[under uppförande]

Jag har 19 böcker hemma från biblioteket. Det måste vara något sorts personligt rekord. Jag kommer ju ALDRIG hinna läsa alla innan lånetiden går ut. Även om jag lånar om dem så många gånger som det går. Hittills har jag plöjt mig igenom fyra och en halv. Just nu är jag en bit in i Sense and Sensibility av Jane Austen, parallellt med Livet skrev - Memoarer 1886-1966 av Elise Ottesen-Jensen. Intressanta och underbara båda två, på mycket olika sätt.
Det är som en tävling. Den som läst flest böcker när den dör vinner.

The Brothers Bloom. Skruvad film.
Rachel Weisz och Adrien Brody. Fantastiskt par. Svindlande. Underbara.
Bra lördagskvällsunderhållning.

Jag skriver inte nuförtiden. Ibland, i perioder, för länge sen, när jag var i Bolivia, våren innan studenten, då rasade orden bara ner över mig. Men nu har jag inte ens några att använda i min dagbok.
Jag pluggar och förundras över hösten, och jag läser istället. Och det är som att all den där energin som gick åt till att formulera meningar förr, har omplacerats i min inlevelseförmåga. Jag drabbas så starkt av det jag läser nu. Världen går under och jag går runt i ett moln.

Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl. Livsfarlig. I Oxford och på fältkursen i Mälardalen läste jag Jane Austens Mansfield Park, lite av en besvikelse till en början (den är ju så olik filmatiseringen), men sen sveptes jag med av Austens fantastiska språk och Fanny Price visade sig vara en så mänsklig karaktär. Sen läste jag om hela Twiligt-serien, jag vet att jag är svag men det bara blev så, från fredag kväll till söndag eftermiddag nästa vecka pluggade jag och läste om Bella och Edward och åt satsumas och sov. Och ja, sen kom Her Fearful Symmetry av The Time Traveler's Wife-författaren Audrey Niffenegger. Den läste jag ut i torsdags. Jag gick sönder. Det är en bra bok. Riktigt bra. Men hela jag värkte - hur kunde de göra så mot varandra?
Jag lever mer i böckerna än i min egen kropp just nu. (Förutom när jag rider - i lördags red jag dressyr på Westlife, igår hade jag hoppkurs på Rakel och idag hoppade jag på Westlife igen. Rakel är en riktigt häftig häst, fast ganska liten, det kändes konstigt. Och Westlife - jag förälskar mig bara mer och mer i henne för varje gång jag rider henne. Mitt hjärta kommer att brista när Kicki, min ridlärare, bestämmer sig för att det är dags för någon annan i ridgruppen att få testa Westlife.)

Så, i badet idag, började jag läsa lite i en liten bok av Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva. Där stod det:
En god bok ger läsaren förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.
Leo Tolstojs hustru har en gång på ett lustigt sätt formulerat en av läsandets hemligheter. Tolstoj gav henne Krig och fred att skriva rent. Hon skrev honom: "När jag sätter mig att skriva, förs jag bort i en värld av poesi och emellanåt förefaller det mig till och med som om det icke är din roman som är så bra utan jag som är så klok."

När jag läser en bra bok, det är en av de gångerna som jag känner mig som mest mig själv. Som mest rotad. Vilket är konstigt, för det jag egentligen gör är ju att skapa en helt annan värld tillsammans med författaren - en person som jag förmodligen aldrig träffat och som högst sannolikt befinner sig mycket fjärran både i rum och i tid.

Klockan är inte ens sju, men det har varit kolmörkt utanför mitt fönster länge. Det är så det känns, oktober, träden under Skanstullsbron har blivit röda i kanterna och gör mig andlös varje gång jag åker förbi. Två gånger om dagen. Om jag råkar titta upp, vill säga, jag sitter ju alltid och läser på tunnelbanan. En gång om dagen för att vara lite petig då.
De tidigare skymningarna gör mig sömning om kvällarna. Men jag tycker om ljudet av regnet mot plåttaket över min loftgång. Jag tycker om regnet när det låter. Jag minns när jag satt på verandan i Dar es Salaam under regnperioden och jag inte kunde se till andra sidan av trädgården, stängslet och häcken mellan mitt och Hannes. Sixten lämnade röda tasspår på det vita altangolvet som Howard fick skura varje dag. Nu vet jag varför det regnade. Varför Sixtens tassar blev röda. Geosystems ligger bredvid mig på skrivbordet och ger mig ett svagt gnagande dåligt samvete.
Men det är söndag kväll och jag blir sömnig av mörkret. Kroppen går liksom inte att ta sig förbi.

Oxford var fantastiskt. Jag hade inga förväntningar alls, sista veckan innan kunde jag inte se fram emot någonting, jag kunde knappt andas. Men i Oxford. Jag förälskade mig. England. Och konserterna, jag tyckte om vad vi sjöng där, det var nöjessjungning. Endorfiner. En av kyrkorna vi sjöng i var C.S. Lewis gamla hemkyrka och jag har stått vid hans grav. Igår läste jag ut The magician's nephew. Oxford är magiskt.
Men sen, söndag, blev jag förkyld, landade i Stockholm och åkte på måndag morgon på fältkurs tre dagar i Mälardalen och gick runt i småstäder och ville bara lägga mig ner och dö på De Geer-moränerna.
Men jag överlevde och sen har det tagit hela tiden sen dess att på något sätt hämta mig. Antar jag. Jag har åtminstone inte haft speciellt mycket i huvudet, utöver bryderier om albedovärden, lågtryck och lerpartiklars kemiska egenskaper. Saker som jag inte riktigt kan greppa, om jag ska vara ärlig. Så strukturen är inte den tydligaste.
Och imorgon ska jag tycka in ännu mer i huvudet, för att liksom utmana koherensen ytterligare. Om biosfären, den här gången.