min relation till deckare

Trettioförsta juli

 

Jag fick ett infall och började läsa en deckare. Tyskungen av Camilla Läckberg. Hon ska ju vara populär, enligt omslagstexten i alla fall. Men såhär efteråt vet jag inte vad som kom åt mig. Att ens över väga att läsa en deckare. Jag HATAR deckare.

Jag hatar makten de får över mig, jag hatar gäckandet med läsaren, den lilla inviten, tillräcklig för en att känna spänningen men inte på långa vägar mättande då den sen åtföljs av en kall rygg, jag hatar att tappa kontrollen. Eller nej. Det är ju därför jag läser. För att tappa kontrollen. Men jag hatar att ge efter för såna sadister som deckarförfattare. Som helt öppet plågar sina läsare genom att leka katt och råtta, skicka iväg in i återvändsgränder. Jag blir så fruktansvärt arg på de alldeles uppenbara kringelkrokarna som handlingen tar för att suga ur all must ur spänningen, varenda jävla droppe.

Det är inte spänningen i sig som jag inte tycker om. Inte att bli helt fast. Jag älskar spännande böcker. Innerst inne är jag en riktig fantasynörd. Men se, det är skillnad. Fantasyboken har oftast en komplex handling och bygger på en skicklig dramaturgi, och blir därför spännande. Deckaren däremot börjar från spänningen och bygger upp handlingen utefter den. På ett väldigt uppenbart sätt. Och det är det som jag stör mig på.

 

Det är egentligen konstigt att det blivit såhär. Förutom tegelstenarna om romarriket och biografierna om olika historiska personer, så är deckare det enda min pappa läser, i princip. Gärna utspelade i Italien, med mat som en del av bihandlingen. Och mamma, hon säger alltid när hon vill slappna av, att nu skulle det sitta bra med en bra engelsk deckare. Kanske en av de få sakerna som mina föräldrar har gemensamt, denna deckarläsning.

Och så har de skapat mig. Mer anti-deckare kan man väl inte bli. Underligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback