spänningen III

Häromdagen gick jag på ett regnigt Götgatan och fick en uppenbarelse. Jag hade varit på en lång föreläsning om värdering av ett rekonstruerat argument och var alldeles död i hjärnan. Tankarna vandrade lite än hit, än dit och jag hade ingen ork att koncentrera dem på en viss sak. Tills det slog mig att jag är spännande.
Jag är väldigt känslig för yttre påverkan, och det har hänt inte så få gånger att jag fått mindre smickrande kommentarer, bland annat här på bloggen. Och jag tar det alltid personligt. Jag börjar tvivla på mig själv. Om mitt sätt att liksom uppleva världen genom mig själv, och sen skriva om det, är så bra. Om det inte gör mig motbjudande på något sätt, om jag ändå inte borde sluta. Men jag har aldrig haft övertygelse nog att överkomma detta beroende/missbruk, som skrivandet faktiskt blivit för mig.

Men där på gatan slog det mig. Jag tycker att jag är spännande. Trots allt tvivel och rotlösheten, så tycker jag att denna resa in i mig själv som livet är, är något otroligt spännande. Inte alls ett The Heart of Darkness. Snarare en Den oändliga historien. Och det är inget fel med det. För vad skulle livet vara, om man inte ens kunde tycka att man själv var spännande. I slutändan, så är det ju det enda man har. Jag tror att världen skulle må mycket bättre om fler människor skulle kunna upptäcka och uppskatta spänningen i sig själva.
Och jag, jag skriver. Om mitt liv som om det vore Den oändliga historien, där jag är både Atreju och Bastian. Ett av ställena jag skriver på är här. Och jag tänker sluta tvivla. Om någon skulle finna att jag inte alls är spännande, att det jag skriver är både egocentrerat och motbjudande, ja, då behöver denne inte fortsätta läsa. Jag tvingar ingen. Jag har fullt upp med att vara mitt i mitt livs äventyr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback