[under uppförande]

Det sägs att man inte får lägga nycklar på bord, att det betyder otur. Gäller samma sak för nycklar på bäddade sängar som man använder som en allt-i-allo-möbel?
Inte för att jag är vidskeplig. Jag har bara alldeles för mycket tid.

Igår läste jag ut Bodil Malmstens Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Och hela tiden hittar jag nytt.

>>Det unika i människans nuvarande situation jämfört med tidigare är det att hotet mot människans fortsatta existens den här gången har frambesvurits av människan själv.
Ur detta faktum kan vi kanske hämta en skymt av hopp.<<
Det återkommande ordet hopp hos [Georg Henrik] von Wright.
Att om det är människan som ställt till det för sig, så borde hon väl kunna ställa det rätt igen.
Att botten kanske inte är det sämsta ställe man kan befinna sig på och att det inte behöver vara något fel på en nerförsbacke.
Att svackan är en bra plats för eftertanke och gropen en lokal i vilken man kan stanna upp och besinna sig, inte bara något som det gäller att fortast möjligt ta sig upp ur.

Jag småskriver på Facebook med en kille som jag gick i samma klass med från ettan till nian. Vi skriver om sysslolösheten, och dess förödande konsekvenser. Han skrev:

Bodil Malmsten skriver i Det är fortfarande ingen ordning på mina papper om att gå vilse i främmande städer. Hon skriver:

Den som inte vågar gå vilse kommer ingenstans.
Att vara vilse är att veta hur det är.
Att vara vilse är att vara sig själv.

I Tanzania är äggulorna gräddvita. Jag kom bara att tänka på det när jag åt frukost, gårdagens makaronilådarester.

Det är en konstig natt, det här. Inte kan jag gå och lägga mig när jag känner mig såhär. Så spänd och förväntansfull har jag inte varit på minst ett år. Varför vet jag inte. Har jag funnit en mening nu? Det ligger en dimma över Skarpnäck, det är vackert. Mitt hjärta liksom vibrerar. Jag lyssnar på Coldplay och kan inte förmå mig till att sova. Inte en natt som denna.

Jag läser Bodil Malmstens Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Hon skriver:

Vietnam är landet utan tvekan.
Du står på trottoaren vid Dinh Tien Hoang, den tungt trafikerade gatan ovanför Lake Hoan Kiem i centrum av Hanoi.
Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan.
Bil vid bil, Honda vid Honda, cyklo vid cyklo, motorcyklar, bussar, rusar förbi.
Höger och vänstertrafik, varje fordon tar den närmaste vägen, rakt fram och i rondeller. För att få körkort i Vietnam vid den här tiden i historien krävs att man vet hur det går till och kan betala för det.
Alla kör som galningar, tutar och kör.
Du står på trottoaren, inte en öppning. Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan, det går inte.
Inte förrän du tar första steget.
Du måste göra det och du måste göra det tveklöst.
Det finns ingen öppning förrän du gör den, ingen kan göra din öppning åt dig, bara du kan ta ditt första steg.
Trafiken stannar inte, inte på något sätt. Som en rasande flod brusar trafiken omkring dig, men där du går fram är det fritt.
Ingen fara.
Det bereds väg för dig. Varje fordon läser av din rörelse och tolkar din riktning. Trafiken känner av varje individs avsikt, trafiken är du.
Ingen tvekan.
Som Israels barn över Röda Havet går du oskadd, torrskodd.
Det är bara att tveklöst stiga rakt ut i trafiken och fortsätta så. Rakt på målet i jämn takt, du går i din egen takt, den takt du bestämmer, vilken takt som helst men du får inte hamna i otakt med dig själv.
Taktfull och tydlig måste du gå, du måste vara tydlig.
Den som går tydlig går över.
Den som tvekar har inte en chans.
Den som tvekar ställer till en krock som varar från kinesiska gränsen till Ho Chi Minh City, den som tvekar blir orsak till lemälstning, blod och död.
Det är lätt bara man kan.
Den som går tveklöst går oskadd.

Och det är så sant. Inte för att jag har varit i Hanoi. Men jag har varit i Saigon / Ho Chi Minh City. Jag har gått där mitt i den galet trafikerade gatan, vespor i tusental rusande omrking mig, och tagit mig oskadd över gatan. Pappa hade problem, han blev stressad och svor. Men jag gick bara rakt över, utan problem, is i magen, snart fjorton år gammal och så världsvan man kan bli. I värmen, avgaserna, kaoset, människorna. Som om jag var i mitt rätta element.
Och ändå är det inte det hon skriver om, Bodil. Det hon skriver om är egentligen inte den kaotiska trafiken i Vietnam. Det är något annat. Jag kan inte låta bli att beundra hennes sätt att skriva metaforer. Och jag måste lära mig att använda min tveklöshet i annat än bara i ett främmande storstadskaos.

Tillåt mig att minnas:

Första kontakten jag hade med Harry Potter-böckerna var julen 1999, jag bodde i Tanzania och min bästa vän Paulina var på besök hos oss över jullovet tillsammans med min pappa. I julklapp av henne fick jag Harry Potter och de vises sten. Jag läste den aldrig, men den resan blev minnesvärd av många andra orsaker. Vi voltade med bilen på väg till Serengeti, Paulina ramlade av en skenande häst på Oyster Bay och har inte suttit på en häst sen dess. Jag läste Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Den var länge min favoritbok.
Nu bor Paulina i Macerata i Italien och vi träffas bara någon gång om året. Men det är ändå något speciellt med ens låg- och mellanstadiebästis. Vi har alltid kul tillsammans.

När jag kom tillbaka till Sverige och började i sexan i min gamla klass, fick vi en ny klasslärare - Magdalena, svensklärare. Hon är den bästa lärare jag någonsin haft. Utan henne, hade jag inte varit den jag är idag. Men, för att inte flyta iväg från ämnet, så var Magdalena helt förälskad i Harry Potter då, och hon bestämde sig för att läsa Harry Potter och de vises sten för oss i klassen. Högläsning. Jag minns inte så mycket från de där högläsningsstunderna hösten 2000, men de fick mig senare att ta mig an Harry Potter-böckerna på egen hand.

För samma höst besökte pappa London, det var någon jobbgrej, och när han reser har han alltid något åt mig med sig hem. Från den här London-resan hade han med sig en svettskrapa och en rotborste (hästprylar, jag var ju hästtokig och skötare på en stor bitande och sparkande sak som hette Amigo), Harry Potter and the Philosopher's Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner of Azkaban.
Dem tog jag sen med mig när jag hälsade på mamma i Dar es Salaam över julen. Där började jag läsa.

Jag minns hur jag låg i den vita korallsanden på South Beach, med palmer och en nästan öde paradisstrand och havet runt omkring mig, och läste. Slukade. Jag var i den värsta åldern, snart tretton, det gick inte att få mig att sluta.
Och jag minns hur jag läste ut Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Jag låg uppe fram till fem i mitt kvava sovrum och läste, för jag kunde inte sova, jag mådde så illa, flera gånger gick jag till toaletten för jag trodde att jag skulle spy men det kom aldrig något. Senare listade jag ut att det var Lariam jag inte tålde, en mycket stark malariamedicin som är känd för att ha mängder av olika otrevliga bieffekter, för vissa. Och jag var en av dessa olyckligt lottade. Men när jag läst ut boken, till slut fått veta vem Sirius Black egentligen var, då kunde jag somna.
Innan jag åkte tillbaka till Sverige, fick jag Harry Potter and the Goblet of Fire av mamma, hon köpte den i Slipways lilla, jättedyra bokaffär och på flyget hem satt jag och läste, hela flygningen. Jag kan aldrig sova på nattflyg, inte i tåg heller, egentingen ingenstans förutom i en säng i ett tyst hus, och även där kan det vara svårt ibland. Så åtta timmar mellan Dar es Salaam och Amsterdam satt jag i det mörka flygplanet och läste om det Triwizard Tournament.

Sen gick det flera år. Jag har ett svagt minne av att jag läste om dem. Att jag låg i badkaret och läste Harry Potter and the Chamber of Secrets och råkade tappa ner den i vattnet, att jag stod med en hårtork och försökte göra det ogjort, men det gick såklart inte. I mitt exemplar av den andra Harry Potter-boken är de mittersta sjuttio sidorna alldeles skrynkliga.

Men till slut, sommaren 2003, kom Harry Potter and the Order of the Pheonix. Pappa tog initiativet, Anna körde oss till Farsta centrum och vi hängde på dörren till Åhléns och köpte en av de första exemplaren av den femte Harry Potter-boken de sålde där. Jag var inte anträffbar på fem dagar. Jag läste till långt in på natten, solen hann gå upp innan jag la ner boken och släckte lampan.
Och vad jag minns eftermiddagen när jag satt på Medborgarhusets trappa i det där typiska varma, nästan lila juniljuset och läste de sista sidorna. Jag hade gråtit, på något sätt kändes det så hopplöst, men samtidigt fylldes jag av en öververklig känsla. Jag såg Medborgarplatsen med andra ögon, inte mina egna. Jag började gå, och det kändes som att jag flöt fram. Jag gick längs med Katarina Bangata och började plöstligt sjunga på Robyns a cappellalåt I wish. Jag hade inga minnen av att jag lyssnat så mycket på den, men plötsligt kunde jag hela sången utantill och jag gick där och sjöng den om och om igen tills jag kom fram till slutet av Ringvägen där min moster Kaarina bor.
Det var den här boken som blev den första jag skrev om i min läsdagbok. Det borde också omnämnas. Nu, drygt fyra år och närmare tvåhundrafemti böcker senare, är den nästan full.

När Harry Potter and the Half-Blood Prince kom sommaren 2005 var jag ganska splittrad. Jag minns inte så mycket från den sommaren, mer än att jag en eftermiddag i juli fick ett samtal från pappa. Han berättade att farmor låg på Huddinge sjukhus och det var en fråga om timmar tills hon skulle dö. Hon hade alltid varit svag, men aldrig sjuk. Ingen var beredd. Tre timmar senare satt jag i det luftiga, ljusa rummet och höll henne i handen när hon drog sitt sista, flämtande andetag. Resten av sommaren intalade jag mig själv att jag var okej, att jag mådde bra, att det inte var något fel på mig. Men sen kom skolan och världen föll ner över mig och jag orkade inte med någonting.
Men den sommaren, jag köpte den näst sista Harry Potter-boken på internet, fick hem den i brevlådan och betedde mig som jag brukar - oanträffbar från första till sista sidan. Slutet läste jag i min säng, ensam hemma, fram till fem på morgonen. Solen var redan uppe bakom ett tjockt molnlager när jag la ifrån mig boken, stängde av mobilen och drog ut telefonjacket, helt tom, döden i boken skakade mig mer än döden i verkligheten. Jag hatade den verkligen. Jag tyckte att Harry blivit odräglig. Jag tyckte att boken bara varit en lång transportsträcka.
Någon gång runt tolv vaknade jag av att någon knackade på mitt sovrumsfönster. Det tog ett tag innan jag fattade att det verkligen av någon som ville mig något. När jag till slut lyckades dra mig ur sängen och öppna dörren, stod Agnes plastpappa Vadim där och såg lättad ut. Pappa hade försökt få tag på mig, och när jag inte svarade i telefon hade han blivit orolig och ringt runt till hälften av mina vänner och till slut bett Vadim, som bor ett par gårdar ifrån mig i Skarpnäck, att se om jag var hemma. När jag satte på mobilen hade jag fått ett oroligt meddelande från Hannah.

Och nu är den slut. Igår läste jag ut den sista Harry Potter-boken. Jag är vilse, det känns som att bit för bit av mig har plockats ur mig tills jag stod här, i somras, utan nästan något kvar av det som jag känt som Katja. Jag köpte den på Ringen ett par veckor efter att den kommit ut, men orkade knappt röra den. Jag läste det första kapitlet och det äcklade mig. Jag la ifrån mig den.
Men så en torsdag kom Agnes på besök. Hon är min äldsta vän och det största Harry Potter-fan jag känner. Det verkligen lös om henne när hon pratade om den. Så skulle det inte lysa om henne om den slutade i katastrof, tänkte jag. Och jag började läsa Harry Potter and the Deathly Hallows.
Efteråt skrev jag i min läsdagbok: "Och jag vet inte om min förmåga att leva mig in i böcker är bra eller dålig. När den gör mig såhär. Jag känner mig surrealistisk, så fjärran allting världsligt. /.../ Den här serien har blivit en kult, den har blivit alldeles för stor för sitt eget bästa, men någonstans tycker jag ändå att den förtjänar det. En författare som J.K. Rowling, som lyckas skapa en sån värld, kan inte vara annat än ett geni. Den har gett mig tillbaka en liten bit hopp - det viktigaste en människa har. Sen kommer kärleken."

På flera sätt kan man säga att jag levt mig igenom min tonår mer i böckerna än i verkligheten. Jag har en ibland till och med skrämmande förmåga att leva mig in i en bok, hela jag fylls upp och jag känner starkare än vad jag många gånger gör när liknande saker händer mig i verkligheten. Jag tror att det kan vara så att jag använder böckerna som kanalisering, att jag genom dem känner saker som jag inte klarat av att känna för mig själv. Och jag vet fortfarande inte om det är bra, eller om det rent av är självdestruktivt.
Men eftersom jag levt så mycket genom böckerna, och dem om Harry Potter fyllt mig mer än de flesta andra, så blir det som att jag, nu när den är slut, lämnar en bit av min tonår bakom mig. Första boken läste jag två månader innan jag fyllde tretton, sista boken läste jag knappt fem månader innan jag fyller tjugo. Och det känns bra. Den slutade bra. Nu kan jag gå vidare.

Nu är den slut. Tillåt mig låta det sjunka in. Det kanske tar ett tag.

Jag vet ju hur jag blir. Först började jag titta på Gilmore Girls, och jag blev ju typ rubbad. Sen var det My So-Called Life. Efter det lovade jag mig själv att jag skulle ta avstånd, men så började Grey's Anatomy på TV igen och jag fick veta att det inte alls är den splitternya säsongen de sätter igång, utan det som är kvar av säsong tre. Som jag alltså inte sett. Och jag kunde ju inte låta bli, jag laddade hem och sen kändes det som att jag skulle dö när jag sett det sista avsnittet och tänkte att "det måste gå bra, hon måste ta sig samman, det måste sluta lyckligt, jag behöver det, jag måste få tro", som om en sketen TV-serie skulle kunna hjälpa mig. De säger ju inget om livet, de vill bara mjölka och mjölka och hålla igång serien så länge som möjligt, och jag dum som jag är går rakt i fällan. Och sen, smartass, började jag läsa Harry Potter.
Jag får inte sova om nätterna, för det snurrar runt i huvudet; hur ska det gå? Och när jag väl lyckas somna, drömmer jag om Harry och Meredith och Derek och Hermione och Voldemort i en enda röra.

För jag är sån. Jag vet ju det. Jag måste alltid ha allting på samma gång. När jag väl börjat läsa en bok som jag tycker om, då kan jag inte sluta. Gud, jag kommer ihåg när jag läste Sagan om konungens återkomst, jag satt i soffan i korridoren på Sverigefinska och alla sprang runt och skrek och jag satt bara och läste och läste, Hannah tyckte att jag var så tråkig. Harry Potter and the Goblet of Fire fick jag av min mamma precis innan jag åkte från Tanzania efter ha hälsat på henne över julen, jag kommer ihåg att jag satt och läste under hela den åtta timmar långa nattflygningen från Dar es Salaam till Amsterdam. Och ungefär likadant har det varit med de andra Harry Potter-böckerna också. Och den där tomhetskänslan, jag minns den, efter att ha avslutat en sån bok. Det är samma som jag känt den här sommaren, efter att ha sett sista avsnittet i en av alla de där serierna.
Jag går in i dem så intensivt, jag lever genom dem, det är det enda jag gör. Som för att komma undan mig själv. Och sen, när det tar slut, dras jag brutalt tillbaka till mig själv. Jag måste sluta slukas upp sådär. Jag försöker, jag tar pauser från Harry, jag har hundratrettio sidor kvar och jag vill inte att någon ska dö.

Jag har börjat läsa Harry Potter and the Deathy Hallows. Agnes kom på besök igår och hon inspirerade mig, jag kunde bara inte låta bli. Och nu sitter jag, helt fast. Det är (nästan) som att vara tretton igen.

And Bob, he sings: Ah, but I was so much older then, I younger than that now.

We do whatever we have to do to stay alive.

Emiliana Torrini sings: Today has been OK.

Jag ville sticka, så jag såg Breakfast at Tiffany's. Det kändes som att jag sett den förr. Nu är jag nästan klar med min andra röda tumvante.
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att Breakfast at Tiffany's är bra eller dålig. Men Audrey Hepburn är åtminstone vacker. Och en ytterst lustig skådespelerska.
Nu kanske jag borde försöka sova.

Jag sitter på Skarpnäcks bibliotek och skriver. Emellanåt läser jag. Jag läste i Bodil Malmstens debutbok, diktsamlingen Dvärgen Gustaf:

Folk tror inte på mig Birger
och ser mig
som jag inte är.
Låt gå för det.
Bara inte
dvärgen Gustaf.

Fördenskull Birger
och trots allt:
Jag har börjat med ord.
Erkänner äntligen:
Jag ska bli bäst i världen.
Skriver i snön
på trottoarer
och kajer.


Själv minns jag när borgarna var vid makten sist. Det var när jag var liten. De skulle skära ner på allt. De la ner vårdcentralen i Skarpnäck. De stängde vår ungdomsgård. Inte för att det påverkade mig, jag var för liten, men jag tror att allt detta prat om nerskärningar har fått min generation, sena åttitalister, som var små då och precis påväg att bilda sig en första uppfattning om världen, att det gav oss en misstro och pessimism. Den stora arbetslösheten i början av nittitalet. Vi lever i ett land av överflöd, men när inte ens barnen får smaka på den så är det inte svårt att förstå att de sen när de växer upp blir individualister, utan tro på den gemensamma kampen.
Borgarna försökte lägga ner vårt bibliotek också, men där satte skarpnäcksborna stopp. Jag minns protesterna. Och på något sätt fick vi behålla det. I Skarpnäck vann vänsterblocket med sjuttio procent i förra valet. Och nu sitter jag här, i vårt blåa kulturhus, och minns min barndom av nerskärningar.

Jag började läsa Harry Potter and the Deathly Hallows. Jag blev bara irriterad. Jag är inte på humör. Jag tror inte att jag ska fortsätta. Jag får ta det någon annan gång, när jag känner mig mer upplagd för död.

På Coop Nära kan man köpa en och en halv liter iste för elva spänn. Det blir ungefär en och femti per glas. Det gillar vi.
Jag sitter och läser recept, vilket kanske är lite dumt eftersom jag inte har pengar att köpa ingredienser med, men jag har bestämt mig för att när jag får jobb (om jag får jobb) så ska jag börja testa en massa komplicerade recept och bjuda mamma på middag minst ett par gånger i veckan. Att läsa recept är åtminstone något att göra...

Nu ska jag gå på ett friskispass.

Man behöver ett samband. Tillhörighet. Och nu tänker jag inte dra några paralleller till nazismen eller något annat sorts gruppbeteende. Jag bara konstaterar att det är en av de mänskliga behoven. Åtminstone för mig.

Jag var på stallet idag. Jag har ju slutat, officiellt, men idag skulle jag ersätta en som var borta och alltså steg jag upp tidigare än vad jag som förslappad arbetslös är van vid och åkte in till Östermalm för att rida. Som vanligt blev hästutdelningen som en auktion, folk ropade ut hästarnas namn efter att Kicki, ridläraren, läst upp listan över de hästar som skulle gå. Och jag brukar vara ganska lågmäld och ta den hästen som blir över, men idag skulle Panther gå och jag tänkte att jag inte har ridit honom på evigheter eftersom han varit halt och man vet aldrig när jag kommer få rida igen, så jag sa att jag ville rida Panther. Först ignorerade Kicki mig helt, men när hon gav Panther åt någon annan och tjejen brevid mig sa att jag också velat ha honom, såg Kicki kallt på mig och sa: "Men Katja är ersättare och Anki red också Panther mycket förra hösten". Så Anki fick rida Panther, och jag fick det som blev över. Och det gjorde så ont att jag nästan började gråta när jag kommit in resthästens box.
För jag hör inte dit längre. Inte för att jag någonsin varit inne, jag fick aldrig rida Panther på lektionerna förut heller, det var alltid någon som hade ramlat av, någon som var rädd, någon annan som fick Panther för han är ju snäll. Jag fick de överblivna eller problemhästarna. Men jag fick Panther på tävlingarna och vann och hade ett anseende. Men nu rider jag inte där längre och jag vet inte vad jag ska där att göra, strö salt i såren.

Det är allmänt känt att jag tog studenten i våras, så jag har inget samband i skolan heller. Och vännerna, kretsen som, vid sidan av skolan och stallet, var min värld när jag var femton, sexton, sjutton, den finns inte längre. Den har kollapsat inifrån och själv känner jag bara ett par av dem fortfarande. Jag har fått nya vänner, eller hittat tillbaka till gamla, men det är alltid enstaka, träffas på tumanhand och fika. Jag saknar middagarna, förfesterna, timmarna på String och Dolce då vännerna kom och gick lite som de kände för det, och det var inget problem för alla kände ju alla.

Jag har inte de där nätverken längre. Jag hör inte till någonstans. Jag bara flyter runt utan mål eller riktning, och det är inte bra.

Jag såg en film, den var farlig. Första älskaren var så lik en som jag kände en gång. Kände för. Mycket. Och även om det var längesen så ligger det ändå kvar någonstans i grumligheten och klättrar upp nu, såhär dags, med hjälp av likheten i hår, de där ögonen, nonchalansen. Och då kan jag inte göra annat än att skriva. För det är ju ändå så sällan, nuförtiden, just nu är det inte människorna jag möter som ger mig spänningen, istället ser jag till att träffa dem som ger mig fotfäste. Spänning ger jag mig själv nog.

Igår efter att ha suttit i tre timmar på String med Malin så började hon prata om handarbete och jag berättade om en alldeles underbar liten garnaffär på Sofiagatan vid Nytorget och hon bad mig att jag skulle visa henne var den låg. Så vi gick dit. Och det räckte med att gå in där för att det skulle börja klia i fingrarna. Ägarinnan är en så söt tant som är så hjälpsam och gärna pratar om stickning och garner och allt möjligt annat också. Så det slutade med att jag bestämde mig för att ska sticka en kofta. En riktigt snygg jävla kofta. Nu gäller det bara att få ett jobb så att jag har råd att köpa garnet - det behövs minst tio nystan sa sticktanten.

Och imorse när jag vaknade kände jag mig så ... lätt. Så jag rensade undan alla prylar som belamrade pianot och började spela. Jag började ta pianolektioner när jag var sex och slutade när jag var fjorton för att jag ville börja sjunga i kör istället. Efter det har jag suttit och plinkat lite då och då, tagit ut lite melodier och stämmor och så, men sen jag slutade sjunga i kör för två år sen har jag inte rört pianot alls.
Men nu letade jag fram mina gamla pianohäften och spelade Evert Taubes Nocturne om och om och om igen tills den flöt som vatten. Det var så skönt.
Sen hittade jag de gamla gitarrhäftena från perioden då jag fått för mig att jag skulle lära mig spela gitarr och så satt jag en stund med Blowing in the wind, The rose och Den första gång jag såg dig, men min gitarr är trasig och det är inte så kul att spela när det låter förjävligt hur jag än gör, så jag gav upp ganska snabbt. Jag kanske borde köpa en ny gitarr.

Nu är det sol ute. Så jag ska nog gå ut. Klockan fem ska jag och pappa provsjunga för en kör i Markuskyrkan i Björkhagen. Det känns spännande, och riktigt kul faktiskt.

Jag sitter på biblioteket i Skarpnäck. De har ett gratis trådlöst nätverk. Vem visste det? Det enda som krävs för att kunna använda det är en dator, ett lånekort och en pinkod. Jag är vän med min dator igen. Och vilken tur att jag kan mitt lånekortsnummer utantill. Hit ska jag börja komma. Nu när jag inte kan ta mig in till stan och jag ännu inte fått något svar för någon av det tjugotal jobbansökningar jag skickat iväg. Det är bra att komma hemifrån. Och Skarpnäcks bibliotek är mysigt. Ovanligt stort för att vara i en förhållandevis liten förort. De har mycket musik. Och det är en schysst atmosfär. Neutral. Här ska jag nog kunna skriva.

Ända sen jag kom hem från Finland har jag varit som besatt av TV-serier. När jag kom hem från Finland blev jag sjuk, och när jag är sjuk blir jag deprimerad. Jag ligger som en grönsak och kan inte få mig själv till att göra någonting annat än att se på TV. Men eftersom jag inte orkade börja gräva i pappas enorma VHS-samling (som består av ungefär femhundra kassetter, med i snitt två filmer på varje), och jag sett alla DVD- och köp-VHS-filmer vi har, så var jag tvungen att se saker jag redan sett. Vilket gjorde mig extremt uttråkad. Vilket ledde till att jag gjorde något mycket drastiskt. Jag laddade ner en film från internet. Det hade jag aldrig gjort förut. Musik har det väl hänt att jag hämtat ner, men aldrig i större mängder och absolut inte film. Och det var som en gräns som jag överskred. Nu är jag fast.

Jag laddade hem alla sju säsonger av Gilmore Girls. Dem såg jag på ungefär fyra veckor. Det blir mer än hundra timmar film. På ungefär trettio dagar. Det var såklart veckan när jag var sjuk, jag kunde titta från att jag vaknade till att jag slocknade, någon gång när solen redan var på väg upp. Men även efter det såg jag flera avsnitt om dagen.
Jag älskade dialogen, de snabba replikerna och galna associationerna. Referenserna till litteratur, musik, politik. Det blev ett sätt att glömma. Jag steg in i den där idylliska småstaden Stars Hollow, rycktes med i den förrädiska amerikanska dramaturgin, jag levde mig in i livet som Rory. För så långsökt var det ju inte. Inbillade jag mig. Vi var ganska lika, Rory och jag. Pluggisar båda två. Ambitiösa, äregiriga, målmedvetna. Bokslukare. Skrivintresserade (även om hon ville bli journalist, vilket självklart jag aldrig kan bli eftersom min pappa är det. Det är en principgrej). Och allt hennes hårda arbete, självförnekelsen, ledde till sammanbrott då "everything is falling apart" och hon grät och jag kände igen mig så. Och alla som jämnt och ständigt sa åt henne att hon kommer att lyckas, att hon var ämnad att bli något stort, den pressen som det satte, vad jag kände igen den. Och Kirke sa någon gång att jag är lik Rory till utseendet. Delvis kan jag förstå henne, det är något med kindknotorna och de blå ögonen...
Men trots alla kriser, all misstro och pojkbekymmer, så slutar det lyckligt ändå. Rory tar collageexamen med bravur från Yale och får sitt första journalistjobb och slutet gott allting gott. Och där blev jag besviken. För i det kan jag inte känna igen mig. Det där bekymmerlöst sockersöta. För även om jag, mot förmodan, någon gång är ämnad för ett lyckligt slut, så är det mycket långt kvar tills jag nått dit.

Efter sista avsnittet av Gilmore Girls bestämde jag mig för att sluta. Inga fler serier.
Det gick såklart inte. Idag såg jag sista avsnittet av My So-Called Life. Den spelades in i mitten av nittiotalet och gick i repris på SVT när jag bodde i Tanzania och var en av de grejer, tillsammans med bland annat Voxpop och Bullen, som pappa spelade in varje vecka och skickade till mig. Som ett andningshål, en dålig tröst för min hemlängtan, men ändå en tröst.
Pappa hade blivit tipsad om My So-Called Life av min sju år äldre kusin Lisa Marcela, som hade älskat den första gången den gick i SVT. Och ja, jag älskade den också. Jag blev kär i Claire Danes. Hon var länge min favoritskådespelare.
Och nu, nästan åtta år senare, blir jag helt mållös, igen. Gilmore Girls i all ära, underhållande som det är, men när man sett något som My So-Called Life blir man så pinsamt medveten om hur artificiella de flesta av de där populära amerikanska serierna är. Gilmore Girls är inte på riktigt. Det är inte så livet ser ut. My So-Called Life, däremot - den känns in på bara kroppen. Trots att jag är nitton och långt borta från den där femtonåringens kaotiska högstadievärld. Den handlar om människor, inte schabloner. Den är svårt och sorglig och hemsk och rolig och utmanande och insiktsfull.
Och gud, kläderna. Kläderna! 90-talet och dess för stora flanellskjortor, illa sittande jeans, helt omatchande färger. Det var som att modet var att vara så antimode som möjligt. På något sätt känns det mer humant.

Jag vet inte, jag kanske är mitt i något sorts förälskelserus och oförmögen att se klart. Men jag tycker att alla borde se My So-Called Life. Oavsett om man fortfarande är femton eller inte.

Min dator har lagt av och mitt iTunes fungerar inte. Jag hatar datorer. De gör mig deprimerad. (Och det konstanta regnet underlättar ju inte. Min gula gummistövlar står i hallen, men jag har ingenstans att gå. Jag har varken pengar eller SL-kort.)

---

Det var meningen att jag skulle skriva. Det var därför jag satte på datorn. Jag hade ord som ville ut. Sen trängde sig datorproblemen på och nu sitter jag och försöker få rätsida på iTunes och jag är så otroligt irriterad att jag inte ens vågar öppna Word.

Kanske var det en miss att hoppa in för Sara på ridningen imorse. Jag har ju tagit en paus, sa upp min plats i hoppgruppen och trodde att jag var fullkomligt nöjd med det. Men så fort jag kom in i stallet, lukterna, ljuden, i ridhuset sprang Panther runt på lektion, han överlevde sommarbetet och det bara rasade ner över mig. Hur mycket jag saknar det. Hästarna. Lugnet. Och kanske ännu mer nu när jag inte har någon skola att gå till, så blev det att träffa alla stallkompisar som att få tillbaka lite av de där rutinerna som är så viktiga för vardagen. De där lösa sociala kontakterna som är förknippade med speciella omgivningar. Jag ångrade bittert att jag gett upp platsen i en av de ridgrupper som jag trivits som allra bäst i.
Och nu sitter jag här med hemska skavsår på fingrarna (för jag glömde självklart handskarna hemma). Jag kunde knappt duscha för att de sved så mycket. Trots att jag inte har något jobb än och alltså ingen fast inkomst, är jag nu hoppgruppens officiella ersättare och ska redan nästa vecka rida istället för Maria. Och om tre veckor ska jag vara med på en hoppkurs med Kicki. Det är svindyrt att rida. Men ibland får lyckan vara värt det.

Det är kaos på mitt golv. Igen. Alltid. Mitt skrivbord, helt överbelamrat. Det är som att jag inte kan lägga saker i lådor eller hyllor med en gång, de måste genomgå en övergångsrit på mitt golv, på mitt skrivbord, på mitt piano (jag slutade spela på det för säkert mer än två år sen. Jag kanske borde börja spela igen?). Det tycks som att jag är helt inkapabel till att skapa en hållbar ordning. Kanske är jag en kaotisk och oorganiserad person.

Eller så tycker jag om att städa. Det låter helt absurt. Jag måste skratta åt det själv. Men när jag tänker efter, så måste jag medge att jag nog är så störd att jag tycker om att städa. När jag väl kommer igång, så är det som att jag går in i ett stadium. Det är som meditation. Det är som med stickningen, fast jag får känna mig nyttig samtidigt.
Egentligen är jag nog en extremt ordningssam person, så ordningsam att jag vill ha tid att ordentligt tänka ut var jag ska placera en ny grej. Om jag inte har den tiden, ja, då hamnar den helt enkelt på golvet. Tills jag har tid att ge dess placering mer eftertanke.
Städning för mig kräver full koncentration, alltså kan jag inte tänka på allt detdär andra som alltid annars snurrar i mitt huvud. Och när jag väl är klar och står och ser på mitt städade rum, eller det rena kylskåpet, eller högarna av vikta, torktumlarvarma, nytvättade kläder, då känner jag mig alltid så nöjd. Glad. Lycklig. Oavsett hur jag mådde innan.

Så jag låter högarna med biblioteksböcker, väskorna, kläderna, diverse laddningsadapters, de fullklottrade papprena, pennorna ligga. För, om jag aldrig låter det bli stökigt, hur ska jag då kunna få tillfredställelsen att städa?

Jag kan mitt lånekortsnummer hos biblioteket utantill. Ett elvasiffrigt nummer. Så ofta går jag in på mina sidor i bibliotekskatalogen. Är inte det höjden av nördighet, så säg.

När jag vaknade imorse och gick ut i köket för att äta frukost, låg en Svenska Dagbladet på vår dörrmatta. Fel tidning! Så jag började dagen med att vara sur. Sen läste jag en recension av Bob Hanssons roman och en intervju med Jens Lekman i SvD:s kulturdel, samtidigt som jag åt citrus - och vaniljyoghurt och lyssnade på en intervju med Jens Lekman på P3. Då blev jag på lite bättre humör. Och nu har jag bestämt mig för att åka in till stan och köpa Jens Lekmans nya skiva, eftersom jag ändå måste in och hämta ut biobiljetterna till Shrek 3 som jag ska se med Aron imorgon.
Vädret är jävligt deprimerande.

I Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande tryck stjärna läste jag:

Jag tränar på kärlek och inte hat.
Mitt hat är inte utvecklingsbart, det är enkelt och smalt. Rakt på sak och riktat till ett fåtal representanter av makten.
Min kärlek däremot, den ligger som ett molntäcke över mellersta Norrlands inland, den faller som snö med kristallens beständighet.
Ju mer du skottar desto mer snöar det.

Och jag tyckte att det var så vackert.

Igår medan jag lagade mat lyssnade jag på radio. P3 Kvällspasset. Kvällens ämne var rondellhundarna som konstnären döpt till Mohammed och de våldsamma protester som dessa orsakat i muslimska länder. Lyssnare fick ringa in och säga vad de tyckte. Självklart var det ett par muslimer som ringde in och uttryckte sin irritation över bristen på respekt från västvärldens håll. Men desto fler var de arga (manliga) lyssnarna som tyckte att det daltas för mycket med muslimer, att vi i Europa inte kan krävas att inskränka vår yttrandefrihet för att inte göra muslimer ledsna. Medan jag hackade zucchini lyssnade jag på de olika rösterna och började tänka själv. Hur förhåller jag mig i den här debatten?

Jag förstår dem som menar att vi inte kan inskränka på vår yttrandefrihet. Jag tycker att man alltid ska försöka tänka sig in i andras situation och respektera dem, trots att man kanske inte själv förstår varför de reagerar som de gör. Men det är farligt att visa för stor respekt när det kommer till yttrandefriheten. Man kan inte alltid låta bli att såra andras känslor, om det gör att demokratin blir lidande.
Men ändå kan jag inte hålla med dem som menar att det är bra att det publiceras karikatyrer och ställs ut rondellhundar av Mohammed. Att det är själva kärnan av yttrandefriheten, att kritisera sånt man inte anser vara bra. Men jag frågar mig: Vad är nyttan? Vad åstadkommer de, annat än raseri?
Meningen med yttrandefrihet är till exempel att kunna kritisera makten för att upprätthålla demokratin. Konstnärerna säger att de genom sina verk kritiserar bristen på demokrati i många muslimska länder. Och de skulle göra helt rätt, om det var så att de genom sin kritik skapade större medvetenhet i de muslimska länderna. Men det enda de gör nu är att provocera. Kritiken når inte fram. Det enda de åstadkommer är en ännu djupare klyfta mellan muslimer och oss i väst.
Förändringen måste komma inifrån. Det är inget som kan påtvingas, då stannar det bara på ytan och motarbetas. Och människor som känner sig kränkta är inte såvärst benägna att börja analysera och ta till sig kritik utifrån. Ända från första klass får vi lära oss vikten av konstruktiv kritik. Provokation är inte rätt sätt att få människor att tänka om. Det blir istället en sorts överlägsen jargong som signalerar att vi anser oss bättre, moraliskt överlägsna.

Jag anser inte att konstnärerna ska låta bli att avbilda Mohammed på grund av respekt för andras kultur. Jag tycker att de ska låta bli, eftersom det inte fyller det syfte de vill åstadkomma - ökad medvetenhet. Hitta på något annat sätt att upplysa de stackars musilmerna på och låt dem ha sin profet ifred.

Innan mamma åkte iväg på sin kurs bad hon mig att tvätta kylskåpet. Det var ungefär tionde gången hon åkte bort och bad mig tvätta kylskåpet, men varje gång har jag kommit på något annat att göra - tvätta ugnen, städa i skafferiet, omorganisera i kastrullskåpen. Så nu kände jag att det nog var dags att göra det hon verkligen bad mig om.
Och det är helt galet. Kylskåpet var helt fullt, men inte av mat. Bortsett från några lökar, ett par halvfulla burkar sylt och fem liter sojamjölk (som jag inte förstår varför hon har köpt, jag dricker knappt ens vanlig mjölk och jag har aldrig sett henne röra de där tetrorna), så bestod kylskåpets innehåll av diverse burkar, flaskor och askar med mammas naturläkemedel. Proteintillskott, vitaminer, oljor, mineralpulver. Är min mamma hypokondriker eller är hon hypokondriker?

Och se vad som stod på glasskivan över grönsakslådan längst ner i kylskåpet:



Placera ej varor hår? Och om man ska vara petig, så har de varit lite lustiga i den finska översättningen också. För att ha samma befallande ton som i den svenska förmaningen, borde de ha skrivit rätt och slätt jätä. Ändelsen i jätäthän gör verbet bönfallande och förtroligt, av ett slag som åtminstone jag tidigare bara hört i samband med typ mammor som är oroliga för sina tonårsbarn eller sin man, som vet att de egentligen inte har någon makt men ändå ängsligt fortsätter att be dem att inte göra något dumt. Äh, det är svårt att förklara. Men jag tycker åtminstone att det är kul. Det är roligt när japaner försöker skriva svenska eller finska.

Ikväll gick första delen av SVT-dramasatsningen Upp till kamp om fyra ungdomar under sextiotalet. Alla pratar om den. DN-recensenten hyllar den. Självklart såg jag den. Ända sen filmen Festival har jag varit smygförälskad i Sverrir Gudnason och det fick inte riktigt chansen att glömmas bort sen jag blev myndig och började gå på klubbar där han råkade vara DJ. Och så känns det ju som att det hör till höstens allmänbildning, om jag får jobb så kommer det vara det som man pratar på kafferasten eller rökpausen (trots att jag själv varken röker eller dricker kaffe). Så jag såg den.
Alla är snygga i svartvitt. Eller så har de ovanligt vackra skådisar i den här serien. Antagligen är det en kombination av båda. De har rollsatt ansikten som passar i svartvitt, skarpa linjer som skapar skuggor. Jag tror att jag hade passat in på 60-talet. Jag har skuggor i ansiktet.
Och ja, det verkar lovande. Det kan nog bli en serie att minnas. Jag kommer att sitta framför TV:n nästa måndag också.

I en intervju jag råkade höra på P3 imorse med Sverrir fick han frågan om något av den gamla sextiotalsandan av revolt och förändravärlden finns kvar bland ungdomar idag. Han svarade att engagemanget nog fanns kvar, men att ungdomar inte trodde på att sammansluta sig och revoltera så öppet längre. Dagens ungdomar är individualister.
Sen finns det ju de som stod på barrikaderna när det begav sig, som idag sitter på sina feta arslen och klagar på att dagens ungdom inte engagerar sig längre, de bryr sig inte om politik, de bryr sig bara om den nyaste mobilmodellen.

Dagens ungdom är inte som ungdomarna på sextiotalet alltså. Det är självklart sant. Men brist på engagemang? Då har kritikerna inte träffat mig och mina vänner. Engagemang finns. Jag tror problemet ligger någon annanstans. Jag tror att dagens ungdom vet för mycket. Vi vet allt. Världen får plats i vår bakficka, fast i en glasbubbla som vi kan se på och förfäras över, men som vi inte kan gå in i och ta del av, se alla de där små sakerna som gör livet till ett under även i de hemskaste av situationer. Vi känner till torkan i Etiopien och svälten i Indien, men vi känner inte människorna. Världen är inte mänsklig. Dagens ungdom tror inte på människan, för hon känner den inte. Kunskapen vi har om världen blir inte balanserad av en vid kännedom av mänskligheten.
Det leder till misstro. På många sätt var ungdomarna på sextiotalet naiva, och just därför åstadkom de saker. De hade inte all kunskap. Om man hela tiden ska ta med den bittra, stenhårda realiteten i beräkningen, kommer man till slut fram till att ingenting är lönt.
Dagens ungdom är cyniker. Vi har hela världen i våra händer och vet att det inte är någon idé. Det är för överväldigande. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan utvecklas långsammare än resten av kroppen och att ungdomars hjärnor blir stressade av all information vi utsätts för, helt enkelt för att hjärnan inte är färdigutvecklad. Vi kan inte hantera allt vi vet. Så vi gömmer oss bakom mobiltelefoner och modemagasin.

Så istället för att klaga, skulle inte de gamla revoltörerna kunna se vilken resurs de har i denna allvetande ungdomsgeneration och stöda oss i att kanalisera vårt engagemang och vår kunskap åt något håll, så att inte hela världen ligger på våra axlar. Hjälpa oss att hantera allt vi vet utan att kvävas.
För, även om vi vet allt, så är vi när allt kommer omkring bara ungdomar. Det hör inte ungdomen till att kunna se nyanser och vara visa. Det är något som borde komma med åren.

Måndagen den 27:e augusti

 

Jag tycker om att cykla på för stora cyklar. För stora, gärna gamla, vinda och rostiga cyklar med gnisslande kedjor och fotbroms. Som den idag, jag och pappa åkte över till sydön och hyrde varsin cykel så att pappa skulle kunna återuppleva barndomsminnen. Vi gör det varje år, cyklar samma runda, pappa berättar samma historier om Evert med sina vimplar från alla världens hörn medan vi cyklar förbi huset som de hyrde när han var liten, han pekar ut huset Telegrafen där Göran Tunström bodde och letar reda på stället i vänthytten vid Ekenäs brygga där hans storasyster Eva förevigade sitt namn i taket med stavningen Efwha. Samma varje år. Och varje år hyr jag en för stor, nästan fallfärdig cykel och det kittlar i magen av spänning.

Eller som med cyklarna hos mormor, alltid lika opålitliga, varannan sommar håller däcken bara halvvägs till affären, nästa sommar står det nya i garaget. Och när jag susar ner för den första backen ilar det i magen av fartvinden och vetskapen av att om jag möter en lastbil kanske enda sättet att få stopp på cykeln är att styra ner den i diket.

Eller som med den gamla postcykeln på landet, den som pappa i sin anarkistiska ungdom snodde från en bakgård och målade om till röd för att dölja sitt brott och rostet som täckte den. Ifall någon mot förmodan skulle sakna den.

 

Jag älskar att cykla på den gamla postcykeln. Någon gång i början av sommaren såg Anna förundrat på mig när jag krånglade ut postcykeln ur garaget och sa att det faktiskt fanns bättre cyklar, till och med en med växlar. Men det är inte det som är meningen. Att cykla en välvårdad, flerväxlad och besiktad cykel är för lätt, det blir ett transportmedel, en sån använde jag när jag cyklade till skolan (då, på den tiden jag fortfarande gick i gymnasiet). Men på sommaren, på en gammal, för stor cykel, blir själva cyklandet en upplevelse. Ett äventyr. Spännande, farligt, vingligt, som första gången jag kunde hålla balansen på en tvåhjuling. Gnisslande och knarrande, befriande, med en ständigt närvarande risk att falla och få ben och armar täckta av svidande, grusfyllda sår.

Lite som själva livet.

Söndagen den 26:e augusti

Havet låter på ett särskilt sätt

Himlen tiger stilla

Älska någon är både svårt och lätt

Tusen gånger har jag gjort dig illa

Barbro Lindgren

 

 

 

Jag har gått på klipporna hela dagen. Mitt ansikte är alldeles varmt, det nästan svider, är så matt i kroppen. Inatt kommer jag att sova gott.

Söndagen den 26:e augusti

Jag började läsa Det finns inga lyckopiller av Bodil Malmsten. Jag tycker mycket om Bodil Malmsten. I våras gick jag i ett bodilförälskelserus. Hon var genial.

Nu har jag fått lite distans. Jag har hunnit kyla ner mig. Hon är ingen gudom. Det hon skriver är inte alltid lag. Hon är ju trots allt bara människa.

 

Hennes syn på svenskar är mycket bitter. Hon flydde Sverige för sitt Finistère och fortsätter att bittert spy galla på svenskarna. Och karaktärsdragen hon ger svensken stämmer för det mesta i min uppfattning, de är allmänt kända. Men det är i värderingen av dessa egenskaper som åsikterna kan skiljas åt. Bodil Malmsten laddar dem negativt. Det är det ganska många som gör.

I höstas gick en serie på tv (det var väl i höstas? Jag minns inte), Världens modernaste land med Fredrik Lindström som smilade sig i en soffa tillsammans med Peter Englund. Peter är av en helt annan uppfattning än Bodil Malmsten. Han ser samma egenskaper hos svensken, men han värderar dem positivt. Svenskens benägenhet att köa som ett tecken på civilisation. Det är så upplyftande när man märker att det kan läggas så olika värderingar i saker. Det inger hopp.

Själv har jag inte riktigt bestämt mig än för hur jag ska värdera svenskheten.

Söndagen den 26:e augusti

 

Pappa köpte tvål från handelsboden här på Nordkoster. Den heter Smultron och sommarsol. Jag undrar hur sommarsol luktar. Den här tvålen luktar inte ens smultron. Den luktar bara rosa kemikalier. Men jag tycker att det är lite sött ändå.

 

Lördagen den 25:e augusti

 

Bodil Malmsten skrev i någon av sina böcker att det finns en plats för alla människor. Att hennes var plätten i Finistère, där Europa tar slut och Atlanten tar över.

Min plats på jorden är denna. Klippor som vind och vatten gjort lena, krumma träd, ljung och måsar. Havet. Kraften. Handlöst faller jag tillbaka till mig själv, om så bara för en kort stund.

Lördagen den 25:e augusti

 

När jag var tretton läste jag Sofies värld. Det förändrade mitt liv. Det är först under det senaste året som jag känt att jorden slutat gunga. Det är nog dags att läsa om den, igen.

 

Jag läste nyss ut en bok. Den hette En flickbok om motorcyklar, flammande ödlor och andra viktiga saker, skriven av en Erika Lopez. Den handlar om en tjej som bestämmer sig för att motorcykla tvärs över den nordamerikanska kontinenten. Medan jag satt i en vindskyddad skreva med havets vrål i öronen, läste jag: Jag började plåta min hoj som nån jag blivit kär i. /.../ Jag knäppte tre rullar som det inte blev nånting på eftersom kameran var paj.

Men det gjorde inget. Jag gillar mer själva plåtandet än att titta på bilderna efteråt, för det gör att jag måste varva ner och verkligen lägga märke till omgivningen istället för att förlita mig på ett mesigt foto efteråt.

 

Och det var precis därför jag började fota själv. Det var ett led i jordbävningen efter Sofies värld, det var då mitt fotointresse satte fart på allvar. Om du läst den, förstår du vad jag menar när jag säger att jag ville sitta där längst ut på den vita kaninens hårstrån och se hela den underbara trollkonsten, i sin fulla prakt. Det var genom kameralinsen som jag plötsligt började se. Genom att träna ögat att alltid vara beredd på att hitta Den Perfekta Bilden, öppnade jag ögonen för världen och såg hur vacker den verkligen var.

Jag har tappat den där förundran. Men här, på Koster, får jag tillbaka lite av den. Den dunkas brutalt in i mig av hällarna, vinden och vågorna som slår mot klipporna och får min hud att klia av salt.

 

Det är en såndär natt. Sen, musiken, av ett slag som jag brukade ha som femton, sexton. Rätt ofta. Nästan aldrig på senare år. Jag har haft för mycket i huvudet, inte hittat lugnet.
Men nu sitter jag här på min säng och känner hur konturerna håller på att lösas upp. Jag har hela världen för mina fötter. Det är magiskt. Jag vill skriva. Jag vill förälska mig... - Jag är förälskad, men för tillfället utan något speciellt mål. Jag vill hålla kvar i den här stunden, i den här stämningen, jag vill inte sova, förlora, glömma.
Men det kommer att komma fler nätter. Det kommer att komma ny vacker musik. Det kommer att komma nya människor, de flesta gamla har jag fortfarande kvar imorgon. Det här är ingen sista chans. Det är inget slut.

Men kanske är det en början.

Jag har hittat ett nytt recept. Det är larvigt enkelt. Bara morötter, lök, lite soja, vatten, buljongtärningar och lite grädde. Koka. Mixa. Och sen är det som att himlen öppnar sig i munnen. Jag kan inte få nog.
Och morötter, de är ju nyttiga. Att äta en kastrull morotssoppa helt själv behöver väl inte gå stick i stäv med min nya livsstil. För jag njuter verkligen.

Sättet som jag levt på den här sommaren håller inte. Jag har knappt ens promenerat ett par gånger i veckan, samtidigt som jag bokstavligt tryckt i mig glass och ja, mat i allmänhet. Jag kommer knappt i byxor som var för stora för mig i vintras. Såhär kan det inte fortsätta. Och eftersom jag tagit en paus i ridningen (ja, jag ringde och sa upp min plats i ridskolans mest åtråvärda grupp - Kickis hoppgrupp. Är jag dum eller är jag dum?) så är jag tvungen att hitta på något annat. Så jag lånade mammas friskiskort och gjorde den korta promenaden till Skarpnäcks kyrka för att ta del i ett pass basjympa.

När jag gick i sexårs hade vi jympa i Skarpnäckkyrkans jympasal. Sen påbörjade jag min karriär som pendlare och har inte satt min fot där sen dess. Men nu stod jag mitt på det polerade golvet. Jag var yngst med hästlängder. I början, när jag fortfarande hade energi över åt att se mig omkring och tänka, kunde jag inte låta bli att skratta lite för mig själv. Egentligen är det en bisarr företeelse - sextiotalet människor, de flesta omkring fyrtio, som trängs i en gymnastiksal och hoppar runt i takt till Danny, Natasha Beddingfield och Maroon 5. Men så länge hann jag inte tänka, för ganska snart började det bli tungt att andas och musklerna började bli trötta. Ett skrikande bevis för hur långt ner jag fallit - jag orkar nätt och jämnt hålla samma takt som ledaren i ett basjympapass på Friskis&Svettis, det absolut lättaste passet de har. Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska köpa ett eget friskiskort. Skarpnäckskyrkan har i snitt tre pass om dagen och den ligger ben tre minuters promenadväg från min ytterdörr, bättre kan det väl inte bli. Och jag ska skaffa ett jobb. Svenssonfaktor hög. Men det är bättre än att behöva köpa nya kläder för att jag inte kommer i mina gamla...