finlandssommar

149813-272


Det finns saker som för mig hör till sommaren lika mycket som solsken och varma regn och jordgubbar och glass. En av de där sakerna är de finska torgen. Något som knappt finns i Sverige, men i varenda stad i Finland om somrarna, bönder som säljer sina grönsaker, bagare som säljer sina bröd, hantverkare som säljer sina hantverk, fiskstånd, torgcaféer. Att där äta frukost på en grismunk (munk i formen av en gris med sylt i) och finsk Jaffa-läsk. Att sitta och se på människor gå förbi, köpa sina grönsaker och bröd, lyssna på när de pratar finska, det är så mycket sommar över torgen att jag inte kan annat än att vara lycklig den stunden jag sitter där.

En annan sak som är sommar är mammas vän Erja. Hon och mamma har känt varandra sen någon gång i början av tjugoårsåldern och jag har träffat henne minst en gång om året i hela mitt liv och det är något fint med såna människor. Hon har så många berättelser om mig och hon är så bra på att berätta och ännu bättre på att lyssna och hon har alltid lyssnat på mig som om mina ord vägde lika tungt som någon annans, även när jag var nio och sur för att mamma tvingade med mig till Åland (där Erja bodde då) så lyssnade hon på mig med allvarliga ögon och la lika stor vikt vid mina ord som vid mammas. Hon är dokumentärfilmare och har inga egna barn, men ändå är hon den människa som har bäst hand med barn som jag känner.

149813-271


Igår när vi var på sightseeing i Helsingfors berättade hon en av alla de där historierna från när jag var liten. Hon har en gudson, Joonas, som jag lekte mycket med om somrarna när jag var i Finland, men när jag var sju ungefär flyttade Erja till Åland och det blev inte av att jag träffade Joonas på egen hand och när hon kom tillbaka till Helsingfors så var jag så gammal att jag inte behövde några lekkamrater längre och alltså har jag inte träffat honom sen jag var sju. Så jag minns honom knappt. Men som sagt, vi lekte mycket när jag var liten.
Och när vi åkte spårvagn in till centrum berättade Erja, att Joonas en gång tog min Kalle Anka-tidning, vilket fick mig att gå och klaga hos mamma. Men då svarade mamma:
- Så gör de, männen, bara tar och tar, om man inte är skarp med dem.
Redan då, som femåring, fick jag feministföreläsningar av mor min. Kan jag då hjälpa att jag är som jag är?

nässelbuketter

Efter att ha avslutat Ett köpmanshus i skärgården kände jag mig helt vilsen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag gick ut i trädgården. Och började jobba. Jag drog upp ogräs. Högar av brännässlor, var tvungen att ha dubbla handskar för att inte bli bränd, lika långa som jag var de för ingen har ju tagit hand om trädgården den här våren och sommaren. Sen rensade jag bort torra grenar från vinbärs- och krusbärsbuskarna. Och nu kan man plocka bär där utan problem. Det är skönt att jobba fysiskt. När kroppen mår bra, mår jag bra. Det hade jag nästan glömt bort.

när jag blir stor

Tjugofemte juli

Jag bläddrade lite i en finsk damtidning och hittade en intervju med en författare. På bilden av henne satt hon i en fåtölj och läste omringad av bokhyllor. Ett helt rum tapetserat med böcker.

När jag blir stor. När jag har tagit mig ur detta löjliga tillstånd av tvivel. När jag funnit kraften att fortsätta och en riktning att gå åt. Då ska jag ha ett sånt rum. Ett helt rum tapetserat med böcker. För att bokryggar är vackra. För att böcker gör mig lugn. För att kunna plocka ut en på måfå och läsa och försvinna för en stund. En dag.


spegel, spegel på väggen där

Tjugofemte juli

Jag tycks inte kunna finna mig tillrätta med mitt yttre. Det är som en ständig kamp. Jag har en bild som jag själv försöker pussla ihop i huvudet, en bild som jag ser i spegeln, en annan på fotografier, och så den som andra ger mig, olika från person till person. På en skrivarkurs sommaren 2004 skrev jag en liten novell som började, ganska talande, som följer:

 

Saken är den, att hon egentligen inte är en så långsint person. Hon försöker leva dagen som den kommer och låta omgivningen bestämma vad som ska ske, och så handlar hon därefter. Hennes hår får ligga som det vill och ansiktet låter hon vara som det är. Hon vet inte ens hur hon ser ut, på riktigt alltså. Spegelbilden har hon sett många gånger, och fotografier av henne finns det flera av, men när hon försöker minnas hur hon ser ut när varken spegel eller foto finns i närheten, blir det som ett kollage av olika saker som bildar en så rolig helhet att det omöjligt kan vara så hon ser ut. Hon möter sällan främlingar som ler eller skrattar åt henne, alltså kan hon inte se skrattretande ut. Men den där krokiga stora näsan och ögonen som är sneda om de blir betraktade i precis rätt vinkel har liksom etsat sig fast i hennes minne och vägrar ge plats åt mindre sneda, mindre blå ögon och en något rakare näsa med rundare spets. Så de får helt enkelt stanna kvar där i hennes minneskollage av sitt ansikte och ersättas sen när hennes bild av sig själv förändrats åt endera hållet.

 

Och jag vill verkligen inte vara ytlig, men det är ändå en viktig del av en person, utseendet. För identiteten, för bilden som man vill ge sin omgivning av sig själv. Viktigare för vissa än för andra. Jag tror att den är ganska central för mig. Tillsammans med min påstådda smarthet så är nog utseendet det som andra uppmärksammar mest hos mig. Eller gör mig medveten om åtminstone. Kanske för att det är en lätt sak att kommentera. Men det har gett mig en närmast hat-kärleksrelation till mitt ansikte. Inte till ansiktet i sig, men till vad det kan åstadkomma, för mig och hos andra. Jag har så svårt att acceptera det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka. Det är så svårt att förhålla sig. Det mesta hos sig själv kan man förändra om man verkligen vill, men utseendet sitter där, en livstidsdom som bara förändras något med åldern. Kanske är det just det konstanta som jag har så svårt att acceptera.



 

jag

 


brev till framtiden

Tjugofjärde juli

 

Det är mycket att göra när man har en ny dator. När jag äntligen har min alldeles egna, har jag bestämt mig för att använda iTunes fullt ut. Jag har lagt in hela mitt musikbibliotek där. Många timmar gick åt till att skriva in titlar och artistnamn där det saknades (första halvåret efter att jag fått min MP3-spelare visste jag inte riktigt hur man skulle rippa för att få med all information rätt). Och sen skulle dubbletter tas bort, diverse samlingsskivor gick om varandra. (Nu kan jag göra en topplista: Monica Zetterlund med 116 spår, Beatles med 111 spår, Bob Dylan med 103 spår och Janis Joplin med 101 spår.) Och nu, govänner, har jag gett mig in i att ge betyg åt alla låtar. 5542 spår. Hur ska jag orka?

Parallellt har jag rensat bland mina fotografier. Tagit bort dubbletter, såna som är så lätta att ta när man fotar digitalt. Från över 20 GB har jag fått ner det till drygt 14 GB.

Och nu har jag gett mig in i dokumenten. Alla dessa mappar och texter som jag bara samlat på mig och jag vet inte om jag ska vara sentimental och spara dem, eller om jag ska slänga. Word-dokument tar förvisso inte så stor plats ... nåja. Och mitt i allt hittade jag en liten text som jag skrev förra sommaren. Jag tänkte att den nog skulle passa rätt bra in på bloggen:

 


 

Söndagen den 14 maj 2006

I fredags fick jag ett mejl från Magdalena*. Och när jag skulle svara kunde jag bara inte sluta skriva. Orden bara flöt iväg och jag berättade en massa saker som jag nästan inte visste själv att jag kände. Jag skrev att jag var olycklig över pojken som jag vill så mycket men som inte vill mig det minsta lilla, jag skrev att jag tycker att det är jobbigt när mina vänner är fulla. Och när jag tänker efter, var det precis samma sak med brevet till Aron**, som jag inte hunnit bli klar med än. Jag har alldeles för mycket att berätta, små roliga anekdoter ur mitt liv, stora känslor, filosoferanden och små detaljer som jag lagt märke till i världen. Jag tänker ju så mycket, analyserar, filosoferar, kommer på saker. Jag ser detaljer. Jag är så full av små historier, som jag kanske inte har där alldeles på ytan så jag tror att jag inte har dem, men när jag sätter mig ner och börjar skriva kryper de fram och jag kan inte behärska mig. Så är det när jag ska skriva mejl också. En gång skrev jag ett mejl som blev tre sidor långt, jag kopierade in det i word sen. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt, om dem jag skickar breven till tycker att det är jobbigt att läsa eller om de tycker att det är kul. Och samtidigt är det ju lite tråkigt för mig, för oftast sparar jag ju inte brev jag skickar själv. Och dessa brev är ju nästan intressantare och säger mer om mig än vad min dagbok gör, eftersom de verkligen beskriver hur jag tänker, medan dagboken mest används när jag vill få ur mig lite ångest. Så ur ett framtidsperspektiv, där jag någon gång kommer att behöva minnas hur det var att vara arton, så skulle dessa brev vara mer användbara än min dagbok.

Nu vet jag inte riktigt vart jag förvirrat mig själv, men såhär är det i alla fall att jag tänkt att jag ska börja skriva åt mig själv istället. Som brev åt mig själv. "Krönika om mitt liv" ska det heta och jag ska skriva när jag har tid. Jag ska inte göra något litterärt mästerverk. Jag ska bara skriva lite hur jag tänker.

 

* Magdalena var min svensklärare i högstadiet, men hon var inte bara lärare, hon var så mycket mer. Hon formade mig, precis som hon formade många av mina klasskompisar. Utan henne hade nog min högstadietid varit så hemsk som jag på efterhand märkt att andra haft det. Jag har mycket att tacka henne för. Och nu bor hon i Barcelona och jag var där och hälsade på henne i höstas tillsammans med Kirke

** På min lillebror Arons fjärde födelsedag bestämde jag mig för att jag ska skriva brev till honom varje år på hans födelsedag, som jag sen ska ge honom när han fyller arton, som en sorts dokumentation över hur han utvecklats. Så mycket blev det inte av det, jag tog mig vatten över huvudet och blev inte ens klar med det första brevet. Nu är Aron fem och ett halvt och jag vet inte riktigt om det är någon idé att fortsätta, eller om jag ska låta det vara ännu ett av alla mina projekt som jag börjar med överdrivet engagemang och sen aldrig lyckas avsluta

 


 

Så mycket med "Krönikan om mitt liv" blev det inte. Men sen skaffade jag mig en blogg och det känns som att jag genom den byggt på på samma idé. Ett brev från Katja, arton och nitton år gammal, till framtiden.


sommardagar

Tjugoandra juli

 

Idag har vi legat på gräsmattan i solskenet och läst. Mormors trädgård är som gjord för slödagar. Någon gång framåt eftermiddagen såg mamma upp från sin bok och sa:

- Varför göra något idag, som man lika gärna kan göra imorgon?

Och så fortsatte vi läsa. Jag är helt inne i Ett köpmanshus i skärgården nu. Det är en särdeles lång roman, för att vara exakt 1050 sidor, och jag har nu avverkat det dryga åttahundrafemtio. Jag lider med deras sorger och blir alldeles lätt när det går bra för dem. Jag har tillbringat de små stunder som jag inte haft näsan i boken med att försöka komma på lämpliga skådisar att gestalta mina hjältar - ty jag tror att den skulle göra sig mycket bra filmatiserad, helst som serie kanske, för den är ju så lång och det skulle vara så synd att ta bort något av alla de spännande, gripande äventyren och missödena. Först begränsade jag mig till svenska skådespelare: Eva Röse till den präktiga Majken, Maria Bonnevie som den vackra Emilia och kanske en ung Lena Endre som helgonet Thorborg. (Männen är inte alls lika roliga att rollbesätta, jag finner inte manliga skådespelare det minsta intressanta.) Men nej, denna svenska rollbesättning kändes ändå inte riktigt rätt, jag har så svårt med de svenska skådespelarna, jag känner till flera riktigt bra men dem har jag sett på teatern och vet varken namnet på eller kan riktigt se framför mig på film. Så jag lämnade den trånga svenska sfären och begav mig in bland våra internationella skådespelare. Direkt fastnade jag med Nicole Kidman, Natalie Portman och Kate Winslet. För att en film blir en njutning bara någon av dem är med. Men när jag rannsakade mig själv, kunde jag inte riktigt passa in någon av dem i mina hjältinnor. Men en spännande sysselsättning var det likväl.

 

Och hela tiden, medan jag låg på gräsmattan och läste eller funderade över skådespelare, flög svalorna över mitt huvud. Det var en hel flock svalor, och de lekte kull och skrek och flög runt som om de precis lärt sig flyga. Och antagligen hade de också det. Jag kan gott tänka mig att det var den högtidliga söndagen då svalboet tömts för den här sommaren och svalföräldrarna visade sina ungar hur luften skulle tas. Mellan de vilda flygturerna satte de sig på elledningen och pustade ut. Det var en riktig glädje att se på dem. Svalor har ett sätt att skrika, som varken liknar sång eller kraxande eller småfågelspip, och för mig finns det knappt något ljud som inger en djupare sommarkänsla.

Idag var en bra dag.


bad boys of Askola

Tjugonde juli

Och än en gång förvånas jag över värstingattityden hos killarna i Askola, kommunen min mamma växte upp i. I julas var det en kusin till vår granne här som tillsammans med sina vänner, på väg hem från en sen kväll på puben, fick för sig att klättra upp på det gamla kyrktornet i Borgå. Borgå är en av Finlands äldsta städer, dess kyrka är en mycket gammal, väl bevarad träkyrka. Eller ja, var, rättare sagt. För när de väl var uppe, fick killarna för sig att tända på. Och där gick hela den gamla träkyrkan upp i rök. Det enda som blev kvar var grunden i sten. Det har bestämts att tornet ska byggas upp igen, på samma sätt som det gamla tornet, och det kommer kosta miljarder. Så kan det gå när ett par killar druckit några öl för mycket i Askola.

 

Och nu, när jag är här igen, får jag höra en historia till av min mamma. Inte lika förödande som den förra, men tillräckligt idiotisk för att få mig att undra om det inte ändå är så att folk på landet är lite mindre intelligenta än människor i stan. Eller om det bara är här i Askola.

På midsommar dansar man inte runt fallossymboler i Finland. Här har man stora brasor, i stil med våra valborgsbål (i Finland firar man inte Valborg genom att tända brasor och supa sig redlös, här har man karneval, går runt med färgglada silkespappersvippor, och super sig redlös). Självklart hade man en stor brasa även i vår lilla by som fått sitt namn efter sjön den ligger runt - Vahijärvi (Lersjön, en av de första sjöarna som under sjuttiotalet anmäldes som död av övergödning, och man undviker fortfarande helst att bada i den, trots att det gjorts stora satsningar på att väcka den till liv (det där med död förstår jag egentligen inte, det kanske har med botten att göra, för mig verkar det som att sjön lever alldeles för mycket, den är nästan igengrodd av näckrosor och sånadär små vita)). Först var alla vid brasan, men så småningom började de vuxna dra sig hem med barnen, och kvar blev ungdomarna som skulle festa rejält den här årets kortaste natt. Efter lite (för mycket) hembränt, fick en av de unga männen för sig att han hade fått superkrafter, att han skulle bli fakir, att han kunde gå på eld. Midsommarbrasan hade hunnit bli glödande kol, och på den tog han en liten promenad. Det slutade med att ambulansen blev tillkallad och hela byn blev väckt av uppståndelsen.

Pojkarna har det riktigt spännande här i Askola.

litterära livsöden sökes

Jag läser Ett köpmanshus i skärgården av Emilie Flygare-Carlén nu. Och jag är hänryckt. Inte så lite liknar det Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf (märk väl, Emilie gav ut sin bok trettio år innan Selma sin). Kanske inte lika många sagoväsen och trolldom, men desto fler sjömanshistorier och ringa hedervärda avsikter. Kanske inte heller samma trolska språk som Selmas, men Emilies mer sakliga passar bättre för det karga bohuslänska landskapet. Och jag märker ju hur jag lagt mig till med hennes språk, precis som jag gjorde förra sommaren med Gösta Berlings saga. Jag bygger upp slott av ord som stora granitbumlingar och det känns bra.


För sorgligt är det, tycker jag, att denna sagoberättarkonst tycks ha försvunnit från vår svenska litteraturtradition. Dessa livsöden, som man får träda in i med Selma Lagerlöf, Agnes von Krusenstjerna, Vilhelm Moberg, Emilie Flygare-Carlén. För nästan uteslutande handlar de nya, moderna, så prisade böckerna från unga svenska författare jag på senare tid läst mest om att vända ut och in på psyket och upp och ner på språket. Och inget ont om det, jag älskar de böckerna också, Anna Jörgensdotter och Åsa Ericsdotter och Jonas Hassen Khemiri, men det är som att de verkliga berättelserna glömts bort, de som står med båda fötterna på jorden.

Det är som att man idag har att välja mellan dessa språkliga experiment, deckare eller de humoristiska, rätt lättsmälta böckerna om den moderna människans små bekymmer och glädjeämnen, som tar efter anglosaxiska författare som Nick Hornby eller Marian Keyes. Och deckare tål jag inte, hela den uppenbara spänningsstegringen gör mig alldeles prillig och irriterad, och den där sistnämnda kategorin - ja, vad ska jag säga? Nick Hornby tycker jag kan vara lite kul ibland, i och för sig, men Marian Keyes gjorde mig bara brydd och bara stundtals smått road. Så då återstår för det mesta bara dessa språkliga experiment à Khemiri, och dem orkar man inte alltid med, hur förtjusande förvirrande de än är.


Så vad har då hänt med dessa rika berättelser, som nästan skulle kunna kallas epos, med sina rika persongallerier och livsöden. Jag skulle inte på något sätt kalla dem ytligare än de moderna vända-ut-och-in-på-psyket-böckerna. Bara för att människornas tankar inte ges så stor plats i texten, så behöver det ändå inte betyda att inte samma existentiella och moraliska problem diskuteras i dessa böcker som i de moderna. Dialogen och karaktärernas handlingar visar tvärt om på att författaren har förståelse för och lägger stor vikt vid det mänskliga psyket.

Jag skulle vilja läsa fler sådana verk skrivna på svenska och inte för hundra år sedan, utan åtminstone under min egen livstid. Var finns de?

 


 

 

Och den har så omständiga namn på kapitlen, Ett köpmanshus i skärgården. Eller vad säger ni om Vad Emilia såg, då hon skulle se på engelska skonaren Miss Lilys utsågning? Är det inte alldeles förtjusande?

Men snart är den första delen slut (den är uppdelad i tre delar tryckta i tre olika böcker, den här boken, och jag har de andra två i mormors hus, ett antal hundra kilometer härifrån), och vad ska jag göra då? Jag är helt fast, indragen i dessa skärgårdsintriger, och utan något att läsa kommer jag väl att tråkas ihjäl här. Förhoppningsvis åker vi tillbaka till mormors hus imorgon, mamma har antytt något sånt...


ett samtal om handarbete

Det finns inga sköna stolar i det här huset. Det är stort och fint på alla sätt och vis, men några bra platser att sitta och läsa i finns inte. Det finns det stora matsalsbordet med sina fina stolar, men med ack så raka ryggstöd. Det finns utemöblemanget på altanen, med sina fällstolar. De höga barstolarna i köket och hammocken i trädgården - alla med förskräckligt strikta ryggstöd. Ingenting att slappa i. Jag finner ingen ro att läsa, måste flytta på mig hela tiden och gräsmattan är full med brännässlor eller pissmyror, något är det som börjar svida på benen efter ett tag. I Jaala slappnar man av i bastun, eller i döden så som mormor sa.

Men nu, äntligen har jag funnit en undangömd vrå på övervåningen, där gästrummet är, med en liten korgstol. Här kan jag sitta och läsa i lugn och ro i ljuset från takfönstret, långt borta från Haris skämt och mammas små upptåg.

 

Det hänger ramar med korsstyng i på väggen mittemot. Antagligen är det Tarja som gjort dem, hon jobbar ju med något om gammalt traditionellt handarbete, driver någon affär och åker på mässor runtom i världen.

Korstyng är ganska värdelöst. Både att se på och att göra själv. Jag har gjort min beskärda del av korsstyng i mina dagar, så jag vet. I låg- och mellanstadiet bodde jag i fritisets pysselrum efter skolan. Min finmotorik är det inget fel på. Man sitter där och räknar och gör sina stygn och noga ska det vara och sen när man till slut är klar, så har man något framför sig som med god vilja skulle kunna likna en fjäril. För vad man än lyckas åstadkomma med ett korsstygn, så aldrig blir det så verklighetstroget som en målning hade kunnat bli. Det är kantigt och klumpigt och rätt osmakligt helt enkelt. Det känns som att hela idén med korsstyng blev påkommet för att hålla kvinnorna i schack - med ett korsstygn sitter man så länge och måste ändå koncentrera sig så mycket, att man inte kan ägna sig åt så många andra tankar. Genom att få kvinnorna att göra korsstygn så hindrade man dem från att komma på egna idéer.

Med stickning är det en helt annan sak. När man stickar tänker man snarare bättre än när händerna hålls sysslolösa, åtminstone jag. Aldrig tänker jag så klart, som med en stickning i knät.


Jaala äter långsamt upp mig

Jag är så uttråkad så att jag nästan skulle kunna dränka mig i ån, bara för att få något att hända. Och jag vill bara härifrån, bort från att vara gäst och inte kunna röra mig fritt, men samtidigt fasar jag för tillvaron i mormors hus. Där är det inte alls säkert att jag har tillgång till internet, om inte någon snäll granne bestämmer sig för att förbarma sig över mig.

Och någon Indien-resa blir det inte av. Jag hade tänkt lite på det, att åka till Indien i vinter och finna meningen med livet, så som så många före mig. Men här har vi en alldeles egen bit av Indien, den ajurvediske massören Hari. Kanske är det bara han, men jag har hört att det fortfarande är ett mycket patriarkalt samhälle fortfarande. Och jag står inte ut med hans sätt, hans självgodhet och egentillräcklighet och sätt att förklara saker som om han trodde att vi var lite bakom flötet. Eller om det är han som är dum, tror att han upptäckt världen. Jag hatar att känna mig liten och hjälplös, som en tjej. Och han lagar indisk mat och säger att den inte alls är så stark men jag får med nöd och näppe i mig den. Jag äter den inte för att den skulle vara god, utan för att min stolthet inte skulle klara av att vara en sån mes att jag inte klarar av att äta "inte så stark" mat. Om det är så all indisk mat är, så får Indien vara. Jag kan äta svenskvänlig indisk mat på restauranger på Söder, och fortsätta mitt till synses lönlösa projekt att finna mening på hemmaplan. Och egentligen, vad är det som säger att det skulle vara lättare att finna någonannanstans? Jag är lika jävla låst oavsett.

oljor och gurkmeja

Hari, mammas massörvän från Indien, är här i Jaala för att ge ajurvediska behandlingar åt alla dessa bekymmerstyngda finnar. Och det är bra bisnes. Det kommer flera klienter om dagen hit till detta avsides hus mellan tallskogen och havrefälten.

Jag har också fått en behandling, uppdelad i tre tillfällen. Första gången var mest bara helt vanlig massage, om än med ovanligt mycket olja. Mängder av varm, tydligen mycket välgörande indisk olja. När jag skulle vända mig om från mage till rygg, höll jag på att glida av bordet, så halt av all olja var det.
Hela den här massagegrejen fick mig att tänka på i höstas, och jag var tvungen att koncentrera mig för att inte börja skratta. Det var ju nämligen så lustigt, att under en period i höstas bekantade jag mig med hela två unga massörer. Redan att träffa en, som vid tjugo och ett par års ålder är legitimerad massör, tyckte jag var lite skojigt, och när jag sen av en ren slump träffade den andra tyckte jag nästan att det var lite för mycket. Som om det var någon slags tecken? Eller att jag helt enkelt tilltalar massörer. De kanske ser något i mig som de tror att de kan hjälpa mig med. Min nacke, tillexempel...

Nästa dag fick jag en liknande behandling, men när jag trodde att det var klart, monterade Hari upp någon sorts droppmojäng (jag blundade hela tiden, så jag såg ingenting) och så lät han mig ligga där med olja långsamt långsamt droppande på min panna. Det var avslappnande och jag flöt mellan oljelukten och någon sorts dröm...
Sen var jag tvungen att tvätta håret sju gånger för att få bort oljan, och inte ens efter det och ordentlig bastning kändes håret riktigt rent. Men håret tycker om det, speciellt min hårbotten, som annars gnäller över allt schampo jag använder, oberoende prisklass.

Igår, under min sista behandling, fick jag vara med om något av det underligaste jag fått uppleva, tror jag. Hari började sprida vad jag först trodde var sand, men senare förstod var en kryddblanding, över hela min kropp, och sen massera mig med den på. Så småningom hade han även olja på kryddorna och fortsatte massera och det kändes ungefär som när man försöker smörja på sololja efter att man badat i havet och huden är prickig av sand och salt. Och efter ett tag kom jag på mig själv med att tycka att det var skönt. Och Hari sa att den här behandlingen var riktigt bra för hyn. Men jag kände mig dock likafullt som en marinerad fisk.
Men gud, det var ännu svårare att få bort än oljan ut håret. När jag till slut fick stiga upp från britsen och beskåda mig själv, var jag alldeles gul och luktade indisk gryta. En av ingredienserna i kryddblandningen var otvivelaktigt gurkmeja. Jag tvålade in mig med en svamp, duschade, bastade, tvålade in mig igen och duschade och bastade och tog ett dopp i den kalla ån och bastade igen och tvålade in mig, men jag kunde ändå inte helt få bort den svaga gula färgen som min hud fått.
Jag luktar fortfarande svagt av gurkmeja...

finnar vet allt hur man festar

Som jag nämnt tidigare, så är jag i Finland för tillfället. Hos min mammas kusin Tarja. Igår var vi bjudna på fest hos hennes bror Pekka. Han hade varit i Estland med sitt jaktlag och skjutit ett hundra kilo tungt vildsvin. Det hade tillagats i en jordgrop med kol i åtta timmar och nu skulle här festas. Det var Pekkas jägarvänner, några av hans frus väninnor och så vi. Det var upplagt för en riktigt vild kväll.
Jag är skeptisk till hela den här jägargrejen. Det är inte som att jag har något emot att de jagar, det får de gärna göra om de vill, men jag tycker att dessa män gått lite överstyr. De har som plan att skjuta jägarnas stora fem. Vilka det är exakt vet jag inte, men förra året hade de varit i Kenya och skjutit en buffel, och i augusti ska de till Kanada för att jaga björn. Björn! Och så vildsvin nu. Det var nästan så att jag skrattade åt hela grejen. Men jag vågade inte riktigt, man vet aldrig hur det skulle kunna tas. Kanske de skulle plocka fram sina gevär?
Mycket alkohol blev det i alla fall. Och rediga finska män som bara blev pratgladare och pratgladare tills de inte gick att få tyst på. (Fast värst var faktiskt Hari, mammas vän den indiska massören som är här nu under sommaren, och honom skrattade jag faktiskt öppet åt, han var så barnsligt upp i varv, började snacka kunskapsteori som om det var han som kom på den (antagligen har han inte pluggat filosofi) och förklarade att om man tränar kan man äta vad man vill.) En av jägarna raggade på mig och snubblade på sina egna ord, medan hans fru satt brevid honom skrattandes och sa att "fan vad du gör bort dig nu, hon är nitton". Tillochmed jag fick i mig en del, eftersom värdinnan var helt omöjlig, det var som att hon ville bevisa något, så fort man druckit hälften av sin dricka kom hon med en ny burk öl eller cider eller såndär finsk burkgin och man bara drack för att göra henne glad.
Och självklart bastades det. Finska män med ölmagar gick runt med bara en handduk runt midjan och en öl i näven. Rödspräckliga och svettiga. Riktigt rediga karlar.
Någon gång på småtimmarna blev det till slut dags att ta sig hem. Det var kolsvart och hade börjat regna. Och Tarja fick något bestämt i blicken och ledde in oss på den rakaste vägen tillbaka - rakt genom havrefältet. Så där gick vi, två finska damer, en babblande indier och en skrattande blandras, med havren upp över låren. Våra byxor blev helt genomblöta. När vi nästan nått till andra änden av fältet sa Hari nåt som fick Tarja att skratta så att hon tappade balansen och ramlade omkull och det var helt omöjligt att få upp henne igen, hon skrattade och vi skrattade och det blidades ett stort hål i havren och över allt bara fortsatte det regna.

Den natten sov jag riktigt djupt.

på besök

Jag är hos min mammas kusin Tarja i Jaala. Det är i Jaala som min mormor växte upp på en bondgård. Det här är verkligen på landet. Och hon har ett så fint hus, Tarja. Tänk er en fjällstuga i Alperna, så har ni ungefär det här huset, bara större. Tre våningar, allting är trä, väggarna, golven, taken. Det är verkligen bastant. Jag är helt hänförd.

Och det är spännande att vara på besök hos folk. Se hur de lever. Saker som jag tycker är lustiga, men som för dem är helt normala. Som tillexempel, Tarjas man. Han är bortrest nu och jag har aldrig träffat honom, men jag tror mig kunna skapa mig en bild av honom ändå. I badrummet står sju olika sorters after-shave, prydligt på rad. Och han är fritidsjägare. I arbetsrummet hänger sju gevär, en pistol, flera licenser och djurskallar. I kombination med timmerväggarna känns det verkligen som en ... fulländad bild. En jaktstuga.

 

 

gevär

 


idag är det fredag den trettonde och det är mulet

Jag är i Finland. En av mammas vänner är också här, Hari. Han är en ajurvedisk massör från Indien som kommer till Europa under somrarna för att behandla stressade européer som tror att den gamla kunskapen från Indien på något sätt ska kunna göra deras liv mer harmoniska. Nu är han i Finland, och bor här i Jaala hos min mammas kusin Tarja.
Han hade en vän med sig hit i ett par veckor också, berättade han när vi kom hit idag, en kvinna som hjälpte honom med behandlingarna. Det var första gången för henne utanför Indien. Första kvällen, när familjen och Hari skulle basta, ville hon inte följa med, men efter ett tag kom hon ändå ner i källaren och kikade in i bastun. Där satt Tarja med ett björkris och slog riktigt ordentligt på sig själv, så som man gör i bastun i Finland för att få igång blodcirkulationen. Hon blev riktigt förvånad och Hari berättade att hon senare fundersamt sagt till honom att:
- Kanske slår de finska männen inte sina fruar. Så kvinnorna måste slå sig själva.
Kulturkrock på hög nivå. (Så småningom vågade hon sig in i bastun, i alla fall, påklädd men ändå.)

min nya dator

Nu fungerar mitt internet igen! Jag har gått runt halvt panikslagen sen igår kväll då jag kopplade in datorn här hos mamma och plötsligt inte kunde komma ut på internet. Begränsad åtkomst stod det och inget fungerade. Datorn påstod att det kunde vara fel på nätverkskort. Tänk om jag gjort sönder min dator efter tre dagar!? Jag var tvungen att se på halva Garden State för att lugna ner mig så pass så att jag skulle kunna somna (jag älskar Garden State, Natalie Portman och musiken och ÅH). När jag sent omsider vaknade idag, ringde jag bredbandsbolagets support och efter att ha suttit i kö i tjugo minuter fick jag prata med en Jakob som först också sa att det kunde vara fel på nätverkskortet, men när jag sa att jag kommit in på internet tidigare, började han humma och efter en stund frågade "Känner du någon Jan Malmborg? Har du varit inne på internet hos honom? Heter din dator Ofelia?" bara sådär och jag blev helt paff. Allt det kunde han se, genom att bara ha fått mammas personnummer. Teknikens under! Han sa att min dator hade låst sig i pappas abonnemang och att det i vanliga fall låser upp sig efter någon timme, men att det nu blivit något fel och datorn var fast hos pappa. Men nu låste han upp det och jag loggades in på MSN medan han fortfarande förklarade att såhär ska det inte vara egentligen och om det händer igen så är det bara att ringa supporten så fixar de det. Jag är så lättad!

(Och jag har lagt över all min musik i iTunes nu. Det blev så mycket att jag skulle kunna lyssna i sjutton dagar oavbrutet om jag skulle vilja. Det tycker jag är ganska mycket, faktiskt...)


dator
Min dator och djungelormen Hugo

7/7-07

Idag är det sjunde dagen i sjunde månaden det sjunde året efter milennieskiftet. Det ska tydligen vara något speciellt med det.
I min värld har det regnat. Inte för att jag har något emot regn, jag tycker om regn, men det känns som ett väder för en dag vilkensomhelst. Det är inget specialdagsväder. Åtminstone inte om det regnar sådär mesig lite veligt, som idag.
Jag har fixat med min dator idag. Överfört filer från den stationära familjedatorn till min alldeles egna bärbara. Det har tagit ett rätt bra tag. Men snart, alldeles snart är jag klar. Och då känns det som att jag börjar ett nytt kapitel i mitt liv.

studentpresent IV

Med ett glas färskpressad apelsinjos från pressen jag fick från Kirke och hennes mamma, sitter jag nu med min alldeles egna dator! Hela morgonen har gått åt till att installera, läsa licensavtal och skriva in personuppgifter. Det tog mycket längre tid än vad jag trodde att det skulle göra. (Parallellt har jag tvättat ugnen - det behövdes verkligen. Jag och svinto fick ta till med hårdhandskarna. Jag misstänker att den inte blivit tvättad sen vi fick tillbaka lägenheten från våra inneboenden efter Tanzania-åren, minst. Insidan av ugnen lyckades jag inte få riktigt rent, men glaset glänser och äntligen kommer jag kunna se hur mina kakor ser ut genom det.)
Och nu sitter jag alltså här. Med min alldeles egna dator. Det är stort. Jag har aldrig haft en egen dator förut. Det blev en HP med 14 tums skärm. (Förlåt, Jakop. Nästa blir en Mac, jag lovar!) Och jag är alldeles sådär pirrig över att få börja ladda över filer och organisera och göra precis vad jag vill för den är min och ingen annan kommer att komma och bråka med mig om skrivbordsbilder och konstiga installerade program. Jag slipper pappas konstiga musikbibliotek, Annas worddokument med evighetslånga titlar och Arons spel som sätter igång av sig själva. Och, viktigast av allt, ingen kan komma och säga åt mig att jag suttit vid datorn för länge, att jag måste lämna över den till någon annan! Åh! Och den är bärbar, jag kan ta med mig den ut på stan och sitta och skriva i vimlet, där det händer, där jag alltid får inspiration men inte tidigare har kunnat skriva ordentligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv, så spännande tycker jag att det är.

blodgivning är inte en dans på rosor

Idag åt jag lunch till frukost och frukost till lunch. (Alltså, gårdagens middagsrest linssoppan till frukost, och sen orkade jag inte mer än att koka havregrynsgröt till lunch...)
Sen åkte jag in till Söder för att tappa mig på blod. Det är så fint när jag får ett sms, vi har brist på din blodgrupp, man känner sig behövd. Och sånt svarar jag direkt på. Det här blev min fjärde gång.

Jag tycker om att vara på blodcentralen. Det är en så stillsam atmosfär. Tystnaden och lugnet. Lite som i bibliotek. (Fast i bibliotek kan jag aldrig riktigt slappna av, alla böckerna runtomkring mig gör mig för upphetsad, jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär.) Jag tror att de flesta sjukhusmiljöer har den där lugna atmosfären, de ljusa färgerna och låga rösterna, väntrummen. Jag tycker om väntrum. Att inte kunna göra något annat än att vänta. Jag tycker om sjukhus. Det kanske inte är så vanligt? Jag har väl inte varit med om så hemska saker på sjukhus. Men det finns ju ändå en oro i luften på vanliga sjukhus, inför tandläkarbesök, på vårdcentralen. Även om man själv inte är en del av den, så smittar det av lite från andra som känner det.
Blodcentraler har inte den där oron. Ingen som kommer dit är sjuk. Alla som kommer dit är mer eller mindre friska. Och på något sätt känns det i luften att det ett ställe för goda gärningar. Som att människorna som kommer dit är nöjda med sig själva, åtminstone för den lilla stund de är där. Luften är lätt att andas. Jag tycker om att gå till blodcentralen.

Men plötsligt, när jag satt där i väntrummet efter att ha tömts på fyra och en halv deciliter blod, började jag bli så varm i ansiktet. Och sen kall. Och sen kände jag varenda hårstrå på mitt huvud. Och brödet svällde i min mun. Jag gick på toa och kunde knappt hålla balansen, i spegeln såg det ut som att jag använt ljusrosa läppstift och min hud vad ljust nougatfärgad - nu vet jag vad de menar i böckerna när de skriver att hon blev kritvit bakom solbrännan. Jag gick ut i väntrummet och satte mig i soffan igen och bet ihop för att inte spy. En kvinna såg på mig, frågade hur jag mådde, jag såg inte ut att må bra sa hon och gick och hämtade personal innan jag hann svara. Och det blev värsta pådraget, tre sköterskor kom med en bår som jag fick lägga mig på och så kördes jag iväg med alla människors ögon på mig och jag kände mig så dum. Att jag skulle få så mycket uppmärksamhet. Vadå, så farligt var det väl inte. Jag klarar mig själv. Jag fick ligga med fötterna högt över huvudet, med en sköterska som satt med mig hela tiden och en annan som sprang efter saft och mina väskor. När sköterskan försökte fläkta mig med en solfjäder haremstyle så fick det vara nog, jag sa till, allt kändes så överdivet. Så sjuk var jag väl inte.
Jag hade fått akut blodtrycksfall, berättade sköterskan. Marie hette hon. Eftersom jag i vanliga fall har helt normalt blodtryck, så berodde detta blodtrycksfall antagligen på vätskebrist. Trots att jag druckit flera glas vatten innan jag åkte hemifrån. Men, det är ju sommar...
Marie satt med mig i två timmar medan blodet fick strömma från mina fötter till mitt huvud och vi pratade om utlandsresor, studier, busiga hästar, ljumma sommarnätter, sjuksköterskeyrket och Sveriges utbildningsväsende. Det var riktigt trevlig. Mitt illamående försvann nästan direkt efter att jag fick lägga mig på båren, men mitt blodtryck tog bevisligen mycket längre tid på sig att stabiliseras.
När jag sent omsider kom därifrån hade jag, trots mattheten, fått tillbaka lite av gnistan som nästan omärkligt runnit ur mig under det senaste året. Kanske skulle jag ta och bli sjuksköterska, eller till och med läkare? Jag har nästan bestämt mig för att jag ska ansöka om att få vara med i ett utbytesprogram med Indien med inrikting på mänskilga rättigheter och jämställdhet och åka till Indien i januari i tre månader. Och fylld av den där känslan som kontakt med en total främling kan ge, samhörigheten, insikten om att vi är nog inte så olika ändå.

tidsuppfattning

Är det inte konstigt? Det är 2007 och jag är nitton. Jag tänker fortfarande att en film som är gjord eller en bok som är skriven efter 2000 är rätt ny. Men herregud, milennieskiftet var för sju år sen. Det var för sju år sen som jag stod på Sea Cliffs parkering och såg på fjuttiga fyrverkerier och försökte få eld på jättetomteblossen som den genomfuktiga tanzanialuften gjort nästintill oanvändbara. I åttan kanske, eller var det i nian, så gjorde vi egna tomtebloss med Eila i kemin och de var också svåra att tända på för de var svåra att få tillräckligt tunna. Men det gick. Och det var 2003 och det var ju jättelänge sen.

Det gäller att lära sig att vara. Det är inte så svårt, egentligen. Det är bara att ... vara. Att hitta någonsorts jämviktspunkt i sig där kropp och själ möts och så känner man att man finns.
Sen ska man börja göra saker, utan att tappa bort varat. Det däremot kan visa sig vara mycket svårare. För mig, nu, jag tyckts helt oförmögen. När jag inte har någon som säger åt mig vad jag ska göra, sitter jag uppe om nätterna och känner mig vilsen. Och så hux flux har jag glömt att jag finns och flyter runt i något mittemellantillstånd som inte är det minsta spännande kan jag säga.
Att hitta det där varat. Att sen ha kvar det, samtidigt som man gör saker. Det kräver simultankapacitet. Och jag måste öva.

att lära känna en stad V: Andnöd i Duvbo

Senast var jag i Talludden och Gåshaga. Då är det väl inte så långsökt att nästa gång åka till Duvbo. Det visade sig vara en mysig och lugn liten förort. Jag stötte dock inte på några duvor, men däremot fick jag nöjet att fotografera flera fina portar...

149813-262
Så mycket till centrum fanns inte. Istället gick en mycket trafikerad väg igenom hela
Duvbo, som dess artär eller något liknande, ni fattar...


149813-263
Det var varmt och kvavt och alldeles vindstilla.
Inte så svårt att förstå då att duvboborna låg och
solade vid tegeltornet


149813-264
Duvbo bestod av många söta små lamellhus och
de vackra portarna tyder på att det är byggt innan
sjuttiotalet och miljonprojektet. Men om jag ska vara
ärlig så måste jag erkänna att jag glömt det mesta
jag borde ha lärt mig under statsplaneringstemat.
Jag är fortfarande fascinerad av olika sorters hus dock
- det kanske märks på mina fortsatta upptäcktsfärder...


149813-265
Det fanns många sånahär funkisvillor också, ett mycket lummigt och mysigt område
längsmed en kringelkrokig väg. Här hade de, som man säger, tagit hänsyn till den
ursprungliga terrängen och inte sprängt och hållt på, så som de gjorde med de stora
miljonprogramsområdena längre ut på blå linjen


149813-266
Luften stod verkligen still. Jag orkade inte gå så länge,
jag hade klätt på mig för den kyliga dag som det enligt
väderleksrapporten skulle bli. Men portarna, dem tyckte
jag ändå om.


149813-267
Sånahär hade min mormor i sin trädgård. De blommar nog där i år också, men hon är inte
där för att ta hand om dem. Jag ska nog dit snart dock, mamma går på semester i slutet av
veckan och hon vill ha med mig till Finland. Vi får se hur det blir


Det finns fler foton i min bilddagbok.

en bok utöver det vanliga

Jag läser en ytterst finurlig bok. Jag plockade lite förstrött i pappas bokhylla för skönlitteratur och föll för en liten tunn pocket. Jag drog ut den. Författaren var Juan Manuel de Prada och den hette Fittor. Ja, då var jag ju bara tvungen att läsa den.
Den är mycket roande. Små historier om olika sorters fittor. Jag sitter på tunnelbanan och skrattar.

Och nu har jag köpt min dator. Till slut fick jag bestämma mig själv, eftersom folks råd alla ledde åt olika håll. Vi får se vad det blir...

framtiden?

Jag läste Bodil Malmstens blogg. Jag kom över dethär:

Citat ur Don DeLillos Falling Man.
"Some people are lucky. They become who they´re supposed to be."

Och jag har faktiskt tänkt på det där ganska mycket, efter studenten kanske eller tillochmed tidigare. Det där med att bli något. Ända sen jag gick ut sexan på International School of Tanganyika och min klasslärare skrev You are the most amazing young woman I have met in awhile. Bright, beautiful, and so strong willed it seems that there is nothing that you cannot accomplish! i min year book, har människor i min omgivning förutspått mig en ljus och betydelsefull framtid. Vad är det de ser i mig som jag inte ser? Jag har svårt att se någon framtid över huvud taget. Inte som att jag bara skulle lida av hemskt dåligt självförtroende eller så, men det känns som att jag förlorat förmågan att åstadkomma något överhuvudtaget. Och den förutspådda ljusa framtiden gör det så svårt för mig att avgöra, den säger åt mig att jag måste trots att jag känner att jag inte kan och om jag lyckas kommer de bara säga "vad var det jag sa", men om jag inte blir det där stora, då blir jag ett såntdär pinsamt one-hit-wonder som alla är besvikna på.
Så känns det.

- - -

Jag känner mig lite som Emma i Jane Austens roman med samma namn. Alla ser upp till henne, men just därför, allas tro på henne, all beundran, gör att det i slutändan är hon som gör de största felen, hon som gjort bort sig, hon som behöver vägledning. Skillnaden är väl att jag inte har någon Mr Knightley som kan skrika på mig när jag gör fel, är för självgod, lyssnar för mycket på människors syn på mig.
Balansgången mellan högmod och avgrunden är hårfin.