[under uppförande]

Igår gjorde jag något riktigt vilt. Jag låg uppe till klockan tre på morgonen och läste. Jag har varit ledig idag, men ni vet, det finns alltid en miljon saker som ska göras, tvättstugan var bokad och spanskaglosor skulle tryckas in i huvudet. Och ändå låg jag uppe halva natten och slukade kapitel efter kapitel i min bok. Jag har gått runt och varit trött hela dagen, tvätten är tvättad och glosorna inlärda, men tyngden ligger över ögonlocken hela tiden.
Det var en engelsk sak, boken som jag låg och läste. En såndär ungdomsroman som jag ibland får för mig att låna på biblioteket av ren lättja. Om en sjuttonårig tjej med något mörkt som ligger och lurar i det förflutna. Det är något så självklart över språket i dessa böcker, det är alltid likadant, jag kan inte skilja dem åt. Jag tycker om engelska. Och det är så skönt, på något sätt, att veta exakt vad som kommer att hända. Efter första kapitlet vet jag. Macys pappa dog, men hon tillåter sig inte att sörja utan är kontrollerad och försöker vara perfekt. Så kommer hon i kontakt med ett gäng nya människor, däribland den undersköna yngligen Wes, och så börjar hon långsamt att släppa på den där kontrollen, inse att allting inte alltid måste vara perfekt, hon börjar leva. Men så händer något larvigt, ett missförstånd, som gör att hon för en kort period går tillbaka till sitt gamla liv, tills hon i den stora finalen inser att hon är kär i Wes och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Typ. Och exakt så gick det. Fast utan att någonsin bli sådär överdrivet sliskigt som bara får en att vilja spy. Utan bara sött. Som en liten paus från vardagen.
Så det var det värt. Denna trötthet, för att för en natt få tro på det där med lyckliga slut.