[under uppförande]

Psykologiskt tror jag inte på ödet eller tur. Jag tror att man skapar situationerna i sitt liv, medvetet eller omedvetet, och om man vill ändra på något, lyckas med något, så kan man det. Men då måste man göra något för det också. Man kan inte sitta och vänta på att något ska hända. Ytterst är man ansvarig för sitt eget liv.

Filosofiskt tror jag inte på fri vilja. För mig ter sig inget annat än determinism hållbart, vilket innebär att jag tvingas att medge att man skulle kunna förutse hela universums framtid, bara man visste allt. (Nu kommer människan aldrig att kunna tillskansa sig all denna information, lyckligtvis, men ändå.)

Jag vet inte om det bara är jag, men dessa två inställningar, trossystem, tycks för mig fullkomligt inkompatibla. Hur jag kan leva och aktivt tro på båda förstår jag inte.

Flera gånger under den gångna veckan har det bara slagit mig, helt oprovocerat, att hela den här grejen med förälskelser, själva fenomenet, är helt bisarrt. Vänskap kan jag förstå och attraktion också, rent biologiskt är det helt logiskt och jag accepterar det utan att blinka. Men förälskelser. Helt ologiskt. Kanske en enda stor, allmänmänsklig illusion som vi fått på hjärnan - och om det är något som människan är bra på, så är det ju att inbilla sig.
Lite så har jag gått runt och tänkt, och skrattat för mig själv. För livet är allt bra roligt ändå.

På tal om nästan samma sak, fast motsatsen, av någon anledning har en låt med Pelle Carlberg hamnat i mitt iTunes. Den heter I love you you imbecile och den börjar såhär:
I love the way you talk
I love the way you stalk
me with you mobile phone
Och det skulle kunna vara mig han sjunger om - jag som pratar alldeles för mycket när det vill sig så och jag som inte kan hålla fingrarna från mobiltelefonen när jag har fattat tycke för någon. Och så fortsätter låten, med grejer som inte sådär självklart är älskvärda men som blir det bara för att man är så förälskad. Det är ju också helt ologiskt - MEN det jag ville komma till är att det är ju precis så det ska vara. Det är någon som älskar min SMS-terror som jag ska ha, ingen annan.
Fast inte just nu. Jag har alldeles för mycket annat för mig.

Igår natt satt jag och pratade och drack te med två helt nya bekanta och frågachansåldern kom på tal och jag berättade om när jag stötte ihop med Kirke nedanför skoltrappan i trean en morgon och hon berättade att Sadek hade frågat chans på henne och att hon hade sagt ja. De var de första som blev ihop i vår klass. Det satte igång lite av en epidemi, som dock inte varade speciellt länge, och sen dröjde det till åttan innan det blev något par i klassen igen.
Men nu denna söndagförmiddag, när jag går runt i lägenheten i bara nattlinne och känner på våra fina trägolv med mina bara fötter, slår det mig hur häftigt det är. Inte hur romantiken fungerade i min föredetta klass, utan ATT jag kan fundera över den. Jag kan minnas morgonen då Kirke berättade om sin första pojkvän, nio år gammal, samtidigt som jag ett andetag senare kan åminna mig att just nu sitter hon nog på någon klippa ute i skärgården vid sin nuvarande pojkväns sommarstuga och senast jag pratade med henne var igår. Att jag känt någon så länge och så väl att jag kan minnas nästintill förhistoriska händelser.

Och samma sak igår, innan tedrickandet med de nya bekantskaperna, då var jag hemma hos mina kusiner, med Jonatan som kom hem från Thailand för ett par veckor sen och vi har känt varandra länge, första gången han träffade mig var jag tre veckor gammal och han två och ett halvt år, och när våra föräldrar vände ryggen till, hörde de plötsligt ett illtjut. Det var Jonatan som hade bitit mig i kinden. Sen dess har det varit kärlek på blodigt allvar. Och han retar mig för saker som jag gjorde när jag var sju och det är ju jätteirriterande för jag är ju inte likadan nu, men samtidigt, att det finns någon som kan minnas hur jag var när jag var sju. Det ger mig rötter och hjälper mot vilsenheten.
Som när jag var på Agnes studentmottagning i fredags och vi konstaterade att vi känt varandra i sjutton år. Sjutton år. Det är så att man får svindel.

Min mamma säger ibland till mig att det är viktigt med människor som känt en hela ens liv. Som livsvittnen. Att dem ska man ta vara på, för själv blir det lätt att man tappar bort sig själv i allt det nya. Och det känner jag nu, alla människor som försvinner och allt som är så nytt och jag vet ingenting längre, knappt ens vem jag själv är.
Men att jag då kan minnas Kirkes första pojkvän, och mina och Jonatans äventyr som upptäcktsresande på holmen i skärgården som vi hyrde när jag var liten, och kittlet i magen när jag och Agnes hoppade i min säng och sjöng med i Fångad av en stormvind. Det ger mig lite stabilitet i allt det nya och läskiga. Något att ta med mig in i framtiden.

Själen. Det kanske är själen som är den där tredje komponenten.

Igår sa mamma, över fredagskycklingen, att jag nog har en gammal själ. Jag som är så fokuserad och lugn på något sätt, min själ har nog sett en hel del.
Och för mig låter inte det så galet. För hur ska jag annars förklara att jag kan känna mig så otroligt gammal ibland. Så mycket äldre än mina jämnåriga. Det är inget jag är glad över, men det är något som jag måste leva med. Som med allt annat.
Man väljer väl inte sin själ heller.

I måndags började min näst sista delkurs i praktisk filosofi. Den heter Viljans frihet och det är meningen att vi under de kommande två veckorna ska komma på svaret till, eller åtminstone få lite mer klarhet i, frågan ifall vi har en fri vilja.
Det är svindlande.

En del av problemet är frågan om determinismen är sann - alltså ifall allting som händer har orsakats av något som hänt tidigare, som i sin tur har orsakats av någonting, som i sin tur har orsakats av någonting, och så vidare i all evighet i en orsakskedja som möjligtvis kan ha börjat i Big Bang. Eller inte.
Och om nu determinismen är sann, hur kommer den fria viljan in i det hela? Eller om determinismen inte är sann, om det finns händelser som inträffar helt slumpmässigt, hur skulle det kunna göra att det är jag som har valt det? Om det nu är en slump att något inträffar, då är det ju inget som jag har valt eller haft makt att styra över. Det är mycket att villa in sig i.

Men oavsett hur det går med determinismen, så leder resonemanget obönhörligen in i frågan om vad som är detta jag som ska handla fritt. Hur uppstår mitt jag? Det har jag funderat på.
Först är det såklart vår genetiska sammansättning, vårt utseende, genetiskt betingade förmågor och egenskaper som ger oss, så att säga, några grundförutsättningar.
Men oavsett om världen är determinerad eller inte, så är generna inget vi kan påverka. Det kan vara så att vilken spermie som befruktar det ägget som till slut ska bli jag, är helt slumpmässigt "vald", och att det inte finns någon djupare orsak till varför just jag blir till, men hur det än är så är det något som inträffar långt före något jag uppstått.
Alltså kan inte vår genuppsättning vara en del av detta förmodade fria val som jaget har makt över.

Den andra delen av en persons identitet skapas av den omgivning som hon föds in i. Föräldrar och andra människor som ser henne växa upp, de sociala, geografiska och ekonomiska omständigheterna som råder, de händelser och val hon ställs inför. Allt detta, en persons sammanlagda erfarenheter, knådar och formar de genetiska grundförutsättningarna till det som blir hennes jag.
Men dessa yttre omständigheter är inte heller något som man kan påverka. De är, och det är upp till jaget under den specifika tidpunkten att bestämma vad man gör åt det och hur det sen förändrar eller ytterligare befäster jaget.

Men om vi varken kan påverka genetiken eller de yttre omständigheterna, och det är dessa som bestämmer vårt jag - hur kan vi då ha fria val? Betyder det att vi inte har några fria val? Eller finns det en tredje komponent i jaget, något som varken kommer från kromosomerna eller yttervärlden? Vad skulle det i så fall kunna vara?
För tanken att vi inte skulleha någon fri vilja känns ganska deprimerande. Om jag ska vara ärlig.

Igår hade vi en liten pluggträff, jag och ett par av mina kära medstudenter. Vi skulle prata om värdeteorierna som det är meningen att vi ska förstå ut och in vid den pågående delkursens slut, men oundvikligen gled vi in på syftet. Denna ständiga mening. Varför läser vi värdeteori? Vad har vi för praktisk nytta av det, ute i den riktiga världen? Vi kunde inte komma fram till någonting som inte lät flummigt och väldigt abstrakt. Men att det hade vikt för våra fortsatta studier i filosofi kunde vi alla vara överens om.

Men det får mig att återkomma till frågan som är en av dem som skriker högst i mitt huvud för tillfället: Vad är meningen med att studera filosofi över huvud taget? Är det inte bara flummerier, och räcker då faktumet att jag tycker att det är kul som rättfärdigande?
Det är svårt. Om enda nyttan skulle vara nöjet, så kan jag fortfarande tycka att den här första kursen är helt försvarbar, för lite kul måste man ju ändå få ha, men om jag skulle vilja fortsätta? Skulle inte det bli lite slöseri med tid, kraft och pengar? För förr eller senare måste jag ju börja plugga de där som i slutändan kommer att leda till jobb. Jag kan inte hålla på och plugga saker bara för att i all evighet.
Häromhelgen berättade jag om mina grubblerier för en familjevän. Hon råkar vara norsk, och hon poängterade att i Norge tvingas alla läsa filosofi som första kurs på universitetet, innan de kan gå vidare till något annat. En termin eller så, jag vet inte exakt hur länge, men det måste ju innebära att i Norge anses filosofi vara av yttersta vikt. Så kanske är det inte så bortkastat ändå.

Och kanske är det med värdeteorin, som med filosofin i övrigt. Att även om det är svårt att komma på en konkret nytta av att plugga det, i stil med att för att kunna bygga en bro så måste man ha någorlunda koll på fysikens lagar, så behöver det inte betyda att det är helt värdelöst. Det kanske handlar om att lära sig ett sätt att tänka. En förmåga att förstå hur olika världen kan uppfattas beroende på vilken utgångspunkt man har. Att inte fastna i gamla spår bara för att det känns tryggt. Att utmana sig själv.
Om det är så man ska se på filosofin, så tror jag att världen skulle må mycket bättre om det fanns fler filosofer i den. För all nytta är inte direkt mätbar - men det behöver inte betyda att den inte finns.

Och jag läser om min normativa etik. Utilitarismen, den deontologiska etiken, rättighetsetiken. Och jag tycker att visst, jag hänger med, jag förstår tjusningen, men är det inte lite väl teoretiskt? Dessa artificiella spel utformade för att stödja just den egna teorin - vad har de för förankring i verkligheten? Egentligen? Är inte de verkliga situationerna inte mycket mer komplexa än vad som kan återgivas i ett påhittat scenario där spelpjäserna har varken förflutet eller framtid?
Och så kommer jag till kursens två sista teorier - dygdetiken och omsorgsetiken. Och får mina svar. De anser att moralen inte kan ge några allmänna regler just eftersom varenda situation är unik med helt olika förutsättningar. De menar att moralens uppgift är att ge ett svar på vilken sorts människa man ska vara, att ge riktlinjer för människan att kultivera en sorts karaktär som är förmögen att gå ut i verkligheten och bedöma varje situation efter dess förutsättningar och handla rätt därefter. Moral är ingen matematisk formel, det är ett karaktärsbygge och det är inte meningen att det ska vara enkelt. Dygdetiken och omsorgsetiken har lite olika bild av den "ideella människan", men båda koncentrerar sig på människan, inte på handlingen. För mig känns det mer humant.
Och de flesta förespråkare för dygdetiken och omsorgsetiken är - ja, förbluffande nog - kvinnor. Jag har alltid tänkt att jag inte riktigt passar in i den typiska kvinnomallen, att jag tänker utanför mitt eget (kulturella) köns låda så att säga. Icke då. Jag börjar plugga filosofi och det visar sig att jag faller rakt ner i klyschan. Den milda, omhändertagande, gulligull rosa moln och moderskapets helighet. Jag är en sån jävla kvinna.