[under uppförande]

Jag hatar tekniken ibland. Jag kommer inte ut på internet. Eller alltså, internet kommer jag in på, grannens trådlösa utan aktiverade säkerhetsfunktioner. Men mitt egna kommer jag inte åt. Först sitter jag en halvtimme i telefonkö, sen sitter jag i nästan en timme och försöker följa den förvirrade supporterflickans instrutioner men ingenting fungerar och nu sitter jag här och hatar. Hon tycker att jag ska avinstallera antivirusprogrammet. Jag tror inte att hon vet vad hon pratar om. Att jag ska avinstallera antivirusprogrammet för att sen köpa samma antivirusprogram pånytt för att överhuvudtaget kunna komma ut på mitt eget internet? Vi betalar fan trehundra kronor i månaden för det, då ska det tamejfan fungera! Men nej. Hon sa åt mig att stänga av datorn och låta den vara avstängd ett tag, och sen försöka igen. Och om det inte funkar skulle jag ringa igen. Det fungerade inte. Jag ringer inte igen. Jag stjäl grannens trådlösa istället, och avreagerar mig på nätet. Varför kan inte saker få vara problemfria ibland?

(Jag tillbringade hälften av dagen åt att ha panik vid arbetsförmedlingens hemsida, för nu ska jag söka jobb men det finns inget som jag kan söka för jag har ingen kassaerfarenhet och samhällsprogrammet är helt värdelöst, vad ska jag med 19,8 i snitt till när det jag behöver nu är tidigare arbetslivserfarenhet. När de som skriver annonserna inte ens kan stava. Livet är inte rättvist.)

Åkte upp för den evighetslånga rulltrappan i Bagarmossen och kom ut på torget. Månen var vit, det luktade höst och Markus i Laakso sjöng hur Västerbron får honom att vilja falla. Jag är hemma igen.

Jag var så uppfylld. Jag kom hem från Hundby och det första jag gjorde var att gå från Södra station rakt till Medborgarplatsens bibliotek och låna nio böcker. NIO BÖCKER. Katja is back. Lite Bodil Malmsten, lite Jostein Gaarder och en Kerstin Thorvall (någon gång ska man väl läsa något av henne också, trots att hon är neurotisk och vulgär). Jag gick där, med nio böcker på armen, och kände hur jag gick med nio hela världar i famnen. Sen kom jag hem och Anna berättade att de ringt från stallet och frågat om jag ska fortsätta rida. (Jag vet inte om jag vill fortsätta rida. Jag vet inte om jag vill låsa två dagar i veckan. Jag vet inte ens om Panther lever fortfarande, om hans brutna ben läkts efter den halvårslånga konvalesensen, om han överlevde sommarbetet. Jag vet inte om jag skulle klara av att få veta. Sara svarar inte när jag ringer.) Och sen började pappa prata om att jag är nitton nu, jag kan inte bara gå och slå dank längre, jag är VUXEN. (Jag har sagt åt honom att jag vill skriva. Han säger att jag behöver livserfarenheter att skriva om.)
Nu sitter jag här och lyssnar på Elton John, med ett panikartat begär efter choklad och amerikanska dramaserier.

KAN INTE NÅGON BARA VÄLJA ÅT MIG?

Någon gång mellan nittonde och tjugonde augusti

Igår hade pappa sin femtioårsfest. Till en början gick det bra, men sen började gästerna komma och alla ställde samma fråga och jag kunde bara inte hitta på fler sätt att säga JAG HAR INGEN ANING OM VAD JAG SKA GÖRA AV MITT LIV och le samtidigt, så ungefär halva tiden gömde jag mig inne i gäststugan med min dator (vars halva hårddisk numera är ett mycket talande bevis för att jag är en av den där halvmiljonen svenska brottslingar). Senare gömde jag mig även för alla fulla vuxna. Jag hatar alkohol.

Och idag runt fyra åkte pappa och Anna tillbaka till stan och jag är kvar här. Jag är apatisk. Jag får uppslag hela tiden, saker jag skulle kunna skriva om, men jag skjuter dem ifrån mig för jag orkar inte börja formulera mig. Jag vill bara inte. Jag vill inte ens lyssna på musik. Kameran ligger övergiven på bordet och gråter. Jag kan inte sova.

... rt om man försöker skriva mer.

Och ja, det finns. 128 tecken. Ett rätt udda nummer. Hur kan de ha kommit upp med det, tro?

Jag blir alltid deprimerad när jag är sjuk. Jag borde ha lärt mig att inte lägga någon vikt vid det. Men det är lika hemskt varje gång. Och nu är det så varmt att jag går runt och kallsvettas. Och ingen är hemma och tar hand om mig.

I min hytt, på finlandsfärjan, var det en kvinna som låg och hostade hela natten. Nu har jag så ont i halsen att jag inte kan sova och jag vill att någon ska tycka synd om mig. Men ingen är här. Mamma är i Finland. Pappa är i Hundby. In the wee small hours är det lätt att känna sig ensam.

Hemma hos Agnes låg DN på köksbordet. Jag har inte sett en DN på nästan hela sommaren - pappas kommer ju till Hundby och mammas är inställd under hennes finlandsvistelse. Så det började klia i fingrarna. Och när jag såg en bild av The Cardigans på förstasidan kunde jag inte låta bli att läsa artikeln. Om skivsläpp i höst! Men jag blev inte lite besviken när jag läste att det enda The Cardigans kommer ut med är en greatest hits-skiva. Rätt värdelöst för min del, jag har alla deras skivor redan. Men jag fick ett par andra trevliga överraskningar. För vilka släpper nytt material, om inte:
Jens Lekman, i september (!!!)
Joni Mitchell, i september
Josh Ritter, i oktober
Elin Sigvardsson, inget datum än
med flera...

Nu vet jag alltså vad jag ska lägga mina pengar på i höst.

Det känns verkligen SÅ bra att vara hemma igen. Det är därför man ska resa bort, vara borta riktigt länge - så att man kan få uppleva den här underbara känslan av att Komma Hem.
Igår gick jag på Söderpromenad med Kirke och Zorro. Vi satt vid reggaefiket en bit från Tanto i solen och pratade, pratade, pratade, sådär som bara jag och Kirke kan. Eller kanske snarare, sådär som jag bara kan med Kirke. Hon var också precis hemkommen (från båten, detta hennes sommarjobb som rotat in sig i hennes själ med den starkaste hatkärlek som hon känt inför någonting någonsin tidigare). Vi pratade igenom våra bekymmer och glädjeämnen, vi förlöste varandra. Det var en perfekt dag.

Och idag fikade jag hemma hos Agnes. Fina, fina Agnes. Agnes som jag lärde känna när vi flyttade in i lägenheten bredvid hennes när jag var tre och hon två, lägenheten som jag fortfarande bor i. Och hon bor bara ett kvarter bort. Vi var nästan oskiljaktiga när vi var tre, fyra, fem. Nu träffas vi inte så mycket längre, men ändå är det alltid som att komma hem att träffa henne. Så naturligt.
Sen åkte jag in till stan och träffade Sandra. Och jag vet att jag blir för mycket nu, men Underbara Underbara Sandra. Jag gick i affärer med Sandra. Pratade och provade skor. Det finns ingen som jag tycker om att gå i affärer så mycket med som med Sandra. Jag hittade ett par skor (som gav mig skoskav, men det är som det ska såhär i början) och en alldeles, alldeles underbar klänning. Jag tycker egentligen inte om att shoppa, men med Sandra och med Malin är det roligt.
Och Malin, Malin ska jag bjuda på tårta på fredag. Tillsammans med Frida. Imorgon ska jag träffa Ellen. Och i helgen Fiona. Jag är tillbaka i svängen igen.

---

Men nu känns det precis som att jag har feber. Och jag har ont i halsen. Helt plötsligt. Fan!

Det spöregnar, jag hör det genom det öppna fönstret. Och det åskar. Precis över oss. Nu är det praktiskt att ha en bärbar dator. Jag älskar åska. Och nästan lika mycket älskar jag regn.
Regnet genom mitt öppna fönster. Mitt fönster. Jag är hemma. Efter fyra veckor i Finland kan jag se på film hela dagen om jag vill, ligga på min säng och lyssna på musik, gå runt i mitt Stockholm och hälsa på människor, för jag känner människor, människor känner mig, jag gick på promenad med Kirke igår och träffade Klas, Edip och Erik och vi pratade lite om sommaren och det är en såndär sak som man kan få klaustrofobi av ibland, att Stockholm är så litet att man nästan alltid träffar någon man känner en dag på stan, men efter fyra veckor i Finland så känns det så underbart. Att komma hem.
Jag är hemma, och lyssnar på regnet genom mitt fönster.

Femte augusti

 

Jag läste precis ut Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Lotta Olsson. Det är en vacker berättelse. Stilla och långsam. Den gav mig en ro. Den inspirerade mig. Nu har jag något eget att skriva, jag har något att berätta. Men dessa möten, Sandras vertikala och horisontella möten, i slutändan är det de som för livet vidare till nästa steg. Vad man sen väljer att göra av dem är upp till var och en. Lotta Olsson skapade den här boken. Och jag, jag skriver också. Det är ett sätt att absorbera. Ett sätt att inte glömma.

Skapelserna som är sprungna ur möten är de som går allra djupast.

Jag sitter i kanten av grannens tomt och lånar deras trådlösa. För någon dag sen började jag känna av en svag hemlängtan. Den växte sig starkare och starkare tills jag igår fick ett utbrott. Det var meningen att jag skulle cykla till affären, men jag kom inte längre än till där vår lilla grusväg övergår till den lite större asfalterade, ett par hundra meter bort. Jag blev plötsligt så arg. Och ännu argare för att jag var så irrationell i min ilska. Så jag vände om. Och blev bara ännu argare. Hoppade av cykeln, lyfte upp den och slängde den så långt jag orkade. För att kanalisera ilskan någonstans. Cykeln kom inte så långt. Någon meter från mina bara ben låg bakhjulet en bit ovanför marken och snurrade sakta. Cykeln såg inte ut att bry sig så mycket om mitt tilltag.
Sen gick jag tillbaka till huset och sa till mamma att nu vill jag hem. Hon gav mig en snabb diagnos. Lappsjuka. Så idag gick hon över till grannen, pratade lite om ditt och datt, och nu sitter jag här på deras tomtgräns och ser solen gå ner bakom tallarna. Det har varit en varm dag. Jag är hungrig. På måndag tar jag nattbåten från Helsingfors. Jag är påväg hem.

Andra augusti

 

En gång hörde jag Marcus Birro i radion. Han fick frågan hur man vet om det man skriver är bra. Marcus svarade: "När det gör ont att skriva. Då är det bra."

Jag vet inte om han har rätt, men nu försöker jag. Och det gör ont.

 

Jag har fått hemlängtan. Jag kände det när jag gick över gårdsplanen efter att ha slängt äppelskal på högen bakom bastun. Att nu vill jag hem. Nu är jag klar här. Nu har jag funnit vad jag kom hit för att finna. Nu är jag redo att möta Stockholm igen. Nu vill jag hem.

Första augusti

 

Stormen hade blåst ner äpplen från trädet, så många att de täckte hela gräsmattan inunder. Och jag har en sparsamhetsmani, är nästintill snål, vill inte slänga någonting, tycker att det är ett enormt slöseri att inte ta tillvara på allt som kan tas tillvara på. Så jag plockade ihop en hink med de fräschaste äpplena och nu står en sats äppelmos och kokar på spisen. Jag älskar äppelmos.

Trettioförsta juli

Idag är det storm. Det började regna igår kväll och framåt natten öste det ner. Och det regnade fortfarande när jag vaknade imorse. Dessutom blåste det så att det ven i fönsterspringorna. När jag sen trodde att det lugnat ner sig på eftermiddagen, bestämde jag mig för att cykla till affären. Men det visade sig vara lite av en miss. Det var motvind hela vägen och regnet som självklart började falla igen gjorde det svårt för mig att hålla ögonen öppna.

Säden på åkrarna hade lagt sig. Stora till synes kala fläckar som bredde ut sig längs med sidorna av landsvägen. Och jag tycker alltid att det är så sorgligt. Jag tänker att det var den säden. Jag tror inte att den orkar resa sig upp igen när solen kommer tillbaka och torkar bort regnet. Jag tror att det är kört och att bonden och hans familj kommer behöva gå hungriga hela vintern. Och jag blir så sorgsen.

 

Förutom den föga spännande, men desto blötare cykelturen till affären, har jag idag ägnat dagen åt att laga mat och att läsa. Jag har gjort tre sorters glass, efter alldeles eget recept. Vilda hallon från grannens tomtgräns och krusbär och svartvinbär från våra egna buskar. Att hallonglassen blir god är det inga tvivel om, men det känns inte som någon större utmaning att göra något gott av något som i sig själv är så gott. Och dessutom är som gjort för att göra glass av. Nej, det som jag med störts spänning väntar på att få smaka, när det fått tid att frysa, är krusbärsglassen.

Krusbär är ett mysterium för mig. Jag förstår inte vad man ska göra av dem. Varför de överhuvudtaget finns. Jag tycker visst att krusbär är gott, det är inte det, men jag vet liksom inte vad man mer kan göra med dem, än att plocka ett par från busken i förbifarten och stoppa i munnen. Jag vet att mormor gjorde saft av dem, men varför ska man göra krusbärssaft när svartvinbärssaften är så mycket godare? Nej, det har varit lite av ett mysterium för mig varför mormor har planterat så många av dessa ogästvänliga, krumma buskar. Så nu får vi se, om krusbären blir en god glass.

 

Jag har fått blodad tand av den här matlagningen. Jag har bestämt mig för att göra en egen receptsamling. En pärm med recepten illustrerade av mina egna foton. Och det är ju lite roligt hur det blivit såhär. Hemkunskap och drama var de två ämnen jag på förhand bestämde mig för att jag var dålig på någon gång i högstadiet, för att på något sätt kompensera för alla de andra ämnena som jag plötsligt var så bra på. Sen hittade jag Arlas hemsida. Och nu är matlagning något av det roligaste jag vet. Eller, kanske snarare mest avslappnande. Det är skönt att laga mat. Det känns bra att äta sånt man själv har lagat.

Jag minns att jag någon gång, mitt i matlagningen, skrev till Fred över MSN (jag brukar göra det parallellt, MSN:a och laga mat) att ?Jag ska nog bli kock? och han som svarade något i stil med att ?Ja, det låter jättebra?. Jag hade bara skojat, men han tycktes tro att jag varit allvarlig och det förvånade mig. Att någon kunde tro att jag, med mitt läshuvud, skulle kunna vara ämnad att bli något annat än akademiker. Men den här sommaren av tvivel som tvingat mig att vränga ut och in på mig själv, har gjort att jag inte är säker på någonting längre. Inte ens att universitetsstudier är den självklara vägen vidare för mig. Så, vem vet, jag kanske blir kock. På riktigt. Eller fortsätter att laga mat för att komma bort för en stund. Vilket som.

 

Krusbärsglassen blev riktigt god. Till och med mamma tyckte det, och om mamma tycker att något är gott så är det gott. Ibland undrar jag hur vi kan vara släkt, så ointresserad av mat (både att laga den och äta den) som hon är. Nu har krusbären fått ett syfte.

(Lite roligt tycker jag att det är, krusbärens finska namn. De heter karviaisia. Karviainen i singularis. Karvanen på finska betyder hårig eller luden. Fritt översatt från finska skulle krusbären alltså heta ungefär håringar.)

Trettioförsta juli

 

Jag fick ett infall och började läsa en deckare. Tyskungen av Camilla Läckberg. Hon ska ju vara populär, enligt omslagstexten i alla fall. Men såhär efteråt vet jag inte vad som kom åt mig. Att ens över väga att läsa en deckare. Jag HATAR deckare.

Jag hatar makten de får över mig, jag hatar gäckandet med läsaren, den lilla inviten, tillräcklig för en att känna spänningen men inte på långa vägar mättande då den sen åtföljs av en kall rygg, jag hatar att tappa kontrollen. Eller nej. Det är ju därför jag läser. För att tappa kontrollen. Men jag hatar att ge efter för såna sadister som deckarförfattare. Som helt öppet plågar sina läsare genom att leka katt och råtta, skicka iväg in i återvändsgränder. Jag blir så fruktansvärt arg på de alldeles uppenbara kringelkrokarna som handlingen tar för att suga ur all must ur spänningen, varenda jävla droppe.

Det är inte spänningen i sig som jag inte tycker om. Inte att bli helt fast. Jag älskar spännande böcker. Innerst inne är jag en riktig fantasynörd. Men se, det är skillnad. Fantasyboken har oftast en komplex handling och bygger på en skicklig dramaturgi, och blir därför spännande. Deckaren däremot börjar från spänningen och bygger upp handlingen utefter den. På ett väldigt uppenbart sätt. Och det är det som jag stör mig på.

 

Det är egentligen konstigt att det blivit såhär. Förutom tegelstenarna om romarriket och biografierna om olika historiska personer, så är deckare det enda min pappa läser, i princip. Gärna utspelade i Italien, med mat som en del av bihandlingen. Och mamma, hon säger alltid när hon vill slappna av, att nu skulle det sitta bra med en bra engelsk deckare. Kanske en av de få sakerna som mina föräldrar har gemensamt, denna deckarläsning.

Och så har de skapat mig. Mer anti-deckare kan man väl inte bli. Underligt.

Trettionde juli

Idag dog tydligen Ingmar Bergman. Det är lite svårt att veta exakt, sånadär nyheter om de var idag eller igår, eftersom jag varken tittar på nyheterna på tv (jag hänger ändå inte med i den där nyhetsfinskan), eller har tillgång till någon tidning, eller internet heller för den delen. Jag har aldrig sett någon Bergman-film. Det kanske är dags nu.

 

Idag har jag sprungit i en halvtimme och promenerat ungefär lika länge, jag har testat ett nytt recept på morotssoppa, som visade sig vara jätteenkel, billig och riktigt god, och så har jag plockat sju liter svartvinbär, rensat och lagt in i fryspåsar. Och dessutom hittat på en alldeles egen svartvinbärsdryck.

När jag blir stor och har funnit en stjärna att följa, och om den stjärnan tillåter mig att ha en trädgård, så ska jag ha många svartvinbärsbuskar i den trädgården. Ett par röda, för saftens skull, men många svartvinbärsbuskar. Svartvinbär är gott att äta som det är, blir god saft, går bra att frysa, innehåller riktigt mycket C-vitamin och svartvinbärsgelé ska det väl gå att lära sig att göra. Svartvinbär är ett måste i min trädgård.