[under uppförande]

När jag var elva bodde jag i Dar es Salaam, Tanzania. I Dar es Salaam fanns det ett stall. Det drevs av en tysk kvinna och hennes två vuxna döttrar. En av döttrarna var min ridlärare. Hon hette Veronica och var lång och mycket yppig. Deras hus luktade kattpiss och deras hästar var ömkansvärda. Det tropiska klimatet gav dem eksem och de var knappt inridna. Men jag, käck hästgalen tjej som jag var, åkte dit och red och borstade ett par gånger i veckan med mina kompisar Maija och Rikke.
En av hästarna hette Andy. Han var en vacker fux (rödbrun), kanske den enda i stallet som inte såg vanvårdad ut. En eftermiddag på vår ridlektion fick Veronica för sig att longera. Att longera innebär att man spänt fast hästen i en lång lina och sen låter hästen springa, så långt som repet tillåter, i en cirkel runt en. Det kan göras både med och utan ryttare. Om det görs rätt, kan det vara ett bra komplement till vanlig ridning, både för häst och ryttare.
Så Veronica började longera Andy med mig på. Grejen var bara den att longeringslinan var för kort, cirkeln blev för liten för Andy. För en välriden häst med bra balans och muskler hade det inte varit något problem, men ingen av hästarna i stallet i Dar es Salaam hade musklerna på rätt ställe. Veronica smackade upp Andy i en galopp och det var alldeles för trångt, alldeles för litet för honom. Så han gjorde det enda han kunde för att inte gå omkull. Han började bocka. Slå bakut. Istället för att galoppera, blev det en helt ny gångart av bockningar, bakutslagningar och sparkar som skulle ha gjort vilken rodeohäst som helst avundsjuk. Men Veronica höll bara i och lät honom fortsätta springa. Och jag, som alltid har haft en talang för att hålla mig kvar i sadeln, höll mig kvar och tänkte godtroget att det nog fanns någon mening med det här.
Självklart fanns det ingen mening med det. Det har jag insett i efterhand. Det var bara idiotiskt.

Nu känner jag mig som Andy. Fastspänd i en alldeles för kort longeringslina, tvingad av en yppig tyska att springa runt runt i en cirkel, medan jag bara vill ut men hon drar och sliter i mig, tvingar mig att stanna. Jag vill bara bocka. Jag vill bara slå bakut. Jag vill bara ta mig ur den här trånga, kvävande cirkeln.

För mig är sommaren lukter. Sol och grönt och klänningar, javisst, men det som mest får mig att känna att nu är det sommar, det är lukterna.
Lukten av jordgubbar, lukten av smultron. Lukten av nyklippt gräs. Lukten av regnvåt, ångande asfalt, lukten av solvarm hud, lukten av jasminer och vitklöver. Lukten av sjövatten. Lukten av vedeldad bastu.
Det är sommar för mig.

De kommer ibland, de där dagarna när det mesta känns helt meningslöst. Varför skirver jag? Vem tror jag att jag är? Det är lika bra att jag bara slutar.
Hur många gånger som jag har bestämt mig för att sluta vet jag inte. Det går i cykler.
Men inte ens då, när jag precis bestämt mig, kan jag låta bli:
Så jag låg där på sängen med meningslösheten hängade över mig som sänghimmel och stickade på ingenting särskilt medan jag lyssnade på den där norrländskan med den fantastiska fingerfärdigheten med orden, på alldeles för hög volym, när...
Inte ens då kan jag låta bli att tänka i prosa.

Annars är jag en mycket bestämd, målinriktad och envis person. Om jag bestämmer mig för något, brukar det nästan alltid bli genomfört också, förr eller senare. Det är bara det där förbannade skrivandet...
Ja, det betyder väl att jag inte har något val.

Jag vet inte om jag borde lära mig att prioritera lite annorlunda, men jag kan inte rå för hur spännande jag tycker det är att titta igenom mina egna fotografier, rensa och välja ut de bästa för redigering. Det är nästan roligare än själva fotograferandet.
Igår kände jag mig lagom frisk för att sitta uppe, men inte tillräckligt för att följa med Natalia och Cecila till stan. Så jag hittade en dator som inte verkade vara behövd av någon just då och så började jag gå igenom fotografiskörden hittills.

1143 bilder hade jag tagit totalt, med lilla kompaktkameran och systemkameran. Drygt hälften lyckades jag rensa bort, men halva dagen tog det utan att jag märkte det själv. Det enda som fick mig att inse hur tiden gick, var de lite underliga blickarna jag fick från mina reskamrater varje gång de hade vägarna förbi datorn.
Hemma gör jag det jämt, sitter hela dagar. Och nu kanske det funkar att sitta en halv dag här också bara för att fixa med fotografier, jag konvalencerar ju ändå bara, men i framtiden? Det känns ju lite dumt att jag är hela vägen borta i Bolivia, och det enda jag gör är att jag sitter och leker i PhotoShop.

Nej, jag måste helt enkelt skapa ett system. Sluta ta så många bilder.
Eller helt enkelt förlika mig med min förmåga att helt tappa bort tid och rum när jag gör något som jag tycker är roligt. Trots att det kanske inte faller under den allmänna uppfattningen om vad som är utvecklande tidsfördriv.

För ett par dagar sen läste jag ut en bok som hette Över alla hinder - en civilisationshistoria av Anne Hedén, Moa Matthis och Ulrika Milles. Det är en antologi med essäer eller debatterande texter om hästar, hästtjejer, stall och genus. De är otroligt komplicerade, de här texterna, ibland tappade jag bort mig helt. Men när jag hängde med, häpnade jag. Fascinerades. Förundrades över hur stor betydelse hästarna haft. Inte i världen, det har jag ingen aning om. Men för generationer av hästtjejer, däribland mig.

Framförallt slog det mig att det inte alls är konstigt att jag oftast inte känner mig som en kvinna (märk väl, det är den sociala och kulturella konstruktionen kvinna jag menar, inte det biologiska könet).
Först så föddes jag till föräldrar, speciellt till en mamma, som mycket medvetet uppfostrat mig till att inte bli en söt liten flicka. Och jag har alltid omgivits av människor, släkt och familjevänner, som delar mina föräldrars värderingar.
Sen var min bästa vän när jag var liten Jonatan, min tre år äldre kusin. På den tiden var han en värsting som blandade bomber på kemin i skolan, sparkade idrottslärare på kuken och blev skickad till värstingkollo för att lära sig segla. Och jag skulle alltid bevisa att jag inte var sämre än han. Inte så att jag började sparka lärare på kuken (det kom senare...), men när han klättrade i träd skulle jag klättra minst lika högt. När han hoppade från sju meter i hopptornet, skulle jag också göra det. När han retades med mig tjaffsade jag tillbaka. Jag var minsann ingen fjantig liten tjej.

Och sen kom stallet. Denna värld där helt andra regler gäller än i samhället i övrigt. Där kunde jag inte vara kvinnlig, då skulle hästen ha sprungit över mig. Jag tvingades vara bestämd, ta i med hårdhandskarna och ta för mig av makten. Där fostras inga omhändertagande, väna flickor. I stallet fostras maktkåta, initiativtagande och självständiga tjejer. Så skriver de i Över alla hinder, och jag måste bara hålla med.
Och även i stallvärlden skulle jag vara värst. Det var jag som fick sköta hästarna som bets och sparkades. Det var mig man bad om hjälp när hästen knep ihop munnen, körde upp huvudet i taket och inte ville bli tränsad, eller vägrade lyfta på fötterna för att få hovarna kratsade. Det var jag som fick rida problemhästarna, unghästarna, hästarna som de andra tjejerna inte ville, vågade, fick eller kunde rida.

Från så många håll har jag blivit stöpt utanför den traditionella mallen. Inte undra på att samhällets programmering inte lyckats bita lika bra på mig som på så många andra tjejer.
Jag vet dock inte än om det ska komma till min för- eller nackdel. Att inte passa in kan vara dödligt.
Men ett vet jag. Det är, att när jag kommer hem från Bolivia måste jag börja rida igen. Det finns inga alternativ. Hästarna har blivit en del av mig, och att inte nära delar av sig själv kan få förödande konsekvenser. De kan förtvina, och jag tror att det kan vara som med ekosystem med det där. Man vet aldrig hur helheten kommer att påverkas om en del dör.

Igår läste jag ut tegelstenen som jag tragglat med i två veckor, så när jag slutat jobbet idag kunde jag inte låta bli att ramla in på Hornstulls bibliotek. Och alltså, egentligen borde jag portas från alla bibliotek i stan, jag gick därifrån med fyra böcker i ryggsäcken, men eftersom de inte hade den bok som jag egentligen letade efter, åkte jag direkt vidare till Skarpnäcks bibliotek och lånade två böcker till. När ska jag ha tid att läsa alla dessa böcker? Jag kan helt enkelt inte hålla fingrarna i styr.

En av böckerna jag lånade var Amanda Svenssons Hey Dolly. Den kom ut tidigare i år, Amanda Svensson är ett år äldre än mig. Det ger mig ångest. Jag är inte generös. Jag försöker verkligen, jag vill, men jag kan inte. Jag kan inte låta bli att vända allting mot mig själv. Jag har svårt att läsa unga debutanter. Hey Dolly togs emot med öppna armar av hela Sverige.
Själv bearbetar jag text. Ena stunden är jag euforisk, orden strömmar ur mig, nästa kilar sig tvivlet fast i mina tankar och allting känns bara fel. Jag vill bara gömma mig.
Men jag ska kämpa emot. Om det är något jag kan, så är det att utmana mig själv. Jag ska sätta mig ner och läsa Hey Dolly från pärm till pärm och jag ska njuta hela läsningen igenom. Jag ska inte vara avundsjuk.

Igår blev jag klar med en ny mössa. Sätt mig med ett par stickor och lite garn i händerna och jag producerar garanterat något lustigt. Varje plagg blir tokigare än det förra. Jag kan helt enkelt inte hålla mig i skinnet. Mönster och färger, inget lyckas jag hålla innanför ramen.
När jag kom till jobbet idag sa Maria att jag såg så söt ut i min mössa, som en blåbärspojke ur Putte i blåbärsskogen. Jag blev riktigt glad. Men är det verkligen det intrycket man vill ge som ambitiös, tjugoårig kvinna?

På jobbet idag bestämde jag mig för att testa en kopp wienermelange. De pratar ju så mycket om det på Pang Prego, och jag älskar Pang Prego. Det visade sig vara någon sorts blandning av kaffe och varm choklad. Ganska ointressant. Men nu har jag i alla fall testat.
Fast nu är jag helt stissig. Jag dricker så sällan kaffe, jag påverkas så konstigt av coffeinet. Inte ens svart te tål jag. Det kryper i hela kroppen och jag känner mig som den där lilla, skitirriterande fågeln som stör Kalle när han ska försöka fotografera i djungeln i Kalle Ankas julafronsprogram. Det är ganska roligt, just nu, jag är så uppspelt annars också dessa dagar, men det är inget jag vill uppleva varje dag. Jag kommer aldrig lära mig att dricka kaffe som en del av min dagliga rutin.

Jag tycker inte om att prata i telefon. Det bara är så. Den enda jag kan prata lite längre med utan att känna obehag är Kirke, och det är nog för att jag känner henne så väl att jag kan höra på hennes röst vilket ansiktsuttryck hon har. Med andra blir det bara ... nej, jag tycker inte om det. Jag föredrar SMS. Skrivna ord är jag bra på. Och jag måste erkänna att jag dömer folk rätt mycket på hur de skriver SMS eller mejl. Språkbruk är en viktig personlighetsmarkör.
Så, jag tycker inte om att prata i telefon. Jag ville bara skriva det.

I en av Britta Perssons låtar sjunger hon Do you like yourself when I'm around?.
För så är det ju. Man förändras med de människor som man råkar umgås med för tillfället.

Det finns människor som gör mig helt odräglig. Det handlar inte om att dessa människor skulle vara dåliga på något sätt, de finns av alla sorter, såna som jag inte bryr mig om alls och såna som jag tycker jättemycket om. Men det är något med dem som får mig att bete mig helt utanför den form som jag med åren tagit som mitt jag. Det finns de som får mig att säga en massa dumheter. Det finns de som får mig att prata alldeles för mycket och de som får mig att bli helt tyst. Det finns till och med de som gör mig elak. Riktigt äckligt elak.
Bland dessa människor har det funnits såna som uttryckligen sagt att de tycker om mig, så kanske är dessa brister i mitt beteende något som bara jag märker, eller åtminstone något som bara jag stör mig på. Men tendensen är att jag efter ett tag, oavsett hur mycket jag tyckt om dem från början, börjar bli kritisk, känner ett obehag över att träffa dem, försöker undvika. Inte för vilka de är, utan för vad de får mig att bli.

Samtidigt som det finns människor som har motsatt effekt. Det är samma sak med dem, det är inte alltid människor jag tycker om. Jag kan rada upp flera människor jag mött, som jag till att börja med inte brytt mig något om, jag kan till och med ha tyckt att de var tråkiga, men så långsamt märker jag hur intressant jag blir när de lyssnar, hur välartikulerad och till och med rolig. Det kanske är sättet de lyssnar på, sättet de reagerar. Oavsett vad det beror på, så är det svårt att hålla sig borta. Jag dras till dessa människor bara för sättet de får mig att känna gentemot mig själv.
Och ibland tänker jag att det är ganska hemskt, vissa av dessa människor bryr jag ju mig inte så speciellt mycket om, det känns som att jag utnyttjar dem och får dåligt samvete.

Men vad är det egentligen som får oss att välja våra vänner och bekanta? Är inte varje möte med en ny person en möjlighet att skapa sig själv på nytt? Och på samma sätt som man kan tycka mer eller mindre om andra människor, är det väl helt naturligt att man tycker mer eller mindre om de här nya jag som man skapar? Då är det väl bara smart, självbevarelsedrift, att välja att umgås med de människor som manar fram ett jag som man trivs med - det är ju fullkomligt idiotiskt att gå runt och plåga sig själv, även om det kanske bara är man själv som lider.
Och någonting är det väl ändå i dessa människor som får mig att tycka om mig själv, något i deras jag, som sätter såna spår. Finns det något som säger att det är en sämre orsak till varför man umgås ibland, än gemensamma intressen tillexempel eller likadan humor? Hur väljer man sina vänner rätt?

Idag är det min näst sista dag på jobbet. Jag har bara en värkande väckning klockan tjugo över sex kvar. I tre veckor sov jag jättebra, somnade direkt när jag la mig i sängen och hade inte så stora problem med att komma upp på morgonen. Men nu, den senaste veckan, har jag inte kunnat somna och när jag väl somnat har jag drömt så störda saker att jag vaknat och inte kunnat somna om. Jag tror att det är för att det är så varmt. Och för att jag plötsligt har blivit så uppspelt över saker. Mina små projektidéer har börjat ploppa upp i huvudet igen. Plötsligt känns vakentiden så otroligt mycket mer spännande än sovtiden. Inte för att jag tidigare tyckt att det varit tråkigt att vara vaken, men jag har haft en känsla av apati över mig. Jag har inte brytt mig så mycket. Men nu, gud, jag vill inte gå och lägga mig, så många idéer krälar på varandra och skriker efter uppmärksamhet i mitt huvud. Livet känns spännande igen.
Nackdelen är att jag inte kan sova. Jag ligger och utvecklar mina idéer istället. Så semestern kommer ganska lägligt faktiskt. Snart är tiden min.

Just nu känner jag mig som en disktrasa. En såndär illaluktande, grådaskig disktrasa som borde ha slängts för länge sen. En sån känner jag mig som. Då vet jag att det är något som blivit för mycket. Då känner jag ett oövervinnerligt sug efter choklad och glass. Eller mat överhuvudtaget. Vadsomhelst. Bara för att få något annat att oroa mig över - kolesterol och kalorier och de där extra kilona som jag ändå aldrig går upp.
Men inatt ser jag på Grey's anatomy istället. Det fungerar som ångestdämpare ganska bra, det också.

Igår gick jag lite på stan, slank in i en klädaffär för att prova jeans och det söta biträdet frågade om jag ville ha hjälp och jag sa att jag inte riktigt visste vilken storlek jag är och slängde ur mig ett nummer på måfå och hon sa nej, jag tror du är dethär och så gav hon mig två par i en storlek mindre. Jag fick knappt på mig dem. Jag ser alltså smalare ut än vad jag är. Som tjej borde det väl göra mig glad. Jag vet inte.

Och idag blev jag upplockad för andra gången av ivriga utbytesstudenter på universitetet, de såg liksom ut mig, det var inte som att de frågade varje person de mötte, nej, de såg mig och sög in mig som om jag var precis den de sökte, och så frågade de mig: "We're a group of Christians, are you interested in a Bible study class?" och jag undrar om det är så att jag ser kristen ut. Eller i behov av att studera bibeln. För det var andra gången, som jag kände mig sådär specifikt utplockad bland den anonyma mängd ungdomar som rör sig fram och tillbaka i universitetets lokaler.

Underligt, när man konfronteras sådär med omvärldens intryck av en, och det inte riktigt känns kompatibel med det intryck man själv har. Vem är det som har rätt?

Iövergår recenserades den svenska översättningen av första boken i Libba Brays triologi - och recensenten tyckte om den! Hon skrev att det var en läsvärd symbolsaga. Jag är inte dum i huvudet! (Bara en sådär sex år efter i utvecklingen.) Så vad kan passa bättre än att avsluta den lilla följetongen kopierad från Libba Brays hemsida: tjugoen grejer du kanske inte vet om mig:

15. Läslus som jag är, är det ju fullkomligt omöjligt för mig att utse en alla tiders favorit. Men denna torsdag, fullkomligt övermättad med normativa etikteorier, känner jag för att rekommendera Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen, Joyce Carol Oates Blonde, Tillbaks av Åsa Ericsdotter och Douglas Adams Liftarens guide till galaxen.

16. Här skrev fru Bray att hon tycker om att bli skrämd och skrämmas, men eftersom jag inte tycker något speciellt om det och skräckfilm är en genre som jag inte alls förstår mig på, så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva som punkt sexton. Så jag går vidare till sjutton...

17. Som hyllning till en bok som Fru Bray hade läst som hette Five men who broke my heart, skrev hon om fem män som krossat hennes hjärta. Boktiteln fick mig att tänka på början på High fidelity. Nick Hornby är ju rolig. Men alltså, själv har jag lite svårt att skriva en lista på fem män som krossat mitt hjärta, jag har svårt att komma på en enda som i riktig mening krossat mitt hjärta. För som Feist sjunger, I'll be the one to break my heart. Man skulle nog kunna säga att jag har närhetsfobi. Jag är svårflörtad och klipper av innan någon kommit så nära att han kunnat krossa mitt hjärta. Följaktligen skulle jag nog kunna skriva motsatsen till en sån lista - fem killar vars hjärtan jag krossat. Men, jag menar, det skulle ju vara lite väl narcissisistiskt, så jag låter bli.

18. Jag är en av de där människorna som måste skriva. Ni anar inte hur många gånger jag har försökt sluta. Men det går inte! Det är värre en heroin (inte för att jag varit heroinberoende, men man kan ju tänka sig).

19. För ett par somrar sen åkte min mamma runt på den finska sydkusten, där min morfars släkt kommer ifrån, och släktforskade. Hon fick reda på att vi tillexempel har en anmoder från artonhundratalet någon gång som var ett medium. Hon höll predikningar i sömnen. Men eftersom det var just predikningar blev hon inte anklagad för att vara häxa, utan istället sades hon ha direktkontakt med gud. Folk kom och lyssnade på henne när hon pratade i sömnen!

20. Om jag skulle strandsättas på en öde ö och bara fick ha med mig fem oumbärliga skivor, skulle de vara: Joni Mitchells Blue, The Cardigans Super Extra Gravity, Chet Bakers My Funny Valentine, Regina Spektors Begin to Hope och Beatles Greatest hits 1967-1970.

21. Jag står inte ut med deckare. I bokform. På TV är det helt okej, och mysterierna och spänningsuppbyggandet är ju det som får mig att älska fantasyromaner. Men med deckare står jag inte ut. Jag hatar deckare!


Så, det var allt. Nu har jag egocentrerat mig nog för tre år, typ.

Den tredje delen i Libba Brays triologi ska ha anlänt till Statsbibilioteket, men sen tycks den ha försvunnit spårlöst. Bibliotikarier är nog det virrigaste släktet som finns. I väntan på att den försvunna boken ska dyka upp, fortsätter jag på självbiografin:

Twenty-one things you might not know about me II:
8. När jag var tio var jag med i talangjakten på min skola tillsammans med fyra andra tjejer från min klass. Vi framförde Markoolios superhit "Drömmen om Finland". Jag rappade, Hannah och Amalia körade och Kirke och Vanessa dansade. Vi kom tvåa - jehovas vittnet tillika vår mattant Anni som satt i juryn tyckte inte om det fräcka språket i verserna.

9. En gång tillbringade jag nyårsafton på tunnelbanan. Vi var påväg till en fest, men så blev det stopp och vi kom varken hit eller dit. När vi väl kom fram till Enskede var festen över och sen hade sista tunnelbanan gått och det slutade med att vi gick i tre timmar genom snöfallet från Stureby till Bagarmossen. När vi kom fram till Bagarmossen hade tunnelbanan börjat gå igen.

10. När jag var tolv bestämde jag mig för att jag aldrig ska gifta mig. Jag påstod nämligen att jag inte trodde på evig kärlek - skilsmässobarn som jag är. Nu är jag tjugo och har ännu inte lyckats övertalas om motsatsen.

11. Jag skriver för hand. Mycket. På det mesta. Baksidan av kvitton. Marginalen av tidningar. Gamla räkningar. Servetter. Vadhelst jag råkar ha tillhands när andan faller på. För alla vet ju att skribenter som jag lever på nåder av de konstnärliga infallen och när de kommer gäller det att ta vara på dem. Så det så!

12. Jag är släkt med Emilie Flygare-Carlén, på pappas sida. Har jag nämnt det förr?

13. När jag var liten var kär i Aladdin, och i förlängning då även i Peter Jöback. När jag läste Mobergs utvandrarepos var jag kär i Robert, förmodligen för att Peter Jöback lånat honom sin röst i musikalen Kristina från Duvemåla . Jag är nog fortfarande lite kär i Peter Jöback.

14. Jag växte upp med Hasse&Tage - jag kan i princip hela Släpp fångarna loss och Äppelkriget utantill, replik för replik. Annars så blir jag alldeles varm av att tänka på: Amélie från Montmartre, Before sunrise & Before sunset, Garden State och Eternal Sunshine of a Spotless Mind. Cheesy, jag vet. Men det jag - som jag försöker dölja bakom pretentioner och litteratur - i ett nötskal.

Häromdagen gick jag på ett regnigt Götgatan och fick en uppenbarelse. Jag hade varit på en lång föreläsning om värdering av ett rekonstruerat argument och var alldeles död i hjärnan. Tankarna vandrade lite än hit, än dit och jag hade ingen ork att koncentrera dem på en viss sak. Tills det slog mig att jag är spännande.
Jag är väldigt känslig för yttre påverkan, och det har hänt inte så få gånger att jag fått mindre smickrande kommentarer, bland annat här på bloggen. Och jag tar det alltid personligt. Jag börjar tvivla på mig själv. Om mitt sätt att liksom uppleva världen genom mig själv, och sen skriva om det, är så bra. Om det inte gör mig motbjudande på något sätt, om jag ändå inte borde sluta. Men jag har aldrig haft övertygelse nog att överkomma detta beroende/missbruk, som skrivandet faktiskt blivit för mig.

Men där på gatan slog det mig. Jag tycker att jag är spännande. Trots allt tvivel och rotlösheten, så tycker jag att denna resa in i mig själv som livet är, är något otroligt spännande. Inte alls ett The Heart of Darkness. Snarare en Den oändliga historien. Och det är inget fel med det. För vad skulle livet vara, om man inte ens kunde tycka att man själv var spännande. I slutändan, så är det ju det enda man har. Jag tror att världen skulle må mycket bättre om fler människor skulle kunna upptäcka och uppskatta spänningen i sig själva.
Och jag, jag skriver. Om mitt liv som om det vore Den oändliga historien, där jag är både Atreju och Bastian. Ett av ställena jag skriver på är här. Och jag tänker sluta tvivla. Om någon skulle finna att jag inte alls är spännande, att det jag skriver är både egocentrerat och motbjudande, ja, då behöver denne inte fortsätta läsa. Jag tvingar ingen. Jag har fullt upp med att vara mitt i mitt livs äventyr.

Först stötte jag ihop med Jim på Universitetet. Han pluggar engelska nuförtiden och höll på att äta en oätbar lunch köpt på campus och jag hade inte bråttom någonstans så vi blev stående och pratade en bra stund och jag kände ända ner i tårna hur mycket jag saknat. Jim och de andra killarna, de där luncherna i trean som gav mig ont i magen. Men inte för maten. Det var skratten. Oavbrutet. Det gick knappt att äta. Och det kändes så bra att träffa honom igen. Han fick mig att skratta och han fattade mina ironiska skämt, dem av det slag som inte ens framkallar förvirrade leenden bland mina medfilosofistudenter. De bara kontrar med frågor, detta eviga 'varför'. Men Jim, han förstår. Bland alla nya, främmande, läskiga människor fick han mig att känna mig alldeles varm.
Och sen nere i källaren på den näst sista föreläsningen före tentan ställde läraren en fråga och såg ut över klassen och sa med ett leende: "Någon annan än Katja?".

Och då kunde jag inte låta bli att le. Det mesta har bara varit kaos ända sen studenten. Egentligen redan innan det. Men där, just då, kände jag att jag hittat tillbaka till något som kändes hemtamt och tryggt. Jim som fick mig att skratta och lärarens "Någon annan än Katja?".
Helt kört är det inte för mig än.

Jag ska sluta gå. Åtminstone när jag är hemma. Jag har läst någonstans att hjärnan blir lycklig av att hoppa, och nu när jag inte ägnar mig åt att skakas blå i rumpan av en stel, travande ridskolehäst en gång i veckan, så måste jag åstadkomma hoppen på något annat sätt. Så jag ska sluta gå. Jag ska hoppa jämnfota.

Nu ska jag ta och hoppa mig till köket för att länsa kylskåpet på tranbärsjos.