[under uppförande]

Nu är det sommar, det är betydligt varmare utanför ytterdörren än innanför och idag har jag min sista tenta. Igår i skymningen dansade jag runt Skarpnäck i bara linne och kort kjol utan att frysa, då är det sommar, jallasarna vid tunnelbanan skrattade åt mig och jag kom att tänka på hur konstigt det egentligen var att jag, klassens ständiga pluggis, hängde med de tuffa killarna i högstadiet. Åttan och nian var liksom jag och Hannah tillsammans med Samuel och Vikke (och Markus och Oskari) på NO-lektionerna eller i träslöjden. Och jag tänkte att jag också har stått där vid tunnelbanan, i Bagarmossen, ett par veckor när jag var tretton. Sen tröttnade jag. Men man gör vadsomhelst för att känna sig vid liv, som jalla i Skarpnäck hänger man vid tunnelbanan en fredagskväll och skrattar åt löjliga dansande tjejer. Själv lyssnade jag på Shout Out Louds, Fibes, oh Fibes!, The Wombats och Maia Hirasawas And I found this boy och fortsatte mitt hoppande och shejkande längs Allén.

Orkar man gå upp halv sex varje morgon en hel sommar? Orkar man det, för att tjäna feta pengar? Med mitt förhållande till pengar lär de ju bara hamna på något bankkonto och ge mig ångest - men för att vänja av mig min rädsla för pengar måste jag ju ha några, och då måste jag jobba. Så jag får nog orka gå upp halv sex varje morgon, åtminstone en tid. Även om jag blir helt utmattad bara av att tänka på det.

Igår var jag på Bodil Malmstens pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot  på Stadsteatern tillsammans med Marie och den var bra. Idag var jag på gästföreläsning med den australiensiska filosofen Peter Singer på Universitetet. Han är väl filosofivärldens motsvarighet till Joaquin Pheonix eller nåt, världens kändaste nu levande djurrättsaktivits och utilitarist i alla fall, och det var bra.
Mer orkar jag inte skriva, för jag är SÅ trött.

Jag läser Lady Chatterley's Lover av D. H. Lawrence. Den handlar om Constance Chatterley som bor på ett gods på landet med sin rullstolsbundne man, som invalidiserades under första världskriget. Hennes syn på livet är inte den allra hoppfullaste, men samtidigt är hon så förnuftig, det står:

"Sometimes she wept bitterly, but even as she wept she was saying to herself: Silly fool, wetting hankies! As if that would get you anywhere!"

Jag känner mig ganska ofta som Lady Chatterley.

Idag har jag varit statist. Kirke skulle vara regiassistent på en novellfilm och jag kände att jag som bästis och allt detdär kunde ställa upp. Så jag kom dit, fick ta på mig sönderbrända kläder, blev helt svartmålad i ansiktet och som pricken över iet, fick jag låtsasblod kletat lite varstans på kroppen. För filmen handlade nämligen om ett bombattentat, och jag skulle spela olycksskadad.

Jag måste säga att det liknade Ricky Gervais serie Extras. Det var mycket väntande. Sittande. Kaffedrickande. (Fast jag dricker inte kaffe, så jag fick sitta och se på när de andra drack.) Och så några ögonblick av agerande, springa tvärs över olycksplatsen halvburen av en ambulansskötare som mellan tagningarna drog dåliga skämt och flörtade med mig. Sittande vid en staty bredvid ambulansen och bli omvårdad medan det riktiga hände någonstans där, långt borta.
Men det var kul att se Kirke in action. Hon ställde och styrde och hade verkligen koll på läget. Och för egen del var det en erfarenhet - nu vet jag att jag aldrig ska bege mig in i filmbranschen. Men om Kirke frågar snällt så kan jag nog tänka mig att vara statist igen (om så bara för att få kolla in de snygga ljudkillarna/producenterna/terroristskådespelarna...).

Jag jobbar på ett fik som ägs av en libanesiska och de andra som jobbar åt henne är också libaneser. Jag är den enda som inte förstår libanesiska. Och det är så roligt att lyssna på när de pratar libanesiska. Det är ett ganska hårt språk. Det låter som om de bråkar hela tiden. Men det kan de ju inte göra. Det bara låter som det för en timid, mesig sverigefinsk.
Ibland undrar jag hur svenska och finska låter för någon som inte förstår det. Jag har hört att svenskar ska låta som om de sjunger, det har med de konstiga betoningarna att göra. Men jag har svårt att förstå hur det kan låta som sång. Folk brukar skratta när jag pratar finska. Att finska låter konstigt kan jag förstå.

Det är maj. Årets underbaraste tid. Så varför gör jag såhär med mig själv? Begraver mig i skolböckerna tills jag inte ens kan uppskatta solskenet utanför mitt fönster.
Någon borde lära mig att studera hälsosamt.

Min föreläsare har hängslen. Han är rolig på det där ironiska sättet som ger en aningar om att skämtaren besitter den dräpande kombinationen att ha ett knivskarpt intellekt och självdistans. Han får mig att tänka på Oskari hela tiden, Oskari som gick i min klass hela grundskolan igenom och som jag sen dessutom läste tre år modersmål med i gymnasiet. Jag vet inte riktigt varför. Gängligheten kanske. Eller skickligheten med vilken de döljer sin egg.

Förra veckan under föreläsningen om Platon sa han som i förbifarten (det gör han hela tiden, säger saker i förbifarten) att Platon är en riktigt rolig snubbe, att hans texter är fulla med skämt som inte riktigt kommer fram i sin engelska eller svenska översättning, han sa att på sextiotalet när han läste sina introduktionskurser hade hans studiekamrat Theodor Kallifatides suttit och skrattat rakt ut när han läste Platon i original.

Platon är en ganska central figur i filosofin. På sätt och vis kan man säga att han är hela vetenskapens början, åtminstone så som den västerländska ser ut idag. Han satte igång en kedjereaktion. Och för mig ter han sig inte riktigt som någon trevlig figur. Hans teorier tilltalar mig inte. Hans utopia ser nästan exakt ut som som George Orwells Nineteen eighty-four, och jag skulle helst slippa att ha storebror lutande sig över min axel. Säger jag bara. Nu vet jag att jag bara har läst om den praktiska delen av hans filosofi, moralen och politiken, han ska ha haft teorier om metafysik och kärlek också, men ändå. Nineteen eighty-four. Inte skojigt.

Men jag läser Theodor Kallifatides Kärleken just nu. Det är en skönlitterär bok, men det snackas mycket om filosofer. Han skriver: Jag tänker ofta på Platon. Inte bara därför att han är den enda stora tänkare som så mycket har ägnat sig åt att förstå kärleken. Men i första hand därför att hans blödande hjärna till den grad har misshandlats av eftervärlden. Vi har kastat oss på bitarna av hans söndersprängda huvud, vi har hållit upp dem i ljuset och skrikit oss hesa: han hade fel, han var auktoritär, han var konservativ, han var värre än Hitler.

Theodor Kallifatides har sett något med Platon som jag inte lyckats uppfatta och på sextiotalet läste han den kursen jag läser nu tillsammans med en ung man som nu är gammal och föreläser i samma kurs, och så går allting runt i cirklar. Och ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur svårt, nej hur omöjligt det är att veta något med säkerhet.

Jag har kvar några fina gamla ord från Asken Yggdrasil.

ässja subst. öppen härd med inblåsning av luft, för upphettning av metaller vid smidning el. likn. bearbetning; särsk. för järn och stål.

Det känns så roligt att säga. Det tråkiga är ju bara, att när ska man få användning av ett sånt ord? När har man anledning att prata om ässjor?
Fast jag har faktiskt jobbat vid en ässja. Jag visste inte att det hette ässja då, men i åttan hade vi en äcklig gubbe till träslöjdslärare, så jag gömde mig i metallrummet och smidde spikar och kapsylöppnare tillsammans med Samuel.

En svala flög precis förbi mitt fönster.

Och nu haglar det. Jag älskar ljudet av hagel mot plåttaket över loftgången som går utanför mitt fönster.
Men de kalla nätterna fryser ihjäl blommorna. Det rosablommiga trädet utanför mitt fönster ser så ledset ut.

Jag ska börja brodera örngott. Det är fint med broderade örngott.
Jag kan inte sticka längre, jag har fått stick-/antecknings-/tangentbordsfingrar. Det gör ont att använda dem.
Inatt drömde jag mardrömmar, jag drömde att jag sprang runt och letade efter antika grekiska filosofer. Det ger en ganska talande bild av den gångna veckan.
Jag hoppas jag sover bättre inatt, för jag har en arbetsintervju imorgonbitti.

Och jag fortsätter läsa Bertrand Russells A history of Western Philosophy. Man skulle tänka sig att en snubbe som bestämmer sig att skriva en komplett historik över den västerländska filosofins utveckling skulle vara en ganska extrem, och antagligen även nördigt tråkig person. Torr. För att ge sig in på en sån enorm uppgift, som kräver både vetenskaplig noggrannhet och ett extensivt intellekt, och speciellt som det handlar om filosofi tänker man sig väl att det är en mycket allvarlig och systematisk person.
Hur han var som person har jag ingen aning, men hans bok är inte i närheten av tråkig. Inte det minsta torr. Han är en berättare, han ger historisk bakgrund åt alla filosofer och de samhällen de levde i, han gör personliga kommentarer och han lyckas till och med vara rolig. Flera gånger har jag skrattat. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att en bok som heter A history of Western Philosophy skulle kunna få mig att skratta. Men det här är en bok som jag verkligen vill läsa. Det är inte bara för att jag måste för att kunna klara tentan. Det är en bok som jag ska läsa från pärm till pärm en dag. Som nöjesläsning! Det är en riktigt Bra Bok.

Gå upp klockan åtta en mulen lördagsmorgon. Världen är fullkomligt tyst. Allt är fullkomligt stilla.

Hela våren har jag gått runt och försökt minnas ett ord som min historielärare Hans skrev på tavlan med stora bokstäver så ofta han fick chansen. Det har legat på tungspetsen, jag har varit nära flera gånger, men det har aldrig kommit riktigt fram. Och det har varit riktigt irriterande, för jag har haft behov av det vid flera tillfällen, speciellt med tanke på att jag tycker om att slänga mig med svåra ord.
Men idag sa föreläsaren det. På tal om Platon sa han det i förbifarten och jag var vaken nog att märka det. Nappa tag i det. Skriva ner det. Och nu ska jag aldrig glömma det mer.

anakronism subst. företeelse som är logiskt otänkbar i givet tidssammanhang.

När jag såg löpsedeln för ett tag sen om den nittonåriga svenskan som blivit mördad i Paris, stannade mitt hjärta för en sekund. Frida bor i Paris. När tankarna lugnat ner sig kom jag på att Frida ju inte är nitton, hon är tjugo, men hon bor tillsammans med åtminstone en nittonåring. Jag var tvungen att springa hem och läsa Expressens och Aftonbladets internetupplaga.
Det var inte någon av dem som blivit mördad. Det kunde jag klura ut redan från kvällstidningsklippen. Men ändå. Läskigt var det.

Och nu jordbävningen i Kina. Det är hemskt redan som det är. Men det räcker liksom inte. Dessutom har jag en vän i Vietnam och två i Thailand. Dödssiffrorna stiger och jag får ont i magen. Kan inte alla bara komma hem? Jag var så under isen när de åkte, jag kunde inte ens säga hejdå ordentligt till någon av dem. Jag vill inte att det ska sluta så.
Det räcker med att jag inte lyckades sjunga på min mormors begravning, trots att hon bett mig om det, på grund av det här jävla monstret.

Mängden text i den här delkursen kom verkligen som en chock. I tisdags, igår och idag har jag sammanlagt läst tvåhundra sidor pytteliten, engelsk text. Om antika filosofer av Russell och originaltexter av Platon. Man kan bli galen för mindre.

Så därför har jag nu gjort en deg. Mina choklad- och havrecookies, dem som Sandra tycker så mycket om. Helt ekologisk, rättvisemärkt och laktosfri denhär gången. Men jag tycker inte så mycket om kakorna egentligen, det är degen jag har suktat efter hela dagen. Så ugnen lär ju inte bli använd ikväll.

För ett tag sen läste jag en söt liten bok av Alf Henrikson som hette Asken Yggdrasil. Den innehöll fornnordiska gudasagor och jag har ju alltid haft en svag punkt för myter. Den var fin. Och dessutom innehöll den en hel rad fina, förmodligen gamla ord. Som tillexempel:

märla subst. U-formad metallhake som delvis slås in i trä e. d. så att ngt kan fästas i öppningen ¤ äv. hyska på klädesplagg ¤ äv. snörring i vilken skosnöre löper.

Tänk att en sån liten enkel sak kan ha ett så vackert namn.

Just nu känner jag mig som en disktrasa. En såndär illaluktande, grådaskig disktrasa som borde ha slängts för länge sen. En sån känner jag mig som. Då vet jag att det är något som blivit för mycket. Då känner jag ett oövervinnerligt sug efter choklad och glass. Eller mat överhuvudtaget. Vadsomhelst. Bara för att få något annat att oroa mig över - kolesterol och kalorier och de där extra kilona som jag ändå aldrig går upp.
Men inatt ser jag på Grey's anatomy istället. Det fungerar som ångestdämpare ganska bra, det också.

Igår började den sista delkursen i praktisk filosofi I. Som kurslitteratur ska vi läsa ungefär halva Bertrand Russells A history of Wester Philosophy. Den behövde jag inte köpa, för mamma hade fortfarande kvar den sen hon läste filosofi på sjuttiotalet. Igår när jag läste igenom innehållsförteckningen för att markera alla kapitlen som vi ska läsa, märkte jag att det var helt onödigt. Mamma hade nämligen redan markerat exakt samma.
Den här delkursen i praktisk filosofi på Stockholms universitet har alltså sett likadan ut ända sen sjuttiotalet - samma kapitel i samma bok. Och föreläsaren vi har kan mycket väl vara samma som mamma hade, det skulle nästan kunna växa mossa på honom. Fast han är riktigt rolig, så det gör ingenting att han är gammal.

Det är väl en av filosofins både styrka att svaghet - att utvecklingen går så långsamt att man i princip kan använda samma kursböcker i trettio år (eller tvåtusen, vi ska läsa originaltexter av Platon och Aristoteles också). I vilket annat ämne skulle man kunna göra det? För de flesta andra ämnen var ju sjuttiotalet i princip på stenåldern.

De senaste två veckorna har jag tragglat mig igenom Kollektivt självmord av Arto Paasilinna, fast på finska. Den heter Hurmaava joukkoitsemurha på originalspråk. Och den var ju rolig, men jag tror att jag har en psykisk spärr när det kommer till det skrivna finska språket. Det går så in i helvete långsamt, det blir aldrig något flyt, det kan inte vara normalt för något som läser så mycket som jag. Jag tror att det handlar om att jag fick lära mig att skriva och läsa på finska när jag började i ettan, trots att all forskning säger att tvåspråkiga barn ska lära sig att skriva på det språket som de är starkast i och när jag var sju pratade jag inte finska, jag bara förstod, medan min svenska flöt som ett vatten. Jag gick i stödundervisning hela lågstadiet i allt förutom matte, för att jag var så dålig (för att allt var på finska). Sen, i mellanstadiet, när vi började ha mer svenska, blev jag plötsligt jättebra i skolan. Men motståndet jag känt för allt vad läsa heter i lågstadiet blev kvar som ett spöke över finskan och jag hinner fortfarande inte alltid läsa klart när jag ser en film som är textad på finska.

Så därför kändes det som att ta tidigt sommarlov när jag blev klar med Kollektivt självmord och började läsa J.W. Goethes Den unge Werthers lidanden. Det går smidigt som en vessla och han har inte börjat gnälla så mycket än (jag har blivit varnad, Werther ska tydligen vara en riktig gnällspik) så allt är bara frid och fröjd. Och så romantiskt att man nästan storknar - naturen, barnen, brunnarna, kvinnorna. Jag kan inte ta det seriöst, men sött är det. Att det funnits en tid då känslor med stort K ansetts fint.
Och där är små livsvisdomar också, på vägen hem läste jag ett stycke som talade rakt till min motvilja att jobba i sommar:

Allt i denna värld går dock ut på samma yngedom, och en människa som för andras skull och utan att det är hans egen lidese, hans eget behov, arbetar ut sig för pengar, ära eller vad det vara må, är städse en dåre.

Why do I keep hitting myself with a hammer?
Because it feels so good when I stop.

Igår var jag på anställningsintervju - och hör och häpna, jag fick jobbet! Så nu har jag alltså fått mitt första riktiga sommarjobb, som varken är genom familjen eller kommunen. Det är ett jobb jag fått helt själv, på helt egna meriter.
Men idag blev jag därför tvungen att säga upp mig. På mitt extraknäck på fiket. Och det var fan jobbigt. Jag har aldrig varit bra på det där med att säga upp saker. Jag är en riktig fegis. Men det är gjort. Min första uppsägning. Nu var det överstökat.

Det springer en massa småbarn på vår loftgång. De bara klättrar upp för trätrappan och går fram och tillbaka. Var kommer alla barnen ifrån?

Ni vet, min senaste tenta. Den som jag först satt i en timme och ifrågasatte hela idén med tentor på och sen satt i tre timmar och skrev oavbrutet och slutade med en total sidmängd på fjorton A4-ark. Ni vet, den tentan. Om värdeteori. Idag, efter att ha skrivit i tre timmar om viljans frihet, gick jag till filosofiska institutionens anslagstavla och kollade bland tentaresultaten. Och jag hade fått ett A! I värdeteori, typ världshistoriens svåraste ämne (eller åtminstone det svåraste ämne som jag läst hittills i mitt tjugoåriga liv)! Jag försöker låta bli att skryta om mina studieresultat, för folk har en tendens att bli sura på mig, men nu kan jag inte låta bli. Jag är så GLAD.

Tre femtedelar av min finlandssvenska släkt är på besök. De pratar finlandssvenska. Den smittar. Verkligen. Det är farligt. Jag måste koncentrera mig för att själv inte falla in i den där sjungande mumindialekten. Inte för att jag har något emot att prata finlandssvenska - men jag tror att de skulle skratta, min dialekt är nog ganska amatörmässig. Den enda sorts svenska som jag kan prata någorlunda trovärdigt är stockholmskan, av den där tråkiga rikssvenskare sorten.

Imorgon har jag tenta på viljans frihet och som om det var meningen att göra tradition av det så vill min snuva inte gå över. Så jag kommer sitta där imorgonbitti och snörvla och vara helt urblåst i huvudet. Superkul.

Och som om det inte vore nog, så har jag fetaste finnen under näsan. Nu skulle någon, Jens tillexempel, kunna vara fyndig och säga att "vadå, hela du eller?" och mjölka mitt ursprung. Men så roligt är det inte. Den gör ONT. På riktigt. (Och det är inte mig jag menar, jag gör också ont ibland men inte nu, nu är det en varfylld röd sak under näsan som gör det helt omöjligt för mig att snyta mig som gör ont.)

Jag var på tårtkalas hos min kusin Emilie i Sundbyberg idag. Där blommar körsbärsträden och häggen.

Jag försöker hitta sommarjobb. Man kan bli deprimerad för mindre.

Jag såg nyss The Darjeeling Limited. Ibland önskade jag att jag rökte (alltså, att jag inte vore så in i helvete präktig), för det kan vara så snyggt. Adrien Brody är jävligt snygg med en cigarett i handen. Cate Blanchett i I'm not there, det blir nästan för mycket, man storknar - i alla fall på bio, hon fyller hela ens synfält, de där överjordiska linjerna, de fint mejslade händerna och cigarettröken. (Men vad är storkna för ett ord egentligen, ordboken säger att det betyder att vara nära att kvävas el. känna sig så, men hur kommer storkarna in i bilden? Andnöd är allmänt inget jag förknippar med fåglar.) Och idag i kassan på Akademibokhandeln stod den vackraste mannen jag sett på länge. Det var länge sen jag la märke till sånt. Eller snarare, det var länge sen jag la märke till sånt och brydde mig. Men nu stod han framför mig och jag blev bara så glad över att det fanns så vackra människor i världen och jag log mot honom och tackade för kvittot och gick ut på gatan (det luktade regnvåt asfalt, jag älskar doften av våt asfalt) och var bara så glad. Att det står en så vacker man i kassan på en bokhandel, då känns det liksom som att det inte är helt kört ändå. Det finns hopp för livet. För världen.

(Men någon gång vill jag ju ändå att det ska sätta spår, någonstans, att det inte bara ska vara jag som går runt och bär på saker utan att de är delade. Därför blir det ändå något vemodigt över lyckan med vackra män i bokhandelskassor, för jag är ju bara en i mängden, jag köper en biografi om Emilie Flygare-Carlén och sen kommer någon efter med Liza Marklunds senaste och jag försvinner lika snabbt som jag dök upp. Såna, ensidiga minnen blir så lätta att bära, och just därför kanske lite smärtsamma. När blir jag den där minnesbilden som etsar sig fast? Det känns så bisarrt att tänka sig att det bara blir larvigt, men det måste väl vara så. Någonstans finns det väl en människa som bär ett såntdär lätt minne av mig och så blir cirkeln sluten. Bara för att man inte känner till något behöver det inte betyda att det inte finns.)

Idag var jag på en arbetsintervju och jag hittade ett par snorsnygga skor för trehundra och ett par alldeles för stora jeans för tvåhundra på Statsmissionen. Det blev allmänt en ganska bra dag. Om sanningen ska fram.