[under uppförande]

Jag läser artiklar på dn.se och gråter. Jag tycker att det är så hemskt. Så mycket trasighet. Det är inget konstigt att jag gråter, jag kan gråta över det mesta, en tragisk kärlekshistoria på film eller en bild på en blodig människa i ett krigsdrabbat land. Men det här i Kenya känner jag kanske lite extra för. Det får mig att tänka på Tanzania.

Det sägs att människors förmåga till medkänsla minskar med avståndet - att en död i ens hemstad drabbar en hårdare än hundra döda på andra sidan jordklotet. Och jag tror att det är sant, inte för att den nära döden skulle vara mer tragisk, men för att vi omöjligt skulle kunna känna för alla i hela världen på samma sätt. Då skulle vi gå under. (Sen får vi självklart inte ignorera de där hundra döda på andra sidan jordklotet om det beror på ett mänskligt handlande som hade kunnat förhindras, men det är en helt annan sak.)
Kenya ligger ganska långt borta. Alla människor på bilderna är svarta. Jag förstår varför det allmänna intresset svalnar efter ett tag. Men själv sitter jag här och gråter. När jag var elva bodde jag ett år i Tanzania med min mamma och även om det nu är nästan tio år sen och det ligger oöverskådligt långt bort rent geografiskt, så kommer Tanzania alltid ligga nära mitt hjärta. Och Kenya, som ligger norr om, blir för mig något närbesläktat. Jag känner som om det lika gärna skulle kunna vara på Dar es Salaams gator, att människorna kunde ha varit någon jag träffat, kanske till och med känt.

Det får mig att tänka på Veronica, min barnflicka, och hennes man. Han var chafför på USA:s ambassad när den någon gång i mitten av 90-talet sprängdes upp i luften av al-Qaida. Ett av bin Ladins testkaniner innan World Trade Center i New York. Veronicas man var på ambassadområdet när det sprängdes. Som tur var överlevde han. Men han blev nästan döv och de andra skadorna gjorde att han inte kunde jobba som chafför längre.
Och Veronicas brorson. Veronica hade flera vuxna barn och en son som var i min ålder. Men ungefär samtidigt som jag flyttade ner till Tanzania, tog hon även över vårdnaden av en av sin brors barn, en pojke som var jämnårig med hennes egen son. Hans båda föräldrar hade dött, och deras barn blev fördelade till olika släktingar. Deras mörka ängel hette aids. Och jag minns första gången jag träffade dem, det var när vår container med möbler till sist kommit fram och vi höll på att packa upp alla flyttkartonger. De två pojkarna satt på gräset vid köksingången och skrattade. De satt och vek pappret som allt porslin varit inpackat i. De skulle få ta med sig det hem för att rita på. De såg så otroligt lyckliga ut.
Och Veronica själv. Gladare människa har jag nog aldrig träffat. Trots allt som hänt hennes familj. Hon var rund och kort och hade ett rullande skratt och i början när jag vägrade prata engelska med någon för att jag var rädd att säga fel, så kunde jag alltid prata med henne. Hon var så snäll. Urbilden av den goda mormodern. Hon var som en sol, i sin gula klänning och ögonen som nästan alltid kisade, för så ofta log hon eller skrattade.

Jag vet inte riktigt vad dessa historier har med konflikten i Kenya att göra. Jag vet inte riktigt varför jag berättar om dem. Det ligger väl i min natur, det är väl därför jag skriver, för att jag är en berättare. Och dessa berättelser kanske blev ett försök att, utöver att minnas, försöka ge ett ansikte åt de där blodiga människorna på nyhetsbilderna.