bäst av att gå vidare.
Men jag tycks inte bli lämnad ifred. Jag räknade. Av mina trettioen klasskamrater har jag stött på nitton sen studenten. Fem av dem var medvetna möten, fikaträffar eller middagar. Ytterligare sex hörde på ett ganska självklart sätt in i sammanhanget, människor som jag mött just för att jag var med någon av de där tidigare fem. Men resten var helt slumpmässiga möten. Vissa på ganska uppenbara ställen, klubbar eller parker på Söder. Men andra har jag mött på ställen som känns helt mot alla mönster - på Sveavägen nedanför Observatorielunden, på linje sjuttons tunnelbana mellan Skärmarbrink och Gullmarsplan klockan halv tre på eftermiddagen en torsdag.

Stockholm är inte så stort som det kan kännas ibland. Och jag står och stampar. Jag har vänner som ska flytta till Paris, luffa i Oceanien, bo i Thailand i några månader. Andra är mitt inne i sina studier, har så fulla liv att de knappt hinner höra av sig. De flyttar hemifrån, de träffar nya människor, skaffar sig pojkvänner som tar upp den lilla lediga tid de har kvar. Och jag sitter här i mitt mörka kök med samma vy utanför fönstret som jag haft sen jag var tre år gammal. Det första adventsljuset står tänt.
Jag antar att alla hanterar studenten på olika sätt.

Tänk om man hette Carlfredrik. Varför känns det som att livet kunde vara lite roligare då? Det känns som att livet vore annorlunda om jag hette Carlfredik. Kanske för att jag antagligen skulle vara pojke då. Och man kan göra så många smeknamn av Carlfredrik. Jag tycker om smeknamn. (Samtidigt som jag mycket väl är medveten om att jag i vanliga fall undrar varför föräldrar envisas med att döpa sina barn till något som man vet kommer att förkortas, som Madeleine - Madde eller Lars-Göran - Lasse. Att det är lite dumt.)
Katja går inte att göra så mycket av. Jag har aldrig på allvar blivit kallad för något annat än Katja, förutom av mamma som kallar mig Kati ibland för att få ett bättre flyt i finskan. Jag kanske skulle vilja ha ett smeknamn.

Jag tycker att Carlfredrik är fint. Det ligger fint i munnen och ser snyggt ut på skärmen. Jag kanske ska döpa någon till Carlfredrik. Någon som ligger fint i munnen och ser snygg ut på skärmen. Vill du att jag kallar dig Carlfredrik?

Igår var jag på återbesök hos min akupunktör. Hon konstaterade att min ansiktsförlamning i princip är borta, och att det lilla som är kvar kommer att gå över av sig själv. Men när jag sa att jag var förkyld igen tog hon tag i min handled och kände på min puls. De kan göra så, dessa gamla traditionella läkare, känna på pulsen och sen veta det mesta om en. Hon sa att ja, jag var förkyld. Mitt immunförsvar var dåligt. Hon gav mig te som jag ska dricka morgon och kväll i tre dagar, och så frågade hon mig:
- Äter du kött? Du ska äta kött. Minst en gång i veckan, ät kött.
Jag blev helt ställd.

Att en läkare ordinerar kött. Inte för att jag skulle vara vegetarian, inte på långa vägar, har aldrig varit. Inte för att jag inte skulle ha haft förutsättningarna - fanatiska djurrättsaktivister till vänner och ett eget hästintresse, som tenderar att göra hjärtat blödigt för djur i allmänhet. Men jag har aldrig varit sentimental när det kommer till kött. Jag är väl ett monster som äter lik med glädje.
Men sen jag flyttade hem till mamma på heltid och är den som lagar den mesta maten, har det bara blivit så att vi äter mest vegetariskt. Det är nyttigare och en mindre börda för samvetet. Miljömässigt.
Att bli ordinerad att äta kött för hälsans skull känns därför konstigt. Men man ska göra som doktorn säger. Så nu fräser två lammkotletter i gjutjärnspannan på spisen.

Det är så mörkt när jag vaknar. Klockan är elva och jag måste tända lampan för att kunna göra frukost. Himlen är konturlöst grå och det duggar. Inte regn, inget som låter, hela världen är bara blöt. Det är nästan så jag inte orkar gå upp ur sängen över huvud taget.

Idag är det Finlands nationaldag. Sjätte december 1917 förklarade sig den finska riksdagen självständigt från Ryssland. Mitt modernesland firar jämt, nittio år som självständig stat. I grundskolan firades denna dag ordentligt (jag gick på en finsk skola från ettan till nian). Det gjordes en stor show i aulan där olika klasser framförde teater och musik, och som avslutades med att ett par lärare iklädda finsk nationaldräkt gick upp på scenen och ledde nationalsången, som sjöngs både på finska och svenska (orginaltexten är ju skriven av J.L. Runeberg på svenska). Sen åt vi karelsk gryta och rulltårta med små finska flaggor i. I skolans alla fönster stod vita och blå stearinljus och lyste upp den vanligtvis regniga dagen. Och efter det fick vi gå hem, halvdag utan några lektioner.
Men sen nian har jag inte mycket alls på nationaldagen. En liten tanke och kanske förstrött nynnande på nationalsången, inget mer. Egentligen tycker jag att det är synd. Finska nationaldagen är ju verkligen något att fira - dagen då finnarna äntligen fick bli sina egna herrar, efter århundraden av svensk och rysk ockupation.

Till skillnad från den svenska nationaldagen, sjätte juni. Svenska flaggans dag. Jag vet inte ens vad det är man firar då, rent konkret. Och att sjunga den svenska nationalsången, det känns liksom fel. Medan det är en självklarhet att den finska nationalsången ska sjungas idag. Det är underligt egentligen, jag är ju samma person och borde väl tycka samma om saker oavsett vilket land det gäller. Men så är det inte. Min finska identitet säger att det är helt okej att fira Finland, medan den svenska identiteten äcklas av nationalism. Snacka om kluven personlighet.

---

Nu har jag läst lite. Sjätte juni firar man tydligen för att det var då, 1523, som Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och Kalmarunionen upplöstes. Det var även den sjätte juni 1809 års och 1974 års regeringsformer utfärdades. Feta grejer att fira allstå.

Jag har aldrig varit såhär sjuk. Och då menar jag inte som just nu, i denna stund, jag är inte speciellt sjuk egentligen, bara tillräckligt för att känna mig dum i huvudet och bli trött av att gå den lilla promenaden till affären. Jag menar sjuk så ofta under en begränsad tidsperiod. Först delade jag hytt med en hostande dam och så låg jag utslagen i nästan två veckor i augusti. Sen fick jag den ilskna, värkande grejen som till slut gav mig ansiktsförlamning, för bara en månad sen. Och nu - en klassisk förkylning, snuva och halsont.
Jag minns en tid då jag bara blev sjuk en gång om året, sådär lagom till min födelsedag i februari. Jag minns min tioårsdag - då hade jag fyrtiograders feber. Det finns en alldeles underbar bild på mig när jag sitter i vardagsrummet hemma hos pappa i en röd collagetröja med svarta skuggor under ögonen, jag ser rakt in i kameran och ser så hemskt sur ut. Bilden är tagen med min födelsedagspresent, den kompaktkamera som skulle ersätta den gamla vinröda plastsaken jag fått ärva från föräldrakooperativdagiset som lades ner när jag slutade där. Den silvriga kompaktkamera som inte skulle ersättas förrän jag fick min första systemkamera, en analog EOS 300 julen 2001 (då var jag också sjuk, det årets förkylning). Det var min tioårsdag. Pappa ville göra mig glad genom att ta en bild på mig, men jag blev bara arg. Det är enda gången jag haft fyrtiograders feber.

Sen kommer mamma hem. Hon har köpt kycklingwok på det asiatsiska stället vid tunnelbanan. Och så gör vi något som är så typiskt oss - mamma sätter sig i fåtöljen med sitt täcke om sig och ser på TV, någon dum amerikansk serie och rapport. Och jag ligger kvar på soffan, där jag huserat hela dagen, med mitt täcke över mig, tar på mig hörlurarna och fortsätter se på min dumma amerikanska serie på datorn. Knappt två meter ifrån varandra och ändå ser vi på olika saker. Det är så vi lever, jag och min mamma. Vi samexisterar på ett mycket harmoniskt och respektfullt sätt utan att för den skull nödvändigtvis integrera med varandra.
Tills en dokumentär om Doris Lessing börjar. Den vill både mamma och jag se. Hon är en fascinerande människa, Doris. Jag måste läsa hennes böcker - åtminstone någon av de drygt femtio stycken. Som en börjat på mitt läsa-nobelpristagare-projekt.

Jag är förkyld. Igen. Mitt immunförsvar måste vara ännu mer uttråkat än jag - genom att låta förkylningarna bryta ut har det mer att bita i. Jobbigt som fan är det i alla fall.

Idag fyller min mamma år. Så igår satt jag uppe till två för att bli klar med vantarna jag stickade åt henne i födelsedagspresent. Imorse när hon kom in i köket låg de på köksbordet med en rosett om sig och ett litet grattiskort. Istället för frukost på sängen. Jag kunde bara inte få mig till att gå upp sju på morgonen, det har jag inte gjort sen jag tog studenten...
Och idag har jag bakat. Någon sorts saffranskaka. Doften av saffran är nog bland det godaste som finns.



Och jag har gjort håll koll på kolet-testet. Jag släpper ut 2,3 ton växthusgaser om året, påstår det. Mindre än världsmedborgaren. 0,3 ton mer än vad som krävs för att uppvärmningen ska begränsas till två grader. Så jag är nog en ganska liten bov. (Men ibland blir jag så sugen på apelsiner att jag bara inte kan låta bli. Speciellt såhär års med de enorma, otroligt läckra navelapelsinerna. Jag kan duscha kallt, men mina citrusfrukter måste jag ha.)