[under uppförande]

Jag har haft tankar snurrande i huvudet ett tag nu, men inte kommit mig för att skriva ner dem. Och snart börjar universitetet och resten av vardagen och jag kommer få annat att skriva om, så jag känner att jag vill få ner det jag tänkt på, även om jag inte orkar göra något utvecklat av det. Så jag skriver en plus- och minuslista:

[ - ] Häromveckan pratade jag med en person ur mina föräldrars generation, vi pratade om yrken och framtiden och jag sa att dessa sommarjobb som jag har haft genom åren har fått mig att inse att det viktigaste för mig i ett jobb är att jag känner att det är meningsfullt, att jag gör skillnad. Pengar och prestige är inte alls speciellt viktigt. Och då sa hon att det är ganska typiskt för en person i min generation, att vi har det valet. Att det inte var så länge sen som de flesta jobbade med vad som helst bara för att överleva, för pengarna. Hon hade den där tonen, ordvalet, som fick mig att känna mig bortskämd. Som att hon ville sätta mig på plats.
Och jag satt där och kände mig bortskämd och överpriviligerad, tills jag blev arg och tänkte att var det inte det som alla de där människorna strävade efter? Välfärdsstaten, folkhemmet, utvecklingen, var inte målet med den att barnen till slut skulle kunna välja sina liv själva? Kunna jobba med någonting som de verkligen trivs med, och inte bara ett medel för överlevnad? Det är i alla fall min uppfattning, och jag tänker inte bli skuldbelagd för de privilegier jag föddes in i. Det är ju inte som att jag planerar att slösa bort dem till ingen annans nytta än min egen. Jag ska plugga geografi. Värre yrkesval finns.
Den svenska skulden. Den gör mig så arg.

[ - ] För någon vecka sen såg jag sista avsnittet av tredje säsongen av Heroes, och jag bara - VAFAN. Claire träffar en ny söt pojke i varje säsong, och ALLTID försvinner de utan kommentar. Claires homecomingdate i sin hemstad innan allting hunnit börja, den vackra flygande killen som faktiskt får en ganska viktig roll, vad hände med honom? Inte ett knyst i säsong tre, nej, för då dyker den gälförsedda serienörden upp. Lammkött alla tre. Men inte får de stanna kvar. De försvinner, utan kommentar. Inte ens Claire märker det. Fan vad jag stör mig på Claire.

[ + ] Entourage. Jag vet inte vad det säger om mig egentligen, den här fascinationen jag känner för det förmodade kändislivet i Los Angeles, men ja. Jag älskar Entourage. Det är så härligt avslappnande och smaklöst att det blir okej.

[ + ] Mamma kom hem från Finland i lördags. Och trots att det första hon gjorde var att påpeka hur mycket prylar som ligger där det traditionellt sett inte bör ligga saker i mitt rum, så är jag ändå mest glad över att hon är hemma igen. Det är skönt att ha någon i lägenheten, att ha någon att prata med i förbigående sådär, att det finns någon att laga mat till, att ha lite marginaler med hushållskassan (jag kan äta ost igen!). Lite ensamboende är trevligt ibland, men helst har jag sällskap. Jag finner mänsklig närvaro mycket mer motiverande.

[ + ] På onsdag börjar kören, och gud vad jag ser fram emot det! Jag har saknat uppvärmningarna och partiturerna, och Markuskyrkans fantastiska tegelväggar. Och idag ringde jag Stockholms ridhus och nästan ännu mer än kören ser jag fram emot att ridskoleterminen sätter igång. De hade en plats ledig i min gamla hoppgrupp på lördag och jag kan knappt bärga mig.

[ ? ] Geografi!? Hur kom jag fram till det? Vet jag ens vad det är? Vad har jag gett mig in på?
Om en vecka börjar universitetet och jag har plötsligt fått kalla fötter.

Skrivet i anteckningsboken femte november 2008:
Det är som ett hån varje gång den kommer. Menstruationsvärken. Den säger: "Gå du runt och tro att du är jämställd, att du kan åstadkomma lika mycket, gör det. Men glöm aldrig vad du egentligen är till för. Glöm aldrig det du försakar, valet som de aldrig kommer att behöva göra." Alltid de där två dagarna av inälvsrivande kramper och illamående, ytterligare fyra av svullnad och konstiga lukter. De kommer alltid att ha det försprånget.

Och jag förstår inte varför jag inte skrev in det på bloggen då, i november. Kanske tyckte jag att det var för mycket mensfeminist över det. Men fan, jag måste sluta försöka vara någon androgyn intellektuell icke-människa som gör sitt yttersta för att passa in i den mansdominerade heterofinkulturen.
Idag skulle jag vilja tillägga PMS till texten från november. Premenstruellt syndrom. Ännu ett av krokbenen i ett system som värderar känslomässighet och tillfällig labilitet som en enorm svaghet.

Men ni ska veta att jag inte tänker låta det bryta ner mig. Jag ska bli hjälte när jag blir stor. Jag ska plugga geografi för att kunna bli en stoppkloss för utvecklingen som sakta håller på att bryta ner vår jord. Och jag ska skriva, skriva, skriva för att ta mig in under huden på vår stagnerade kultur.

Nu har jag läst lite. Protesterna mot den nya lagen som tillåter ökad exploatering av peruanska Amazonas har inte alls tagit ett liv. För en vecka sen dog TRETTIOFYRA personer i sammanstötningar mellan demonstranter och polis i Amazonas-området. Förmodligen var strejken i Cusco en del av samma protester, för enligt DN har protesterna pågått i två månader. (De protesterna var det ju mycket svårt att hitta information om över huvud taget, både på engelska och spanska, för att inte tala om svenska.) Mest är det urbefolkningen som demomstrerat, men i torsdags hölls stöddemonstrationer i många andiska städer, bland andra alla som jag åkte igenom på resan hit - Puno, Arequipa, Ica och Lima.
Jag förstår varför pappa ringde mig igår morse. Om något från Peru skrivs om i svenska tidningar, då är det allvarliga grejer. Men själv har jag faktiskt inte märkt någonting. Kanske är det för att det är lördag, och för att jag nu är i Miraflores, den rikaste delen av Lima. Loki ligger vid en rondell, varom även en park, McDonald's, Burger King och Pizza Hut ligger. Det känns inte som att vara i Sydamerika. (I Bolivia finns det inte någon McDonald's. De gick i konkurs.)

Men jag hoppas verkligen att de fortsätter protestera (dock utan fler dödsfall), för den här Alan García, Perus president, verkar inte vara så speciellt miljömedveten. Att låta kinesiska och amerikanska företag exploatera Amazonas är ju typ det dummaste man kan göra i miljösynpunkt. Amazonas är jordens lungor! Det är mycket viktigare än alla olje- och gasfyndigheter världen. Det finns andra vägar till ekonomisk utveckling än att sälja sig till utländska storföretag. (Jag har läst Latinamerikas öppna ådror av Eduardo Galeano, jag har blivit hjärntvättad). Jag hoppas verkligen att de som bestämmer i Peru lyssnar på sina medborgare. Folket här verkar vara mycket smartare än de som bestämmer.

Så här sitter jag, i Franks mörka atelje, och är lite bitter. Och nej, det är inte för att Bolivias landslag i fotboll förlorade mot Venezuela på hemmaplan. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av fotboll. Nej, det är valet till EU-parlamentet som gör mig lite låg för tillfället - och specifikt då att jag missar det. Det känns riktigt surt, jag hade tagit reda på hur allt fungerade i god tid, att rösta utomlands genom konsulatet, jag läste på partiernas hemsidor och hann få ett par raseriutbrott på hur dålig informationen var på de flesta sidor. Allt som fattades var att konsulatet skulle sätta ett datum för oss utlandssvenskar, och så skulle jag kunna utföra min medborgerliga rättighet.
Men alltså, inte ens det svenska konsulatet här i La Paz kan man lita på. Det är väl helt enkelt så att man måste ta seden dit man kommer. Jag ringde dit flera gånger, men de visste inget, och när jag åkt iväg till apparken så tog Natalia över min telefonterror, och ändå, gott folk, gick det åt skogen. Först på fredagen före måndagen/tisdagen/onsdagen då man kunde rösta fick Natalia besked, och då var det försent för min del. Jag var mitt i min volontärperiod, mitt i djungeln, jag skulle inte hinna tillbaka upp i Anderna.
Så trots alla mina ansträngningar, så missar jag EU-valet denna gång. Därför är jag bitter.

Men ni, kära medsvenskar, som är myndiga och hemma, gå och rösta! Sverige är ett litet land, internationellt sett har vi inte mycket att säga till om. Men genom att rösta i EU-parlamentsvalet och sätta vår prägel på EUs framtid, så kan även vi få en röst. Kanske försvinnande liten, men ändå. EU har tygnd. Tänk på miljön! Tänk på demokratisering och mänskliga rättigheter! Genom att rösta idag/imorgon (tidsförvirring här uppe i Anderna) kan du påverka vilken riktining EU ska ta i dessa frågor, och därigenom även resten av världen.
Så gå och rösta då för fan!

(Och om inte för något annat, så för min skull, för att jag så gärna vill, men inte kan.)

Jag håller ju på och läser Latinamerikas öppna ådror av Eduardo Galeano. Nu har jag bara åttio sidor kvar och den har fortfarande inte blivit spännande. Men gud vad intressant den är. Den visar så tydligt hur kolonialmakterna systematiskt stympade koloniernas utveckling, även efter att kolonierna blivit ”självständiga”. Och även om den är skriven i början av sjuttiotalet och alltså ganska rejält out of date, så känns den ändå fortfarande aktuell, just nu.
Jo, för vad är det som vi i väst försöker pracka på de fattigare länderna? Frihandel.
Frihandel och nyliberalism är vår tids religion och visst, det funkar fantastiskt bra för oss, som redan har en fullt utvecklad, självgående industri. Men samtidigt slår det ut de försök till industriell utveckling som skulle kunna ta de fattigare länderna ur sin fattigdom. Det gynnar oss, eftersom vi utan hinder kan exportera våra varor till de fattigare länderna, medan just dessa varor slår ut den inhemska produktionen. Vi med vår utvecklade industri har ju rår att sänka priserna, medan deras behöver lite extra (ekonomisk) kraft för att komma igång. Den är inte konkurrenskraftig än.
Dessutom tillämpar vi ju inte full frihandel, nej, vi har tullar och de blir högre ju mer förädlade produkterna är, det vill säga, råvaror är billigast att exportera för de fattigare länderna, medan förädlade produkter, som sylt istället för frukt, blir mycket dyrare att exportera. Vilket sätter ännu en käpp i hjulet för den industriella utvecklingen - så till den grad att många länder inte ens kan konkurrera med de mest basläggande produkterna från utlandet på den inhemska marknaden.
Ett strålande exempel är väl mjölken i Tanzania - den enda mjölk som fanns att köpa i affärerna var högpastöriserad från Skottland, samtidigt som det gick grupper av kor och betade i dikesrenen precis utanför mitt och mammas hus, bara en liten liten bit utanför centrala Dar es Salaam.

Galeano skriver om skillanden mellan Nord- och Latinamerika som svar på varför de bägge kontinenternas utveckling gått åt så olika håll. Båda var ju kolonier, styrda under den engelska, spanska eller portugisiska kronan, de borde ha haft samma förutsättningar. Men nej. Det fanns en stor skillnad. Latinamerika var ohyggligt rikt på naturresurser, medan Nordamerika i förhållande var mycket fattigt. Där fanns inget att exploatera, medan Latinameriak hade hur mycket som helst. Därför var England aldrig speciellt intresserad av Nordamerika, de människor som transporterades dit var bönder som började bruka jorden och brygga upp ett helt samhälle, de skapade en inhemsk marknad och började utveckla en egen industri, utan att England la sig i, de hade ju ändå ingenting att tjäna i Nordamerika. Så när Förenta staterna till slut blev självständigt, hade de en industri och ett fungerande jordbruk att bygga sitt nya land på och kunde helt och hållet klippa banden till sitt gamla moderland.

Men i Latinamerika fanns det mineraler, där fanns gummi och kaffe, där kunde man odla socker och bomull. Där fanns det mycket pengar att tjäna. De flesta människor som transporterades dit var slavar från Afrika som sattes att arbeta i plantagen och den ursprungsbefolkning som inte utrotades, stängdes helt ute från avkastningen från jorden som en gång varit deras. Kolonierna gjordes om till monokulturer för socker, bomull och kaffe, och de små försök till industriell utveckling som gjordes, kvävdes snabbt av kolonisatörerna - förädlingen av råvarorna genererade ju enorma mängder arbetstillfällen i Europa och fick den europeiska ekonomin att blomstra.
Så när de latinamerikanska länderna ett för ett blev självständigt under 1800-talet, hade de varken ett dynamiskt jordbruk eller någon industri att bygga sina nya nationer på. Monokulturerna gjorde att de inte hade något att föda sina befolkningar med och de blev beroende av import. Handelsbalansen blev helt skev och de nya staterna blev tvungna att ta lån från främst engelska banker. Detta skapade en ond cirkel där de nya latinamerikanska länderna blev beroende av de europeiska pengarna och hade inte någonting att sätta emot påtryckningarna därifrån. Europeerna kunde fortsätta att komma och ta vad de ville ha och utvecklingen stannade innan den ens hade hunnit börja.

Under den här perioden ägnade sig Förenta staterna åt rigid protektionism. Tullarna för utländska produkter var skyhög, för att gynna den inhemska industrin och göra den konkurrenskraftig. Det var något de kunde göra, till skillnad från de latinamerikanska länderna, eftersom de redan från början var såpass självförsörjande att påtryckningar utifrån inte påverkade dem nämnvärt.
Och på samma sätt hade ju England handlat under sin industriella revolution - rigid protektionism för att skydda den inhemska industrin. Och nu är både Förenta staterna och England två av de rikaste länderna i världen. Vad säger det?
Och, jag menar, titta på Sverige. Innan sossarna var vi ett av de fattigaste länderna i Europa. Men med sossarna gick vi in i vår tätt åtslutna folkhemsbubbla och nu när vi nästan hundra år senare börjar krypa ur den är vi också ett av världens rikaste länder.

Det är som att ett land, dess ekonomi och industri behöver få växa och utvecklas ifred innan det kan släppas ut i stora världen och klara av det hårda klimat som råder där. Som frön vi sätter i krukor i köksfönstret och låter bli plantor innan vi planterar ut dem i trädgården.
Sen är det ju så att jag inte kan någonting om ekonomi och att jag säkert har fått en massa om bakofoten. Och Galeano är säkert vinklad, är det något som gymnasiets Lisa Rolf och Hans Ytterberg lyckats slå in i min skalle, så är det att vara källkritisk. Säkert finns det fler aspekter, komplikationer, komplexiteter, saker som jag aldrig kommer att förstå.
Men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att västs påtryckningar för frihandel bara är ett nytt sätt att kolonialisera dem som har det sämre än oss.

Latinameriaks öppna ådror har fått mig att vilja läsa ekonomisk historia på universitetet. Ett ämne som studievägledaren kommer att uppskatta som utfyllnad i min kandidatexamen i geografi, tro?

Jag läser böcker och det är så lätt att se. När de är skrivna, av vem, utan att läsa på baksidan. Det märks i orden. Mentaliteten. Mentaliteten skriker om en tidsanda. Jag vet inte om litteraturen säger något om sin samtid egentligen, jag menar, författarna är ju ändå bara människor. Men om böckerna som ges ut nu säger något om oss, så lever vi i bitterhetens epok. Böckerna handlar om tjugo-, trettio-, fyrtioåriga män som tappat tron och som anstränger sig till sitt yttersta för att sprida sin frätande sjukdom. Det ter sig förstås inte som om de anstränger sig, de gör raka motsatsen - ingenting. Men det är just det som är grejen. De ser på människor bara för att uppmärksamma tillkortakommandena och det ska kallas realism.
Som om världen skulle vara ful. Det är så det är, idiot, ta det eller packa in dig själv i en låda med bomull och rosa glitter.
Jag vill aldrig bli bitter. Jag vill aldrig se en människa för första gången och tänka: Hon försöker för mycket, vad är det hon döljer? Jag vet inte om det är möjligt, jag känner att jag står på gränsen. Men att skriva böcker som dryper av förakt och dystopier, det gör inte världen till en bättre plats åtminstone.
Den dagen jag ger mig in i den moderna realismens träsk, skjut mig!

Min lillebror Aron är sex år gammal. Han går på sexårsverksamhet nu. På fritids är det pokémonkort som gäller. Och som den engagerade storasyster jag är frågade jag honom vad pokémonsamlandet går ut på, nu såhär när jag ändå är barnvakt. Han förklarade att man byter dem sinsemellan, och sen spelar man mot varandra. Vad jag förstod är det i princip bestämt i förväg vem som kommer att vinna en match, eftersom det som avgör är vilka värden som står på ens kort. Det handlar inte om skicklighet, utan om resurser. Aron sa att det finns många på fritids som har fler kort än han, så han brukar inte vinna så ofta.
Förlåt mig för min konservativa attityd, men jag tycker att det är sjukt. Detta, att barn hänger upp sina liv på svindyra papperslappar med tryck på. Herregud, det gör ju barnen spelberoende redan vid sex års ålder. Kan det verkligen vara bra?

Men så tänkte jag att det kanske inte är så snyggt, det här jag håller på med, att jag skriver värsta inlägget varje gång jag har varit och givit blod. Lite som att jag skryter över vilken bra människa jag är. Det är rätt osmakligt. Man ska inte skryta om sina goda gärningar. Det är fult av företag som gräver brunnar i Bangladesh att skriva sitt namn på en stor metallskylt bredvid, som om det egentligen handlade om reklam, som om de ägde människorna som drack därur. Jag kanske skulle sluta skriva om mina blodgivningar.
I våras, sista veckan i maj, var kändisfilosofen Peter Singer på besök i stan och höll en föreläsningssvit på Stockholms Universitet. Den handlade om utilitarismen, bistånd och människans natur. Hans tes var att vi bör ge mer bistånd åt fattiga länder. Ett av hans förslag till hur man kan få människor att skänka mer pengar var att göra det mer socialt uppmärksammat. Om alla som skänkte pengar berättade det och på så sätt gjorde det till en norm i samhället, så skulle åtminstone några av dem som inte gör någonting skämmas och börja ge bara för att passa in. Om vi började skryta om våra goda handlingar, så skulle det bli ett socialt krav, istället för som nu vara någonting som var och en gör privat och undviker att prata om.

Jag är medlem i Röda Korsets Ungdomsförbund och skänker Röda Korset en femtilapp med jämna mellanrum. Och så fort jag får en kallelese från Blodcentralen, går jag till Södertappen, äter macka och tappar mig själv på en halvliter blod.
Vad gör du?

Igår var min mamma på ett informationsmöte i Bagarmossens folkets hus som arrangerades av Skarpnäcks stadsdelsnämnd. När hon kom hem var hon sådär arg som bara min mamma kan bli - den lilla rosenrasande finskan, det är min mamma det. Men när hon berättade varför hon var arg, så måste jag säga att hennes ilska smittade av sig.

Informationsmötet hade handlat om att Skarpnäck i år har ett stort budgetunderskott. Skolorna säljs av för småslantar och en upprustning av våra förfallna parker är något vi kan glömma. Och anledningen till detta stora underskott beror på en reform (eller vad det nu heter på korrekt politikspråk) som Stockholms kommunfullmäktige genomfört som innebär att istället för att varje stadsdel får två potter pengar, en för skola, parkförvaltning och så vidare, och en för ekonomiskt bistånd (alltså socialbidrag) som förr, så får varje stadsdel bara en pott pengar. Förr fick denna andra pott bara användas till socialbidrag, och om en stadsdel fick ett överskott så fick de ge det som blev över till en annan stadsdel som hade underskott i socialbidragskassan.
Men numera är allt alltså sammanslaget, och varje stadsdel får bestämma mer eller mindre självständigt hur mycket de lägger ner på varje del av sina ansvarsområden. Och den här potten som tilldelas varje stadsdel tar ingen hänsyn till den sociala situationen för stadsdelens invånare. Som min mamma förstod det får Östermalm lika mycket pengar som Skarpnäck. (Och jag har försökt läsa budgetrapporter och grejer på nätet för att få lite mer kött på benen, och allt pekar mot att hon förstått rätt. Fast vi kan ju båda ha fel, det där myndighetsspråket är som rena kinesiskan.) För en förort som Skarpnäck, där det finns förhållandevis många bidragstagare, innebär detta att när bidragen är betalade, så finns det mindre pengar över för annat än för en stadsdel som Östermalm (tänker jag mig) där bidragstagarna nog är ganska få.
Skarpnäcks stadsdel är ju inte bara Skarpnäck i sig, utan även större delen av förortferna kring tunnelbanans gröna linje 17. Majoriteten av bostäderna här är fortfarande hyresrätter. Och för att ge ett konkret exempel, så vet jag att när Skarpnäck byggdes på 1980-talet, så tänkte de specifikt på att göra det handikappanpassat, och det finns handikapplägenheter i nästan varje hus i den ursprungliga delen av Skarpnäck. Och i Bagarmossen finns det flera gruppboenden. Det är såna här invånare som gör att Skarpnäck har ett sånt stort budgetunderskott.

Och nu undrar jag var logiken i det här ligger? Är det meningen att vi ska slänga ut socialbidragstagarna så att vi har råd att ge våra barn en bra skola? Var ligger rättvisan i att stadsdelar där invånarna redan är så rika att de har råd att bo i innerstan (där det mesta är bostadsrätter och priserna alltså ohyggliga) ska få mest pengar över till barnomsorg och parkvård? Vari ligger logiken i att "straffa" stadsdelar som tar emot handikappade och andra som inte riktigt kan stå på egna ben?
Kommunfullmäktige (läs: moderaterna) sänder oss ett tydligt budskap. Den starkes rätt hävdar de. Följ reglerna och tjäna (mycket) pengar och för guds skull - flytta dit andra likasinnade bor. De som inte passar in har ingen plats i samhället, låt dem dra ner varandra i skiten ute i sina förorter. Slut den onda cirkeln. They are not our problem.

Jag kan ju förstås ha fått allting om bakfoten. Informera mig gärna om det i så fall. Jag har fortfarande inte tappat hoppet om att alliansen ska visa sig vara åtminstone lite humana. Inte fullkomliga idioter. Men det ser mörkt ut.

Jag lyssnade på Ekot medan jag lagade mat. De rapporterade från demokraternas primärval i Texas. De intervjuade en universitetsstudent som sa att det bästa med Obamas kampanj är att det fått unga människor att prata politik. Att det är alldeles för få som utnyttjar sin rösträtt i USA idag. Att om fler röstade så skulle det vara mycket svårare för politikerna att köra över befolkningen. Hans ord satte ett tryck över mina lungor. Jag blev gråtfärdig. När jag lyssnade på radionyheterna, när de pratade om demokrati!
Jag menar, jag förstår om man börjar gråta av en sorglig film - eller snarare, det gör jag också, hela tiden. Men av prat om bristande demokrati, medvetenhet och valdeltagande i USA?

Jag ska ju, som sagt, börja studera i vår. Praktisk filosofi på Stockholms universitet. Upprop 21 januari på Frescati. Jag har redan börjat noja. Om allt möjligt. Om att jag inte kommer att palla trycket. Precis som inför gymnasiet tänker jag att det jag gjort innan, det är bara lek, nu är det på allvar och jag kommer inte att klara av det. Men med gymnasiet gick det ju rätt bra till slut, jag överlevde ju. Jag kanske har en någorlunda bra förmåga att anpassa mig efter vad som krävs av mig. Försöker jag intala mig själv. Men hittills har det inte gått så bra. Intalningen, alltså.

En sak som mina nojor fått mig att göra är att låna den första av kursböckerna på biblioteket och läsa den från pärm till pärm. En sån bedrift är det inte, den är knappt hundra sidor lång, men ändå. Jag känner mig som en överambitiös plugghäst.
Den är skriven av en Thomas Nagel. Jag kollade upp honom på Wikipedia. Han är född i forna Jugoslavien, men har under hela sitt vuxna liv verkat i anglosaxiska länder. Han har jobbat på en rad olika universitet i USA, men är nu professor i filosofi på New York University. Hans specialiteter är politisk filosofi och etik.
Boken jag läste heter Vad är meningen med alltihop? och är en introduktionsbok i filosofi. Den behandlar med några enkla infallsvinklar de stora filosofiska frågorna. Två kapitel ägnas åt moral och rättvisa. Nagel skriver att två stora orsaker till ojämlikhet inom ett land är dels den sociala samhällsklass en person föds in i, och dels de genetiskt betingade talanger som en person föds med. Han skriver också att staten i ett land kan ha som uppgift att jämna ut den här sortens ojämlikheter, eftersom det är orättvist. Att staten genom beskattning av de rikare och bidrag av olika slag åt de fattigare kan göra landet lite rättvisare.
Han skriver att vissa menar att staten inte har några sådana skylldigheter, att det bara är så som världen är beskaffad. Andra menar att staten med rätt kan jämna ut skillnader som uppstått på grund av klasstillhörighet, men inte talanger.
Själv anser Nagel att staten har en skylldighet att skapa ett så rättvist samhälle som möjligt, där alla får samma möjligheter att leva ett så drägligt liv som möjligt. Och det kräver att staten beskattar befolkningen så att de rika måste dela med sig till de fattiga, det kräver att även de vars föräldrar inte kan betala dyrt för sina barns skolgång får möjlighet till en utbildning. Och det kräver många andra såna, utjämnande åtgärder. Det kräver ett välfärdssamhälle. Skriver professor i filosofi, Thomas Nagel. För att ett samhälle ska bli rättvist.

Borde inte det betyda något? Det här är ingen svenssonunge som indoktrinerats med folkhemsidéns storhet med bröstmjölken. Det är en amerikansk professor som jobbar med att fundera på vad som är rätt och fel, ur ett stort, allmänmänskligt perspektiv, dagarna i ända. Han kan nog, enligt min ringa bedömning, anses vara expert på sitt område och alltså veta vad han snackar om. Och när han ska beskriva ett rättvist samhälle, så är det nästan Sverige han beskriver.
Och han är inte ensam om det. Jag har hört och läst många människor, av alla olika slag och nationaliteter, berömma vårt välfärdssystem. Att det är just det som gör Sverige så bra, så beundransvärt.

Men vad gör vi? Vi svenskar, som borde vara stolta över det som människor världen över beundrar? Vi röstar på politiker som vill avfärda välfärden illa kvickt. Som osäkra tonåringar ser vi oss omrking och vill förändras för att bli som alla andra.
Nu senast Apoteket. Inte för att Apotekets vara är någon hjärtefråga för mig precis, inte för att det statliga monopolet i just det här fallet bidrar så mycket till ett rättvisare samhälle, men att ännu ett statligt företag ska säljas ut? Många bäckar små, som man säger. Vad är det vi försöker åstadkomma?
Jag och filosoferna skakar på huvudet. Vi tycker att Sverige borde växa upp, sluta bete oss som en osäker tonåring och börja vara stolt över det samhälle som vi varit på god väg att skapa.

Jag lyssnade på radio. Så dags på P3 brukar de ha olika humorprogram, så jag förväntade mig något sådär halvlarvigt och pinsamt - sen de la ner Hej domstol! har humorn i radion inte varit densamma. Men istället kastades jag rakt in i otroligt intressanta diskussioner om olika samhällsfrågor. Starkt material hette programmet och gick ut på att belysa olika nyheter ur en humoristisk synvinkel. Och jag måste säga att de verkligen lyckades. Skarpsynt och med en subtil sarkasm gjorde de mig riktigt engagerad.
En sak de diskuterade var det här med alla stora summor som nämns på nyheterna, och i synnerhet den helt ogreppbara summan som George W. Bush begärt för att finansiera krigen i Afghanistan och Irak nästa år. Miljarderna får det att snurra i huvudet på en. Så programledarna gjorde en rad olika jämförelser. En av dem var följande:

För 2 promille, alltså 0,2%, av krigsbudgeten, skulle man kunna vaccinera och rädda nästan alla av de 10,5 miljoner barn under fem år som dör varje år.

Summan George W. Bush kräver för sitt krig fortsatte att vara ogreppbar, fast nu må hända av en helt annan orsak.

Att handla mat ger mig ångest. Ingenting är ju helt okej. Bortsett från de svenska äpplena man kan köpa nu, så ska man ju undvika frukt, på grund av alla långa transporter. Med de flesta grönsaker gäller samma sak, förutom för de som är växthusodlade i Sverige, där energiåtgången åt uppvärmingen är skyhög. Och potatis är den mest besprutade grödan i Sverige. Kött ska man inte ens tänka på, och mjölkpodukter, tja, korna äter ju proteinpulver gjort på sojabönor som är odlade i Brasilien i mark där regnskogen har skövlats för att ge plats åt åker. Haven är utfiskade, och dessutom är fisken väl längre inte speciellt nyttig att äta heller på grund av all skit vi smutsat ner vattnet med.
Vad lämnar det mig att köpa? Inte mycket. Med de återanvända plastpåsarna fulla av ekologiska och rättvisemärkta produkter flyr jag Coop Nära för att komma undan andnöden. För äta måste jag ju.

Igår berättade mamma om sin SIDA-kollega som är stationerad i Bankok. Han har precis kommit hem till Stockholm från Burma. Han åkte dit i slutet av förra veckan och medan jag i fredags stod med många andra rödklädda på Medborgarplatsen och visade mitt stöd  till den burmesiska befolkningen, såg han hur de riktiga demonstranterna blev behandlade av militären. Han berättade för mamma att soldaterna skjutit rakt in i den demonstrerande folkmassan. Att människorna panikartat sprungit därifrån och att soldaterna följde efter och sköt de flyende människorna i ryggen.
Det är något så hemskt, förskräckligt fel med den här världen.

Igår medan jag lagade mat lyssnade jag på radio. P3 Kvällspasset. Kvällens ämne var rondellhundarna som konstnären döpt till Mohammed och de våldsamma protester som dessa orsakat i muslimska länder. Lyssnare fick ringa in och säga vad de tyckte. Självklart var det ett par muslimer som ringde in och uttryckte sin irritation över bristen på respekt från västvärldens håll. Men desto fler var de arga (manliga) lyssnarna som tyckte att det daltas för mycket med muslimer, att vi i Europa inte kan krävas att inskränka vår yttrandefrihet för att inte göra muslimer ledsna. Medan jag hackade zucchini lyssnade jag på de olika rösterna och började tänka själv. Hur förhåller jag mig i den här debatten?

Jag förstår dem som menar att vi inte kan inskränka på vår yttrandefrihet. Jag tycker att man alltid ska försöka tänka sig in i andras situation och respektera dem, trots att man kanske inte själv förstår varför de reagerar som de gör. Men det är farligt att visa för stor respekt när det kommer till yttrandefriheten. Man kan inte alltid låta bli att såra andras känslor, om det gör att demokratin blir lidande.
Men ändå kan jag inte hålla med dem som menar att det är bra att det publiceras karikatyrer och ställs ut rondellhundar av Mohammed. Att det är själva kärnan av yttrandefriheten, att kritisera sånt man inte anser vara bra. Men jag frågar mig: Vad är nyttan? Vad åstadkommer de, annat än raseri?
Meningen med yttrandefrihet är till exempel att kunna kritisera makten för att upprätthålla demokratin. Konstnärerna säger att de genom sina verk kritiserar bristen på demokrati i många muslimska länder. Och de skulle göra helt rätt, om det var så att de genom sin kritik skapade större medvetenhet i de muslimska länderna. Men det enda de gör nu är att provocera. Kritiken når inte fram. Det enda de åstadkommer är en ännu djupare klyfta mellan muslimer och oss i väst.
Förändringen måste komma inifrån. Det är inget som kan påtvingas, då stannar det bara på ytan och motarbetas. Och människor som känner sig kränkta är inte såvärst benägna att börja analysera och ta till sig kritik utifrån. Ända från första klass får vi lära oss vikten av konstruktiv kritik. Provokation är inte rätt sätt att få människor att tänka om. Det blir istället en sorts överlägsen jargong som signalerar att vi anser oss bättre, moraliskt överlägsna.

Jag anser inte att konstnärerna ska låta bli att avbilda Mohammed på grund av respekt för andras kultur. Jag tycker att de ska låta bli, eftersom det inte fyller det syfte de vill åstadkomma - ökad medvetenhet. Hitta på något annat sätt att upplysa de stackars musilmerna på och låt dem ha sin profet ifred.

Ikväll gick första delen av SVT-dramasatsningen Upp till kamp om fyra ungdomar under sextiotalet. Alla pratar om den. DN-recensenten hyllar den. Självklart såg jag den. Ända sen filmen Festival har jag varit smygförälskad i Sverrir Gudnason och det fick inte riktigt chansen att glömmas bort sen jag blev myndig och började gå på klubbar där han råkade vara DJ. Och så känns det ju som att det hör till höstens allmänbildning, om jag får jobb så kommer det vara det som man pratar på kafferasten eller rökpausen (trots att jag själv varken röker eller dricker kaffe). Så jag såg den.
Alla är snygga i svartvitt. Eller så har de ovanligt vackra skådisar i den här serien. Antagligen är det en kombination av båda. De har rollsatt ansikten som passar i svartvitt, skarpa linjer som skapar skuggor. Jag tror att jag hade passat in på 60-talet. Jag har skuggor i ansiktet.
Och ja, det verkar lovande. Det kan nog bli en serie att minnas. Jag kommer att sitta framför TV:n nästa måndag också.

I en intervju jag råkade höra på P3 imorse med Sverrir fick han frågan om något av den gamla sextiotalsandan av revolt och förändravärlden finns kvar bland ungdomar idag. Han svarade att engagemanget nog fanns kvar, men att ungdomar inte trodde på att sammansluta sig och revoltera så öppet längre. Dagens ungdomar är individualister.
Sen finns det ju de som stod på barrikaderna när det begav sig, som idag sitter på sina feta arslen och klagar på att dagens ungdom inte engagerar sig längre, de bryr sig inte om politik, de bryr sig bara om den nyaste mobilmodellen.

Dagens ungdom är inte som ungdomarna på sextiotalet alltså. Det är självklart sant. Men brist på engagemang? Då har kritikerna inte träffat mig och mina vänner. Engagemang finns. Jag tror problemet ligger någon annanstans. Jag tror att dagens ungdom vet för mycket. Vi vet allt. Världen får plats i vår bakficka, fast i en glasbubbla som vi kan se på och förfäras över, men som vi inte kan gå in i och ta del av, se alla de där små sakerna som gör livet till ett under även i de hemskaste av situationer. Vi känner till torkan i Etiopien och svälten i Indien, men vi känner inte människorna. Världen är inte mänsklig. Dagens ungdom tror inte på människan, för hon känner den inte. Kunskapen vi har om världen blir inte balanserad av en vid kännedom av mänskligheten.
Det leder till misstro. På många sätt var ungdomarna på sextiotalet naiva, och just därför åstadkom de saker. De hade inte all kunskap. Om man hela tiden ska ta med den bittra, stenhårda realiteten i beräkningen, kommer man till slut fram till att ingenting är lönt.
Dagens ungdom är cyniker. Vi har hela världen i våra händer och vet att det inte är någon idé. Det är för överväldigande. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan utvecklas långsammare än resten av kroppen och att ungdomars hjärnor blir stressade av all information vi utsätts för, helt enkelt för att hjärnan inte är färdigutvecklad. Vi kan inte hantera allt vi vet. Så vi gömmer oss bakom mobiltelefoner och modemagasin.

Så istället för att klaga, skulle inte de gamla revoltörerna kunna se vilken resurs de har i denna allvetande ungdomsgeneration och stöda oss i att kanalisera vårt engagemang och vår kunskap åt något håll, så att inte hela världen ligger på våra axlar. Hjälpa oss att hantera allt vi vet utan att kvävas.
För, även om vi vet allt, så är vi när allt kommer omkring bara ungdomar. Det hör inte ungdomen till att kunna se nyanser och vara visa. Det är något som borde komma med åren.