[under uppförande]

Efter ett decennium med misslyckade Valborgsaftnar tycker jag att jag har rätt att tacka nej. Det är som med nyår och midsommar - förväntningarna är alltid höga och så slutar det alltid bara i dekadens. Men inte det här året. Jag säger nej. Jag bojkottar Valborg.

I förrgår läste jag ut Parfymen av Patrick Süskind. Det finns inte ord för denna historia. Den är vidunderlig. Den tar andan ur en i all sin grymhet. Den bygger upp världen i lukter. Det är en stor bok. Det kan jag säga. Den växer i en.

Och något som gjorde mig nästan lika salig som själva boken, var språket - eller för att vara exakt, översättningen. För orginalet är på tyska och jag har inga planer i nuläget på att tillägna mig det språket, så jag kände mig tvungen att läsa den översatt. Och det var så snyggt gjort! Sömmarna syntes knappt. Kanske är det för att originalspråket är just tyska, som ligger ganska nära svenskan, men ändå. Oftast när jag läser en bok översatt från engelska, sitter jag hälften av tiden och försöker översätta de haltande formuleringarna till engelska för att se hur det egentligen skulle vara. Därför läser jag sällan översättningar. Men nu, den här var alldeles fantastisk. Full med så ovanliga ord att några av dem inte ens fanns med i min Nya svenska ordboken med 70 000 ord och fraser. Jag älskar sånt. Jag älskar konstiga ord.
Alltså blir den tionde och elfte ordkunskapen två ord som lyckligvis fanns med i min ordbok:


backanal subst. vilt dryckeslag <ngt åld.>

moras subst. träskartat område <SYN. kärr>

Igår gick jag lite på stan, slank in i en klädaffär för att prova jeans och det söta biträdet frågade om jag ville ha hjälp och jag sa att jag inte riktigt visste vilken storlek jag är och slängde ur mig ett nummer på måfå och hon sa nej, jag tror du är dethär och så gav hon mig två par i en storlek mindre. Jag fick knappt på mig dem. Jag ser alltså smalare ut än vad jag är. Som tjej borde det väl göra mig glad. Jag vet inte.

Och idag blev jag upplockad för andra gången av ivriga utbytesstudenter på universitetet, de såg liksom ut mig, det var inte som att de frågade varje person de mötte, nej, de såg mig och sög in mig som om jag var precis den de sökte, och så frågade de mig: "We're a group of Christians, are you interested in a Bible study class?" och jag undrar om det är så att jag ser kristen ut. Eller i behov av att studera bibeln. För det var andra gången, som jag kände mig sådär specifikt utplockad bland den anonyma mängd ungdomar som rör sig fram och tillbaka i universitetets lokaler.

Underligt, när man konfronteras sådär med omvärldens intryck av en, och det inte riktigt känns kompatibel med det intryck man själv har. Vem är det som har rätt?

Men inom den akademiska filosofin så finns det såklart ingen plats för teorier om själen. Där kommer filosofin till korta. Därför känner jag att det inte räcker med filosofistudier för att få en helteckande bild av världsaltet. Jag måste ut i världen också. Men där uppstår ju nya problem - arbetssökningsproblem. Att ge sig in i den där rulijansen igen känns verkligen motbjudande. Att få in en fot är ju nästintill omöjligt. Men pengar styr världen, så pengar måste man ha. Även om syftet med pengarna är att kunna fortsätta sina undersökningar om något så antikommersiellt som själen.

Själen. Det kanske är själen som är den där tredje komponenten.

Igår sa mamma, över fredagskycklingen, att jag nog har en gammal själ. Jag som är så fokuserad och lugn på något sätt, min själ har nog sett en hel del.
Och för mig låter inte det så galet. För hur ska jag annars förklara att jag kan känna mig så otroligt gammal ibland. Så mycket äldre än mina jämnåriga. Det är inget jag är glad över, men det är något som jag måste leva med. Som med allt annat.
Man väljer väl inte sin själ heller.

I måndags började min näst sista delkurs i praktisk filosofi. Den heter Viljans frihet och det är meningen att vi under de kommande två veckorna ska komma på svaret till, eller åtminstone få lite mer klarhet i, frågan ifall vi har en fri vilja.
Det är svindlande.

En del av problemet är frågan om determinismen är sann - alltså ifall allting som händer har orsakats av något som hänt tidigare, som i sin tur har orsakats av någonting, som i sin tur har orsakats av någonting, och så vidare i all evighet i en orsakskedja som möjligtvis kan ha börjat i Big Bang. Eller inte.
Och om nu determinismen är sann, hur kommer den fria viljan in i det hela? Eller om determinismen inte är sann, om det finns händelser som inträffar helt slumpmässigt, hur skulle det kunna göra att det är jag som har valt det? Om det nu är en slump att något inträffar, då är det ju inget som jag har valt eller haft makt att styra över. Det är mycket att villa in sig i.

Men oavsett hur det går med determinismen, så leder resonemanget obönhörligen in i frågan om vad som är detta jag som ska handla fritt. Hur uppstår mitt jag? Det har jag funderat på.
Först är det såklart vår genetiska sammansättning, vårt utseende, genetiskt betingade förmågor och egenskaper som ger oss, så att säga, några grundförutsättningar.
Men oavsett om världen är determinerad eller inte, så är generna inget vi kan påverka. Det kan vara så att vilken spermie som befruktar det ägget som till slut ska bli jag, är helt slumpmässigt "vald", och att det inte finns någon djupare orsak till varför just jag blir till, men hur det än är så är det något som inträffar långt före något jag uppstått.
Alltså kan inte vår genuppsättning vara en del av detta förmodade fria val som jaget har makt över.

Den andra delen av en persons identitet skapas av den omgivning som hon föds in i. Föräldrar och andra människor som ser henne växa upp, de sociala, geografiska och ekonomiska omständigheterna som råder, de händelser och val hon ställs inför. Allt detta, en persons sammanlagda erfarenheter, knådar och formar de genetiska grundförutsättningarna till det som blir hennes jag.
Men dessa yttre omständigheter är inte heller något som man kan påverka. De är, och det är upp till jaget under den specifika tidpunkten att bestämma vad man gör åt det och hur det sen förändrar eller ytterligare befäster jaget.

Men om vi varken kan påverka genetiken eller de yttre omständigheterna, och det är dessa som bestämmer vårt jag - hur kan vi då ha fria val? Betyder det att vi inte har några fria val? Eller finns det en tredje komponent i jaget, något som varken kommer från kromosomerna eller yttervärlden? Vad skulle det i så fall kunna vara?
För tanken att vi inte skulleha någon fri vilja känns ganska deprimerande. Om jag ska vara ärlig.

Såhär på kvällskvisten, blir det lätt så, trots att dagen varit helt fantastisk, att jag blir lite melankolisk. Och då minns jag plöstligt ett 7th Heaven-avsnitt (ni vet, den där överdrivet pretentiösa och korrekta amerikanska serien om prästfamiljen med sju barn). Den gick alltid på TV när jag kom hem om eftermiddagarna, och det var skönt att bara lägga sig på soffan och översköljas av de kristna moralkakorna och skratta åt hur överdrivet allting var.
I ett avsnitt har mittenkillen, han blonda, bestämt sig för att han har the blues. Han går runt i huset och hans familj ber honom om tjänster och han ba: I've got the blues. Men till sist inser han att så funkar det inte, världen må te sig helt fruktansvärd ibland och allting helt hopplöst, men det kommer aldrig bli bättre om han fortsätter gå runt och ha the blues. Så han bestämmer sig för att sluta ha the blues och göra nåt åt saken istället och så klappar alla i händerna och pappa prästen och supermamman ser stolt på honom och ler sådär amerikanskt milt och slutet gott allting gott. Sensmoral: var inte deppig - gör något åt det istället!

Och jag tänker att tänk om det vore så enkelt. Tänk om mitt psyke vore som en platt TV-karaktär och livet som en kristen, amerikansk TV-serie. Tänk vad enkelt allt skulle vara då.

fägna verb glädja <högt.>

Sol i flera dagar nu. Träden på min gård har börjat slå ut, inte det rosa framför mitt fönster än, men små vita blommor tittar fram överallt på grenarna och det pirrar i hela kroppen. Jag la mig på en gräsmatta mellan Skarpnäck och Bagarmossen idag och läste - om fri vilja, om mördaren Grenouille och om dykturer i Thailand och Australien. För jag fick ett brev idag. Från Thailand. Människor är bortresta och jag saknar dem, men jag vill inte längre bort, till där de är istället, vill inte sjunka in i bilderna de lägger upp. Nu vill jag bara vara här. I den stockholmska våren. Precis innan bladen slår ut, med vitsippor i backen och hoppfulla löften i brisen. Något bättre finns inte.

Jag beter mig som om jag vore kär. Seriöst, det känns som att någon spolat tillbaka tiden. Till högstadiet ungefär. Våreufori blandat med avgrundshål, och jag vette fan om det är så mycket bättre än den jämna, ganska apatiska nivån jag var på i vintras. Nu blir varje morgon osäker, jag vet ju inte vad den kommer göra med mig. Det jobbiga med cyberrymdens blixtsnabbhet, tystnaden som jag nästan helt säkert vet är medveten, kanske tillochmed avsedd. Klumpen i halsen. Precis som i högstadiet, när jag var kär i E. Om då skulle vara nu, skulle jag skriva dikter, skriva:

Spela på din gitarr för mig.
Spela tills dina fingrar gör ont.
Spela ännu okända melodier,
leta upp dem ur universums
undangömda skrevor.
Spela som du aldrig gjort förr
och bara för mig.
Först då är förbannelsen bruten
och jag kan gå ifrån dig
och aldrig mer återvända.

eller

men vad ska man göra
när han bor tio timmar
bort med flygplan?


Femtonåriga Katja. Men jag är inte hon längre, och någon dikt har jag inte på allvar skrivit på minst två år. Jag vill bara att tankefängelset jag byggt åt mig själv ska försvinna. (Men kanske jag ska mjölka det istället. Nära det. Tvinga fram orden. Jag skulle kunna bli poppoet igen. Om det inte vore för att jag känner mig alldelesalldeles för gammal. Jag var inte gjord för dessa dagar...)

Idag märkte jag att mitt hår växt ut såpass mycket att jag kan börja fläta det igen. Då blev jag glad.
Det är det bästa som hänt idag. Annars är det ett rent helvete att vara tjej ibland. Och filosofistudent, speciellt när det pågående delkursen handlar om fri vilja, speciellt när jag känner mig sådär lagom maktlös redan som det är. Tänk om jag aldrig haft något val, tänk om det bara var determinerat att jag skulle skriva det här? Och det här. Och det här. Och det här ...

Det är lika roligt varje gång. Jag går på linje 14 vid Slussen (ibland är det gamla tåg - då blir jag glad. De luktar på ett särskilt sätt, låter så hemtrevligt skramligt. Det känns som att stiga rakt in i lågstadiet igen). Oftast får jag sittplats. Vid T-Centralen brukar vagnen var i princip full. Det är en ganska jämn blandning människor, alla åldrar. Men så rusar Östermalm-stationerna förbi och när tåget öppnar dörrarna mot Universitetets perrong, väller det ut otaliga ungdomar. I rulltrapporna: bara 20-någontingåringar. Alla i min ålder, ungefär, eller lite äldre. Det känns så absurt. Inte konstigt egentligen, det är ju ändå universitetet och pluggar gör ändå flest ungdomar, men absurt. Ovant att vara så totalt omringad av bara jämnåriga. Tre hela överfulla rulltrappor på väg uppåt med tjugoåringar. Det får mig alltid att skratta.

Och idag kom jag ut från biljetthallen, ut i solskenet - nu är det vår på allvar. Let's dance to Joy Division i hörlurarna och det doftade nyutslagna blad. Vissa dagar räcker det, och livet blir underbart bara därför.

Förra helgen ställde mamma in en kruka lila krokusar på min fönsterbräda - jättefina lila krokusar. Jag satt och beundrade dem flera gånger under söndagen. Sen började veckan och idag när jag kom hem från tentan såg jag att mamma bytt ut krokusarna mot tre små lila penséer. På diskbänken stod en torr rishög i kruka, dystopiskt lik krokusarna.
Så närvarande är jag nuförtiden.

En humla flög mot mitt fönster. Den ville in. Vi hade kunnat byta plats.

Jag har plöstligt glömt allt jag har läst.

Jag tror att jag har tappat motivationen till att skriva tentor. Det känns rätt meningslöst. Vem blir glad av att jag tillbringar fyra timmar av min lördag åt att krysta fram ord som sen bara kommer att hamna på hög, bli halvhjärtat lästa en gång och betygsatta enligt kriterier som ingen ändå förstår? Jag lär mig för lärandets skull och hade pluggat ändå. Men det kan ju inte föreläsaren veta. Och inte kan han lita på det om jag lovar heller. It all boils down to trust. Världen skulle bli så mycket bättre om vi litade lite mer på varandra. Hade skäl att lita lite mer på varandra.

Får man minuspoäng för ordbajseri?

(Tillslut blev det fjorton handskrivna sidor, om fyra essäfrågor, på fyra timmar. Någon borde slå mig.)

Igår var min mamma på ett informationsmöte i Bagarmossens folkets hus som arrangerades av Skarpnäcks stadsdelsnämnd. När hon kom hem var hon sådär arg som bara min mamma kan bli - den lilla rosenrasande finskan, det är min mamma det. Men när hon berättade varför hon var arg, så måste jag säga att hennes ilska smittade av sig.

Informationsmötet hade handlat om att Skarpnäck i år har ett stort budgetunderskott. Skolorna säljs av för småslantar och en upprustning av våra förfallna parker är något vi kan glömma. Och anledningen till detta stora underskott beror på en reform (eller vad det nu heter på korrekt politikspråk) som Stockholms kommunfullmäktige genomfört som innebär att istället för att varje stadsdel får två potter pengar, en för skola, parkförvaltning och så vidare, och en för ekonomiskt bistånd (alltså socialbidrag) som förr, så får varje stadsdel bara en pott pengar. Förr fick denna andra pott bara användas till socialbidrag, och om en stadsdel fick ett överskott så fick de ge det som blev över till en annan stadsdel som hade underskott i socialbidragskassan.
Men numera är allt alltså sammanslaget, och varje stadsdel får bestämma mer eller mindre självständigt hur mycket de lägger ner på varje del av sina ansvarsområden. Och den här potten som tilldelas varje stadsdel tar ingen hänsyn till den sociala situationen för stadsdelens invånare. Som min mamma förstod det får Östermalm lika mycket pengar som Skarpnäck. (Och jag har försökt läsa budgetrapporter och grejer på nätet för att få lite mer kött på benen, och allt pekar mot att hon förstått rätt. Fast vi kan ju båda ha fel, det där myndighetsspråket är som rena kinesiskan.) För en förort som Skarpnäck, där det finns förhållandevis många bidragstagare, innebär detta att när bidragen är betalade, så finns det mindre pengar över för annat än för en stadsdel som Östermalm (tänker jag mig) där bidragstagarna nog är ganska få.
Skarpnäcks stadsdel är ju inte bara Skarpnäck i sig, utan även större delen av förortferna kring tunnelbanans gröna linje 17. Majoriteten av bostäderna här är fortfarande hyresrätter. Och för att ge ett konkret exempel, så vet jag att när Skarpnäck byggdes på 1980-talet, så tänkte de specifikt på att göra det handikappanpassat, och det finns handikapplägenheter i nästan varje hus i den ursprungliga delen av Skarpnäck. Och i Bagarmossen finns det flera gruppboenden. Det är såna här invånare som gör att Skarpnäck har ett sånt stort budgetunderskott.

Och nu undrar jag var logiken i det här ligger? Är det meningen att vi ska slänga ut socialbidragstagarna så att vi har råd att ge våra barn en bra skola? Var ligger rättvisan i att stadsdelar där invånarna redan är så rika att de har råd att bo i innerstan (där det mesta är bostadsrätter och priserna alltså ohyggliga) ska få mest pengar över till barnomsorg och parkvård? Vari ligger logiken i att "straffa" stadsdelar som tar emot handikappade och andra som inte riktigt kan stå på egna ben?
Kommunfullmäktige (läs: moderaterna) sänder oss ett tydligt budskap. Den starkes rätt hävdar de. Följ reglerna och tjäna (mycket) pengar och för guds skull - flytta dit andra likasinnade bor. De som inte passar in har ingen plats i samhället, låt dem dra ner varandra i skiten ute i sina förorter. Slut den onda cirkeln. They are not our problem.

Jag kan ju förstås ha fått allting om bakfoten. Informera mig gärna om det i så fall. Jag har fortfarande inte tappat hoppet om att alliansen ska visa sig vara åtminstone lite humana. Inte fullkomliga idioter. Men det ser mörkt ut.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle skriva det här, men det är mer krävande att plugga på universitet än i gymnasiet. För en del låter det kanske uppenbart, att det måste vara en kunskapsstegring, annars sker det ju ingen utveckling. Men det är inte så jag menar.
Jag tänkte alltid att gymnasiestudierna måste vara de jobbigaste, eftersom man då måste bolla mellan en sådär tio olika ämnen samtidigt. Och det måste ju ändå på ett sätt vara jobbigare än sen på universitetet, när man bara läser en sak i taget.

Men alltså, jag har upptäckt att universitetsstudier är krävande på ett helt annat sätt. De kräver enorm koncentration. Tempot är så högt. Det går inte att känna sig hundra på allt - det är bara att plugga så mycket man orkar och sen låta det vara. Det finns inget som heter perfekt - eller det går åtminstone inte att uppnå.
Och efter att ha pluggat ett par timmar på morgonen och varit på en föreläsning på eftermiddagen, fungerar hjärnan inte längre. Den känns som mosad banan. Jag har massor med tid över till att läsa larviga romaner, att sticka, se på tv, laga mat, promenera med vänner, slösurfa. Men tänka - glöm det. Hitta på intressanta saker att skriva om, prosa, på blogg, i dagbok - inte en chans. Jag orkar inte.
Det kanske är specifikt för filosofin, jag vet inte, lite så är det kanske. Och kanske är det så att hjärnan är som vilken muskel som helst - att jag gick sysslolös hela hösten kanske gjorde att hjärnan tappade kondition och det tar ett tag innan den kommit i form igen. Men faktum kvarstår: jag har aldrig sysslat med något som gjort mig så intellektuellt utpumpad som nu.

I gymnasiet hade jag en lärare i religionskunskap, och om du söker efter "på religionen" här på min blogg, så kommer du att finna en hel serie med hans lustiga uttalanden. Han var en såndär lärare som tyckte om att berätta saker, han tappade gärna bort sig i långa historier som egentligen inte hade så mycket med kursplanen att göra. Men det blev sällan långtråkigt - hans historier var oftast mycket intressanta. Tyckte jag. Och så var det ju hans lustiga språkbruk. Inte så sällan slak det bara ur honom helt galna saker, en sorts skarp ironi som inte riktigt passade ihop med hans plufsiga yttre. Och han behöll hela tiden sitt stenansikte, som om det inte alls var meningen att det skulle vara roligt.
Han var en såndär människa som ständigt lyckas vara rolig av misstag, men som man skrattar med och inte åt.

Nu har jag en föreläsare i värdeteori. Han heter Björn. Han liknar religionsläraren, verkligen, samma långa avstick i historier och den till synes oavsiktliga humorn som hela tiden genomsyrar hans föreläsningar. Vi har haft diskussioner om Luke Skywalkers moraliska konflikt inför den sista kampen mot Darth Vader, ljussablar är ett ständigt återkommande tema, hårdrocksband och siffran 42 har kommit på tal.
Men det är svårt att citera. Det är roligt i sammanhanget. Hela föreläsningssalen sitter och skrattar. Men vi är alla på god väg att bli hjärntvättade filosofistudenter. Risken är att världen utanför inte skulle hänga med.

Igår sa Björn:
Om en smågangster från Kungsholmen håller en pistol mot mitt huvud och säger åt mig att jag ska tro att månen är en stor grön ost, annars skjuter han mig, då är det enligt mål-medel-teorin rationellt av mig att tro att månen är en stor grön ost.

Det var alldeles hysteriskt igår. Men ni ser, såhär i klart dagsljust långt bort från sal D7 på Stockholms Universitet, är det plöstligt ganska intetsägande.

Idag har jag sett årets första vitsippor, årets första humla och årets första myra.

Om det har varit lite snålt med nytt material här, så ligger skulden hos filosofin. Jag har läst ut kursboken i värdeteori.

Men detta förutsätter att det bara finns en enda sanning, eller med andra ord att alla sanningar kan slås ihop till en enda sammanhängande, konsistent och sann beskrivning av verkligheten. Och kanske är denna förutsättning felaktig. Kanske finns det flera olika sanningar, flera olika verkligheter. (Lars Bergström)

Det är så bottenlöst svindlande.
Det är som kaninen som dras ur trollkarlens hatt på nytt (för er som läst Sofies värld).

Är det en totalt bortkastad dag att ha tillbringat i princip alla sina vakna timmar med att sticka på en knähög, smutsrosa raggsocka? För i så fall borde jag skriva in mig på en avvänjningsklinik - jag har allvarliga missbruksproblem.

Det är lite jobbigt när man ser på en deckarserie, och den snygga, lite blyga killen som man liksom fattat tycke för visar sig vara skurken. Mördaren. Helt samvetslös. Det tär lite på självförtroendet som människokännare.
Man får väl skylla ifrån sig med att det var ju bara på tv.

Igår hade vi en liten pluggträff, jag och ett par av mina kära medstudenter. Vi skulle prata om värdeteorierna som det är meningen att vi ska förstå ut och in vid den pågående delkursens slut, men oundvikligen gled vi in på syftet. Denna ständiga mening. Varför läser vi värdeteori? Vad har vi för praktisk nytta av det, ute i den riktiga världen? Vi kunde inte komma fram till någonting som inte lät flummigt och väldigt abstrakt. Men att det hade vikt för våra fortsatta studier i filosofi kunde vi alla vara överens om.

Men det får mig att återkomma till frågan som är en av dem som skriker högst i mitt huvud för tillfället: Vad är meningen med att studera filosofi över huvud taget? Är det inte bara flummerier, och räcker då faktumet att jag tycker att det är kul som rättfärdigande?
Det är svårt. Om enda nyttan skulle vara nöjet, så kan jag fortfarande tycka att den här första kursen är helt försvarbar, för lite kul måste man ju ändå få ha, men om jag skulle vilja fortsätta? Skulle inte det bli lite slöseri med tid, kraft och pengar? För förr eller senare måste jag ju börja plugga de där som i slutändan kommer att leda till jobb. Jag kan inte hålla på och plugga saker bara för att i all evighet.
Häromhelgen berättade jag om mina grubblerier för en familjevän. Hon råkar vara norsk, och hon poängterade att i Norge tvingas alla läsa filosofi som första kurs på universitetet, innan de kan gå vidare till något annat. En termin eller så, jag vet inte exakt hur länge, men det måste ju innebära att i Norge anses filosofi vara av yttersta vikt. Så kanske är det inte så bortkastat ändå.

Och kanske är det med värdeteorin, som med filosofin i övrigt. Att även om det är svårt att komma på en konkret nytta av att plugga det, i stil med att för att kunna bygga en bro så måste man ha någorlunda koll på fysikens lagar, så behöver det inte betyda att det är helt värdelöst. Det kanske handlar om att lära sig ett sätt att tänka. En förmåga att förstå hur olika världen kan uppfattas beroende på vilken utgångspunkt man har. Att inte fastna i gamla spår bara för att det känns tryggt. Att utmana sig själv.
Om det är så man ska se på filosofin, så tror jag att världen skulle må mycket bättre om det fanns fler filosofer i den. För all nytta är inte direkt mätbar - men det behöver inte betyda att den inte finns.

Ett annat ord som jag bekantade mig med för första gången för ett par veckor sedan är:

akribi subst. vetenskaplig noggrannhet <formellt>.

Kanske inte så spännande innehållsmässigt,
men är det inte vackert?

Man blir trött av att studera filosofi. Det är ansträngande att tänka så mycket. Så idag får jag nöja mig med ordet SYNONYMI. Alldeles fantastiskt, tycker jag. Synonymi. Känner ni hur det kittlar i munnen av ljuden som är så ivriga att de nästan snavar på varandra. Synonymi.

Navid Modiri skriver:

Jag tänker på hur våra själar är hopvikta
för att passa insidan av kroppen
Inre bladyta

I fredags läste jag ut Wuthering Heights av Emily Brontë. Mitt projekt att läsa klassiker, ni vet.
Två personer, oberoende av varandra, har helt spontant rekommenderat den för mig, och även om den ena personen har en väldigt splittrad boksmak och den andra inte läser såvidare mycket över huvud taget, så kände jag att det nog ändå kunde vara en av alla de där borde-böckerna som är värda den tid de kräver.
Och herregud. Vilken historia. Språket är mastigt och långsamt, så det tar ett tag att komma in i den. Men sen. Karaktärerna. Jag förstår verkligen varför den blev så kritiserad 1847 när den kom ut - den är verkligen inte prydlig och ren som många andra böcker från den tiden är. Ingen söt Jane Austen-historia, inte. Den är stark och motbjudande och svindlande - den gav mig andnöd.
Och Catherine. Denna Catherine. Karismatisk, vacker, manipulativ, charmig, auktoritär. Den typiska ledaren - men född tvåhundra år för tidigt. Instängd i sidenklänningar och a lady-like manner tvingas hon leva ut sitt maktbehov i impulser, känslomässig instabilitet och nervösa sammanbrott, samtidigt som hon har de andra karaktärerna i boken lindade kring sitt lillfinger. Det är hon som är motivationen till alla karaktärernas handlingar - det är hon som för handlingen framåt. Även när hon inte själv är närvarande. Så starkt är hennes inflytande på historiens andra två huvudkaraktärer, Edgar Linton och Heathcliff, att hon spökar för dem och avgör deras handlingar för resten av deras liv, trots att hon själv rent kroppsligt försvinner innan boken ens hunnit nå sitt mittuppslag.
De känslor som gestaltas, med en sån vildhet, styrka, råhet och obeveklighet - kärleken som blir hela ens själ. Jag har aldrig läst något liknande.

Jag förundras och känner att det här är verkligen en sån där bok som hade varit perfekt att läsa med Ellie, min engelsklärare i gymnasiet. Att diskutera med henne, och sen skriva en uppsats om Catherine Earnshaw. Ellie visste verkligen vilka frågor hon skulle ställa för att sätta igång boksamtalen, hon tryckte på exakt rätt knappar.
Nu blir det bara ett halvdant inlägg på bloggen, mer orkar jag inte denna söndagkväll. Men minnena, av både Ellie och Catherine, har jag kvar och dem tänker jag vårda.

Det är en underbart söt film. Och han, jag vet inte om det är Jude Law eller hans karaktär Jeremy, eller om det kanske är kombinationen, men jag skulle mycket gärna vilja äta blåbärspaj tillsammans med honom. Varm blåbärspaj, smältande vaniljglass och ett såntdär alldeles lagom pirr i magen. Den perfekta kvällen.

Men det var en replik i filmen som fick mig att tänka. Elizabeth skriver till Jeremy: Sometimes we depend on other people as a mirror, to define us and tell us who we are.
Dessa speglar. Alla människor vi möter. Varje gång vi träffar en ny människa tvingas vi att skapa om oss själva. I den nya människans ögon tvingas vi återupptäcka oss själva. Och i detta det allra mest symbiotiska förhållande skapar jag dig och du mig och vi varandra tills det blir omöjligt att avgöra vad som var från början, vad jag skapat åt mig själv med tiden och var andra givit mig. På samma sätt flyter gränserna ut hos människorna vi omger oss med - för hur ska vi kunna avgöra vad som kommer inifrån en människa, vad hon kan upprätthålla på egen hand och vad hon blivit tilldelad av andra. Och ytterligare vad jag målat på henne helt utan hennes vetskap, bara för att jag hade ett behov av det själv.

Å, det finns så många trådar att spinna vidare på här, men nu börjar det bli sent. Värdeteoriföreläsning väntar. Jag får fortsätta nästa gång andan faller på.

Jag har precis suttit i en kvart och pratat med Sandra över Skype. Sandra är i Thailand, Sandra åkte för en månad sen och kommer inte hem förrän till midsommar. Men jag satt skönt tillbakalutad på min säng med headsetet på mig och hennes röst fyllde mitt huvud. Inget krångel, bara gratis, från min dator i Skarpnäck över halva jordklotet till Sandras i Thailand. Det lenade. Att världen inte är så stor ändå. Jag pratade med Sandra och Jonatan skickar iväg ett par ord titt som tätt över chatten, båda från Thailand. Häromdagen fick jag ett mejl med "kramar i massor" från Bolivia. På min födelsedag fick jag SMS från Paris. Och häromveckan låg ett brev från Australien på min dörrmatta.
Jag må känna mig ensam denna kväll, med halva vänkretsen spridd för vinden ut i världen. Men de gör sig ständigt påminda. Världen är inte så stor.

På torsdagen för en vecka sen var jag trött på min uppsats om djurförsök. Jag ville hemifrån.
Men grejen är ju den, att senast jag inhandlade något för egen del (som inte var mat-, dryck- eller fotorelaterat) var när jag köpte mina dösnygga Vagabond-dojor i höstas. Och innan det var det väl studentklänningen. Och innan det ... ja, ni hajar. Nästan allt i min garderob är minst ett år gammalt. Jag tycker helt enkelt inte om att shoppa. Och det har ju sina konsekvenser - alla mina byxor, utan undantag, borde egentligen få gå i pension, så slitna är de.
Så denna torsdag, när de helaste jeansen dessutom var täckta av lerfläckar från mina fotograferingsäventyr på landet, gick jag in i vår otroligt stökiga garderob och lyckades hitta de enda byxorna därinne som var både hela och rena: mina olivgröna, helskodda ridbyxor. Och jag tänkte att så mycket gör det väl inte, jag ska gå på en promenad bara och så gick jag hemifrån.

Men till slut hamnade jag på Medborgarplatsens bibliotek och där skulle Jonas Hassen Khemiri prata. Khemiri är en såndär författare som jag fascineras av. Det finns författare som skriver fantastiska böcker, men som in real life på något sätt förstör hela läsupplevelsen, för att de liksom inte lever upp till förväntningarna. Och tvärt om. Khemiris böcker kommer inte på långa vägar in på någon av mina favoritbok-listor, men ändå är han en av de författare som jag gillar mest. På något konstigt sätt. Det kanske handlar om att han känns mänsklig. Att jag ser honom på stan titt som tätt. Han finns, liksom.
Så självklart var jag tvungen att bli kvar på biblioteket och lyssna på Khemiri. Han satt där, lång och stilig, och berättade sina roliga historier om hur folk missförstod Ett öga rött och sen frågade han om någon sett hans pjäs Invasion! och ni vet ju mig, jag kan inte hålla käft, medan resten av publiken var sådär försynt svenska, det bara blev så att jag och han samtalade hans pjäs, jag i mina olivgröna ridbyxor och han, augustprisnominerad.
En helt vanlig kväll på Medborgarplatsens bibliotek, Jonas Hassen Khemiri, mina ridbyxor och jag.

Om jag någon gång ska starta ett band, så ska det heta Tapetklister.
Min funktion i blandet skulle förmodligen vara hönsmamma &/ den söta tjejen som står vid sidanom och spelar gurka och triangel.

Det var ju snyggt, att jag lyckades pricka in första bloggtillfället efter min lilla ledighet till dagen innan hela sajten skulle läggas ner för omflyttning. Så där gick ett par frustrerade dagar med ord som stängdes inne och surade ner istället för att få flyga fritt. Men nu är jag tillbaka. På riktigt.