- - -

Det är så vackert när snön faller över Årstaviken.

- - -

Jag jobbar heldag idag. Receptionerar. Klockan åtta kom frukten. Halv nio var bananerna slut. Jag har lärt mig att på det här kontoret är detta avlånga, gula bär hårdvaluta.
Ute har snöandet gått över i att dugga.

- - -

Och snön, den bara fortsätter att falla.

- - -

Och det bara snöar och snöar. Sakta singlar ner. Det är så vackert. Nu är det vinter.

- - -

Månen lyser från himlen som en apelsinklyfta på sniskan. Vattenpölarna har fryst i modernistiska mönster hela vägen ifrån tunnelbanan. Asfalten glittrar. Det är nog dags att plocka fram skepparjackan nu.

snöfall

Det snöar. Stora, blöta flingor som faller så tätt att ögonen går i kors. De smälter så fort de når marken, men ändå. Det är en början. Och en bra söndag.

tidigt onsdagen den 5:e november

Sista tunnelbanan från Sätra. Sista tunnelbanan från Slussen mot Farsta strand. Sista tunnelbanan från Gullmarsplan till Skarpnäck.
Hur hamnade jag här? Tröttheten. Hur ödsliga stationerna är, det är en helt annan värld. Klockan halv nio i morse, egentligen igår, var varenda sittplats upptagen i tåget, en man stod på Skanstull och spelade gitarr när jag gick förbi. Nu en helt annan värld.
Hur intrycken förändras av människorna som befolkar dem. Att stationerna som jag passerat nästan varje dag i tretton år kan kännas främmande.
Det skulle vara svindlande, om jag inte vore så trött.

delade tårar

När jag kom hem från jobbet idag och väntade på att broccolin skulle ångas klart på spisen, bläddrade jag igenom dagens tidning. Och där, i slutet av utrikessidorna, hade Bolivia fått en liten artikel. De olika politiska grupperna i Bolivia har nämligen lyckats komma fram till en kompromiss. Under den gångna hösten har det varit oroligt i Bolivia, kolonisatörsättlingarna i sydost har morrat åt den nya vänsterpresidenten, aymaraindianen Evo Morales, som jobbat för att den diskriminerade ursprungsbefolkningen ska få det bättre. Det har till och med gått så långt att fattiga bönder har dödats under demonstrationer.
Men nu är alltså konflikten löst tills vidare. I DN står det: När aymaraindianen och före detta småbonden Evo Morales i tisdags fick reda på att Bolivias kongress efter månader av maktkamp slutligen lyckats enas om ett grundlagsförslag brast det för honom. Med tårarna strömmande längs kinderna sade han:
- Uppdrag slutfört, mina vänner.
Och när jag läste dessa meningar, började även jag gråta. Jag förstår inte vad det är med mig, jag gör det ganska ofta när jag läser tidningen, krigstillståndet i Kenya kring valet där, Robert Mugabes idioti, tårarna bara rinner. Jag blir så rörd, både av bra och dåliga saker. Jag har nog inget val, jag bara måste gå i min mammas fotspår och göra en karriär i biståndsbranschen. Dela med mig av mina demokratiska ideal.

Nu ska de alltså ha folkomröstning om Evo Morales nya grundlag i slutet av januari. Det var det, rent konkret, som spanjorättlingarna bråkade om. Men nu blir den alltså av, omröstningen. Och jag kommer att vara där, i La Paz, på omröstningsdagen. Jag kommer att befinna mig i händelsernas centrum. Få uppleva ett historiskt ögonblick. Det är stort.

höstförälskelse II

Jag sitter på jobbet och hela väggen bakom mig är ett enda stort fönster, jag ser ut över Tantos kolonilotter på andra sidan vattnet och träden är bulliga och röda och har jag nämnt att jag älskar hösten? Solen strålar och himlen är oskyldigt blå. Det är kallt ute, man kan andas, det känns att man andas, marken är gul av alla löv. Jag älskar hösten.

höstförälskelse



Jag kan verkligen inte få nog av utsikten när man åker över Skanstullsbron. Men att fotografera genom ett smutsigt tunnelbanefönster är ju helt värdelöst, det liknar inte på långa vägar verkligheten. Men ändå. Jag älskar hösten. Jag älskar att det börjar bli kallt, att man blir röd om kinderna av att gå ut, att ha halsduk på mig och vantar. Jag älskar att det blir mörkt tidigt, det blir så mycket mysigare att vara inomhus då. Och speciellt den här hösten. Jag har vaknat till liv igen.

världskatastrofer

När jag såg löpsedeln för ett tag sen om den nittonåriga svenskan som blivit mördad i Paris, stannade mitt hjärta för en sekund. Frida bor i Paris. När tankarna lugnat ner sig kom jag på att Frida ju inte är nitton, hon är tjugo, men hon bor tillsammans med åtminstone en nittonåring. Jag var tvungen att springa hem och läsa Expressens och Aftonbladets internetupplaga.
Det var inte någon av dem som blivit mördad. Det kunde jag klura ut redan från kvällstidningsklippen. Men ändå. Läskigt var det.

Och nu jordbävningen i Kina. Det är hemskt redan som det är. Men det räcker liksom inte. Dessutom har jag en vän i Vietnam och två i Thailand. Dödssiffrorna stiger och jag får ont i magen. Kan inte alla bara komma hem? Jag var så under isen när de åkte, jag kunde inte ens säga hejdå ordentligt till någon av dem. Jag vill inte att det ska sluta så.
Det räcker med att jag inte lyckades sjunga på min mormors begravning, trots att hon bett mig om det, på grund av det här jävla monstret.

viljan & jaget III

Men inom den akademiska filosofin så finns det såklart ingen plats för teorier om själen. Där kommer filosofin till korta. Därför känner jag att det inte räcker med filosofistudier för att få en helteckande bild av världsaltet. Jag måste ut i världen också. Men där uppstår ju nya problem - arbetssökningsproblem. Att ge sig in i den där rulijansen igen känns verkligen motbjudande. Att få in en fot är ju nästintill omöjligt. Men pengar styr världen, så pengar måste man ha. Även om syftet med pengarna är att kunna fortsätta sina undersökningar om något så antikommersiellt som själen.

ingen annanstans än här

Sol i flera dagar nu. Träden på min gård har börjat slå ut, inte det rosa framför mitt fönster än, men små vita blommor tittar fram överallt på grenarna och det pirrar i hela kroppen. Jag la mig på en gräsmatta mellan Skarpnäck och Bagarmossen idag och läste - om fri vilja, om mördaren Grenouille och om dykturer i Thailand och Australien. För jag fick ett brev idag. Från Thailand. Människor är bortresta och jag saknar dem, men jag vill inte längre bort, till där de är istället, vill inte sjunka in i bilderna de lägger upp. Nu vill jag bara vara här. I den stockholmska våren. Precis innan bladen slår ut, med vitsippor i backen och hoppfulla löften i brisen. Något bättre finns inte.

jämnåringar

Det är lika roligt varje gång. Jag går på linje 14 vid Slussen (ibland är det gamla tåg - då blir jag glad. De luktar på ett särskilt sätt, låter så hemtrevligt skramligt. Det känns som att stiga rakt in i lågstadiet igen). Oftast får jag sittplats. Vid T-Centralen brukar vagnen var i princip full. Det är en ganska jämn blandning människor, alla åldrar. Men så rusar Östermalm-stationerna förbi och när tåget öppnar dörrarna mot Universitetets perrong, väller det ut otaliga ungdomar. I rulltrapporna: bara 20-någontingåringar. Alla i min ålder, ungefär, eller lite äldre. Det känns så absurt. Inte konstigt egentligen, det är ju ändå universitetet och pluggar gör ändå flest ungdomar, men absurt. Ovant att vara så totalt omringad av bara jämnåriga. Tre hela överfulla rulltrappor på väg uppåt med tjugoåringar. Det får mig alltid att skratta.

Och idag kom jag ut från biljetthallen, ut i solskenet - nu är det vår på allvar. Let's dance to Joy Division i hörlurarna och det doftade nyutslagna blad. Vissa dagar räcker det, och livet blir underbart bara därför.

teknikens under

Jag har precis suttit i en kvart och pratat med Sandra över Skype. Sandra är i Thailand, Sandra åkte för en månad sen och kommer inte hem förrän till midsommar. Men jag satt skönt tillbakalutad på min säng med headsetet på mig och hennes röst fyllde mitt huvud. Inget krångel, bara gratis, från min dator i Skarpnäck över halva jordklotet till Sandras i Thailand. Det lenade. Att världen inte är så stor ändå. Jag pratade med Sandra och Jonatan skickar iväg ett par ord titt som tätt över chatten, båda från Thailand. Häromdagen fick jag ett mejl med "kramar i massor" från Bolivia. På min födelsedag fick jag SMS från Paris. Och häromveckan låg ett brev från Australien på min dörrmatta.
Jag må känna mig ensam denna kväll, med halva vänkretsen spridd för vinden ut i världen. Men de gör sig ständigt påminda. Världen är inte så stor.

vänskapsdagen

Idag är det allahjärtansdag. Jag känner ett svagt obehag av tanken. Innerst inne kanske det handlar om att jag är bitter för att jag själv inte har någon att få röda rosor och kärleksförklaringar från, jag vet inte. Jag tycker bara inte om det.
På finska tycker jag att den fjortonde februari blir mycket mer tilltalande. På finska heter allahjärtansdag ystävanpäivä. Översatt blir det ungefär vänskapsdagen, och handlar mer om kärlek i allmänhet, till vem som helst, på min finska grundskola skulle vi gå runt och vara extra snälla mot varandra. Man ger presenter till sina vänner, istället för att begränsa det till romantik. Det känns bättre, tycker jag. Även om inte heller det känns helt bra.

Nu är det snöstorm ute, och här kommer en allahjärtansdagshälsning från min lillebror Aron, snart sex:


hjärtan

afrikahistorier

Jag läser artiklar på dn.se och gråter. Jag tycker att det är så hemskt. Så mycket trasighet. Det är inget konstigt att jag gråter, jag kan gråta över det mesta, en tragisk kärlekshistoria på film eller en bild på en blodig människa i ett krigsdrabbat land. Men det här i Kenya känner jag kanske lite extra för. Det får mig att tänka på Tanzania.

Det sägs att människors förmåga till medkänsla minskar med avståndet - att en död i ens hemstad drabbar en hårdare än hundra döda på andra sidan jordklotet. Och jag tror att det är sant, inte för att den nära döden skulle vara mer tragisk, men för att vi omöjligt skulle kunna känna för alla i hela världen på samma sätt. Då skulle vi gå under. (Sen får vi självklart inte ignorera de där hundra döda på andra sidan jordklotet om det beror på ett mänskligt handlande som hade kunnat förhindras, men det är en helt annan sak.)
Kenya ligger ganska långt borta. Alla människor på bilderna är svarta. Jag förstår varför det allmänna intresset svalnar efter ett tag. Men själv sitter jag här och gråter. När jag var elva bodde jag ett år i Tanzania med min mamma och även om det nu är nästan tio år sen och det ligger oöverskådligt långt bort rent geografiskt, så kommer Tanzania alltid ligga nära mitt hjärta. Och Kenya, som ligger norr om, blir för mig något närbesläktat. Jag känner som om det lika gärna skulle kunna vara på Dar es Salaams gator, att människorna kunde ha varit någon jag träffat, kanske till och med känt.

Det får mig att tänka på Veronica, min barnflicka, och hennes man. Han var chafför på USA:s ambassad när den någon gång i mitten av 90-talet sprängdes upp i luften av al-Qaida. Ett av bin Ladins testkaniner innan World Trade Center i New York. Veronicas man var på ambassadområdet när det sprängdes. Som tur var överlevde han. Men han blev nästan döv och de andra skadorna gjorde att han inte kunde jobba som chafför längre.
Och Veronicas brorson. Veronica hade flera vuxna barn och en son som var i min ålder. Men ungefär samtidigt som jag flyttade ner till Tanzania, tog hon även över vårdnaden av en av sin brors barn, en pojke som var jämnårig med hennes egen son. Hans båda föräldrar hade dött, och deras barn blev fördelade till olika släktingar. Deras mörka ängel hette aids. Och jag minns första gången jag träffade dem, det var när vår container med möbler till sist kommit fram och vi höll på att packa upp alla flyttkartonger. De två pojkarna satt på gräset vid köksingången och skrattade. De satt och vek pappret som allt porslin varit inpackat i. De skulle få ta med sig det hem för att rita på. De såg så otroligt lyckliga ut.
Och Veronica själv. Gladare människa har jag nog aldrig träffat. Trots allt som hänt hennes familj. Hon var rund och kort och hade ett rullande skratt och i början när jag vägrade prata engelska med någon för att jag var rädd att säga fel, så kunde jag alltid prata med henne. Hon var så snäll. Urbilden av den goda mormodern. Hon var som en sol, i sin gula klänning och ögonen som nästan alltid kisade, för så ofta log hon eller skrattade.

Jag vet inte riktigt vad dessa historier har med konflikten i Kenya att göra. Jag vet inte riktigt varför jag berättar om dem. Det ligger väl i min natur, det är väl därför jag skriver, för att jag är en berättare. Och dessa berättelser kanske blev ett försök att, utöver att minnas, försöka ge ett ansikte åt de där blodiga människorna på nyhetsbilderna.

- - -

Det snöar!

vårkänslor

blomma


En buske på min gård blommar. Små söta rosa blommor. Samtidigt som gräset är helt vitkrispigt av frost. Jag tycker så synd om blommorna. De fryser nog. Och undrar om det betyder att det inte kommer att bli några söta små rosa blommor i vår? Hur ska det då gå med vårkänslorna?

Idag har jag paketerat julklappar. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska ge min femåriga lillebror.

frostmorgon

Jag blev väckt av solen och utanför fönstret var världen täckt av diamanter.

ma vie en rose

rosa


Ibland känns det som att världen skulle må bra av att vara lite mer rosa.

Tidigare inlägg