flyttlasset går
Nu har jag fått nog med blogg.se. Den bara beter sig konstigare och konstigare för varje dag som går. Idag blev det nog. Så jag har bytt adress. Från och med nu hittar ni mina texter på:
http://katjaelina.wordpress.com
1032 inlägg blev det. 1080 dagar. Ett kapitel i mitt liv som jag sätter punkt för, och ett nytt som börjar.
http://katjaelina.wordpress.com
1032 inlägg blev det. 1080 dagar. Ett kapitel i mitt liv som jag sätter punkt för, och ett nytt som börjar.
ordkunskapen XVII
Än så länge har jag bara hunnit vara geografistudent i två dagar, men redan har nya spännande ord regnat över mig.
okulär adj. som utförs med (enbart) ögonen <formellt>, äv. allmännare som avser ögonen
Vad jag älskar ord!
okulär adj. som utförs med (enbart) ögonen <formellt>, äv. allmännare som avser ögonen
Vad jag älskar ord!
ordkunskapen XV & XVI
Förra våren hade jag en serie med ord. Så i väntan på att mina ord ska komma tillbaka till mig, lånar jag några från min Nya svenska ordboken.
epik subst. berättande diktning (i allmänhet)
eskapism subst. undflyende av verklighetens problem
Vackra ord. Passande ord här, tror jag.
epik subst. berättande diktning (i allmänhet)
eskapism subst. undflyende av verklighetens problem
Vackra ord. Passande ord här, tror jag.
- - -
Jag kan inte.
Jag skulle skriva något vackert om J, att han berättade att han i slutet av månaden tänker försvinna från jordens yta på obestämd tid. Inte bokstavligt, någonstans på jorden kommer han väl att finnas, han kommer bara inte att vara kontaktbar. Han har sagt upp lägenheten, jobbet och mobilabonemanget. Han ska sälja datorn och mixern.
Och att det inte förvånade mig alls, när han berättade det. Förskräckte inte det minsta, jag blev inte ledsen eller avundsjuk, jag vill inte göra detsamma och jag kommer att sakna honom, men han vet vad han gör.
Han har ingen aning om vad han ska göra, men han vet vad han gör.
Att han sa: "I värsta fall dör jag".
Och jag som skrattade och sa att: "Du är rolig", inte för att jag trodde att han skämtade, utan för att jag visste att han var allvarlig.
När skedde denna förändring? När blev jag så ... avslappnad? Tillbakalutad och lugn? Zen?
Inte för att jag nånsin annars är det, för det mesta känner jag mig alldeles för uppvirad i mig själv för att ha någon sorts distans till någonting alls för tillfället. Men där satt jag med min citronkardemummalassi och skrattade utan den minsta gnutta bitterhet i eftersmaken.
Det är J. Det är han som gör det med mig. Och jag bara satt där och skrattade medan han rann genom mina fingrar.
Men jag är alldeles för trött. Formuleringarna håller sig borta. Hur dagarna går som de går utan att jag sätter ord på det, jag vet inte vad det blivit av mig. Jag går och lägger mig.
Jag skulle skriva något vackert om J, att han berättade att han i slutet av månaden tänker försvinna från jordens yta på obestämd tid. Inte bokstavligt, någonstans på jorden kommer han väl att finnas, han kommer bara inte att vara kontaktbar. Han har sagt upp lägenheten, jobbet och mobilabonemanget. Han ska sälja datorn och mixern.
Och att det inte förvånade mig alls, när han berättade det. Förskräckte inte det minsta, jag blev inte ledsen eller avundsjuk, jag vill inte göra detsamma och jag kommer att sakna honom, men han vet vad han gör.
Han har ingen aning om vad han ska göra, men han vet vad han gör.
Att han sa: "I värsta fall dör jag".
Och jag som skrattade och sa att: "Du är rolig", inte för att jag trodde att han skämtade, utan för att jag visste att han var allvarlig.
När skedde denna förändring? När blev jag så ... avslappnad? Tillbakalutad och lugn? Zen?
Inte för att jag nånsin annars är det, för det mesta känner jag mig alldeles för uppvirad i mig själv för att ha någon sorts distans till någonting alls för tillfället. Men där satt jag med min citronkardemummalassi och skrattade utan den minsta gnutta bitterhet i eftersmaken.
Det är J. Det är han som gör det med mig. Och jag bara satt där och skrattade medan han rann genom mina fingrar.
Men jag är alldeles för trött. Formuleringarna håller sig borta. Hur dagarna går som de går utan att jag sätter ord på det, jag vet inte vad det blivit av mig. Jag går och lägger mig.
sommarjobbet I
Jag tycker om maskiner. På mina konsultjobb har jag fått lära mig att använda diverse maskiner. Förra sommaren jobbade jag i ett tvätteri och stod i åtta timmar vid den stora mangeln. Det var en riktig monstermangel, den var enorm, den var som ett helt litet hus, kanske fem meter lång och genom den skulle lakanen manglas och komma ut på andra sidan, perfekt färdigvikta. Det var ett tungt jobb, att lyfta upp, skaka ut och haka fast lakanen i mangelkrokarna, men själva maskinen var fascinerande.
Förra sommaren jobbade jag också som vaktmästare på ett kontor i Haninge. Där hade jag bland annat hand om återvinningsstationen och kompressorn - den stora containern på bakgården där allting brännbart slängdes och sen pressades samman med en ohygglig kraft. Träflisor flög och cd-skivor skrasade. Den där kraften. Vad det sög i mig.
Sen, under hösten, jobbade jag lite som receptionist på ett annat ställe, och där hade jag ansvar för att den utgående posten skulle frankeras. Frankeringsmaskinen, denna härliga makapär. Jag skapade ett helt system för hur jag frankerade - väga breven, mata in dem under stämpeln och sen fånga upp dem när de kom ut på andra sidan. Roligt. Samma, meditativa rörelse, om och om igen. Jag hade inte pallat det om jag varit tvungen att göra det varje dag, hela dagen, men nu jobbade jag bara över lunchen ett par dagar i veckan. Frankeringsmaskinen var toppen!
Och nu, vaktmästare igen och jag jobbar mest med posthanteringen. Bland annat ska jag öppna och sortera återsänd post. Men jag behöver inte öppna alla brev för hand, nej, det finns en sprättningsmaskin. SPRÄTTNINGSMASKIN. Underbara uppfinning. Man matar in kuverten på ett band och de far iväg i en hisnande fart och kommer ut på andra sidan, uppsprättade. Skärbladen i den torde vara ohyggligt vassa, att fastna där med fingrarna vill man inte. Men det är skyddskärmar över skärmojängen där bara kuverttjocka saker kommer igenom, så några avskurna fingrar kommer jag inte få den här sommaren i alla fall. Men att stå där och mata in kuverten är så spännande, jag kan inte få nog. Hej vad det far!
Ja, gud, jag och maskinerna.
armbandsuret
Jag har köpt en ny klocka. En liten, svart sak med tunt armband i någon sorts gummi som knappt känns alls mot huden.
Det känns ovant. Att alltid ha tiden på min handled. Förr hade jag alltid en klocka, jag kände mig naken utan den, gud, paniken när klockan jag hade innan den här nya gick sönder. Jag trodde inte att jag skulle klara mig.
Men det gjorde jag. Jag fortsatte att komma i tid til lektionerna och föreläsningarna, till jobbet och de diverse transportmedlen - och mer eller mindre försent till allting annat. Jag vande mig. Så nu får jag väl helt enkelt vänja om mig igen.
Den förra klockan fick jag av pappa julen 1999. Den sista i raden av alla bok-, film- och musikklubbspremieklockor som jag haft innan dess hade gått sönder. Men jag bodde i Dar es Salaam, Tanzania då, så klockan kom med pappa från "civilisationen" till jul. Den var också liten och svart och med ett armband av plast.
Den slutade gå för sista gången våren 2007.
Så den hade en historia, min gamla klocka. Jag fick den sista julen på förra milenniet, julen jag firade tillsammans med pappa, mamma och Paulina (min dåvarande bästis som var på besök från Sverige) i Dar es Salaam, och den stannade precis innan de sista proven inför studenten.
Den nya klockan börjar bra. Köpt på en kaotisk marknad som gick längs de branta gatorna i La Paz, Bolivia, under de sista dagarna av det halvår som jag tillbringade där.
Det ska bli spännande att se vart dess nya tid tar mig.
Det känns ovant. Att alltid ha tiden på min handled. Förr hade jag alltid en klocka, jag kände mig naken utan den, gud, paniken när klockan jag hade innan den här nya gick sönder. Jag trodde inte att jag skulle klara mig.
Men det gjorde jag. Jag fortsatte att komma i tid til lektionerna och föreläsningarna, till jobbet och de diverse transportmedlen - och mer eller mindre försent till allting annat. Jag vande mig. Så nu får jag väl helt enkelt vänja om mig igen.
Den förra klockan fick jag av pappa julen 1999. Den sista i raden av alla bok-, film- och musikklubbspremieklockor som jag haft innan dess hade gått sönder. Men jag bodde i Dar es Salaam, Tanzania då, så klockan kom med pappa från "civilisationen" till jul. Den var också liten och svart och med ett armband av plast.
Den slutade gå för sista gången våren 2007.
Så den hade en historia, min gamla klocka. Jag fick den sista julen på förra milenniet, julen jag firade tillsammans med pappa, mamma och Paulina (min dåvarande bästis som var på besök från Sverige) i Dar es Salaam, och den stannade precis innan de sista proven inför studenten.
Den nya klockan börjar bra. Köpt på en kaotisk marknad som gick längs de branta gatorna i La Paz, Bolivia, under de sista dagarna av det halvår som jag tillbringade där.
Det ska bli spännande att se vart dess nya tid tar mig.
stillheten
Ibland är det skönt att inte göra någon nytta. Jag ska vara så effektiv när jag sitter vid datorerna nuförtiden, jag betalar ju per timme, det är mejl som ska svaras på och blogginlägg som ska komponeras. Men nu är jag lite för trött (bussresan från Santa Cruz till La Paz tog sexton timmar inatt och jag hade så ohyggligt ont i magen att jag inte kunde sova speciellt mycket åt gången). Jag sitter och surfar runt på universitetens hemsidor och läser om freds- och konflikthantering, religionshistoria, biologi, jag vet inte hur jag ska kunna välja sen när jag måste, finns så mycket, filosofi vill jag ju också fortsätta med.
Och så kommer jag att tänka på Marie. Hennes blogg har jag inte varit inne på sen jag lämnade Sverige. Så jag hittar den. Tittar på fotografierna. Förundras över hur hon lyckas förmedla ett sånt lugn, och den där enkelheten. Det är så vackert.
Men av någon anledning går det inte att kommentera på bloggar härifrån Bolivia, jag har försökt flera gånger, det bara vill sig inte. Så om du läser det här, Marie. Det fick bli ett blogginlägg istället.
Och så kommer jag att tänka på Marie. Hennes blogg har jag inte varit inne på sen jag lämnade Sverige. Så jag hittar den. Tittar på fotografierna. Förundras över hur hon lyckas förmedla ett sånt lugn, och den där enkelheten. Det är så vackert.
Men av någon anledning går det inte att kommentera på bloggar härifrån Bolivia, jag har försökt flera gånger, det bara vill sig inte. Så om du läser det här, Marie. Det fick bli ett blogginlägg istället.
ett knapphändigt farväl
Eftersom de ska vara så krångliga i Amerikatt, så blev jag tvungen att köpa en ny mobiltelefon. Det kändes bittert. Jag har ju haft min Nokia 3310 sen jag fyllde tretton, i snart åtta år nu. Jag har liksom lärt känna den riktigt bra, och den har blivit en del av mig. Ett av mina attribut - på senare år har jag nästan varit lite känd som tjejen med den riktigt gamla mobilen.
Men nu ligger den alltså i lådan, och jag har inte alls tid att ge den det avsked som den förtjänar. Så jag tror att jag ska skriva en liten dikt på flyget imorgon. Tid kommer jag ju att ha i överflöd.
Nu är det jag och SonyEricsson som gäller... (Och bilden ovan är helt oredigerad, tagen med min nya lilla kompaktkamera. Det är ungefär så som bilderna kommer att se ut framöver, så vänj er.)
Men nu ligger den alltså i lådan, och jag har inte alls tid att ge den det avsked som den förtjänar. Så jag tror att jag ska skriva en liten dikt på flyget imorgon. Tid kommer jag ju att ha i överflöd.
Nu är det jag och SonyEricsson som gäller... (Och bilden ovan är helt oredigerad, tagen med min nya lilla kompaktkamera. Det är ungefär så som bilderna kommer att se ut framöver, så vänj er.)
sylt
Kan man äta fläderblommor? Eller kokar man bara saft av dem? Tänk dig en fläderbloms- och lingonsylt. Fantastiskt gott, tror jag. Det ska jag göra sen när jag flyttat ut på landet och lever i mitt trädgårdsland, kokar sylt och växtfärgar ull från egna får.
stickning är mitt liv
Jag ska långsamt, plagg för plagg, ersätta min garderob med egenstickat. Inte för att jag tycker sådär extremt mycket om stickade kläder, men för att jag tycker att det är så ohälsosamt tråkigt att gå i affärer (klädaffärer, märk väl, inte alla affärer, bokaffärer älskar jag att gå i) och för att jag behöver ha något att sticka på, jämnt, man vet aldrig när distraktionsbehovet kommer att flamma upp.
Jag har gjort halsdukar, mössor, vantar och strumpor. En pulloverväst i engelsk skoluniformstil har jag åstadkommit. Och nu har jag även stickat en klänning.
Jag har gjort halsdukar, mössor, vantar och strumpor. En pulloverväst i engelsk skoluniformstil har jag åstadkommit. Och nu har jag även stickat en klänning.
ordkärlek
Spanska är allt ett bra vackert språk ändå.
Smaka på ordet niebla. Känn hur fint det ligger i munnen.
Det betyder dimma.
Smaka på ordet niebla. Känn hur fint det ligger i munnen.
Det betyder dimma.
paus
Jag har inget intressant att skriva om nu. Det är som att tankarna går åt helt andra håll. Jag pluggar spanska, försöker prestera text till skrivarkursen och jobbar som receptionist. Jag har idétorka. Och att krysta fram saker bara för att det känns som att jag borde är ju i slutändan bara tråkigt. Så jag tar en paus. Igen. Så kanske lusten kommer tillbaka. Någon gång.
batterifunderingar
Går det åt mer batteri om man lyssnar på musik på hög volym i MP3-spelaren än om man lyssnar på låg volym? Och hur är det med kbit/s, om det är högt, går det åt mer batteri då?
ordkunskapen XIV
Jag har kvar några fina gamla ord från Asken Yggdrasil.
ässja subst. öppen härd med inblåsning av luft, för upphettning av metaller vid smidning el. likn. bearbetning; särsk. för järn och stål.
Det känns så roligt att säga. Det tråkiga är ju bara, att när ska man få användning av ett sånt ord? När har man anledning att prata om ässjor?
Fast jag har faktiskt jobbat vid en ässja. Jag visste inte att det hette ässja då, men i åttan hade vi en äcklig gubbe till träslöjdslärare, så jag gömde mig i metallrummet och smidde spikar och kapsylöppnare tillsammans med Samuel.
ässja subst. öppen härd med inblåsning av luft, för upphettning av metaller vid smidning el. likn. bearbetning; särsk. för järn och stål.
Det känns så roligt att säga. Det tråkiga är ju bara, att när ska man få användning av ett sånt ord? När har man anledning att prata om ässjor?
Fast jag har faktiskt jobbat vid en ässja. Jag visste inte att det hette ässja då, men i åttan hade vi en äcklig gubbe till träslöjdslärare, så jag gömde mig i metallrummet och smidde spikar och kapsylöppnare tillsammans med Samuel.
ordkunskapen XIII
Hela våren har jag gått runt och försökt minnas ett ord som min historielärare Hans skrev på tavlan med stora bokstäver så ofta han fick chansen. Det har legat på tungspetsen, jag har varit nära flera gånger, men det har aldrig kommit riktigt fram. Och det har varit riktigt irriterande, för jag har haft behov av det vid flera tillfällen, speciellt med tanke på att jag tycker om att slänga mig med svåra ord.
Men idag sa föreläsaren det. På tal om Platon sa han det i förbifarten och jag var vaken nog att märka det. Nappa tag i det. Skriva ner det. Och nu ska jag aldrig glömma det mer.
anakronism subst. företeelse som är logiskt otänkbar i givet tidssammanhang.
Men idag sa föreläsaren det. På tal om Platon sa han det i förbifarten och jag var vaken nog att märka det. Nappa tag i det. Skriva ner det. Och nu ska jag aldrig glömma det mer.
anakronism subst. företeelse som är logiskt otänkbar i givet tidssammanhang.
ordkunskapen XII
För ett tag sen läste jag en söt liten bok av Alf Henrikson som hette Asken Yggdrasil. Den innehöll fornnordiska gudasagor och jag har ju alltid haft en svag punkt för myter. Den var fin. Och dessutom innehöll den en hel rad fina, förmodligen gamla ord. Som tillexempel:
märla subst. U-formad metallhake som delvis slås in i trä e. d. så att ngt kan fästas i öppningen ¤ äv. hyska på klädesplagg ¤ äv. snörring i vilken skosnöre löper.
Tänk att en sån liten enkel sak kan ha ett så vackert namn.
märla subst. U-formad metallhake som delvis slås in i trä e. d. så att ngt kan fästas i öppningen ¤ äv. hyska på klädesplagg ¤ äv. snörring i vilken skosnöre löper.
Tänk att en sån liten enkel sak kan ha ett så vackert namn.
ordkunskapen IX
fägna verb glädja <högt.>
ordkunskapen VIII
Ett annat ord som jag bekantade mig med för första gången för ett par veckor sedan är:
akribi subst. vetenskaplig noggrannhet <formellt>.
Kanske inte så spännande innehållsmässigt,
men är det inte vackert?
akribi subst. vetenskaplig noggrannhet <formellt>.
Kanske inte så spännande innehållsmässigt,
men är det inte vackert?
- - -
Man blir trött av att studera filosofi. Det är ansträngande att tänka så mycket. Så idag får jag nöja mig med ordet SYNONYMI. Alldeles fantastiskt, tycker jag. Synonymi. Känner ni hur det kittlar i munnen av ljuden som är så ivriga att de nästan snavar på varandra. Synonymi.
- - -
Kan man sakna någon som man bara träffat en gång?