Oxford
för att upprepa mig själv; Jeanette Winterson, i "Lighthousekeeping":
I used to be a hopeless romantic. I am still a hopeless romantic. I used to believe that love was the highest value. I still believe that love is the highest value. I don't expect to be happy. I don't imagine that I will find love, whatever that means, or that if I do find it, it will make me happy. I don't think of love as the answer or the solution. I think of love as a force of nature - as strong as the sun, as necessary, as impersonal, as gigantic, as impossible, as scorching as it is warming, as drought-making as it is life-giving. And when it burns out, the planet dies.
My little orbit of life circles love. I daren't get any closer. I'm not a mystic seeking final communion. I don't go out without SPF 15. I protect myself.
But today, when the sun is everywhere, and everything solid is nothing but its own shadow, I know that the real things in life, the things I remember, the things I turn over in my hands, are not houses, bank accounts, prizes or promotions. What I remember is love - all love - love of this dirt road, this sunrise, a day by the river, the stranger I met in a café. Myself, even, which is the hardes thing of all to love, because love and selfishness are not the same thing. It is easy to be selfish. It is hard to love who I am. No wonder I am surprised if you do. "
Jeanette Winterson, i "Lighthousekeeping"
'That tower was built as high as the moon, so that the people who built it could climb up and be like God. When it came shattering down, the people were scattered to the ends of the earth, and they no more understood each other's language than they understood the language of fishes and birds.
'I said to him one day, "Why do you read that story, Minister?" He said to me, "Pew, I have become a stranger in my own life."'
vad ska jag göra med mitt hår
När jag i tisdags satt i hallsolstolen och läste slutet av Special Topics in Calamity Physics, hamnade jag öga mot öga med följande:
"Blue," someone shouted behind me.
I ignored the voice, continuing up the hill, but he called out again, closer this time, so I stopped and turned. Red Shirt was walking quickly toward me. Instantly, I recognized him - well, let me revise that. Instantly, I was aware I'd inadvertently done the highly improbable thing of following my own advice - all the goldfish business - because it was Zach Soderberg, sure, yet I'd never seen him before in my life.
[Blue hade, som valedictorian, precis hållit ett tal om guldfiskar och deras förmåga att glömma och anpassa sig till nya miljöer. Och Zach Soderberg är killen som var kär i henne någon gång i mitten av terminen, men som hon dissade på ett ganska osmidigt sätt. Läs boken! min anm.]
He looked radically different, because sometime between our last AP Physics class and graduation, he'd decided to shave his entire head.
[En av de mest framträdande dragen hos Zach hade varit hans svallande hår, luggen som föll ner i ögonen, det som fick tjejerna att förälska sig i honom. min anm.]
And it wasn't one of those heads plagued with disturbing potholes and dents (as if tipping people off to the fact the brain inside it was a bit squishy), but a pleasantly strong head. His ears, too, were nothing to be ashamed of. He looked brand new, a newness that hurt the eyes and was unsettling, which was why I didn't say "Sayonara, kid," and break into a sprint, because the Volvo was packed, waiting for me in the Student Parking Lot.
Och ett stycke längre ner fortsätter det:
Zach noticed my surprise at his new haircut and ran a hand over the top of his head. It probably felt like velveteen on a threadbare fainting couch. "Yeah," he said sheepishly. "Last night I decided to turn over a new leaf."
Och där, just där, ville jag föra upp handen i samma rörelse. Känna på min egen snagg. Men jag har ingen längre, jag försöker få håret att växa ut igen. Så det gick inte.
Ibland saknar jag min snagg. Mycket. Det var så skönt. Den gjorde något med mig. Ibland måste jag påminna mig själv om att jag faktiskt har en plan, jag kan inte bara gå och raka av mig håret igen, det ska bli långt nu.
Sen kan jag raka av det igen. Efter att det nått ner till åtminstone axlarna.
vi är hela världen som tjugo-nånting
Jag har alltid umgåtts med personer i alla åldrar. När jag var liten hade jag en mycket nära relation till flera av mina kusiner och mostrar, min mammas nätverk av vänner i Skarpnäck (Skarpnäckstanterna) har blivit som extraföräldrar för mig och på stallet umgicks jag med både äldre och yngre stalltjejer. Där hade åldern ingen betydelse. Jag har alltid känt det som att jag kunnat anpassa mig efter sällskapet.
Nu efter studenten har det blivit ännu mer av generationsblandningen. På jobbet, på universitetet, under Bolivia-resan var de flesta jag träffade äldre än mig. Förut hade det inte varit något problem, jag är ju van, men nu. Det är som om något stort förändrats i mig.
Plötsligt kan jag bara intressera mig för mig själv. Eller snarare, allting utgår ifrån mig själv. Allting jag pratar om, allting jag intresserar mig för, är i förhållande till mig själv. Inte så att jag går runt och pratar om mig själv hela tiden (hoppas jag), men jag finns alltid där som en drivkraft. Det hoppar ur munnen på mig som giftiga små gröna amazonasgrodor. Jag har blivit så egocentrerad.
Och det stör mig. Jag lyssnar på mina arbetskamrater, kurskamrater, äldre vänner och tänker att de pratar inte alls lika mycket om sig själva som jag pratar om mig. Deras meningar börjar inte alls lika ofta med ordet JAG. Jag känner mig ointressant. Ett visst mått av egocentrering kan väl vara okej, till och med intressant för ett samtal, men ingen är så intressant att allting i samtalet ska leda tillbaka till en och samma person. Jag blir plötsligt självmedveten och tror att dessa människor måste tycka att jag är ohyggligt tröttsam att prata med.
Med mina jämnåriga vänner känns det inte alls likadant. Med dem känner jag mig på samma nivå. Vi pratar om oss själva, analyserar och funderar och kommer fram till nya, spännande aspekter av våra jag. Självuppfattningen får allt mer skarpa konturer. Vi lär känna oss själva, med varandra som bollplank.
Kanske är det så att det hör till åldern. Denna egocentrering. Denna självupptagenhet. Vi, som befinner oss i den tidiga tjugoårsåldern har tagit oss igenom tonårens hormonkaos och ska skapa oss ett mer eller mindre konsekvent jag för att kunna ta oss in i vuxenvärlden. Kanske är det helt naturligt, inget jag borde förvånas eller skämmas för. Kanske borde jag bara acceptera det som det är.
Och förhoppningsvis går det över om några år.
att longera Andy
En av hästarna hette Andy. Han var en vacker fux (rödbrun), kanske den enda i stallet som inte såg vanvårdad ut. En eftermiddag på vår ridlektion fick Veronica för sig att longera. Att longera innebär att man spänt fast hästen i en lång lina och sen låter hästen springa, så långt som repet tillåter, i en cirkel runt en. Det kan göras både med och utan ryttare. Om det görs rätt, kan det vara ett bra komplement till vanlig ridning, både för häst och ryttare.
Så Veronica började longera Andy med mig på. Grejen var bara den att longeringslinan var för kort, cirkeln blev för liten för Andy. För en välriden häst med bra balans och muskler hade det inte varit något problem, men ingen av hästarna i stallet i Dar es Salaam hade musklerna på rätt ställe. Veronica smackade upp Andy i en galopp och det var alldeles för trångt, alldeles för litet för honom. Så han gjorde det enda han kunde för att inte gå omkull. Han började bocka. Slå bakut. Istället för att galoppera, blev det en helt ny gångart av bockningar, bakutslagningar och sparkar som skulle ha gjort vilken rodeohäst som helst avundsjuk. Men Veronica höll bara i och lät honom fortsätta springa. Och jag, som alltid har haft en talang för att hålla mig kvar i sadeln, höll mig kvar och tänkte godtroget att det nog fanns någon mening med det här.
Självklart fanns det ingen mening med det. Det har jag insett i efterhand. Det var bara idiotiskt.
Nu känner jag mig som Andy. Fastspänd i en alldeles för kort longeringslina, tvingad av en yppig tyska att springa runt runt i en cirkel, medan jag bara vill ut men hon drar och sliter i mig, tvingar mig att stanna. Jag vill bara bocka. Jag vill bara slå bakut. Jag vill bara ta mig ur den här trånga, kvävande cirkeln.
biblioteksnarkomaner och katastroffysik
Sen åkte jag och jobbade lite. Svarade i telefon, frankerade post över lunchen.
Innan jag åkte hemifrån hade jag fått för mig att kolla om, och i så fall var, boken som Jonna pratade så varmt om medan vi åkte buss genom La Paz på väg till att köpa bussbiljetter till Cusco fanns i Stockholms stadbiblioteks samlingar. Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Som om Ödet (eller Stockholms stadsbibliotek, de är ju nästan samma sak) ville något med mitt liv, så fanns den på Hornstulls bibliotek. När jag ska till jobbet åker jag till Hornstull. Så, när jag jobbar klart för dagen, runt ett, fann jag mig själv framför hyllan med engelskspråkig skönlitteratur och där var det något som slog slint i mig. Jag skulle bara låna den där enda boken, plocka ut den ur hyllan och marschera ut ur biblioteket via utlåningsmaskinen. Istället löpte jag amok.
Runt två, en timme senare, lyckades jag till slut slita mig och gick ner i tunnelbanan med, inte en, utan åtta böcker i Marimekko-tygpåsen som krampaktigt klamrade sig fast över min axel. Hela min självbehärskning hade krävts för att begränsa mig till åtta.
Så, när jag kom hem, var det meningen att jag skulle fortsätta plugga, men jag hade bara lite kvar i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl som jag har levt med i en dryg vecka nu och jag kunde bara inte lägga ifrån mig den, hela vägen från tunnelbanan gick jag med näsan mellan de nötta bibliotekspocketsidorna och efter att ha låst upp dörren föll jag samman i en av våra hallsolstolar och fortsatte läsa. Det är en bok som slukar i slutet, den förtjänar ett helt eget monsterinlägg, citeringar och långa metaforfyllda utläggningar, jag i mitt övermättade esse. Men med tanke på hur stressad jag är just nu, hur totalt uppochnervänt allting ter sig, att jag inte ens vet om jag är jag längre, så är risken stor att jag aldrig kommer att komma till skott med något värdigt Special Topics in Calamity Physics. Så låt mig citera en sak bara:
I was taking Dad's counsel: "The most poetic of endings to love affairs isn't apology, excuse, extensive investigation into What Went Wrong - the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery - but stately silence."
Inte för att det på något sätt är talande för själva bokens kärna, men det var en aha-upplevelse när jag läste det. Något som jag kände så starkt att jag borde ta till mig. Och den var full med såna småsaker, Special Topics in Calamity Physics.
Jag glömde helt bort att jag bokat tvättstugan. Jag har inga rena trosor, men så förhäxad var jag av Marisha Pessl att jag förmodligen kommer att tvingas gå naken till jobbet imorgon.
Och sen när den var slut flöt jag runt i något sorts vakuum, så som jag brukar efter att ha läst ut en bok som fyllt upp mig helt, jag värmde upp lite mat och började titta på Into the wild, för i söndags när jag träffade Jenny och berättade för henne om Jonatan som försvunnit, sa hon att "Han har gjort en Into the wild" och jag har ju själv haft den liggande i evigheter, inte kommit mig för att titta.
Och visst är det så. Som om Chris/Alex stulit orden rakt ur Jonatans mun. Eller tvärt om. Och det gjorde mig illamående. Inte på ett äcklat sätt. Om jag varit en societetskvinna i det victorianska England hade jag svimmat.
Dessa män som ska finna sig själva, solipsismen. Jag har ett inlägg att skriva om det också, om de unga männen och kvinnorna i populärkulturen, om jag skulle råka få till det.
Jag har inte sett klart Into the wild. Jag har tagit en paus. Jag ska försöka plugga. Eller åtminstone bli klar med bokhyllan. Jag får inget grepp om mig själv. Det är läskigt, denna makt som böcker kan ha över mig. Och med lite extra krydda av en film som går lite väl close to home, som Blue kunde ha sagt, kan effekten vara katastrofal.
läsdagboken
Nu har jag fyllt min läsdagbok - anteckningsboken där jag skrivit titel, författare, avslutningsdatum och en liten kommentar för varje bok jag läst, från juni 2003 till idag. Den första boken jag skrev om var Harry Potter and the Order of the Pheonix, som jag läste ut 27 juni 2003. Den sista boken som fick plats i boken blev Oath of gold av Elizabeth Moon, 26 augusti 2009. Ett sammanträffande, att första och sista boken båda är fantasy? Jag vet inte. Men det är mycket liv som får plats på dessa sidor. För en person som läser så mycket som jag, påverkar böckerna jag läser mig alltid. I olika grad, visst, och på olika sätt. Men jag tror att en bit av mig finns på dessa nötta sidor.
Nu är det dags för en ny läsdagbok. Den första anteckningen i den kommer att vara om Oryx and Crake. Symboliskt, att den är en framtidsdystopi? Säger det något om åren jag står inför? Jag vet inte. Enda sättet är att bege mig in i dem.
Och fortsätta läsa.
Tingeling dansar vidare
Men Maria, hon sa:
"Det är fint. Du ser ut som Tingeling."
Och jag, som alltid har haft en hemlig önskan att vara petite (många saker kan sägas om mitt utseende, men nätt är jag inte) blev glad. Kanske ska jag vänta lite med den där pagen ändå?
Och igår på kören liknade Anders mig vid Snobben. Han hade läst ett inlägg här och det hade fått honom att tänka på en steriestrip. Senare på kvällen mejlade han den till mig.
Inte för att jag inbillar mig att jag jämt skulle ha den inställningen till livet, men ibland ploppar den upp. Och någonstans tror jag att det är den som håller mig någorlunda sansad. Med bara alla allvarligheter i huvudet ligger galenskapen aldrig långt borta.
Ibland måste man bara få dansa lite.
ordkärleken
Men, studierna har självklart sina ljuspunkter. Idag satt jag och läste i ett kompendium som heter "Geografi som vetenskap", en på många sätt mycket förvirrande text, när ett ord lösgjorde sig från sidan:
korrelationskoefficient
Smaka på det. Jag är inte helt säker på vad det betyder, något med samband och grafer, men det är något med själva ordet. Bokstavssammansättningen. Hur ansiktet måste jobba för att säga det rätt. Konsonanterna.
Om så bara för att få anledning att säga det lite oftare, så får ord som korrelationskoefficient mig att fortsätta läsa, trots förvirringen.
jag läste ut en dystopisk bok
"True enough," Jimmy replied. Or Jim, as he was now insisting, without results: everyone still called him Jimmy. "But think what we'd be giving up."
"Such as?"
"Courtship behaviour. In your plan we'd just be a bunch of hormone robots." Jimmy thought he should put things in Crake's terms, which was why he said courtship behaviour. What he meant was the challenge, the excitement, the chase. "There'd be no free choice."
"There's courtship behaviour in my plan," said Crake, "except that it would always succeed. And we're hormone robots anyway, only we're faulty ones."
"Well, what about art?" said Jimmy, a little desperately. He was, after all, a student at the Martha Graham Academy, so he felt some need to defend the art-and-creativity turf.
"What about it?" said Crake, smiling his calm smile.
"All that mismatching you talk about. It's been an inspiration, or that's what they say. Think of all the poetry - think Petrarch, think John Donne, think the Vita Nuova, think..."
"Art," said Crake. "I guess they still do a lot of jabbering about that, over where you are. What is it Byron said? Who'd write if they could do otherwise? Something like that."
"That's what I mean," said Jimmy. He was alarmed by the reference to Byron. What right had Crake to poeach on his own shoddy, threadbare territory? Crake should stick to science and leave poor Byron to Jimmy.
"What do you mean?" said Crake, as if coaching a stutterer.
"I mean, when you can't get the otherwise, then..."
"Wouldn't you rather be fucking?" said Crake. He wasn't including himself in the question: his tone was one of detached but not very strong interest, as if he were conducting a survey of people's less attractive personal habits, such as nose-picking.
Jimmy found that his face got redder and his voice got squeakier the more outrageous Crake became. He hated that. "When any civilization is dust and ashes," he said, "art is all that's left over. Images, words, music. Imaginative structures. Meaning - human meaning, that is - is defined by them. You have to admit that."
"That's not quite all that's left over," said Crake. "The archeologists are just as interested in gnawed bones and old bricks and ossified shit these days. Sometimes more interested. They think human meaning is defined by those things too."
Jimmy would like to have said Why are you always putting me down? but he was afraid of the possible answers, because it's so easy being one of them. So instead he said, "What have you got against it?"
"Against what? Ossified shit?"
"Art."
"Nothing," said Crake lazily. "People can amuse themselves any way they like. If they want to play with themselves in public, whack off over doodling, scribbling, and fiddling, it's fine with me. Anyway it serves a biological purpose."
"Such as?" Jimmy knew that everything depended on keeping his cool. These arguments had to be played through like a game: if he lost his temper, Crake won.
"The male frog, in mating season," said Crake, "makes as much noise as it can. The females are attracted to the male frog with the biggest, deepest voice because it suggests a more powerful frog, one with superior genes. Small male frogs - it's been documented - discover that if they position themselves in empty drainpipes, the pipe acts as a voice amplifier, and the small frog appears much larger than it really is."
"So?"
"So that's what art is, for the artist," said Crake. "An empty drainpipe. An amplifier. A stab at getting laid."
"Your analogy falls down when it comes to female artists," said Jimmy. "They're not in it to get laid. They'd gain no biological advantage from amplifying themselves, since potential mates would be deterred rather than attracted by that sort of amplification. Men aren't frogs, they don't want women who are ten times bigger than them."
"Female artists are biologically confused," said Crake. "You must have discovered that by now."
Hur hemsk den än var, hur deprimerad den än gjorde mig, så var den åtminstone otroligt intressant. Gav mig mycket att tänka på.
Oryx and Crake av Margaret Atwood.
idag har jag läst hela dagen
Men den svenska fjällen är en del av bergskedjan Kaledonierna. Det är ett vackert namn, tycker jag.
Och visste ni att det finns en mineral som heter apatit. Men såvärst apatisk är nog inte apatiten, för den används bland annat i framställning av konstgödsel.
När ganska många timmar gått sen jag satte mig med boken, började orden flyta ihop på sidan och jag läste plötsligt ordet inälvsdelta. Vad är ett inälvsdelta? Ett delta i inälvorna? Hur skulle det kunna se ut? Delta är ett vackert ord.
Sen insåg jag att det var isälvsdelta det stod istället och där är det nuförtiden isälvssediment i jorden.
Mitt huvud är helt vimmelkantigt, termerna trasslar in sig i varandra och om det fortsätter såhär kanske jag blir galen av ren förvirring.
Men vad finns det att göra? Det finns värden i galenskap också. Rockenroll.