[under uppförande]

Lillebrorsan Aron började av någon anledning prata om giftermål, varpå:
Pappa: Men Per och Sanna (Villes föräldrar) är inte gifta, eller hur?
Ville: Nej, de tycker att det är småborgerligt.
Katja: (skratt som göms bakom en låtsad hostattack ner i blomlådorna)
Pappa: Ville, tycker du inte att du har blivit lite indoktrinerad av dina föräldrar?
Ville: Nej, jag tycker också att det är småborgerligt.

Märk väl, Ville är sex år gammal. Tidigare på dagen hade lekkamraterna ”gjort en kompromiss” för att lösa ett litet bråk angående vem som plockade flest smultron, för att citera Aron. Han är också sex år gammal. Är det bara jag, eller ligger dagens barn en sådär tio år före oss i språkutvecklingen?

Nu åker jag iväg igen - en vecka sådär i Hundby blir mitt semesterparadis för den här gången. Där ska jag leka superhjälte med Aron och hans vän Ville och bada i Sillen med pappa. C ya!

De första meningarna i en bok är väldigt viktiga. Eller snarare, kan vara avgörande. Det finns ett par såna där fantastiska första meningar, som liksom ger avstamp för hela resten av romanen, böcker som man sveps med av redan från första början. Sen finns det självklart jättebra romaner som börjar på ett helt likgiltigt sätt, men jag tror att om man ska välja mellan att ha en storartad förstamening eller en som inte alls är speciell, då ska man ta det säkra före det osäkra och slå på stort redan från början. Annars kanske läsaren inte kommer längre. För alla är ju inte som jag, som i princip aldrig har lagt ifrån mig en bok när jag väl börjat läsa den - ett symptom av min fårskallighet.

Jane Austens Pride and Prejudice har en såndär fantastisk förstamening, som direkt ger liksom ett djupdyk in i bokens kärna, temat, den ironiska humorn, det delikata språket:

It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.

En annan bok som sveper med en redan från första sidan är Douglas Adams'  The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Egentligen skulle man kunna ta vilken mening som helst från den och få sig ett gott skratt, för så är den skriven, men nu när det råkar vara förstameningar jag skriver om, så:

Far out in the uncharted backwaters of the unfashionable end of the Western Spiral Arm of the Galaxy lies a small unregarded yellow sun.

Och det är ju förstås vår sol.
Just nu näser jag Jane Eyre. Den är inte alls lika kvick, början är rent av tråkig, men nu är jag i mitten ungefär och det är ju underbart, med dessa människor, från en tid då känslor verkligen betydde något och till vilken man, trots att jag bara läser, kan höra fraset från sidenet och muslinet i kvinnornas långa kjolar.

Jag har attitydproblem.

Nu har jag lov i några veckor. Jag cyklar när jag ska in till stan. Jag går och lägger mig alldeles för sent. Och jag läser romantiska klassiker. För att hålla mig själv vid liv.

Jag läste precis ut Pride and Prejudice av Jane Austen. Och jag vet att det inte är det minsta PK och att jag borde veta bättre, men jag älskar kostymdramer på film och de ännu bättre i romanform. I alla fall om de är skrivna av Jane Austen. Hennes engelska formuleringar är så delikata att de lämnar en precis lagom söt smak i munnen och leenden som inte går över i första taget. Jag älskar dialogerna, det har jag sagt förr, i äldre böcker, det är som om de moderna författarna helt har glömt bort hur viktigt det egentligen är med ord förmedlade mellan människor för att skapa spänning, och att inte bara gömma sig i huvudet på sina karaktärer. Om jag någonsin blir ens en tiondel så bra som Jane Austen, eller D. H. Lawrence, eller Hjalmar Söderberg på att skriva dialoger, då blir jag lycklig.
Och självklart kan jag ju historien i Pride and Prejudice utan och innan, jag vet inte hur många gånger jag har sett BBC-serien med Colin Firth som en otroligt stilig Mr Darcy, och filmen med Keira Knightley som en vackert textnära Elizabeth Bennet har jag sett två gånger. Men det gjorde inget. Jag älskar historien, och jag älskar språket och åtminstone i BBC-serien är mycket av dialogen taget rakt ur boken. Men några saker var dock nya - utvecklingar och delar av dialoger har förkortats i filmatiseringarna, och speciellt vissa, för mig nya, samtal mellan Elizabeth Bennet och Mr Darcy läste jag med stor njutning. De gav lite mer kött på benen åt känsloutvecklingen på båda sidor och det är alltid bäst att gå till originalkällan när man vill bedöma något, tycker jag.
Och jag kan inte hjälpa det. Jag älskar den!

Igår natt satt jag och pratade och drack te med två helt nya bekanta och frågachansåldern kom på tal och jag berättade om när jag stötte ihop med Kirke nedanför skoltrappan i trean en morgon och hon berättade att Sadek hade frågat chans på henne och att hon hade sagt ja. De var de första som blev ihop i vår klass. Det satte igång lite av en epidemi, som dock inte varade speciellt länge, och sen dröjde det till åttan innan det blev något par i klassen igen.
Men nu denna söndagförmiddag, när jag går runt i lägenheten i bara nattlinne och känner på våra fina trägolv med mina bara fötter, slår det mig hur häftigt det är. Inte hur romantiken fungerade i min föredetta klass, utan ATT jag kan fundera över den. Jag kan minnas morgonen då Kirke berättade om sin första pojkvän, nio år gammal, samtidigt som jag ett andetag senare kan åminna mig att just nu sitter hon nog på någon klippa ute i skärgården vid sin nuvarande pojkväns sommarstuga och senast jag pratade med henne var igår. Att jag känt någon så länge och så väl att jag kan minnas nästintill förhistoriska händelser.

Och samma sak igår, innan tedrickandet med de nya bekantskaperna, då var jag hemma hos mina kusiner, med Jonatan som kom hem från Thailand för ett par veckor sen och vi har känt varandra länge, första gången han träffade mig var jag tre veckor gammal och han två och ett halvt år, och när våra föräldrar vände ryggen till, hörde de plötsligt ett illtjut. Det var Jonatan som hade bitit mig i kinden. Sen dess har det varit kärlek på blodigt allvar. Och han retar mig för saker som jag gjorde när jag var sju och det är ju jätteirriterande för jag är ju inte likadan nu, men samtidigt, att det finns någon som kan minnas hur jag var när jag var sju. Det ger mig rötter och hjälper mot vilsenheten.
Som när jag var på Agnes studentmottagning i fredags och vi konstaterade att vi känt varandra i sjutton år. Sjutton år. Det är så att man får svindel.

Min mamma säger ibland till mig att det är viktigt med människor som känt en hela ens liv. Som livsvittnen. Att dem ska man ta vara på, för själv blir det lätt att man tappar bort sig själv i allt det nya. Och det känner jag nu, alla människor som försvinner och allt som är så nytt och jag vet ingenting längre, knappt ens vem jag själv är.
Men att jag då kan minnas Kirkes första pojkvän, och mina och Jonatans äventyr som upptäcktsresande på holmen i skärgården som vi hyrde när jag var liten, och kittlet i magen när jag och Agnes hoppade i min säng och sjöng med i Fångad av en stormvind. Det ger mig lite stabilitet i allt det nya och läskiga. Något att ta med mig in i framtiden.

Häromdagen såg jag en fascinerande film. The Man From Earth hette den och byggde helt på samtalet som fördes mellan de åtta personerna på en liten avskedssammankomst. Någonstans kanske den skulle klassas som en science fiction, fast för min del tar det emot. Jag skulle hellre kalla det ett psykologiskt kammarspel. Kanske ännu bättre hade den blivit om det varit på en scen, som teater. Det var en sån intensitet i dialogen och enkelhet i utförandet att jag hela tiden såg Stadsteaterns Klarascen framför mig.
Hela filmen är ett samtal som börjar med en diskussion om odödlighet och sen leder vidare till frågor om religion, livet och människan. De åtta samlade är alla från en universitetsmiljö och där finns en arkeolog, en historiker, en biolog, en socialantropolog, en psykolog och en lärare i kristen litteratur. Samtalet får därför så vitt skilda infallsvinklar att det aldrig hinner bli tråkigt. Den gav mig svindel.
The Man From Earth är verkligen en film som jag rekommenderar.

Nu är jag vaktmästare. Jag känner mig så cool när jag går runt i den stora kontorsbyggnaden med passerkort och koder och det är jag som ska ha KOLL. Där kommer jag nog trivas i sommar.

Dagens skratt har jag PocketShop att tacka för. Såhär ser deras påsar ut:

Jag läste ut Auringon asema av Ranya ElRamly idag. Det är så synd, jag skulle verkligen vilja rekommendera den, men den finns inte på svenska och hur många är det som läser finska. Men den är verkligen underbar. Den har ett språk som liknar Åsa Ericsdotters, sådär abstrakt och flödande, som om det var tankar bara rakt avskrivna och med ord som ibland bara hamnar där, utan att till synes ha mycket alls att göra med innehållet. Sån text på finska, tänker ni nu, eller det vet jag ju inte, det är nog rätt få som läser det här som har en relation till finskan som går längre än de vanligaste vittu och minä rakastan sinua, men jag tänkte i alla fall så. Att sån text på finska, herregud, det är ansträngande redan på svenska. Det var nästan så att jag tappade lusten att fortsätta efter första sidan. Men jag fortsatte, fårskallig som jag är, och så utvecklades det till en så underbart fin upptäcksfärd. Jag tycker verkligen om den.

Jag fick låna den av Natalia. Hon hade den med sig på sin Sydostasien-Australien-dykarresa. Hon läste den när hon åkte avdankad fiskebåt mellan reven i Thailand, till ljudet av de nattliga åskskurarna, hon läste den till och med två gånger. Så mycket tyckte hon om den. Och det syns på den, pocketboken, sidorna är fuktskadade och kanterna är nötta och hon har gjort understrykningar och anteckningar i marginalerna.
Och ibland önskar jag att jag kunde vara likadan. Sådär respektlös. Cool. Istället är jag hysterisk när det kommer till böcker. Ja, jag har tendenser till hysteri till många andra saker också, men det är bara ibland och när det blir för mycket på en gång. Men med böcker är jag verkligen hemsk. Jag mår dåligt, på riktigt, när någon gör ett hundöra i en bok. Jag har ärvt det av min pappa, hans och min mammas första gräl handlade om en bok, om hur hon inte behandlade den med tillräcklig ömhet och respekt enligt honom. Och om jag någon gång gifter mig så måste jag se till att denna man åtminstone inte misshandlar böcker, för jag vill verkligen inte att vårt första gräl ska handla om något så larvigt som lite papper. Jag vill tro att vi lär oss något av våra föräldrars misstag.

Och det första jag möts av när jag kommer upp ur tunnelbanan är att de har klippt ner alla rosenbuskarna hela vägen från allén till Varmfrontsgatan. Det är minst femtio meter rosenbuskar som doftade så underbart om kvällarna, kunde de inte åtminstone ha väntat med att klippa ner dem tills rosorna blommat ut? Nu ligger de bara där, rosliken, och jag ville bara vända om igen och återvända till landet.
Och när jag kom hem hade jag fått ett mejl om att jag ska infinna mig på skolning på mitt nya jobb på torsdag klockan åtta. Det är väl sånt som jag får vänja mig vid nu, som konsult på bemanningsföretag, men det är sånt som ger mig panik. Och jag mår inte bra av att tänka på pengar.

Men idag blommade pionerna i Hundby och idag åt jag årets första smultron. Det är den känslan jag måste hålla tag i, när allt annat ger mig andnöd.

Det regnade inatt. Inte så mycket, men enligt väderleksrapporten ska det regna mer och det behövs verkligen. Jag går barfota för mina fötter är helt täckta av skavsår, och med mina känsliga vinterfötter känner jag hur marken är alldeles uppsprucken. Det behövs verkligen regn nu.
Jag ska åka hem idag. Inte för att jag egentligen vill, men jag kan få skjuts ända in till stan med grannarna och som sagt, väderleksrapporten säger att det ska bli kallt nu igen. Och mamma ska bort, på torsdag morgon åker hon iväg och är borta i en vecka. Det skulle kännas bra att hinna träffa henne lite också. Den här flykten var ju inte riktigt planerad, jag har många oavklarade saker kvar att göra i stan. Och nu har jag åtminstone fått lite lugn och ro.

Jag läser fortfarande den där finska boken. Och det sägs ju på många ställen, inte bara i den här boken, att vad är meningen med att skriva dagbok eller att fotografera, för de minnen som är värda att minnas, minns man. Och jag blir alltid lika konfunderad - är det verkligen så? I så fall skriver jag helt i onödan. Alla mina femton fotoalbum, helt bortkastade. För det som är värt att minnas kommer jag minnas lika bra utan alla de där hjälpmedlen, och det jag inte minns är det lika bra att glömma.
Men jag minns en massa saker som känns helt onödiga att minnas - vilken tröja jag hade på mig när vi voltade med bilen i Serengeti i december 1999 och på Gotland när pappa sa att vi måste köpa en såndär termometer som piper när den mätt klart febern när jag var sjuk och tre år gammal. Helt onödiga saker att minnas, och ändå har de klistrat sig fast i mitt huvud. När jag mycket hellre skulle minnas en massa andra saker, som jag har glömt. Tror jag. Eller det känns som att det finns en massa viktiga saker som fått ge plats åt de där onödiga minnena och är det då så att mitt minne är lite annorlunda från alla andras? Jag tycker om att skriva dagbok, trots att det var ganska länge sen som jag faktiskt läste något ur en av mina gamla. Men någon gång kan jag gå igenom allting gammalt och organisera och göra flera pärmar dokumenterad text om mitt liv.
För det finns många saker som jag minns också, som jag tror att jag minns fel. Man flyttar på människor och ord i sina minnen ju längre bort i tiden de kommer och till slut kanske de inte alls liknar det som hände från början. Och då kan det kännas bra att ha något att gå tillbaka till, bara för att inte dra förhastade slutsatser om ett förflutet som aldrig funnits.
Så även om den finska boken är bra, mycket bra, så kommer den inte att få mig att sluta skriva dagbok.

Jag satt i solen och läste en stund. Jag hade solskyddsfaktor på mig den här gången, jag vill inte bränna mig igen för jag vill inte få hudcancer, ozonlagret är tunt över Sverige nu och jag har blivit så nojig på sista tiden, det märks att jag håller på att bli äldre. Jag tänker i sammanhang istället för i enskilda fall, jag tar med mig handduken och picknickmaten och bakar när jag vaknat lite för tidigt.
Jag satt i solen och läste en stund. Jag läser en finsk bok just nu, den heter Auringon asema som betyder antingen Solens station eller Solens ställning. Jag tror att det är meningen att titeln ska vara lite tvetydig, för hela boken är tvetydig och jag märker ju hur jag själv börjar skriva så som boken är skriven, trots att den är på finska och jag aldrig annars brukar påverkas av finskan på det sättet. Fast igår när jag satt och läste och pappa ropade på mig, svarade jag först på finska, så inne var jag i boken. Så lite speciell är den, jag har fått låna den av Natalia.
Det är rätt lustigt egentligen, det här med finskan. Förr i tiden hade jag nästan bara vänner som mig, halvfinska rotlösa. Det var på den tiden då jag gick i Sverigefinska skolan i Stockholm. Men trots det har jag aldrig pratat finska med någon annan vän än med Maija, som inte alls var från min grundskola, henne lärde jag känna i Tanzania och henne pratade jag nog bara finska med, egentligen, för att hon inte kunde någon svenska. Men med mina finska kompisars föräldrar, oftast mammor, pratar jag alltid finska. Nu har jag bara två finska vänner kvar, om man ska vara noga, och med dem skulle det kännas helt fel att prata finska men med deras mammor kan jag inte prata något annat än finska. Det blir helt automatiskt så, jag kan byta språk mitt i en mening. Och även om finskan ofta trasslar ihop sig i munnen på mig och jag ofta måste läsa om de lättaste meningar, så vill jag ändå inte att finskan ska försvinna. Den är vacker. Den är en del av mig. Så kanske borde jag börja prata finska med Kirke och Natalia också. Bara för att inte glömma.

Jag satt i solen och läste en stund. En fluga landade på mina solglasögon och vandrade runt där framför mitt högra öga och det kändes ganska konstigt, att den kunde gå där och ändå inte kännas. De har väldigt stora glas, mina solglasögon, de är nya för jag kunde inte hitta mina gamla som jag fick av Lella och Aras när jag fyllde arton, så i fredags fick jag gå Ringen runt och hitta ett par nya. När min pappa såg dem igår sa han att jag såg ut som en fluga. Eller ja, inte exakt, han sa att Anna såg ut som en fluga när hon provade dem, men om Anna såg ut som en fluga i dem gjorde väl jag också det. Det var kanske därför som flugan trivdes så bra med att gå där framför mitt högra öga.

Pappa och Anna åkte precis in till stan igen och lämnade mig kvar här, ensam. Jag lyssnar på Bob Dylan och nu blåser det upp ordentligt, och det hörs. De nya, unga löven är ivriga efter att få väsa och susa.
Det känns lite tomt. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. För ett år sen tog jag studenten, faktiskt, exakt ett år sen och häromdagen pratade jag med Sandra tvärs över världen och hon sa att studenten nog var den lyckligaste dagen i hennes liv. Sådär sammanhållet i sin helhet, glad hela dagen igenom. Och kanske är det samma sak för mig. Det var liksom en sån dag, man skulle vara glad och då var jag glad och jag behövde inte ens låtsas. Siri var där och Sandra och Anna och sen fick Kirke komma med upp på vårt flak och på mottagningen höll hon och pappa och farfar tal för mig och när jag till slut gick hem i soluppgången längsmed Östersjön vid Slussen från slutskivan på båten så var fodret i min studentmössa helt fullklottrad. Jag vet att det inte borde göra någon skillnad, egentligen, såna yttre saker kan inte skapa någon bestående lycka men det kändes ändå bra. Det var personliga meddelanden, människorna i min gamla gymnasieskola hade tyckt om mig. Det kändes som att det här la en god grund att gå vidare från.
Men så blev det ju inte. Och nu sitter jag här ett år senare och känner mig snarare fattigare än då. Yngre och dummare. Det går inte att intala sig själv att härifrån går jag vidare, man måste hitta något beständigt att bygga vidare från, om än det allra minsta, en kärna i sig själv. Jag har tappat bort min kärna. Men jag känner mig inte lika uppgiven längre, inte som förr, som i vintras, nu tror jag att det går att hitta tillbaka. Jag vet bara inte hur.

Jag sitter på verandan och det blåser, på mig fläktar det i nacken. Jag känner mig lite som Marin i Men in Trees, ni vet relationsrådgivaren som skriver böcker, men som efter en kris flyttar från New York upp till Alaska och bosätter sig i ett litet torp vid en sjö. Där sitter hon sen med sin laptop och skriver sina böcker fulla med små plattitydartade livsvisdomar. Jag känner mig lite som hon, flydd från staden med min laptop på stugverandan. Som i en tv-serie. Snart kommer jag att få snilleblixten och så skriver jag min genombrottsroman och så är vilsenheten adjöss godbaj.
Fast det skulle nog vara ganska hemskt. Jag tror inte att jag skulle vilja leva som i en tv-serie. Åtminstone inte som i en amerikansk. De hinner aldrig andas, manusförfattarna hittar ständigt på nya katastrofer att försätta sina karaktärer i så att till och med jag blir stressad av det. Jag vet, för jag har sett många tv-serier under det gångna året. Många timmar framför datorn, sena nätter och stickningar som sprättats upp och stickats om. Alla sju säsonger av Gilmore Girls. Alla sex säsonger av Sex and the City, de fem säsongerna av Ally McBeal, My So-Called Life två gånger till och med, fem säsonger med Six Feet Under, Veronica Mars’ tre säsonger. Womens Murder Club, Samatha Who?, Private Practice, Lipstick Jungle och Cashmere Mafia, Chuck. Fyra säsonger med Entourage, två med Heroes, fyra med House och hela sju med Scrubs. Grey’s Anatomys fyra säsonger har jag nog sett två gånger om vid det här laget. Och så de två säsongerna med Men in Trees. När jag ser listan såhär framför mig blir jag nästan rädd. Jag kan inte ha haft tid att göra något annat i år - och ändå har jag skrivit mitt första avslutade längre manus, jag har läst klassiker som en idiot och överlevt min första universitetskurs med bra betyg. Om jag vill, om jag lägger ner energin på rätt saker, kan jag nog åstadkomma en hel del. Det gäller bara att vilja. Och veta vad som är rätt. Jag tror inte längre att jag ska komma på det genom ett par ensamma dagar på landet, jag tror på hårt arbete och disciplin. Men genom ett par ensamma dagar på landet kan jag kanske få lite perspektiv på alla de där andra sakerna runtomkring, som får mig att tappa koncentrationen. Få tid att skriva dagbok. Lyssna på Bob Dylan och se på film. Andas lite efter sista tentan och min korta men intensiva karriär som manglare. Komma tillbaka till stan lite mindre röd, med lite helare fötter, lite mindre som en uppmärksamhetstörstande hundvalp.

Plötsligt fick jag en sån lust att åka ut på landet. Så nu beger jag mig till Hundby och planerar att bara läsa böcker, se på film, skriva lite och ta långa simturer i Sillen. Och jag kommer inte hem förrän jag vill tillbaka till stan igen.

På återseende. Om det krisar går det alltid att nå mig på mobilen.

Igår var min första riktiga dag ute i solen, jag gick från Slussen längs Södermälarstrand till Tanto och badade och låg en stund i solen och läste och när jag kom hem var jag helt röd på näsan, bröstet och ryggen. Jag brukar inte bränna mig. Jag brukar inte ens sola. Och jag som är så blek i hyn också, det syns verkligen när jag bränt mig. Det ser värre ut än vad det känns.
Det är dessa jävla världsresenärers fel, som har varit i solen hela vintern och kommer hem och är bruna som pepparkakor och tål vadsomhelst och ger mig en snedvriden självuppfattning.

Min karriär som manglare blev inte lång. Jag sa upp mig igår. Jag har fått ett annat jobb. Mina fötter och knän gör fortfarande ont, trots att jag sovit i tio timmar i natt. Jag är nog inte så tuff som jag trodde att jag var. Men nu har jag i alla fall testat. Ingen kan beskylla mig för att inte testa nya grejer.

Så nu har jag sommarlov tills det nya jobbet börjar i juli. Jag har suttit här i sängen i två timmar med öppet fönster och lyssnat på fågelsången utanför fönstret, samtidigt som jag gjort alla de där småsakerna på datorn som jag inte har haft ork och tid till under de senaste två månaderna. Nu har jag tid att komma ikapp.
Sen ska jag hitta lite frukost och sätta mig i vårt lusthus och äta. Och sen, mitt herrskap, ska jag försöka komma på något lägligt att göra denna fredagen den sjätte juni, Svea rikes nationaldag. Det lutar mot att jag ska försöka hitta någon att åka och bada med - vad passar inte bättre för att fira nationaldagen än att ta årets första dopp?

Hela dagen har Regina Spektor spelat i huvudet, medan de ångande påslakanen gjorde mina händer röda och ömma, kom orden tillbaka, igen och igen, speciellt

this is how it works
you peer inside yourself
you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made
and stick it into some
someone else's heart
pumping someone else's blood
and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again

och jag försöker intala mig själv att det är så det är.

Nu har jag jobbat i två dagar. De tidiga mornarna var inte alls så jobbiga som jag trodde att de skulle vara. Jag går och lägger mig innan tio och sen är solen uppe innan mig och det går bara bra. Men själva jobbet ... mina fötter håller på att ta kol på mig av allt stillastående, matande av lakan, handdukar, operationströjor in i de monstruösa manglarna. När jag blundar ser jag textilierna rulla in på banden, det tar aldrig slut, det hissas bara upp fler och fler laster med nytvättat från kemtvätteriet en trappa ner. Har du sett Fröken Sverige? Tjenare kungen? Jag känner mig som i dem, vid rullbandet med toapapper eller korv, bara att jag måste mata in fuktiga (tunga) påslakan på rullbandet så att armarna blir alldeles skakiga av mjölksyra. Det är mitt liv som sommarjobbande student. Något som jag kan berätta när jag är vuxen och bekväm, men ändå vill verka rock n' roll - "jag har faktiskt jobbat på ett tvätteri". Vi får se hur länge jag står ut.

Idag åt jag årets första färskpotatisar med gräddfil och gräslök. Jag hade tårtkalas - Sofie, Rebecka, Sixto, Dan och Patrick satt i vårt lusthus och pratade om allt möjligt förutom filosofi och åt mina tårtor. Kanske var det sista gången vi träffades samlade såhär, innan vi sprids för sommarbrisen och lämnar den där terminen med praktisk filosofi I bakom oss - blott ett minne från ungdomen. Det gjorde det till ett avskedskalas av ett slag.
Jag satt kvar i lusthuset efter att de gått och läste vidare i Lady Chatterley's Lover. Det är en underbar bok. Visste ni att vitsippor heter wood anemone på engelska, och att kaprifol heter honeysuckle. Honeysuckle. Den fulländade sommarsöndagen.

Imorgon går jag upp halv sex och påbörjar mitt liv som förvärvsarbetande samhällsmedborgare.

Om man vaknar helt av sig själv klockan sex en söndagmorgon, då är det bara att tacka och ta emot. Gå upp ur sängen, plocka på sig kameran och MP3-spelaren och gå ut i den svala gryningsluften. Folktomt på de stilla förortsgatorna och fågelsång i Nackareservatet. Vända sig mot solen. Nu är det sommar.