jag fortsätter min resa genom mumindalen
Det är översvämning i mumindalen (Farlig midsommar):
Natten var full av oro, det brakade och gnisslade utanför väggarna och tunga vågor dunkade mot fönsterluckorna.
Mumintrollets mamma satte sig frånvarande i gungstolen och började gunga fram och tillbaka.
Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket.
Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen? Hur kommer man ut därifrån?
Lilla My, den ultimata rebellen.
Natten var full av oro, det brakade och gnisslade utanför väggarna och tunga vågor dunkade mot fönsterluckorna.
Mumintrollets mamma satte sig frånvarande i gungstolen och började gunga fram och tillbaka.
Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket.
Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen? Hur kommer man ut därifrån?
Lilla My, den ultimata rebellen.
barnböcker
På äldre dagar har jag fått en liten grej för barnböcker. Läsa om, läsa såna som jag aldrig läst själv, utan som jag bara sett som film eller fått upplästa. För några år sen läste jag Pippi Långstrump. Dem fick jag aldrig lästa för mig, men jag kan filmerna utantill. Astrid Lindgren var en så fantastisk författare.
Sen läste jag Alice i Underlandet. Den har jag vaga minnen från en tecknad Disneyfilm av, men annars är det bara refererad till titt som tätt, speciellt i de populärvetenskapliga filosofiböckerna jag tycker om att läsa, så jag tänkte att någon gång måste jag väl ändå läsa den. Och igår läste jag den ska bli filmatiserad med Johnny Depp som en galne hattmakaren - det ser jag fram emot!
Och Nalle Puh! Vilken fin liten teddybjörn han är!
Häromveckan läste jag Lille Prinsen. Den ska ju också vara sådär fantastisk. Men nej, jag måste ärligt talat säga att jag inte förstod den alls. Kanske var jag helt enkelt för gammal, jag vet inte.
Nu har turen kommit till Tove Jansson och hennes muminböcker. Och det är så litet och anspråkslöst och just därför blir det så stort. Tove Jansson har byggt upp såna karaktärer, skapat en sån filosofi. Läs bara det här stycket ur Kometen kommer:
Och så vek de av på den lilla vägen. Det var en glad väg som slingrade hit och dit, den gjorde bukter och skutt åt alla håll och ibland slog den knut på sig själv av ren uppsluppenhet. En sån väg blir man inte trött av att gå på och antagligen kommer man fortare fram på den än på en väg som är rak och ledsam.
Man skulle kunna bygga upp en hel livsfilosofi kring det där lilla citatet.
Sen läste jag Alice i Underlandet. Den har jag vaga minnen från en tecknad Disneyfilm av, men annars är det bara refererad till titt som tätt, speciellt i de populärvetenskapliga filosofiböckerna jag tycker om att läsa, så jag tänkte att någon gång måste jag väl ändå läsa den. Och igår läste jag den ska bli filmatiserad med Johnny Depp som en galne hattmakaren - det ser jag fram emot!
Och Nalle Puh! Vilken fin liten teddybjörn han är!
Häromveckan läste jag Lille Prinsen. Den ska ju också vara sådär fantastisk. Men nej, jag måste ärligt talat säga att jag inte förstod den alls. Kanske var jag helt enkelt för gammal, jag vet inte.
Nu har turen kommit till Tove Jansson och hennes muminböcker. Och det är så litet och anspråkslöst och just därför blir det så stort. Tove Jansson har byggt upp såna karaktärer, skapat en sån filosofi. Läs bara det här stycket ur Kometen kommer:
Och så vek de av på den lilla vägen. Det var en glad väg som slingrade hit och dit, den gjorde bukter och skutt åt alla håll och ibland slog den knut på sig själv av ren uppsluppenhet. En sån väg blir man inte trött av att gå på och antagligen kommer man fortare fram på den än på en väg som är rak och ledsam.
Man skulle kunna bygga upp en hel livsfilosofi kring det där lilla citatet.
sexualfrågan, skrev Ottar
Igår läste jag ut Elise Ottesen-Jensens memoarer Livet skrev. Det är en fantastisk historia. Lite spretig är den, men det är bara att vänta av ett liv som varit så långt och händelserikt som Ottars. Det är verkligen en läsvärd bok, speciellt om man är intresserad av den svenska 1900-talshistorien och sexualupplysningens världshistoria.
En av alla de saker som Ottar beskriver i boken, är hur ogifta mödrar blev helt utestängda från samhället under första hälften av 1900-talet, hur alla, inte bara gubbarna i kyrkan utan även kvinnornas kollegor på fabrikerna, föraktade dem. En av Ottars egna systrar gjorde till slut självmord, för att hon inte klarade av det ohyggliga stigma som samhället satte på henne, utöver den ångest och saknad hon kände över barnet som hon blev tvingad att adoptera bort.
Och man kanske tänker - ännu ett bevis för hur ond religionen är. Att syndbegreppet skapat så mycket helt idiotiskt lidande. Men jag kan ju inte låta bli att tänka lite för långt, jag funderar över hur traditionen med giftermål från början uppkommit. Det måste ju ha varit för att skydda barnen. Att de behövde två föräldrar som kunde ta hand om dem, att det var alldeles för lätt för männen att bara "försvinna". Då, för länge länge sen. Så genom att binda samman föräldrarna, var det inte bara den ensamma mamman som ytterst hade ansvaret för barnen. Men sen har maktgiriga gubbar inom kyrkan förvanskat hela idén, precis som de gjort med så mycket annat i religionen som kunde ha fått förbli vackert och medmänskligt, och gjort det till änu ett sätt att fördömma kvinnorna. Fördöma sexualiteten, det mest mänskliga som finns.
Det är inte religionen som sådan det är något fel på. Krisdendoman och islam och judendomen, buddhismen, hinduismen, de har alla sina vackra sidor. Det är den maktgiriga människan som har använt dem fel.
Och Ottar, den norska prästdottern som blev pionjär i Sverige och världskändis i sexualupplysningsfrågan, hon hade en livsglädje och en tro på människan som alla borde få ta del i. "Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!" sa hon. Jag tror att det kommande 2010-talet behöver fler människor som Elise Ottesen-Jensen.
Själv ska jag fylla ut min kandidatexamen i geografi med genusvetenskap och sen ska jag fan se till att göra någonting.
En av alla de saker som Ottar beskriver i boken, är hur ogifta mödrar blev helt utestängda från samhället under första hälften av 1900-talet, hur alla, inte bara gubbarna i kyrkan utan även kvinnornas kollegor på fabrikerna, föraktade dem. En av Ottars egna systrar gjorde till slut självmord, för att hon inte klarade av det ohyggliga stigma som samhället satte på henne, utöver den ångest och saknad hon kände över barnet som hon blev tvingad att adoptera bort.
Och man kanske tänker - ännu ett bevis för hur ond religionen är. Att syndbegreppet skapat så mycket helt idiotiskt lidande. Men jag kan ju inte låta bli att tänka lite för långt, jag funderar över hur traditionen med giftermål från början uppkommit. Det måste ju ha varit för att skydda barnen. Att de behövde två föräldrar som kunde ta hand om dem, att det var alldeles för lätt för männen att bara "försvinna". Då, för länge länge sen. Så genom att binda samman föräldrarna, var det inte bara den ensamma mamman som ytterst hade ansvaret för barnen. Men sen har maktgiriga gubbar inom kyrkan förvanskat hela idén, precis som de gjort med så mycket annat i religionen som kunde ha fått förbli vackert och medmänskligt, och gjort det till änu ett sätt att fördömma kvinnorna. Fördöma sexualiteten, det mest mänskliga som finns.
Det är inte religionen som sådan det är något fel på. Krisdendoman och islam och judendomen, buddhismen, hinduismen, de har alla sina vackra sidor. Det är den maktgiriga människan som har använt dem fel.
Och Ottar, den norska prästdottern som blev pionjär i Sverige och världskändis i sexualupplysningsfrågan, hon hade en livsglädje och en tro på människan som alla borde få ta del i. "Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!" sa hon. Jag tror att det kommande 2010-talet behöver fler människor som Elise Ottesen-Jensen.
Själv ska jag fylla ut min kandidatexamen i geografi med genusvetenskap och sen ska jag fan se till att göra någonting.
biblioteket
Jag har 19 böcker hemma från biblioteket. Det måste vara något sorts personligt rekord. Jag kommer ju ALDRIG hinna läsa alla innan lånetiden går ut. Även om jag lånar om dem så många gånger som det går. Hittills har jag plöjt mig igenom fyra och en halv. Just nu är jag en bit in i Sense and Sensibility av Jane Austen, parallellt med Livet skrev - Memoarer 1886-1966 av Elise Ottesen-Jensen. Intressanta och underbara båda två, på mycket olika sätt.
Det är som en tävling. Den som läst flest böcker när den dör vinner.
Det är som en tävling. Den som läst flest böcker när den dör vinner.
konsten att läsa
Jag skriver inte nuförtiden. Ibland, i perioder, för länge sen, när jag var i Bolivia, våren innan studenten, då rasade orden bara ner över mig. Men nu har jag inte ens några att använda i min dagbok.
Jag pluggar och förundras över hösten, och jag läser istället. Och det är som att all den där energin som gick åt till att formulera meningar förr, har omplacerats i min inlevelseförmåga. Jag drabbas så starkt av det jag läser nu. Världen går under och jag går runt i ett moln.
Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl. Livsfarlig. I Oxford och på fältkursen i Mälardalen läste jag Jane Austens Mansfield Park, lite av en besvikelse till en början (den är ju så olik filmatiseringen), men sen sveptes jag med av Austens fantastiska språk och Fanny Price visade sig vara en så mänsklig karaktär. Sen läste jag om hela Twiligt-serien, jag vet att jag är svag men det bara blev så, från fredag kväll till söndag eftermiddag nästa vecka pluggade jag och läste om Bella och Edward och åt satsumas och sov. Och ja, sen kom Her Fearful Symmetry av The Time Traveler's Wife-författaren Audrey Niffenegger. Den läste jag ut i torsdags. Jag gick sönder. Det är en bra bok. Riktigt bra. Men hela jag värkte - hur kunde de göra så mot varandra?
Jag lever mer i böckerna än i min egen kropp just nu. (Förutom när jag rider - i lördags red jag dressyr på Westlife, igår hade jag hoppkurs på Rakel och idag hoppade jag på Westlife igen. Rakel är en riktigt häftig häst, fast ganska liten, det kändes konstigt. Och Westlife - jag förälskar mig bara mer och mer i henne för varje gång jag rider henne. Mitt hjärta kommer att brista när Kicki, min ridlärare, bestämmer sig för att det är dags för någon annan i ridgruppen att få testa Westlife.)
Så, i badet idag, började jag läsa lite i en liten bok av Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva. Där stod det:
En god bok ger läsaren förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.
Leo Tolstojs hustru har en gång på ett lustigt sätt formulerat en av läsandets hemligheter. Tolstoj gav henne Krig och fred att skriva rent. Hon skrev honom: "När jag sätter mig att skriva, förs jag bort i en värld av poesi och emellanåt förefaller det mig till och med som om det icke är din roman som är så bra utan jag som är så klok."
När jag läser en bra bok, det är en av de gångerna som jag känner mig som mest mig själv. Som mest rotad. Vilket är konstigt, för det jag egentligen gör är ju att skapa en helt annan värld tillsammans med författaren - en person som jag förmodligen aldrig träffat och som högst sannolikt befinner sig mycket fjärran både i rum och i tid.
Jag pluggar och förundras över hösten, och jag läser istället. Och det är som att all den där energin som gick åt till att formulera meningar förr, har omplacerats i min inlevelseförmåga. Jag drabbas så starkt av det jag läser nu. Världen går under och jag går runt i ett moln.
Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl. Livsfarlig. I Oxford och på fältkursen i Mälardalen läste jag Jane Austens Mansfield Park, lite av en besvikelse till en början (den är ju så olik filmatiseringen), men sen sveptes jag med av Austens fantastiska språk och Fanny Price visade sig vara en så mänsklig karaktär. Sen läste jag om hela Twiligt-serien, jag vet att jag är svag men det bara blev så, från fredag kväll till söndag eftermiddag nästa vecka pluggade jag och läste om Bella och Edward och åt satsumas och sov. Och ja, sen kom Her Fearful Symmetry av The Time Traveler's Wife-författaren Audrey Niffenegger. Den läste jag ut i torsdags. Jag gick sönder. Det är en bra bok. Riktigt bra. Men hela jag värkte - hur kunde de göra så mot varandra?
Jag lever mer i böckerna än i min egen kropp just nu. (Förutom när jag rider - i lördags red jag dressyr på Westlife, igår hade jag hoppkurs på Rakel och idag hoppade jag på Westlife igen. Rakel är en riktigt häftig häst, fast ganska liten, det kändes konstigt. Och Westlife - jag förälskar mig bara mer och mer i henne för varje gång jag rider henne. Mitt hjärta kommer att brista när Kicki, min ridlärare, bestämmer sig för att det är dags för någon annan i ridgruppen att få testa Westlife.)
Så, i badet idag, började jag läsa lite i en liten bok av Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva. Där stod det:
En god bok ger läsaren förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.
Leo Tolstojs hustru har en gång på ett lustigt sätt formulerat en av läsandets hemligheter. Tolstoj gav henne Krig och fred att skriva rent. Hon skrev honom: "När jag sätter mig att skriva, förs jag bort i en värld av poesi och emellanåt förefaller det mig till och med som om det icke är din roman som är så bra utan jag som är så klok."
När jag läser en bra bok, det är en av de gångerna som jag känner mig som mest mig själv. Som mest rotad. Vilket är konstigt, för det jag egentligen gör är ju att skapa en helt annan värld tillsammans med författaren - en person som jag förmodligen aldrig träffat och som högst sannolikt befinner sig mycket fjärran både i rum och i tid.
för att upprepa mig själv; Jeanette Winterson, i "Lighthousekeeping":
" What should I do about the wild and the tame? The wild heart that wants to be free, and the tame heart that wants to come home. I want to be held. I don't want you to come too close. I want you to scoop me up and bring me home at night. I don't want to tell you where I am. I want to keep a place among rocks where no one can find me. I want to be with you.
I used to be a hopeless romantic. I am still a hopeless romantic. I used to believe that love was the highest value. I still believe that love is the highest value. I don't expect to be happy. I don't imagine that I will find love, whatever that means, or that if I do find it, it will make me happy. I don't think of love as the answer or the solution. I think of love as a force of nature - as strong as the sun, as necessary, as impersonal, as gigantic, as impossible, as scorching as it is warming, as drought-making as it is life-giving. And when it burns out, the planet dies.
My little orbit of life circles love. I daren't get any closer. I'm not a mystic seeking final communion. I don't go out without SPF 15. I protect myself.
But today, when the sun is everywhere, and everything solid is nothing but its own shadow, I know that the real things in life, the things I remember, the things I turn over in my hands, are not houses, bank accounts, prizes or promotions. What I remember is love - all love - love of this dirt road, this sunrise, a day by the river, the stranger I met in a café. Myself, even, which is the hardes thing of all to love, because love and selfishness are not the same thing. It is easy to be selfish. It is hard to love who I am. No wonder I am surprised if you do. "
I used to be a hopeless romantic. I am still a hopeless romantic. I used to believe that love was the highest value. I still believe that love is the highest value. I don't expect to be happy. I don't imagine that I will find love, whatever that means, or that if I do find it, it will make me happy. I don't think of love as the answer or the solution. I think of love as a force of nature - as strong as the sun, as necessary, as impersonal, as gigantic, as impossible, as scorching as it is warming, as drought-making as it is life-giving. And when it burns out, the planet dies.
My little orbit of life circles love. I daren't get any closer. I'm not a mystic seeking final communion. I don't go out without SPF 15. I protect myself.
But today, when the sun is everywhere, and everything solid is nothing but its own shadow, I know that the real things in life, the things I remember, the things I turn over in my hands, are not houses, bank accounts, prizes or promotions. What I remember is love - all love - love of this dirt road, this sunrise, a day by the river, the stranger I met in a café. Myself, even, which is the hardes thing of all to love, because love and selfishness are not the same thing. It is easy to be selfish. It is hard to love who I am. No wonder I am surprised if you do. "
Jeanette Winterson, i "Lighthousekeeping"
'He [Babel Dark] bought his Bible with him, and it was always his own story he read - not that you would know it, being so poorly brought up - but the story he read was of the first Tower of Babel in the book of Genesis.
'That tower was built as high as the moon, so that the people who built it could climb up and be like God. When it came shattering down, the people were scattered to the ends of the earth, and they no more understood each other's language than they understood the language of fishes and birds.
'I said to him one day, "Why do you read that story, Minister?" He said to me, "Pew, I have become a stranger in my own life."'
'That tower was built as high as the moon, so that the people who built it could climb up and be like God. When it came shattering down, the people were scattered to the ends of the earth, and they no more understood each other's language than they understood the language of fishes and birds.
'I said to him one day, "Why do you read that story, Minister?" He said to me, "Pew, I have become a stranger in my own life."'
vad ska jag göra med mitt hår
När jag i tisdags satt i hallsolstolen och läste slutet av Special Topics in Calamity Physics, hamnade jag öga mot öga med följande:
"Blue," someone shouted behind me.
I ignored the voice, continuing up the hill, but he called out again, closer this time, so I stopped and turned. Red Shirt was walking quickly toward me. Instantly, I recognized him - well, let me revise that. Instantly, I was aware I'd inadvertently done the highly improbable thing of following my own advice - all the goldfish business - because it was Zach Soderberg, sure, yet I'd never seen him before in my life.
[Blue hade, som valedictorian, precis hållit ett tal om guldfiskar och deras förmåga att glömma och anpassa sig till nya miljöer. Och Zach Soderberg är killen som var kär i henne någon gång i mitten av terminen, men som hon dissade på ett ganska osmidigt sätt. Läs boken! min anm.]
He looked radically different, because sometime between our last AP Physics class and graduation, he'd decided to shave his entire head.
[En av de mest framträdande dragen hos Zach hade varit hans svallande hår, luggen som föll ner i ögonen, det som fick tjejerna att förälska sig i honom. min anm.]
And it wasn't one of those heads plagued with disturbing potholes and dents (as if tipping people off to the fact the brain inside it was a bit squishy), but a pleasantly strong head. His ears, too, were nothing to be ashamed of. He looked brand new, a newness that hurt the eyes and was unsettling, which was why I didn't say "Sayonara, kid," and break into a sprint, because the Volvo was packed, waiting for me in the Student Parking Lot.
Och ett stycke längre ner fortsätter det:
Zach noticed my surprise at his new haircut and ran a hand over the top of his head. It probably felt like velveteen on a threadbare fainting couch. "Yeah," he said sheepishly. "Last night I decided to turn over a new leaf."
Och där, just där, ville jag föra upp handen i samma rörelse. Känna på min egen snagg. Men jag har ingen längre, jag försöker få håret att växa ut igen. Så det gick inte.
Ibland saknar jag min snagg. Mycket. Det var så skönt. Den gjorde något med mig. Ibland måste jag påminna mig själv om att jag faktiskt har en plan, jag kan inte bara gå och raka av mig håret igen, det ska bli långt nu.
Sen kan jag raka av det igen. Efter att det nått ner till åtminstone axlarna.
biblioteksnarkomaner och katastroffysik
Jag började dagen med att vakna, åtta, helt av mig själv. Solen som alltid letar sig in genom mina persienner och gardiner hade väl ett finger med i spelet också, men vaknade gjorde jag och somna om kunde jag inte. Så jag satte mig och pluggade. Två timmar, sen tappade jag koncentrationen och började rada upp böckerna som legat på mitt golv sen jag kom hem i juni i bokhyllan som jag köpte på IKEA i söndags.
Sen åkte jag och jobbade lite. Svarade i telefon, frankerade post över lunchen.
Innan jag åkte hemifrån hade jag fått för mig att kolla om, och i så fall var, boken som Jonna pratade så varmt om medan vi åkte buss genom La Paz på väg till att köpa bussbiljetter till Cusco fanns i Stockholms stadbiblioteks samlingar. Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Som om Ödet (eller Stockholms stadsbibliotek, de är ju nästan samma sak) ville något med mitt liv, så fanns den på Hornstulls bibliotek. När jag ska till jobbet åker jag till Hornstull. Så, när jag jobbar klart för dagen, runt ett, fann jag mig själv framför hyllan med engelskspråkig skönlitteratur och där var det något som slog slint i mig. Jag skulle bara låna den där enda boken, plocka ut den ur hyllan och marschera ut ur biblioteket via utlåningsmaskinen. Istället löpte jag amok.
Runt två, en timme senare, lyckades jag till slut slita mig och gick ner i tunnelbanan med, inte en, utan åtta böcker i Marimekko-tygpåsen som krampaktigt klamrade sig fast över min axel. Hela min självbehärskning hade krävts för att begränsa mig till åtta.
Så, när jag kom hem, var det meningen att jag skulle fortsätta plugga, men jag hade bara lite kvar i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl som jag har levt med i en dryg vecka nu och jag kunde bara inte lägga ifrån mig den, hela vägen från tunnelbanan gick jag med näsan mellan de nötta bibliotekspocketsidorna och efter att ha låst upp dörren föll jag samman i en av våra hallsolstolar och fortsatte läsa. Det är en bok som slukar i slutet, den förtjänar ett helt eget monsterinlägg, citeringar och långa metaforfyllda utläggningar, jag i mitt övermättade esse. Men med tanke på hur stressad jag är just nu, hur totalt uppochnervänt allting ter sig, att jag inte ens vet om jag är jag längre, så är risken stor att jag aldrig kommer att komma till skott med något värdigt Special Topics in Calamity Physics. Så låt mig citera en sak bara:
I was taking Dad's counsel: "The most poetic of endings to love affairs isn't apology, excuse, extensive investigation into What Went Wrong - the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery - but stately silence."
Inte för att det på något sätt är talande för själva bokens kärna, men det var en aha-upplevelse när jag läste det. Något som jag kände så starkt att jag borde ta till mig. Och den var full med såna småsaker, Special Topics in Calamity Physics.
Jag glömde helt bort att jag bokat tvättstugan. Jag har inga rena trosor, men så förhäxad var jag av Marisha Pessl att jag förmodligen kommer att tvingas gå naken till jobbet imorgon.
Och sen när den var slut flöt jag runt i något sorts vakuum, så som jag brukar efter att ha läst ut en bok som fyllt upp mig helt, jag värmde upp lite mat och började titta på Into the wild, för i söndags när jag träffade Jenny och berättade för henne om Jonatan som försvunnit, sa hon att "Han har gjort en Into the wild" och jag har ju själv haft den liggande i evigheter, inte kommit mig för att titta.
Och visst är det så. Som om Chris/Alex stulit orden rakt ur Jonatans mun. Eller tvärt om. Och det gjorde mig illamående. Inte på ett äcklat sätt. Om jag varit en societetskvinna i det victorianska England hade jag svimmat.
Dessa män som ska finna sig själva, solipsismen. Jag har ett inlägg att skriva om det också, om de unga männen och kvinnorna i populärkulturen, om jag skulle råka få till det.
Jag har inte sett klart Into the wild. Jag har tagit en paus. Jag ska försöka plugga. Eller åtminstone bli klar med bokhyllan. Jag får inget grepp om mig själv. Det är läskigt, denna makt som böcker kan ha över mig. Och med lite extra krydda av en film som går lite väl close to home, som Blue kunde ha sagt, kan effekten vara katastrofal.
Sen åkte jag och jobbade lite. Svarade i telefon, frankerade post över lunchen.
Innan jag åkte hemifrån hade jag fått för mig att kolla om, och i så fall var, boken som Jonna pratade så varmt om medan vi åkte buss genom La Paz på väg till att köpa bussbiljetter till Cusco fanns i Stockholms stadbiblioteks samlingar. Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Som om Ödet (eller Stockholms stadsbibliotek, de är ju nästan samma sak) ville något med mitt liv, så fanns den på Hornstulls bibliotek. När jag ska till jobbet åker jag till Hornstull. Så, när jag jobbar klart för dagen, runt ett, fann jag mig själv framför hyllan med engelskspråkig skönlitteratur och där var det något som slog slint i mig. Jag skulle bara låna den där enda boken, plocka ut den ur hyllan och marschera ut ur biblioteket via utlåningsmaskinen. Istället löpte jag amok.
Runt två, en timme senare, lyckades jag till slut slita mig och gick ner i tunnelbanan med, inte en, utan åtta böcker i Marimekko-tygpåsen som krampaktigt klamrade sig fast över min axel. Hela min självbehärskning hade krävts för att begränsa mig till åtta.
Så, när jag kom hem, var det meningen att jag skulle fortsätta plugga, men jag hade bara lite kvar i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl som jag har levt med i en dryg vecka nu och jag kunde bara inte lägga ifrån mig den, hela vägen från tunnelbanan gick jag med näsan mellan de nötta bibliotekspocketsidorna och efter att ha låst upp dörren föll jag samman i en av våra hallsolstolar och fortsatte läsa. Det är en bok som slukar i slutet, den förtjänar ett helt eget monsterinlägg, citeringar och långa metaforfyllda utläggningar, jag i mitt övermättade esse. Men med tanke på hur stressad jag är just nu, hur totalt uppochnervänt allting ter sig, att jag inte ens vet om jag är jag längre, så är risken stor att jag aldrig kommer att komma till skott med något värdigt Special Topics in Calamity Physics. Så låt mig citera en sak bara:
I was taking Dad's counsel: "The most poetic of endings to love affairs isn't apology, excuse, extensive investigation into What Went Wrong - the St. Bernard of options, droopy-eyed and slobbery - but stately silence."
Inte för att det på något sätt är talande för själva bokens kärna, men det var en aha-upplevelse när jag läste det. Något som jag kände så starkt att jag borde ta till mig. Och den var full med såna småsaker, Special Topics in Calamity Physics.
Jag glömde helt bort att jag bokat tvättstugan. Jag har inga rena trosor, men så förhäxad var jag av Marisha Pessl att jag förmodligen kommer att tvingas gå naken till jobbet imorgon.
Och sen när den var slut flöt jag runt i något sorts vakuum, så som jag brukar efter att ha läst ut en bok som fyllt upp mig helt, jag värmde upp lite mat och började titta på Into the wild, för i söndags när jag träffade Jenny och berättade för henne om Jonatan som försvunnit, sa hon att "Han har gjort en Into the wild" och jag har ju själv haft den liggande i evigheter, inte kommit mig för att titta.
Och visst är det så. Som om Chris/Alex stulit orden rakt ur Jonatans mun. Eller tvärt om. Och det gjorde mig illamående. Inte på ett äcklat sätt. Om jag varit en societetskvinna i det victorianska England hade jag svimmat.
Dessa män som ska finna sig själva, solipsismen. Jag har ett inlägg att skriva om det också, om de unga männen och kvinnorna i populärkulturen, om jag skulle råka få till det.
Jag har inte sett klart Into the wild. Jag har tagit en paus. Jag ska försöka plugga. Eller åtminstone bli klar med bokhyllan. Jag får inget grepp om mig själv. Det är läskigt, denna makt som böcker kan ha över mig. Och med lite extra krydda av en film som går lite väl close to home, som Blue kunde ha sagt, kan effekten vara katastrofal.
läsdagboken
Nu har jag fyllt min läsdagbok - anteckningsboken där jag skrivit titel, författare, avslutningsdatum och en liten kommentar för varje bok jag läst, från juni 2003 till idag. Den första boken jag skrev om var Harry Potter and the Order of the Pheonix, som jag läste ut 27 juni 2003. Den sista boken som fick plats i boken blev Oath of gold av Elizabeth Moon, 26 augusti 2009. Ett sammanträffande, att första och sista boken båda är fantasy? Jag vet inte. Men det är mycket liv som får plats på dessa sidor. För en person som läser så mycket som jag, påverkar böckerna jag läser mig alltid. I olika grad, visst, och på olika sätt. Men jag tror att en bit av mig finns på dessa nötta sidor.
Nu är det dags för en ny läsdagbok. Den första anteckningen i den kommer att vara om Oryx and Crake. Symboliskt, att den är en framtidsdystopi? Säger det något om åren jag står inför? Jag vet inte. Enda sättet är att bege mig in i dem.
Och fortsätta läsa.
jag läste ut en dystopisk bok
"How much misery," Crake said one lunchtime - this must have been when they were in their early twenties and Crake was already at the Watson-Crick Institute - "how much needless despair has been caused by a series of biological mismatches, a misalignment of the hormones and pheromones? Resulting in the fact that the one you love so passionately won't or can't love you. As a species we're pathetic in that way: imperfectly monogamous. If we could only pair-bond for life, like gibbons, or else opt for total guilt-free promiscuity, there'd be no more sexual torment. Better plan - make it cyclical and also inevitable, as in the other mammals. You'd never want someone you couldn't have."
"True enough," Jimmy replied. Or Jim, as he was now insisting, without results: everyone still called him Jimmy. "But think what we'd be giving up."
"Such as?"
"Courtship behaviour. In your plan we'd just be a bunch of hormone robots." Jimmy thought he should put things in Crake's terms, which was why he said courtship behaviour. What he meant was the challenge, the excitement, the chase. "There'd be no free choice."
"There's courtship behaviour in my plan," said Crake, "except that it would always succeed. And we're hormone robots anyway, only we're faulty ones."
"Well, what about art?" said Jimmy, a little desperately. He was, after all, a student at the Martha Graham Academy, so he felt some need to defend the art-and-creativity turf.
"What about it?" said Crake, smiling his calm smile.
"All that mismatching you talk about. It's been an inspiration, or that's what they say. Think of all the poetry - think Petrarch, think John Donne, think the Vita Nuova, think..."
"Art," said Crake. "I guess they still do a lot of jabbering about that, over where you are. What is it Byron said? Who'd write if they could do otherwise? Something like that."
"That's what I mean," said Jimmy. He was alarmed by the reference to Byron. What right had Crake to poeach on his own shoddy, threadbare territory? Crake should stick to science and leave poor Byron to Jimmy.
"What do you mean?" said Crake, as if coaching a stutterer.
"I mean, when you can't get the otherwise, then..."
"Wouldn't you rather be fucking?" said Crake. He wasn't including himself in the question: his tone was one of detached but not very strong interest, as if he were conducting a survey of people's less attractive personal habits, such as nose-picking.
Jimmy found that his face got redder and his voice got squeakier the more outrageous Crake became. He hated that. "When any civilization is dust and ashes," he said, "art is all that's left over. Images, words, music. Imaginative structures. Meaning - human meaning, that is - is defined by them. You have to admit that."
"That's not quite all that's left over," said Crake. "The archeologists are just as interested in gnawed bones and old bricks and ossified shit these days. Sometimes more interested. They think human meaning is defined by those things too."
Jimmy would like to have said Why are you always putting me down? but he was afraid of the possible answers, because it's so easy being one of them. So instead he said, "What have you got against it?"
"Against what? Ossified shit?"
"Art."
"Nothing," said Crake lazily. "People can amuse themselves any way they like. If they want to play with themselves in public, whack off over doodling, scribbling, and fiddling, it's fine with me. Anyway it serves a biological purpose."
"Such as?" Jimmy knew that everything depended on keeping his cool. These arguments had to be played through like a game: if he lost his temper, Crake won.
"The male frog, in mating season," said Crake, "makes as much noise as it can. The females are attracted to the male frog with the biggest, deepest voice because it suggests a more powerful frog, one with superior genes. Small male frogs - it's been documented - discover that if they position themselves in empty drainpipes, the pipe acts as a voice amplifier, and the small frog appears much larger than it really is."
"So?"
"So that's what art is, for the artist," said Crake. "An empty drainpipe. An amplifier. A stab at getting laid."
"Your analogy falls down when it comes to female artists," said Jimmy. "They're not in it to get laid. They'd gain no biological advantage from amplifying themselves, since potential mates would be deterred rather than attracted by that sort of amplification. Men aren't frogs, they don't want women who are ten times bigger than them."
"Female artists are biologically confused," said Crake. "You must have discovered that by now."
Hur hemsk den än var, hur deprimerad den än gjorde mig, så var den åtminstone otroligt intressant. Gav mig mycket att tänka på.
Oryx and Crake av Margaret Atwood.
"True enough," Jimmy replied. Or Jim, as he was now insisting, without results: everyone still called him Jimmy. "But think what we'd be giving up."
"Such as?"
"Courtship behaviour. In your plan we'd just be a bunch of hormone robots." Jimmy thought he should put things in Crake's terms, which was why he said courtship behaviour. What he meant was the challenge, the excitement, the chase. "There'd be no free choice."
"There's courtship behaviour in my plan," said Crake, "except that it would always succeed. And we're hormone robots anyway, only we're faulty ones."
"Well, what about art?" said Jimmy, a little desperately. He was, after all, a student at the Martha Graham Academy, so he felt some need to defend the art-and-creativity turf.
"What about it?" said Crake, smiling his calm smile.
"All that mismatching you talk about. It's been an inspiration, or that's what they say. Think of all the poetry - think Petrarch, think John Donne, think the Vita Nuova, think..."
"Art," said Crake. "I guess they still do a lot of jabbering about that, over where you are. What is it Byron said? Who'd write if they could do otherwise? Something like that."
"That's what I mean," said Jimmy. He was alarmed by the reference to Byron. What right had Crake to poeach on his own shoddy, threadbare territory? Crake should stick to science and leave poor Byron to Jimmy.
"What do you mean?" said Crake, as if coaching a stutterer.
"I mean, when you can't get the otherwise, then..."
"Wouldn't you rather be fucking?" said Crake. He wasn't including himself in the question: his tone was one of detached but not very strong interest, as if he were conducting a survey of people's less attractive personal habits, such as nose-picking.
Jimmy found that his face got redder and his voice got squeakier the more outrageous Crake became. He hated that. "When any civilization is dust and ashes," he said, "art is all that's left over. Images, words, music. Imaginative structures. Meaning - human meaning, that is - is defined by them. You have to admit that."
"That's not quite all that's left over," said Crake. "The archeologists are just as interested in gnawed bones and old bricks and ossified shit these days. Sometimes more interested. They think human meaning is defined by those things too."
Jimmy would like to have said Why are you always putting me down? but he was afraid of the possible answers, because it's so easy being one of them. So instead he said, "What have you got against it?"
"Against what? Ossified shit?"
"Art."
"Nothing," said Crake lazily. "People can amuse themselves any way they like. If they want to play with themselves in public, whack off over doodling, scribbling, and fiddling, it's fine with me. Anyway it serves a biological purpose."
"Such as?" Jimmy knew that everything depended on keeping his cool. These arguments had to be played through like a game: if he lost his temper, Crake won.
"The male frog, in mating season," said Crake, "makes as much noise as it can. The females are attracted to the male frog with the biggest, deepest voice because it suggests a more powerful frog, one with superior genes. Small male frogs - it's been documented - discover that if they position themselves in empty drainpipes, the pipe acts as a voice amplifier, and the small frog appears much larger than it really is."
"So?"
"So that's what art is, for the artist," said Crake. "An empty drainpipe. An amplifier. A stab at getting laid."
"Your analogy falls down when it comes to female artists," said Jimmy. "They're not in it to get laid. They'd gain no biological advantage from amplifying themselves, since potential mates would be deterred rather than attracted by that sort of amplification. Men aren't frogs, they don't want women who are ten times bigger than them."
"Female artists are biologically confused," said Crake. "You must have discovered that by now."
Hur hemsk den än var, hur deprimerad den än gjorde mig, så var den åtminstone otroligt intressant. Gav mig mycket att tänka på.
Oryx and Crake av Margaret Atwood.
boken som krossade mitt hjärta
Så, nu har jag läst ut fjärde och sista boken i Stephenie Meyers vampyrserie. Breaking dawn. Jag har slukat den. Tre av böckerna lästa som pdf-filer, jag som älskar lukten av böcker, känslan av papret mellan fingrarna. Så desperat har jag varit.
Och visst kan man lita på att Stephenie Meyer låter allt sluta lyckligt, utan några nämnvärda förluster, happily ever after och allt det där. Det är så sött att jag mår illa, men när jag är på det humöret kan jag sätta i mig en hel sats cookiesmet utan att spy. Illamåendet sitter mer i huvudet än i kroppen. Ibland behöver jag det där söta, tror mig behöva, och jag läser romantiska ungdomsböcker (helst på engelska) som en bulimiker och tappar greppet om verkligheten. Och Twilight-serien är det främsta exemplaret av sitt slag.
Jag skulle kunna säga att jag läste den som allmänbildning, för att veta vad det är folk pratar om, lite som med Spelet av Neil Strauss.
Men det är inte sant. Jag läste den bara i självtillfredsställande syfte, jag skäms, det är som tröstätning och onani sammanslaget och jag kommer att få stå mitt kast. Jag vet.
Jag tror att anledningen till att jag får dessa sug efter de lyckliga sluten är att jag själv, i verkligheten, inte tror på dem. Jag hade väl en bra grogrund, som skilsmässobarn och allt det där, men det hade nog kunnat bli en helt vanlig romantiktörstande tonårsflicka av mig också. Tills jag läste triologin om Aeriel av Meredith Ann Pierce.
Det är en alldeles fantastisk fantasytriologi om en ung flicka som förälskar sig i en mörkängel (en flygande vampyr som gifter sig med en vacker oskuld som han sen dricker blodet på, en för varje år i fjorton år). Första boken heter Fjortonde bruden, och åtföljs sen av Vidundrens väg och Ravennas dotter. Den röda tråden genom alla tre böckerna är Aeriels kärlek till denna mörkängel och hennes kamp för att befria honom från krafterna som hindrar honom från att älska henne tillbaka.
Jag läste den när jag var i Italien och hälsade på hos Paulina. Jag minns att Paulina var sur på mig för att jag bara läste hela tiden, men jag kunde inte behärska mig. Jag behövde kicken, jag var tvungen att veta hur det skulle gå. Aeriels odödliga kärlek, som fick henne att gå igenom de mest ohyggliga umbäranden för sin mörkängels skull blev som vatten för mig. Jag törstade. Jag var tretton.
Och sen, äntligen, i slutet av tredje boken, när de onda makterna som hållit mörkängelns hjärta tillfångataget är tillintetgjorda, när han äntligen är fri att älska vem han vill, när han äntligen inser hur villkorslöst han även älskar Aeriel, ja, då får de bara en natt tillsammans, sen kommer en jävla gud och säger att nu, hörrö, Aeriel, nu ska du komma och bli gud och styra upp den här världen och ser till att allting blir som det ska igen. Du måste lämna din mörkängel och aldrig träffa honom igen, tough shit, men världen behöver dig.
Och hon gör det. Hon lämnar allting. Hon säger adjö till sin mörkängel och alla sina vänner som hon samlat på sig under de tre böckerna, hon tar sitt ansvar. Hon offrar allt hon någonsin strävat efter, för hon vet att hon är den enda som kan rädda världen, hon vet att det är rätt och att det personliga offret är mycket mindre än det offer det skulle innebära om hon inte valde bort kärleken.
Och hon krossade mitt hjärta.
Inte så att det var en ögonblicklig uppenbarelse från min sida. Jag gick runt och var bitter på Aeriel, på författaren, låg vaken många nätter och skrev om slutet tusen gånger. Det var till stora delar den serien som fick mig att börja skriva själv, sådär på allvar, just för att jag inte stod ut med offret. Jag ville att det skulle sluta lyckligt och för att det skulle bli som jag ville var jag väl helt enkelt tvungen att skriva det själv.
Men jag blev äldre. Jag läste fler böcker. Jag slutade streta emot. Den mognade i mig, insikten, övertygelsen om att den där kärleken som räddar och övervinner alla hinder, att den inte finns. Åtminstone inte i den värld jag lever i. Att ge upp sig själv sådär totalt till någon annan, att göra det jämlikt, det går inte. Det finns andra saker som är viktigare. Jag måste lära mig att rädda mig själv, att bära mig själv, att mäta mitt värde i andra mått än hur älskad jag är.
Att dessa böcker om den stora kärleken, villkorslös och odödlig, egentligen bara förleder flickor och oskadliggör dem. Pacifiserar. Desillusionerar.
Men det är tungt. Insikten. Vetskapen om att om jag misslyckas, så är det mitt fel. Ingen kommer att komma och rädda mig. Om jag faller, får jag skrapa ihop mig själv och kravla mig vidare.
Så därför läser jag böckerna med de lyckliga sluten. De okomplicerade, självklara. För att för ett ögonblick ignorera tyngden på mina axlar.
Men glömma - aldrig. Jag tar ansvar för mig själv. Jag formar mitt eget öde.
Och visst kan man lita på att Stephenie Meyer låter allt sluta lyckligt, utan några nämnvärda förluster, happily ever after och allt det där. Det är så sött att jag mår illa, men när jag är på det humöret kan jag sätta i mig en hel sats cookiesmet utan att spy. Illamåendet sitter mer i huvudet än i kroppen. Ibland behöver jag det där söta, tror mig behöva, och jag läser romantiska ungdomsböcker (helst på engelska) som en bulimiker och tappar greppet om verkligheten. Och Twilight-serien är det främsta exemplaret av sitt slag.
Jag skulle kunna säga att jag läste den som allmänbildning, för att veta vad det är folk pratar om, lite som med Spelet av Neil Strauss.
Men det är inte sant. Jag läste den bara i självtillfredsställande syfte, jag skäms, det är som tröstätning och onani sammanslaget och jag kommer att få stå mitt kast. Jag vet.
Jag tror att anledningen till att jag får dessa sug efter de lyckliga sluten är att jag själv, i verkligheten, inte tror på dem. Jag hade väl en bra grogrund, som skilsmässobarn och allt det där, men det hade nog kunnat bli en helt vanlig romantiktörstande tonårsflicka av mig också. Tills jag läste triologin om Aeriel av Meredith Ann Pierce.
Det är en alldeles fantastisk fantasytriologi om en ung flicka som förälskar sig i en mörkängel (en flygande vampyr som gifter sig med en vacker oskuld som han sen dricker blodet på, en för varje år i fjorton år). Första boken heter Fjortonde bruden, och åtföljs sen av Vidundrens väg och Ravennas dotter. Den röda tråden genom alla tre böckerna är Aeriels kärlek till denna mörkängel och hennes kamp för att befria honom från krafterna som hindrar honom från att älska henne tillbaka.
Jag läste den när jag var i Italien och hälsade på hos Paulina. Jag minns att Paulina var sur på mig för att jag bara läste hela tiden, men jag kunde inte behärska mig. Jag behövde kicken, jag var tvungen att veta hur det skulle gå. Aeriels odödliga kärlek, som fick henne att gå igenom de mest ohyggliga umbäranden för sin mörkängels skull blev som vatten för mig. Jag törstade. Jag var tretton.
Och sen, äntligen, i slutet av tredje boken, när de onda makterna som hållit mörkängelns hjärta tillfångataget är tillintetgjorda, när han äntligen är fri att älska vem han vill, när han äntligen inser hur villkorslöst han även älskar Aeriel, ja, då får de bara en natt tillsammans, sen kommer en jävla gud och säger att nu, hörrö, Aeriel, nu ska du komma och bli gud och styra upp den här världen och ser till att allting blir som det ska igen. Du måste lämna din mörkängel och aldrig träffa honom igen, tough shit, men världen behöver dig.
Och hon gör det. Hon lämnar allting. Hon säger adjö till sin mörkängel och alla sina vänner som hon samlat på sig under de tre böckerna, hon tar sitt ansvar. Hon offrar allt hon någonsin strävat efter, för hon vet att hon är den enda som kan rädda världen, hon vet att det är rätt och att det personliga offret är mycket mindre än det offer det skulle innebära om hon inte valde bort kärleken.
Och hon krossade mitt hjärta.
Inte så att det var en ögonblicklig uppenbarelse från min sida. Jag gick runt och var bitter på Aeriel, på författaren, låg vaken många nätter och skrev om slutet tusen gånger. Det var till stora delar den serien som fick mig att börja skriva själv, sådär på allvar, just för att jag inte stod ut med offret. Jag ville att det skulle sluta lyckligt och för att det skulle bli som jag ville var jag väl helt enkelt tvungen att skriva det själv.
Men jag blev äldre. Jag läste fler böcker. Jag slutade streta emot. Den mognade i mig, insikten, övertygelsen om att den där kärleken som räddar och övervinner alla hinder, att den inte finns. Åtminstone inte i den värld jag lever i. Att ge upp sig själv sådär totalt till någon annan, att göra det jämlikt, det går inte. Det finns andra saker som är viktigare. Jag måste lära mig att rädda mig själv, att bära mig själv, att mäta mitt värde i andra mått än hur älskad jag är.
Att dessa böcker om den stora kärleken, villkorslös och odödlig, egentligen bara förleder flickor och oskadliggör dem. Pacifiserar. Desillusionerar.
Men det är tungt. Insikten. Vetskapen om att om jag misslyckas, så är det mitt fel. Ingen kommer att komma och rädda mig. Om jag faller, får jag skrapa ihop mig själv och kravla mig vidare.
Så därför läser jag böckerna med de lyckliga sluten. De okomplicerade, självklara. För att för ett ögonblick ignorera tyngden på mina axlar.
Men glömma - aldrig. Jag tar ansvar för mig själv. Jag formar mitt eget öde.
på tunnelbanan till jobbet
Imorse bestämde jag mig för att åka tunnelbana till jobbet. Jag måste ju ändå använda det där månadskortet som jag köpte, det lila access-kortet. Jag hade en aning ont i halsen, och dessutom ska jag träffa Ida efter jobbet. Att cykla till jobbet, från Skarpnäck till Globen, är inga problem. Men in till stan och sen hem igen - det blir en liten bit. Gjort, många gånger under mina två gångna jobbveckor, men idag kände jag mig helt enkelt bara lite lat.
Så jag tog tunnelbanan.
Jag älskar tunnelbanan.
Jag ser så fram emot att börja plugga, inte bara för själva pluggandet, utan för att jag kommer att ha 2 x 40 minuter lästid på tunnelbanan varje dag i veckan. Ärligt talat, finns det något bättre sätt att börja morgonen på? En stillsam frukost hemma, och sen fyrtio minuter läsning. Oslagbart!
Så, imorse läste jag i Sista boken från Finistère. Bodil Malmsten skriver:
När jag försöker förklara med vilken njutning jag ser fram emot att gå till sängs med en bok, avfärdar hon mig utan så mycket som ett pschitt.
För att få slut på hennes tjat säger jag i definitiv ton att för mig är erotik inte begränsat till det sexuella.
En handling så skenbart kysk som läsningen av skönlitteratur kan betraktas som erotisk. Något främmande tränger in i en människa och fyller upp henne.
En sammansmältning sker, ett befruktande möte äger rum.
Bevara mig för era metaforer, säger madame C.
Men skam den som ger sig, jag fortsätter med min perfekta franska syntax.
Grovarbete i trädgården kan framkalla vällust, anläggande av stenstigar, kalkande av murväggar eller den tillfredsställelse jag fick av att jogga längs Stockholms kajer på den tiden jag gjorde det.
Jag kan inte hålla med om joggandet, för mig är det bara ett nödvändigt ont när inget annat roligare finns tillgängligt. Jag föredrar Friskis & Svettis gympapass, för att inte tala om adrenalinkicken när man fattar galopp inför en hög oxer på en pigg häst. Men det är bara detaljer. Det huvudsakliga resonemanget, det får mina känslor gentemot Bodil Malmstens texter vara fortsatt uppskattande och varma.
Så jag tog tunnelbanan.
Jag älskar tunnelbanan.
Jag ser så fram emot att börja plugga, inte bara för själva pluggandet, utan för att jag kommer att ha 2 x 40 minuter lästid på tunnelbanan varje dag i veckan. Ärligt talat, finns det något bättre sätt att börja morgonen på? En stillsam frukost hemma, och sen fyrtio minuter läsning. Oslagbart!
Så, imorse läste jag i Sista boken från Finistère. Bodil Malmsten skriver:
När jag försöker förklara med vilken njutning jag ser fram emot att gå till sängs med en bok, avfärdar hon mig utan så mycket som ett pschitt.
För att få slut på hennes tjat säger jag i definitiv ton att för mig är erotik inte begränsat till det sexuella.
En handling så skenbart kysk som läsningen av skönlitteratur kan betraktas som erotisk. Något främmande tränger in i en människa och fyller upp henne.
En sammansmältning sker, ett befruktande möte äger rum.
Bevara mig för era metaforer, säger madame C.
Men skam den som ger sig, jag fortsätter med min perfekta franska syntax.
Grovarbete i trädgården kan framkalla vällust, anläggande av stenstigar, kalkande av murväggar eller den tillfredsställelse jag fick av att jogga längs Stockholms kajer på den tiden jag gjorde det.
Jag kan inte hålla med om joggandet, för mig är det bara ett nödvändigt ont när inget annat roligare finns tillgängligt. Jag föredrar Friskis & Svettis gympapass, för att inte tala om adrenalinkicken när man fattar galopp inför en hög oxer på en pigg häst. Men det är bara detaljer. Det huvudsakliga resonemanget, det får mina känslor gentemot Bodil Malmstens texter vara fortsatt uppskattande och varma.
sommarjobbet VIII
Jag läser Sista boken från Finistère, lånat från biblioteket, invikta hörn, jag tänker Vilken idiot är det som har gjort hundöron i en biblioteksbok?, om det är något jag inte tycker om, så är det människor som gör hundöron i biblioteksböcker.
I helgen har jag läst. Hela helgen. Twilight av Stephenie Meyer. Sen New Moon. Och sen halva Eclipse. De två senare som pdf-filer på datorn. Det är inte okej. Jag är för gammal. Jag borde ta mer ansvar över min tid.
Nåja, jag träffade Paulina och en massa andra gamla klasskamrater från grundskolan i stan i lördags kväll. Men igår gick jag inte ut ur lägenheten, och på natten kunde jag inte sova. Jag låg i någon sorts halvslummer och trodde att jag sprang runt i en djup skog med överjordiskt vackra vampyrer.
Nu är jag trött och försöker mig på lite avvänjning. Jag läser Bodil Malmsten.
I helgen har jag läst. Hela helgen. Twilight av Stephenie Meyer. Sen New Moon. Och sen halva Eclipse. De två senare som pdf-filer på datorn. Det är inte okej. Jag är för gammal. Jag borde ta mer ansvar över min tid.
Nåja, jag träffade Paulina och en massa andra gamla klasskamrater från grundskolan i stan i lördags kväll. Men igår gick jag inte ut ur lägenheten, och på natten kunde jag inte sova. Jag låg i någon sorts halvslummer och trodde att jag sprang runt i en djup skog med överjordiskt vackra vampyrer.
Nu är jag trött och försöker mig på lite avvänjning. Jag läser Bodil Malmsten.
friheten (22 juli)
En gång skrev jag att frihet är ett SL-kort. Det står jag fast vid, men idag har jag hittat en annan, mycket vacker definition som jag lika gärna skulle kunna använda.
Jag läser För Lydia av Gun-Britt Sundström just nu (vid sidan av Madame Bovary på finska av någon idiotisk anledning). Det är en omskrivning av Söderbergs Den allvarsamma leken, fast ur Lydias perspektiv och ett halvsekel senare. Såhär när jag nästan läst klart den inser jag att det nästan varit bortkastat, jag minns inte alls så speciellt mycket från originalet. Men den är bra ändå, även utan jämförelsemöjligheten.
Och på sidan hundraett står det:
Bland det första hon köpte sig var en liten billig grammofon, och sedan blev det skivor, klassiskt och pop och jazz och visor utan urskiljning. Markus hade erbjudit sig att bidra med pengar så att de kunde skaffa en ordentlig anläggning, men det avböjde hon bestämt.
Det skulle vara en portabel grammofon.
Om hon en dag skulle vilja bära den med sig.
Frihet kan även vara en portabel grammofon.
Jag läser För Lydia av Gun-Britt Sundström just nu (vid sidan av Madame Bovary på finska av någon idiotisk anledning). Det är en omskrivning av Söderbergs Den allvarsamma leken, fast ur Lydias perspektiv och ett halvsekel senare. Såhär när jag nästan läst klart den inser jag att det nästan varit bortkastat, jag minns inte alls så speciellt mycket från originalet. Men den är bra ändå, även utan jämförelsemöjligheten.
Och på sidan hundraett står det:
Bland det första hon köpte sig var en liten billig grammofon, och sedan blev det skivor, klassiskt och pop och jazz och visor utan urskiljning. Markus hade erbjudit sig att bidra med pengar så att de kunde skaffa en ordentlig anläggning, men det avböjde hon bestämt.
Det skulle vara en portabel grammofon.
Om hon en dag skulle vilja bära den med sig.
Frihet kan även vara en portabel grammofon.
tid (12 juli)
Jag läser en bok som jag fick låna från Jonatan för evigheter sen, Practising the Power of Now av Eckhart Tolle, den handlar om att sluta tänka. Och att leva i nuet. Och att sluta vara rädd. Att man inte är sina tankar, att det varken finns något förflutet eller någon framtid. Allting som finns är nu. Allting som någonsin har hänt hände i nuet. Det förflutna och framtiden gör oss olyckliga. Nuet är det mest värdefulla vi har, nuet är det enda som finns.
Och jag tycker att det är så komiskt, på något sätt, med tanke på att jag precis avslutat en bok som handlar om en man som reser i tiden. The Time Traveler's Wife grundar sig ju helt på tanken att tiden inte är en linje, kronologisk, utan att allting händer samtidigt. Att tiden skulle vara som en ... ärtsoppa kan vi säga, för att använda en analogi från en av mina favoritböcker från tonåren. Inte ett pärlhalsband, där varje händelse följer på en annan, utan en ärtsoppa där allting är sammantrasslat och parallellt, även om vi för det mesta inte har sinnen nog att uppfatta det.
Och jag känner bara så ohyggligt starkt att jag vill fortsätta med filosofistudierna, att jag älskar de här tankarna, vi pratade om tidsresor och kausalitet och fria viljor och jag saknar det. Att sitta själv på altanen och tänka på dessa saker är liksom aldrig samma grej, jag tappar alltid tråden någonstans mellan svartvinbärsbuskarna och de dykande svalorna.
felplacerad i tid (6 juli)
Jag läser The Time Traveler's Wife. Jag fylls av hemska föraningar. Det här kommer att gå åt helvete, som med Rosen på Tistelön, ligga på golvet och skaka av gråt. Var det inte det Sasha sa när hon tipsade om den? "It has been known to make grown men cry." Kanske är jag lite väl masochistisk, kanske borde jag börja resonera lite mer som Natalia, hon sa att hon nog inte kommer att läsa Rosen på Tistelön när jag lämnade den i La Paz, jag hade ju sagt att den var hemsk. Att läsa böcker som får en att gråta är helt enkelt inte bra ur överlevnadssynpunkt.
Jag kanske helt enkelt inte har någon speciellt välutvecklad överlevnadsinstinkt.
Men i början av boken är en dikt citerad, dikten:
Love after love
The time will come
when, with elation,
you will greet yourself arriving
at your own door, in your own mirror,
and each will smile at the other's welcome,
and say, sit here. Eat.
You will love again the stranger who was your self.
Give wine. Give bread. Give back your heart
to itself, to the stranger who has loved you
all your life, whom you ignored
for another, who knows you by heart.
Take down the love letters from the bookshelf,
the photographs, the desperate notes,
peel your own image from the mirror.
Sit. Feast on your life.
- Derek Walcott
När jag läste den första gången, innan jag dykt in i själva boken, tyckte jag att den var otroligt vacker. Och i vilken annan kontext skulle den fortfarande vara det, fantastisk, jag älskar den. Men här, som förord till den här boken, dukar den upp för katastrof.
det här med läsdiciplin (4 juli)
På bussen från La Paz till Lima började jag läsa The New Life av Orhan Pamuk. Den var tråkig, så inför flygningarna bytte jag till Daughter of Fortune av Isabel Allende. Om det är någon gång man förtjänar en spännande, lättläst bok, så är det när man flyger, tänkte jag. När jag för någon vecka sen blev klar med Daughter of Fortune (en riktig roman, att rekommenderas för alla som gillar böcker i historiska miljöer) fortsatte jag med The New Life. Den fortsatte vara tråkig. Jag lyckades nästan ta mig ända till den tvåhundrade sidan (av trehundra) innan jag bara inte pallade längre, kom fram till Vahijärvi och började läsa The Time Travelers’s Wife av Audrey Niffenegger. Jag blev tipsad om den av Sasha i Parque Machía, och jag vet att författarens efternamn ser ut som ett skämt, men jag är helt jävla såld, trots att jag bara läst sjuttio sidor änsålänge. Jag är helt säker på att det kommer hända något alldeles förskräckligt i den och jag vet att jag kommer att gråta så att jag tror att jag ska gå sönder, och jag hatar det och älskar det. Men först och främst - jag kan inte sluta. Allting som får mig att känna, även om det är smärta, gör mig, när allting till slut är överstökat, så lycklig. För då vet jag att jag lever. Och jag vet hur det är att inte känna. Så jag har stora förhoppningar om den här boken.
Men The New Life, ja. Jag får väl fortsätta med den när jag är klar med The Time Traveler’s Wife. För att sluta läsa en bok mitt i, det kan jag helt enkelt inte göra. Hur tråkig den en är. Det har med självdisciplin att göra, och tron att allting har något att lära mig. Jag har blivit lat på sistone, jag måste träna på båda.
Men The New Life, ja. Jag får väl fortsätta med den när jag är klar med The Time Traveler’s Wife. För att sluta läsa en bok mitt i, det kan jag helt enkelt inte göra. Hur tråkig den en är. Det har med självdisciplin att göra, och tron att allting har något att lära mig. Jag har blivit lat på sistone, jag måste träna på båda.
på ett annat språk
Jag hittade El amor en los tiempos del cólera av Gabriel García Márquez i en bokhylla hemma hos Karen. På sista sidan stod det:
El capitán miró a Fermina Daza y vio en sus pestañas los primeros destellos de una escarcha invernal. Luego miró a Florentino Ariza, su dominio invencible, su amor impávido, y lo asustó la sospecha tardía de que es la vida, más que la muerte, la que no tiene límites.
- ¿Y hasta cuándo cree usted que podemos seguir en este ir y venir del carajo? - le preguntó.
Florentino Ariza tenía la respuesta preparada desde hacía cincuenta y tres años, siete meses y once días con sus noches.
- Toda la vida - dijo.
FIN
Det ni!
Sen såg vi filmen. Den var inte speciellt lik boken, bortsett från själva handlingen, med Gabriel García Márquez är språket mer än halva grejen och det hade kunnat göras så mycket batter på film, som Parfymen tillexempel. Kameravinklar och scenografi. Men den var vacker ändå.
El capitán miró a Fermina Daza y vio en sus pestañas los primeros destellos de una escarcha invernal. Luego miró a Florentino Ariza, su dominio invencible, su amor impávido, y lo asustó la sospecha tardía de que es la vida, más que la muerte, la que no tiene límites.
- ¿Y hasta cuándo cree usted que podemos seguir en este ir y venir del carajo? - le preguntó.
Florentino Ariza tenía la respuesta preparada desde hacía cincuenta y tres años, siete meses y once días con sus noches.
- Toda la vida - dijo.
FIN
Det ni!
Sen såg vi filmen. Den var inte speciellt lik boken, bortsett från själva handlingen, med Gabriel García Márquez är språket mer än halva grejen och det hade kunnat göras så mycket batter på film, som Parfymen tillexempel. Kameravinklar och scenografi. Men den var vacker ändå.
tre månader böcker
Under vanliga omständigheter, när jag är hemma, läser jag i snitt en bok i veckan. Minst. Jag har tunnelbanan att tacka för mitt stora läsintresse. Som storstadspendlare finns det mycket transporttid som ska användas på något sätt.
Nu har jag varit på resande fot i tre månader. Jag har snittat på en bok i månaden.
Första månaden läste jag "Rosen på Tistelön" av Emilie Flygare-Carlén. Emilie Flygare-Carlén är en författare som fascinerar mig. Hon skrev eposliknande verk som innehöll allt: vänskap, kärlek och svek, diskussioner om religion och filosofi, moraliska dilemman, västkustklippor och pirater. När en bok får en att krypa ihop på golvet och gråta så att det känns som att hjärtat ska gå sönder efter sista sidan, då vet man att det är en stor bok.
Andra månaden läste jag "Spelet" av Neil Strauss. Jag fick den av Kirke i julklapp med tillägnan "Kör hårt, Katja!". I början gjorde den mig mörkrädd. Den hadlar om en nätgemenskap för raggningsexperter och deras elever, och deras människosyn är fruktansvärd. Det enda dessa män lever för är att raffinera sina olika raggningstekniker och det högsta målet är att få en tjej i säng. Inget som helst intresse finns för människorna bakom dessa blonderade tjejer med silikonbröst, eller ens för de andra männen i nätgemenskapen. Hela livet är uppbyggt kring denna ytliga jakt. Och Neil Strauss låter i början som om han svalt denna filosofi med hull och hår. Han kommer med raggningstips efter raggningstips och fyllde mig med en sån avsmak att jag var rädd att jag aldrig skulle komma att kunna prata med en främmande man igen utan att hela tiden undra ifall allt egentligen bara var ett spel från hans sida.
Men efter hälten började boken ändra karaktär. Strauss började ifrågasätta andefattigheten i det han höll på med. Han började se vad spelet gjorde för dess deltagare - hur tomma de blev, olyckliga, utan hopp, som robotar. Istället för en raggningsguide, blev det en samtidsskildring om en generation män som panikartat söker efter en mening, något att bygga upp sina liv kring - något som raggningsgemenskapen ger dem, till en början. Men även där är det något viktigt som saknas: SJÄLEN. Så i slutändan mår de vilsna männen ännu sämre än innan.
"Spelet" utvecklades till en mycket intressant samhällskritik.
Tredje månaden började jag läsa "Sunnuntai" ("Dimanche" på franska) av Irène Némirovsky. Det är en novellsamling översatt till finska från originalspråket franska, och Némirovsky var en rysk judinna som flydde via Finland till Paris efter den ryska revolutionen och sen blev mördad under Förintelsen. Det märks i hennes noveller. De har tre teman: den judiska identiteten, Finland under mellankrigstiden och unga kvinnor i Paris. Speciellt novellerna om Finland är otroligt gripande - fast det kan ju hända att jag är partisk. Jag brukar inte gilla novellsamlingar, men den här tycker jag om.
Fast den är på finska. Det är ett litet problem. Svenska pratar jag ju hela tiden med gänget, men jag och Natalia har ju blivit förbjudna att tala finska. Finskan ligger ganska oanvänd och väntar. Så nu när jag läser en bok på finska, får den mig att tänka på mormors hus vid lersjön och mamma och så dyker den där förjordade hemlängtan upp som annars hållit sig snällt på mattan hittills.
Jag kan inte läsa så mycket ur "Sunnuntai" åt gången.
Så för att ta en paus från finskan parallelläser jag "On the road" av Jack Kerouac vid sidan av. Pappa hade den i bokhyllan och det kändes på något sätt passande att ta med på resan. För den är ju en sån där bok som man borde ha läst.
Men jag blir ju bara irriterad. Dessa män. Det kanske inte är riktigt PK, men jag har ofta problem med böcvker om och/eller av unga män. De är så ... hur ska jag uttrycka det här utan att låta som en manshatande anarkafeminist? ... solipsistiska. När ska jag lära mig att inte börja läsa på dem?
Nu börjar mitt medhavda bokförråd så sakta att sina. Snart är det dags att hitta någon flummig backpacker att byta böcker med. För läsa, det måste jag. Även om det inte blir lika mycket som i vanliga fall.
Nu har jag varit på resande fot i tre månader. Jag har snittat på en bok i månaden.
Första månaden läste jag "Rosen på Tistelön" av Emilie Flygare-Carlén. Emilie Flygare-Carlén är en författare som fascinerar mig. Hon skrev eposliknande verk som innehöll allt: vänskap, kärlek och svek, diskussioner om religion och filosofi, moraliska dilemman, västkustklippor och pirater. När en bok får en att krypa ihop på golvet och gråta så att det känns som att hjärtat ska gå sönder efter sista sidan, då vet man att det är en stor bok.
Andra månaden läste jag "Spelet" av Neil Strauss. Jag fick den av Kirke i julklapp med tillägnan "Kör hårt, Katja!". I början gjorde den mig mörkrädd. Den hadlar om en nätgemenskap för raggningsexperter och deras elever, och deras människosyn är fruktansvärd. Det enda dessa män lever för är att raffinera sina olika raggningstekniker och det högsta målet är att få en tjej i säng. Inget som helst intresse finns för människorna bakom dessa blonderade tjejer med silikonbröst, eller ens för de andra männen i nätgemenskapen. Hela livet är uppbyggt kring denna ytliga jakt. Och Neil Strauss låter i början som om han svalt denna filosofi med hull och hår. Han kommer med raggningstips efter raggningstips och fyllde mig med en sån avsmak att jag var rädd att jag aldrig skulle komma att kunna prata med en främmande man igen utan att hela tiden undra ifall allt egentligen bara var ett spel från hans sida.
Men efter hälten började boken ändra karaktär. Strauss började ifrågasätta andefattigheten i det han höll på med. Han började se vad spelet gjorde för dess deltagare - hur tomma de blev, olyckliga, utan hopp, som robotar. Istället för en raggningsguide, blev det en samtidsskildring om en generation män som panikartat söker efter en mening, något att bygga upp sina liv kring - något som raggningsgemenskapen ger dem, till en början. Men även där är det något viktigt som saknas: SJÄLEN. Så i slutändan mår de vilsna männen ännu sämre än innan.
"Spelet" utvecklades till en mycket intressant samhällskritik.
Tredje månaden började jag läsa "Sunnuntai" ("Dimanche" på franska) av Irène Némirovsky. Det är en novellsamling översatt till finska från originalspråket franska, och Némirovsky var en rysk judinna som flydde via Finland till Paris efter den ryska revolutionen och sen blev mördad under Förintelsen. Det märks i hennes noveller. De har tre teman: den judiska identiteten, Finland under mellankrigstiden och unga kvinnor i Paris. Speciellt novellerna om Finland är otroligt gripande - fast det kan ju hända att jag är partisk. Jag brukar inte gilla novellsamlingar, men den här tycker jag om.
Fast den är på finska. Det är ett litet problem. Svenska pratar jag ju hela tiden med gänget, men jag och Natalia har ju blivit förbjudna att tala finska. Finskan ligger ganska oanvänd och väntar. Så nu när jag läser en bok på finska, får den mig att tänka på mormors hus vid lersjön och mamma och så dyker den där förjordade hemlängtan upp som annars hållit sig snällt på mattan hittills.
Jag kan inte läsa så mycket ur "Sunnuntai" åt gången.
Så för att ta en paus från finskan parallelläser jag "On the road" av Jack Kerouac vid sidan av. Pappa hade den i bokhyllan och det kändes på något sätt passande att ta med på resan. För den är ju en sån där bok som man borde ha läst.
Men jag blir ju bara irriterad. Dessa män. Det kanske inte är riktigt PK, men jag har ofta problem med böcvker om och/eller av unga män. De är så ... hur ska jag uttrycka det här utan att låta som en manshatande anarkafeminist? ... solipsistiska. När ska jag lära mig att inte börja läsa på dem?
Nu börjar mitt medhavda bokförråd så sakta att sina. Snart är det dags att hitta någon flummig backpacker att byta böcker med. För läsa, det måste jag. Även om det inte blir lika mycket som i vanliga fall.