[under uppförande]

Jag är trött men jag skriver och skriver och skriver och det går inte att komma undan, jag måste, för om jag inte så kommer jag att glömma bort just den där perfekta formuleringen och sen kommer jag att gå runt och gräma mig i dagar.
Det är mitt liv just nu. Det är allt jag har plats för. Allting annat som jag försummar får helt enkelt ha överseende.

Det är så vackert när snön faller över Årstaviken.

- - -

Jag jobbar heldag idag. Receptionerar. Klockan åtta kom frukten. Halv nio var bananerna slut. Jag har lärt mig att på det här kontoret är detta avlånga, gula bär hårdvaluta.
Ute har snöandet gått över i att dugga.

Och snön, den bara fortsätter att falla.

Men jag läser inte bara lättläst och avslappnande. För att stilla mitt samvete, tuggar jag även i mig mer seriös litteratur, nobelpristagare och klassiker. För att det känns som att jag borde. För att jag vill veta vad jag pratar om när jag påstår att det där med litteratur har jag åtminstone lite koll på.

Idag läste jag därför ut Stäppvargen av Hermann Hesse, en annan av dessa intellektuella, stora män. Det var en såndär bok som jag tvingade mig igenom mest för att det kändes som att jag måste, ända fram till de sista femtio sidorna. Då öppnade den sig plötsligt och växte ut i något fascinerande, komplex samhälls- och kulturkritik, Hesse visar hur snål den elitistiska finkultursfär är som jag trott att han själv tillhörde. Han slår ett slag för glädjen och skrattet. Trots att den skrevs för åttio år sen, känns den fortfarande som ett slag i skallen.
Stäppvargen, eller Harry Haller om du så vill, säger:
- Det här är också bra, mycket bra, sade han, hör på den här meningen: "Man borde vara stolt över smärtan - varje smärta är en påminnelse om vår höga bestämmelse." Fint! Åttio år före Nietzsche! Men det var inte den saken jag menade, vänta - här har jag det - alltså: "De flesta människor vilja icke simma, förrän de kunna det." Är det inte skarpsinnigt? Naturligvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han.

Men ändå. Någonstans tycker jag inte att det ska behöva ta tvåhundra sidor innan en bok blir bra. Och jag har läst alldeles för många böcker av intellektuella stora män, jag börjar få konstiga idéer, plötsligt får jag för mig att tänka på mig själv som en av alla dessa vackra, livliga och unga kvinnor som finns i överflöd i litteraturen, kvinnorna vars uppgift är att väcka de äldre, intellektuella männen från sin analyserande slummer och ta ut dem i världen igen, göra dem till ynglingar, men som själva inte har någon röst. Även de kvinnor som bokstavligen beskrivs som intelligenta, få aldrig utnyttja denna förmåga mer än som något attraktivt, objektifierat, för mannen att beundra men aldrig lyssna på.
Jag finns inte till här, på denna jord, för att väcka någon mans livslust igen, jag är inte Naturen som ska komma och ge färg åt mannens Kultur (läs Nina Björks Sireners sång!). Jag är här för min egen skull och nu har jag läst alldeles för många böcker av alldeles för stora män. Nu har det blivit dags för lite annan hjärntvättning.

Det är lustigt, det där med lukterna. Jag träffade min moster Kaarina i torsdags och hon lånade min penna för att skriva ner en hemsideadress åt mig, och fortfarande luktar den som hon. Den där Kaarina-lukten, som jag vuxit upp med, associerad med äventyr, galenskaper och kaos. Trots att jag använt pennan mycket sen i torsdags, skrivit åtminstone ett tiotal sidor i anteckningsboken. Lukten är fortfarande stark.
Det är lustigt, därför att olika lukter tycks vara olika enträgna. Som om även en människas lukt hade en personlighet. I somras skrev jag en text, där jag i en bit av en personbeskrivning skrev: "Men han hade varma händer. Ibland när han kom hem luktade de desinfektionsmedel, ni vet, sån som läkaren alltid smörjer in händerna med innan han börjar undersökningen. Han hade en egen lukt också, det hade han faktiskt, men det var som att den var så flyktig och upplöslig med luften att den bara kändes om man stod riktigt riktigt nära." Jag tänker inte så mycket när jag skriver, ibland lägger jag bara till saker när det känns som att här behövs det något. Jag är inte så sällan osäker på ifall det jag skriver verkligen kan vara sant. Men den där upplösligheten, den har jag fått erfara i efterhand. Martins lukt satt bara i ett par timmar, sen tonades den ut tills den bara gick att inbilla sig. Ganska ironiskt, faktiskt, såhär med facit i hand.
Ibland när mamma är på sina jobbresor, kan jag lägga mig under hennes täcken eller använda hennes halsdukar. Då känner jag mig inte lika ensam. Hennes lukt är inte alls lika stark som Kaarinas, den tränger sig inte på, men den sitter i. Hon kan gott vara borta i tre veckor utan att lukten gått ur hennes lakan och bytts ut mot min egen. Och det är väl den yttersta trygghetskänslan för de flesta, något som etsat sig fast längst in i hjärnan redan under spädbarnets första andetag. Lukten av mamma.

Och jag kan undra ibland, hur min lukt beter sig. Det är svårt att veta. Jag får väl fråga någon som känner mig.
Pennan ligger på bordet och jag kan ändå känna Kaarina. Mina lakan luktar Jonatan. Han har legat på min säng idag och berättat om saker han insett medan han mediterat. Han har planer på att åka till Holland och vet inte hur länge han ska bara borta, förmodligen kommer jag inte träffa min käraste kusin förrän när jag kommer hem igen i sommar. Om ens då. Hur länge kommer hans lukt sitta kvar i lakanen, tro?

Och det bara snöar och snöar. Sakta singlar ner. Det är så vackert. Nu är det vinter.

Min lillebror Aron är sex år gammal. Han går på sexårsverksamhet nu. På fritids är det pokémonkort som gäller. Och som den engagerade storasyster jag är frågade jag honom vad pokémonsamlandet går ut på, nu såhär när jag ändå är barnvakt. Han förklarade att man byter dem sinsemellan, och sen spelar man mot varandra. Vad jag förstod är det i princip bestämt i förväg vem som kommer att vinna en match, eftersom det som avgör är vilka värden som står på ens kort. Det handlar inte om skicklighet, utan om resurser. Aron sa att det finns många på fritids som har fler kort än han, så han brukar inte vinna så ofta.
Förlåt mig för min konservativa attityd, men jag tycker att det är sjukt. Detta, att barn hänger upp sina liv på svindyra papperslappar med tryck på. Herregud, det gör ju barnen spelberoende redan vid sex års ålder. Kan det verkligen vara bra?

Att jag skriver nu, regelbundet, varje dag, nya kapitel tillkommer och jag går runt och pratar med karaktärerna i mitt huvud, fyra projekt är det samtidigt och jag kan inte hantera det. Det har glidit mig ur händerna. Att jag måste gräva upp allting, alla gamla känslor, tankarna, tala för motstridigheter till gränsen mot schizofreni. En normal människa skulle sublimera, förtränga, supa bort allting, det skulle vara det hälsosamma, känna en sak åt gången. Men inte jag. Jag lägger upp allting på bordet på samma gång och så sitter jag där med hjärtat dunkande utanpå den vita receptionistskjortan, det blir stora blodfläckar.
Jag ser spöken. Överallt, på tunnelbanan människor som ger mig andnöd. Jag är beredd, jämt, varsomhelst dyker fantombilderna upp och jag tänker att om tåget kommer nu så hoppar jag ner på spåret, stiger rakt ut i gatan. Och allting för att kunna omvandla det till ord när jag sätter mig ner med anteckningsboken.
Om det hade tänkt fortsätta såhär länge till, så kommer jag väl försvinna i ett nervöst sammanbrott. För sluta skriva kan jag inte.

Företaget där jag lunchvickar som receptionist är franskägt. Alltså är många som jobbar här fransmän eller fransyskor, och även de som inte är det pratar franska mer eller mindre. De som pratar det mindre får hit privatlärare från franska institutet över lunchen.
Alltså hör jag en hel del franska runtomkring mig medan jag svarar i telefonen och frankerar post. Och jag pluggade ju ändå franska i sex år, lite har fastnat, jag förstår ett par ord här och där. Men ändå, sex år, man tycker ju att jag borde vara lite bättre än så. Jag var faktiskt ambitiös, i högstadiet var franska ett av mina favoritämnen. Men ändå. Franska är ett svårt språk.
Till skillnad från spanskan. För tre månader sen kunde jag knappt tio ord. Idag sitter jag på tunnelbanan och kan snappa upp hela meningar och förstå sammanhang när två unga män sitter bakom mig och samspråkar på spanska. Sen tappar jag självklart bort mig igen, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur det ska gå när jag, i egenskap av att vara den med störst spanskakunskaper, ska ansvara för vår transportering från Lima till La Paz (Natalia, den äkta bolivianen i ressällskapet, åker före oss och kommer att möta oss på busstationen i La Paz). Men i alla fall, jag känner mig mer säker på spanskan än vad jag någonsin gjorde på franskan. Efter tre månader, jämfört med franskans sex år. (Nu läser jag iförsej en intensivkurs som motsvarar två års gymnasiestudier på en termin. Men språk är sånt som nöts in, det kan inte bara vara intensiteten på kursen som räknas.)

Franska är ett omständigt språk. Se bara på hur de formulerar den användbara meningen Jag vet inte:
Je ne sais pas.
På spanska heter det:
No sé.
Och för att blanda in de andra språken jag kan, finska:
En tiedä och engelska:
I don't know.
Man kan göra det lätt för sig, och man kan göra det svårt för sig. Spanskan gör det lätt för sig. Franskan gör det mycket svårt för sig.

Månen lyser från himlen som en apelsinklyfta på sniskan. Vattenpölarna har fryst i modernistiska mönster hela vägen ifrån tunnelbanan. Asfalten glittrar. Det är nog dags att plocka fram skepparjackan nu.

Lukten av nydiskat porslin. När man precis öppnat diskmaskinen och den där subtila doftpusten av ånga och renhet slår emot en. Jag älskar den.
Vi har ingen diskmaskin hemma, jag har ingen erfarenhet, men på jobbet är det min uppgift att ladda och tömma diskmaskinerna efter lunch, så jag har fått lära mig. För de högutbildade ekonomi-, IT- och personalvetarmänniskorna och vilka andra utbildningar de nu kan ha på kontoret, de vet självklart inte hur man gör. Det är alldeles för avancerat för deras upptagna huvuden att ens sätta in en kopp i diskmaskinen istället för att bara lämna dem i högar på diskbänken.
Men jag har inget emot att ta på mig detta ansvar. Jag älskar doften av nydiskat porslin.

Igår gjorde jag något riktigt vilt. Jag låg uppe till klockan tre på morgonen och läste. Jag har varit ledig idag, men ni vet, det finns alltid en miljon saker som ska göras, tvättstugan var bokad och spanskaglosor skulle tryckas in i huvudet. Och ändå låg jag uppe halva natten och slukade kapitel efter kapitel i min bok. Jag har gått runt och varit trött hela dagen, tvätten är tvättad och glosorna inlärda, men tyngden ligger över ögonlocken hela tiden.
Det var en engelsk sak, boken som jag låg och läste. En såndär ungdomsroman som jag ibland får för mig att låna på biblioteket av ren lättja. Om en sjuttonårig tjej med något mörkt som ligger och lurar i det förflutna. Det är något så självklart över språket i dessa böcker, det är alltid likadant, jag kan inte skilja dem åt. Jag tycker om engelska. Och det är så skönt, på något sätt, att veta exakt vad som kommer att hända. Efter första kapitlet vet jag. Macys pappa dog, men hon tillåter sig inte att sörja utan är kontrollerad och försöker vara perfekt. Så kommer hon i kontakt med ett gäng nya människor, däribland den undersköna yngligen Wes, och så börjar hon långsamt att släppa på den där kontrollen, inse att allting inte alltid måste vara perfekt, hon börjar leva. Men så händer något larvigt, ett missförstånd, som gör att hon för en kort period går tillbaka till sitt gamla liv, tills hon i den stora finalen inser att hon är kär i Wes och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Typ. Och exakt så gick det. Fast utan att någonsin bli sådär överdrivet sliskigt som bara får en att vilja spy. Utan bara sött. Som en liten paus från vardagen.
Så det var det värt. Denna trötthet, för att för en natt få tro på det där med lyckliga slut.

Det snöar. Stora, blöta flingor som faller så tätt att ögonen går i kors. De smälter så fort de når marken, men ändå. Det är en början. Och en bra söndag.

Jag läste ut Hey Dolly. Känslostormarna, alltså. Den är så rolig, underbart vulgär och igenkänningsfaktorn är nästan läskigt hög. Det skulle kunna vara jag, bortsett från att jag inte röker, super eller har sex med män från klubbar. Och jag idealiserar inte nerdrogade rockstjärnor. Men tankegångarna. Och i samma andetag blir jag så ohyggligt avundsjuk, varför kan jag inte skriva sådär roligt, varför lyckas jag bara med allvarligheter och sentimentalitet.
Men samtidigt slår det ju mig att den här boken har blivit upplyft till skyarna, vilket måste innebära att väldigt många andra också känt igen sig i den, och då känner jag mig direkt lite skeptisk. Lite litteraturprostituerad. Fast så ska man ju inte tänka, bli inte så jävla alternativ Katja det är äckligt. Beatles och Bob Dylan har skrivit sina låtar till mig personligen och jag älskar Hey Dolly. Och det står jag för. Punkt.

För övrigt har jag varit och gett blod idag. Den förvirrade sköterskan som skulle sticka hål på mig misslyckades med vänster armveck och misslyckades nästan med höger armveck också, hon sa att det var för att jag styrketränar (om nu friskis&svettis-gympa till schlager kan räknas), blodkärlen blir hårdare då.
Nu har jag ont i båda armvecken, det har jag aldrig fått förut, i höger har jag så ont att jag knappt kan böja armbågen så att jag kan röra mitt eget ansikte. Är det så för alla tränande människor som ger blod? Men jag fick i alla fall två koppar till till min lilla samling.
Det kommer att dröja mer än ett år innan jag får ge blod igen.

Igår läste jag ut tegelstenen som jag tragglat med i två veckor, så när jag slutat jobbet idag kunde jag inte låta bli att ramla in på Hornstulls bibliotek. Och alltså, egentligen borde jag portas från alla bibliotek i stan, jag gick därifrån med fyra böcker i ryggsäcken, men eftersom de inte hade den bok som jag egentligen letade efter, åkte jag direkt vidare till Skarpnäcks bibliotek och lånade två böcker till. När ska jag ha tid att läsa alla dessa böcker? Jag kan helt enkelt inte hålla fingrarna i styr.

En av böckerna jag lånade var Amanda Svenssons Hey Dolly. Den kom ut tidigare i år, Amanda Svensson är ett år äldre än mig. Det ger mig ångest. Jag är inte generös. Jag försöker verkligen, jag vill, men jag kan inte. Jag kan inte låta bli att vända allting mot mig själv. Jag har svårt att läsa unga debutanter. Hey Dolly togs emot med öppna armar av hela Sverige.
Själv bearbetar jag text. Ena stunden är jag euforisk, orden strömmar ur mig, nästa kilar sig tvivlet fast i mina tankar och allting känns bara fel. Jag vill bara gömma mig.
Men jag ska kämpa emot. Om det är något jag kan, så är det att utmana mig själv. Jag ska sätta mig ner och läsa Hey Dolly från pärm till pärm och jag ska njuta hela läsningen igenom. Jag ska inte vara avundsjuk.

Egentligen har jag ganska många anledningar att skriva, jag borde. Men jag kan inte fokusera. Orden liksom glider ifrån mig. Jag vet inte hur jag ska formulera det, att jag varit på teater med Marie idag tillexempel, i Skärholmen och sett Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger gud, en sådär härligt khemiriansk pjäs, rolig och inte det minsta trygg, att den var smart och snygg precis som dess ursprung, att jag skulle vilja skriva mycket mer om Jonas Hassen Khemiri, att jag redan har skrivit så mycket om honom här att det nästan är pinsamt. Att jag tappade mina alpackavristvärmare på vägen när jag sprang till tunnelbanan innan pjäsen och att jag sen när jag kom hem hittade dem hängande på stängslet som omgärdar arbetsplatsen som numera är Brandparken, att jag skulle vilja skriva mer om hur underbara människor kan vara ändå, för jag tycker verkligen om de här vristvärmarna, jag har på mig dem jämt, jag stickade dem kring min artonde födelsedag och att ingen bara tog dem, utan hängde upp dem så att jag lättare kunde hitta dem. Att jag läste ut Snö av Orhan Pamuk alldeles nyss och hur jag inte vet hur jag ska förstå den, att jag nästan äcklas av litteraturens mäns inställning till förälskelser och "vackra, intelligenta kvinnor", att även deras intelligens blir objektifierad i de manliga karaktärernas kärlek. Hur det börjar bråka med min egen självbild.

Men jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska göra. Så jag lyssnar på Billie Holiday och hoppas att morgondagen blir ordrikare.

Spanska är allt ett bra vackert språk ändå.
Smaka på ordet niebla. Känn hur fint det ligger i munnen.
Det betyder dimma.

Igår blev jag klar med en ny mössa. Sätt mig med ett par stickor och lite garn i händerna och jag producerar garanterat något lustigt. Varje plagg blir tokigare än det förra. Jag kan helt enkelt inte hålla mig i skinnet. Mönster och färger, inget lyckas jag hålla innanför ramen.
När jag kom till jobbet idag sa Maria att jag såg så söt ut i min mössa, som en blåbärspojke ur Putte i blåbärsskogen. Jag blev riktigt glad. Men är det verkligen det intrycket man vill ge som ambitiös, tjugoårig kvinna?

Den ordinarie receptionisten på mitt jobb, Maria, förlovade sig i helgen. Inte för att jag på något sätt skulle vilja förlova mig också, jag var ju elva kanske när jag bestämde mig för att jag aldrig ska gifta mig eftersom jag inte tror på evig kärlek, men det verkade så spännande. Hon var så glad. Det är en sådär stor grej som verkligen sätter spår i ens liv. Ett åtagande av stora proportioner. Det tilltalar mig. Ansvar och hängivenhet är något som alltid har känts bra för mig, men just nu vet jag inte riktigt vart jag ska, och då är det svårt att ge sig in i något så stort och helhjärtat.
Men jag ska ju åka till Bolivia i ett halvår. Det borde väl kunna räknas. Jag är livrädd, jag har inte varit utanför Europa på åtta år, bortsett från när jag var i New York 2004, men det räknas inte, New York är mer som en europeisk storstad än något annat. Det känns som att jag beger mig in i något som jag inte alls har koll på. Tur att jag har Natalia, Cecila, Jonna och Edvard att dela paniken med.

Idag fick jag prata finska på jobbet. Det kändes bra, som om jag kom med spetskompetens till företaget. Jag är ingen dussinarbetare, jag kan minsann finska.
Och det är något med den totala gråheten i världen idag som fascinerar mig. Det pratar man om med kollegorna, hur jobbigt det är nu om hösten och hur svårt det är att komma upp på mornarna. Men alltså, jag känner mig lite falsk när jag står där och håller med. På väg över Liljeholmsbron slog Liljeholmsvikens stålgrå spegling av himlen andan ur mig. Nej, ska jag vara ärlig kan jag inte beklaga mig. Jag älskar hösten också. Världen blir som svartvita fotografier - och svartvitt är det nästintill omöjligt att misslyckas med.

Jag har lyssnat mycket på Frida Hyvönen den senaste veckan. Det är såndär musik som får mig att på skämt önska att jag hade fortsatt ta pianolektioner. Och hennes texter också, hon sjunger så vackert om saker som det faktiskt känns värt att lyssna på. I Came a storm sjunger hon

You read it in the paper and you see it on TV
You learn to measure how good and bad you can be
In this world the colour of faith might be blindness

Och ikväll hittade jag nytt av Ben Folds. Kanske världens galnaste pianist. En favorit från när jag var femton - och han är fan lika bra fortfarande. If there is a god, he is laughing at us and our football team.

Så fort jag blir medveten om att jag skriver, kan jag inte skriva längre.

Jag läser Snö av Orhan Pamuk just nu. I samband med nobelpristillkännagivandena varje år tänker jag att jag borde läsa fler nobelpristagare, men i år har jag verkligen tagit tag i det.
Det är otroligt mycket stoff i boken. Jag förstår inte hur Pamuk lyckas hålla ordning på så många trådar samtidigt. Och huvudkaraktären, Ka, får såna stora insikter hela tiden, han är så dramatisk:

Han visste nu att den största lyckan i livet var att få famna en vacker, intelligent kvinna och sitta i ett hörn och skriva dikter.

Över lag är det en berättelse för mig, jag läser för handlingens skull, för att det känns som att jag borde. Inte för att jag skulle känna igen mig så mycket. Ka är för mycket, på något sätt, för gammal kanske och för poetisk. Men så kommer, insprängt i allt, stycken som gör det hela värt det ändå:

Vilken var skillnaden mellan kärlek och väntanskval? Precis som kärleken började väntanskvalen någonstans i mellangärdets muskler men spred sig snart till bröstet, höfterna och pannan, invaderade hela kroppen med sin förlamande kraft. Medan han stod där och lyssnade efter ljud från andra håll i huset försökte han gissa vad Ipek höll på med. Han såg en kvinna nere på gatan, och även om hon inte alls liknade Ipek trodde han att det måste vara hon. Så vacker snön var när den kom dalande från himlen!

Det här med språken. Varför studerar jag spanska egentligen? Jag har fått för mig att det är coolt att vara mångspråkig. Att det skulle kunna bli mitt typ partytrick. Femspråkig skulle jag vilja vara.
Men egentligen, i denna internationella värld, allting sker ändå på engelska, risken är att det är bortkastade ansträngningar. För det är så jävla jobbigt. Hur blir världen bättre av att jag vet vad kelsjuk är på spanska? (Det fonetiskt vackra ordet cariñoso råkar ha denna vemodigt vackra innebörd.) Hur kan jag, rent filosofiskt, rättfärdiga mina språkstudier? Jag känner att mina slutledningar börjar bli oförlåtligt ovälgrundade. Jag borde läsa filosofi istället. (Bara för att inse att det är ännu mindre rättfärdigat i ett globalt perspektiv. Skit!)

Men idag över middagen pratade jag spanska med min mamma i en halvtimme minst. Och det var inte bara för själva konversationens skull, jag berättade saker för mamma som hon inte visste, ni vet, ett såntdär vanligt middagssamtal - vad ska du göra i helgen? jag vill testa ett nytt recept på söndag, har du några önskemål? maten är klar! Trots bristen på logik, kändes det som att åtminstone min värld blev lite bättre av att jag fick testa mina spanskaben, och höll mig upprätt, om än lite vingligt.

Sista tunnelbanan från Sätra. Sista tunnelbanan från Slussen mot Farsta strand. Sista tunnelbanan från Gullmarsplan till Skarpnäck.
Hur hamnade jag här? Tröttheten. Hur ödsliga stationerna är, det är en helt annan värld. Klockan halv nio i morse, egentligen igår, var varenda sittplats upptagen i tåget, en man stod på Skanstull och spelade gitarr när jag gick förbi. Nu en helt annan värld.
Hur intrycken förändras av människorna som befolkar dem. Att stationerna som jag passerat nästan varje dag i tretton år kan kännas främmande.
Det skulle vara svindlande, om jag inte vore så trött.

Jag har morgonsol i mitt rum. För varje dag finns det en viss tid, då den uppgående solen lyser rakt in genom mina fönster och det hjälper inte trots att jag har både persienner och gardiner, rummet lyses upp av ett gult sken och jag vaknar. Just idag var den tiden 8:38. Jag vet att jag borde sova mer, jag kom hem vid tre igår, jag måste - men jag kan inte. När solen väl väckt mig är det omöjligt att somna om.
Så jag dricker iste istället och ser på Grey's Anatomy.