- - -
Kan man sakna någon som man bara träffat en gång?
twenty-one things you might not know about me II
Den tredje delen i Libba Brays triologi ska ha anlänt till Statsbibilioteket, men sen tycks den ha försvunnit spårlöst. Bibliotikarier är nog det virrigaste släktet som finns. I väntan på att den försvunna boken ska dyka upp, fortsätter jag på självbiografin:
Twenty-one things you might not know about me II:
8. När jag var tio var jag med i talangjakten på min skola tillsammans med fyra andra tjejer från min klass. Vi framförde Markoolios superhit "Drömmen om Finland". Jag rappade, Hannah och Amalia körade och Kirke och Vanessa dansade. Vi kom tvåa - jehovas vittnet tillika vår mattant Anni som satt i juryn tyckte inte om det fräcka språket i verserna.
9. En gång tillbringade jag nyårsafton på tunnelbanan. Vi var påväg till en fest, men så blev det stopp och vi kom varken hit eller dit. När vi väl kom fram till Enskede var festen över och sen hade sista tunnelbanan gått och det slutade med att vi gick i tre timmar genom snöfallet från Stureby till Bagarmossen. När vi kom fram till Bagarmossen hade tunnelbanan börjat gå igen.
10. När jag var tolv bestämde jag mig för att jag aldrig ska gifta mig. Jag påstod nämligen att jag inte trodde på evig kärlek - skilsmässobarn som jag är. Nu är jag tjugo och har ännu inte lyckats övertalas om motsatsen.
11. Jag skriver för hand. Mycket. På det mesta. Baksidan av kvitton. Marginalen av tidningar. Gamla räkningar. Servetter. Vadhelst jag råkar ha tillhands när andan faller på. För alla vet ju att skribenter som jag lever på nåder av de konstnärliga infallen och när de kommer gäller det att ta vara på dem. Så det så!
12. Jag är släkt med Emilie Flygare-Carlén, på pappas sida. Har jag nämnt det förr?
13. När jag var liten var kär i Aladdin, och i förlängning då även i Peter Jöback. När jag läste Mobergs utvandrarepos var jag kär i Robert, förmodligen för att Peter Jöback lånat honom sin röst i musikalen Kristina från Duvemåla . Jag är nog fortfarande lite kär i Peter Jöback.
14. Jag växte upp med Hasse&Tage - jag kan i princip hela Släpp fångarna loss och Äppelkriget utantill, replik för replik. Annars så blir jag alldeles varm av att tänka på: Amélie från Montmartre, Before sunrise & Before sunset, Garden State och Eternal Sunshine of a Spotless Mind. Cheesy, jag vet. Men det jag - som jag försöker dölja bakom pretentioner och litteratur - i ett nötskal.
Twenty-one things you might not know about me II:
8. När jag var tio var jag med i talangjakten på min skola tillsammans med fyra andra tjejer från min klass. Vi framförde Markoolios superhit "Drömmen om Finland". Jag rappade, Hannah och Amalia körade och Kirke och Vanessa dansade. Vi kom tvåa - jehovas vittnet tillika vår mattant Anni som satt i juryn tyckte inte om det fräcka språket i verserna.
9. En gång tillbringade jag nyårsafton på tunnelbanan. Vi var påväg till en fest, men så blev det stopp och vi kom varken hit eller dit. När vi väl kom fram till Enskede var festen över och sen hade sista tunnelbanan gått och det slutade med att vi gick i tre timmar genom snöfallet från Stureby till Bagarmossen. När vi kom fram till Bagarmossen hade tunnelbanan börjat gå igen.
10. När jag var tolv bestämde jag mig för att jag aldrig ska gifta mig. Jag påstod nämligen att jag inte trodde på evig kärlek - skilsmässobarn som jag är. Nu är jag tjugo och har ännu inte lyckats övertalas om motsatsen.
11. Jag skriver för hand. Mycket. På det mesta. Baksidan av kvitton. Marginalen av tidningar. Gamla räkningar. Servetter. Vadhelst jag råkar ha tillhands när andan faller på. För alla vet ju att skribenter som jag lever på nåder av de konstnärliga infallen och när de kommer gäller det att ta vara på dem. Så det så!
12. Jag är släkt med Emilie Flygare-Carlén, på pappas sida. Har jag nämnt det förr?
13. När jag var liten var kär i Aladdin, och i förlängning då även i Peter Jöback. När jag läste Mobergs utvandrarepos var jag kär i Robert, förmodligen för att Peter Jöback lånat honom sin röst i musikalen Kristina från Duvemåla . Jag är nog fortfarande lite kär i Peter Jöback.
14. Jag växte upp med Hasse&Tage - jag kan i princip hela Släpp fångarna loss och Äppelkriget utantill, replik för replik. Annars så blir jag alldeles varm av att tänka på: Amélie från Montmartre, Before sunrise & Before sunset, Garden State och Eternal Sunshine of a Spotless Mind. Cheesy, jag vet. Men det jag - som jag försöker dölja bakom pretentioner och litteratur - i ett nötskal.
Fortsättning följer...
intervju x2
Idag är en dag som inträffar bara en gång vart fjärde år. Det är ganska coolt.
Annars så satte jag mig i soffan för att äta min havregrynsgrötfrukost och Jay Leno gick på TV:n. Precis innan jag skulle zappa vidare, sa Jay: "And our next guest is James McAvoy". Ja, då var jag ju tvungen att sitta kvar. Han är ju ungefär en av de få skådisar vars liv jag på riktigt är intresserad av.
James McAvoy hann precis komma in i studion och hälsa på Heidi Klum, Jays andra gäst, innan min mobil ringde. Jag tänkte att det nog var mamma och övervägde att låta bli att svara - jag kunde ju inte missa intervjun med James McAvoy! Men så gick jag ändå och svarade. Det var inte mamma. Det var en främmande man. En främmande man som ringde från SJ, sa han. Han undrade om jag kunde komma på intervju.
Jag sökte det där jobbet för mer än en månad sen, jag bestämde mig för att sluta vänta på svar för två veckor sen, jag tänkte att det var kört, att än en gång blev jag dissad redan innan de ens träffat mig. Och så ringer denna främmande man rakt ur det blå och frågar mig om min syn och eventuella tatueringar. På torsdag ska jag på min första jobbintervju någonsin.
När jag kom tillbaka till min kalla havregrynsgröt och TV:n tackade Jay och publiken James McAvoy med en applåd och så var programmet slut. Men jag hade svårt att känna mig bitter.
Annars så satte jag mig i soffan för att äta min havregrynsgrötfrukost och Jay Leno gick på TV:n. Precis innan jag skulle zappa vidare, sa Jay: "And our next guest is James McAvoy". Ja, då var jag ju tvungen att sitta kvar. Han är ju ungefär en av de få skådisar vars liv jag på riktigt är intresserad av.
James McAvoy hann precis komma in i studion och hälsa på Heidi Klum, Jays andra gäst, innan min mobil ringde. Jag tänkte att det nog var mamma och övervägde att låta bli att svara - jag kunde ju inte missa intervjun med James McAvoy! Men så gick jag ändå och svarade. Det var inte mamma. Det var en främmande man. En främmande man som ringde från SJ, sa han. Han undrade om jag kunde komma på intervju.
Jag sökte det där jobbet för mer än en månad sen, jag bestämde mig för att sluta vänta på svar för två veckor sen, jag tänkte att det var kört, att än en gång blev jag dissad redan innan de ens träffat mig. Och så ringer denna främmande man rakt ur det blå och frågar mig om min syn och eventuella tatueringar. På torsdag ska jag på min första jobbintervju någonsin.
När jag kom tillbaka till min kalla havregrynsgröt och TV:n tackade Jay och publiken James McAvoy med en applåd och så var programmet slut. Men jag hade svårt att känna mig bitter.
lomografi
Förra våren var pappa fortfarande redaktör för en bilaga i DN. Och som redaktör skickas det en massa grejer till en, prylar som företag vill att man ska recensera. För det mesta är det bara skräp, men ibland kommer det riktigt roliga grejer. Varför ett företag skulle skickade en kamera till en resebilaga är för mig lite svårt att förstå, men pappa fick en i alla fall, hade ingen använding av den för tidningen men tänkte att han allt kände någon som tyckte om kameror. Så jag fick den. En lomografikamera.
Det är tydligen en trend. Just den här har en bildvinkel på 170 grader och är helt mekanisk utan några som helst finesser, mer än att linsen ser helt störd ut. Man kan inte ens ställa in bländare eller slutartid - man får helt enkelt gissa ifall ljuset är lagom eller inte.
Jag fotade med den i somras, men sen tappade jag liksom intresset och det är inte förrän nu, idag, som jag tagit klart rullen och fått den framkallad. Bilderna blev skojiga. Några blev alldeles mörka, alltså vet jag till nästa gång att det måste vara fullt solsken för att det ska bli något av bilderna, men annars blev det faktiskt bra. För att vara en kamera jag fått gratis i alla fall. De känns sådär suddigt-dålig-kvalitet-retro.
Några smakprov:
Det är tydligen en trend. Just den här har en bildvinkel på 170 grader och är helt mekanisk utan några som helst finesser, mer än att linsen ser helt störd ut. Man kan inte ens ställa in bländare eller slutartid - man får helt enkelt gissa ifall ljuset är lagom eller inte.
Jag fotade med den i somras, men sen tappade jag liksom intresset och det är inte förrän nu, idag, som jag tagit klart rullen och fått den framkallad. Bilderna blev skojiga. Några blev alldeles mörka, alltså vet jag till nästa gång att det måste vara fullt solsken för att det ska bli något av bilderna, men annars blev det faktiskt bra. För att vara en kamera jag fått gratis i alla fall. De känns sådär suddigt-dålig-kvalitet-retro.
Några smakprov:
twenty-one things you might not know about me
För ett tag sen slukade jag de två första böckerna i Libba Brays triologi om magi i 1800-talets societets-England. Min litterära regression, om du så vill. Så nu, i väntan på att den tredje boken ska dyka upp på Statsbiblioteket, så surfar jag runt på nätet...
Hennes böcker har en hemsida, som det mesta har nuförtiden antar jag. Jag läste hennes inte så speciellt konventionella 21-punktssjälvbiografi och fann henne mycket rolig på något sarkastiskt sätt. Och jag upptäckte att jag kunde nämna 21 liknande punkter om mig själv. Jag blev inspirerad. Jag ville göra en likadan, efter hennes mall. Denna torsdag känner jag för att vältra mig i mig själv (istället för att plugga, som jag egentligen borde).
Så i den nyväckta andan av att återupptäcka mig själv, here goes:
Twenty-one things you might not know about me
1. När jag föddes bodde mina föräldrar i en etta på Söder (de hippa kvarteren) men när jag började åla runt i lägenheten upptäckte de att det nog var lite väl litet för en småbarnsfamilj och så flyttade vi ut till den nybyggda tegelförorten Skarpnäck. Då var jag ett halvår gammal. När jag var tre flyttade vi in på Varmfrontsgatan, och där har jag bott sen dess. I samma rum, samma utsikt över lusthuset och hålen i garageväggen, i sjutton år. (Med en liten, ett år lång parantes i Tanzania.) När jag tänker på det får jag svindel.
2. Min pappa blev reporter på Dagens Nyheters resebilaga när jag var sex, gick över till bli redaktör och slutade inte där förrän i höstas. Min mamma är biståndshandläggare på Sida och jobbade främst med östra och södra Afrika under min uppväxt. Detta resulterade i att jag fick/tvingades resa en hel del under min uppväxt.
3. Den första berättelsen jag skrev var i tvåan, åtta år gammal. Den var på finska och handlade om en brun häst som gick på promenad. Jag kan fortfarande inte stava på finska, efter nio år i en finsk skola, gissa hur välskriven berättelsen om den bruna hästen var... Ja, precis.
4. Jag är allmänt mycket intresserad av ord. På sätt och vis kan man säga att ord är mitt största intresse. Jag kan fascineras så av hur ord låter, hur de ligger i munnen, själva fonetiken. Idag tycker jag att ordet anakronism ligger alldeles fantastiskt i munnen.
5. Min hälsovådligaste ovana är att jag kan få för mig att äta glass eller choklad eller chips eller ost eller något annat såntdär onyttigt men o, så gott, och sen kan jag inte sluta. Jag var urbilden av ambitiös, frisk, diciplinerad tonårstjej när jag var femton - men det har jag vant mig av med. Jag är världsbäst på att tvivla på mig själv och mina egna förmågor. Och jag är farlig med ord, både skrivna och talade - när jag väl kommit igång kan jag inte sluta. Jag kväver mina medmänniskor med mina ordströmmar.
6. De tre saker jag tycker bäst om med mig själv är mitt öga för detaljer (en föreläsning kan bli så mycket roligare när man märker att läraren har en vit-och-grön-randig och en svart strumpa på sig), min ordentlighet och hängivenhet, och min händighet.
7. Jag har ett virus latent i kroppen som ger mig ansiktsförlamning när mitt immunförsvar är svagt. Hittills har det inträffat tre gånger, senast nu i höstas. Det är inte så roligt som det låter (och det låter ju inte alls roligt...).
Hennes böcker har en hemsida, som det mesta har nuförtiden antar jag. Jag läste hennes inte så speciellt konventionella 21-punktssjälvbiografi och fann henne mycket rolig på något sarkastiskt sätt. Och jag upptäckte att jag kunde nämna 21 liknande punkter om mig själv. Jag blev inspirerad. Jag ville göra en likadan, efter hennes mall. Denna torsdag känner jag för att vältra mig i mig själv (istället för att plugga, som jag egentligen borde).
Så i den nyväckta andan av att återupptäcka mig själv, here goes:
Twenty-one things you might not know about me
1. När jag föddes bodde mina föräldrar i en etta på Söder (de hippa kvarteren) men när jag började åla runt i lägenheten upptäckte de att det nog var lite väl litet för en småbarnsfamilj och så flyttade vi ut till den nybyggda tegelförorten Skarpnäck. Då var jag ett halvår gammal. När jag var tre flyttade vi in på Varmfrontsgatan, och där har jag bott sen dess. I samma rum, samma utsikt över lusthuset och hålen i garageväggen, i sjutton år. (Med en liten, ett år lång parantes i Tanzania.) När jag tänker på det får jag svindel.
2. Min pappa blev reporter på Dagens Nyheters resebilaga när jag var sex, gick över till bli redaktör och slutade inte där förrän i höstas. Min mamma är biståndshandläggare på Sida och jobbade främst med östra och södra Afrika under min uppväxt. Detta resulterade i att jag fick/tvingades resa en hel del under min uppväxt.
3. Den första berättelsen jag skrev var i tvåan, åtta år gammal. Den var på finska och handlade om en brun häst som gick på promenad. Jag kan fortfarande inte stava på finska, efter nio år i en finsk skola, gissa hur välskriven berättelsen om den bruna hästen var... Ja, precis.
4. Jag är allmänt mycket intresserad av ord. På sätt och vis kan man säga att ord är mitt största intresse. Jag kan fascineras så av hur ord låter, hur de ligger i munnen, själva fonetiken. Idag tycker jag att ordet anakronism ligger alldeles fantastiskt i munnen.
5. Min hälsovådligaste ovana är att jag kan få för mig att äta glass eller choklad eller chips eller ost eller något annat såntdär onyttigt men o, så gott, och sen kan jag inte sluta. Jag var urbilden av ambitiös, frisk, diciplinerad tonårstjej när jag var femton - men det har jag vant mig av med. Jag är världsbäst på att tvivla på mig själv och mina egna förmågor. Och jag är farlig med ord, både skrivna och talade - när jag väl kommit igång kan jag inte sluta. Jag kväver mina medmänniskor med mina ordströmmar.
6. De tre saker jag tycker bäst om med mig själv är mitt öga för detaljer (en föreläsning kan bli så mycket roligare när man märker att läraren har en vit-och-grön-randig och en svart strumpa på sig), min ordentlighet och hängivenhet, och min händighet.
7. Jag har ett virus latent i kroppen som ger mig ansiktsförlamning när mitt immunförsvar är svagt. Hittills har det inträffat tre gånger, senast nu i höstas. Det är inte så roligt som det låter (och det låter ju inte alls roligt...).
Fortsättning följer...
min landsman filosofen
Och jag läser en av texterna om dygdetik och den brittiska filosofiprofessorn nämner Georg Henrik von Wright flera gånger i sin text. Jag tror mig känna igen namnet. Senare surfar jag lite på filosofiska institutionens hemsida och lägger märke till att en av von Wrights böcker används som kurslitteratur i teoretisk filosofi I. Jag tror mig fortfarande känna igen namnet, och nu när jag läst det på två skilda ställen under samma dag, känns det värt att anstränga sig lite extra. Så jag gräver runt lite i hjärnan, och det slår det mig - Bodil Malmsten citerar ju honom i sin bok Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Jag har tillochmed citerat just det stycket här på bloggen.
När nu både dygdetikens återuppväckare Philippa Foot och Bodil Malmsten anser honom värd att citera, kräver nog Georg Henrik von Wright ändå att bli uppkollad, tänkte jag och vände mig till Wikipedia. Och där, hux flux, står det allra först att gubben var FINSK, finlandssvensk till på köpet. Och på nästa rad står det att han efterträdde Ludwig Wittgenstein som professor på University of Cambridge.
Det blev nästan lite för mycket att ta in. Ni vet, vi finnar är ju rätt få antalsmässigt i förhållande till resten av världen, ännu mindre än vi svenskar, och på ett sätt ännu mer åsidosatta och exotiska eftersom vi talar ett språk som verkar ha kommit till jorden från yttre rymden utan några syskon eller ens sysslingar. Och så får jag veta här att en viss finlandssvensk von Wright (som ju inte alls låter finskt) varit professor vid Cambridge och dessutom blir citerad av Bodil Malmsten. Snacka om boost för den finska nationalkänslan. Och ännu ett namn på listan över grymma människor att läsa mer om och av.
När nu både dygdetikens återuppväckare Philippa Foot och Bodil Malmsten anser honom värd att citera, kräver nog Georg Henrik von Wright ändå att bli uppkollad, tänkte jag och vände mig till Wikipedia. Och där, hux flux, står det allra först att gubben var FINSK, finlandssvensk till på köpet. Och på nästa rad står det att han efterträdde Ludwig Wittgenstein som professor på University of Cambridge.
Det blev nästan lite för mycket att ta in. Ni vet, vi finnar är ju rätt få antalsmässigt i förhållande till resten av världen, ännu mindre än vi svenskar, och på ett sätt ännu mer åsidosatta och exotiska eftersom vi talar ett språk som verkar ha kommit till jorden från yttre rymden utan några syskon eller ens sysslingar. Och så får jag veta här att en viss finlandssvensk von Wright (som ju inte alls låter finskt) varit professor vid Cambridge och dessutom blir citerad av Bodil Malmsten. Snacka om boost för den finska nationalkänslan. Och ännu ett namn på listan över grymma människor att läsa mer om och av.
jag är en sån jävla kvinna
Och jag läser om min normativa etik. Utilitarismen, den deontologiska etiken, rättighetsetiken. Och jag tycker att visst, jag hänger med, jag förstår tjusningen, men är det inte lite väl teoretiskt? Dessa artificiella spel utformade för att stödja just den egna teorin - vad har de för förankring i verkligheten? Egentligen? Är inte de verkliga situationerna inte mycket mer komplexa än vad som kan återgivas i ett påhittat scenario där spelpjäserna har varken förflutet eller framtid?
Och så kommer jag till kursens två sista teorier - dygdetiken och omsorgsetiken. Och får mina svar. De anser att moralen inte kan ge några allmänna regler just eftersom varenda situation är unik med helt olika förutsättningar. De menar att moralens uppgift är att ge ett svar på vilken sorts människa man ska vara, att ge riktlinjer för människan att kultivera en sorts karaktär som är förmögen att gå ut i verkligheten och bedöma varje situation efter dess förutsättningar och handla rätt därefter. Moral är ingen matematisk formel, det är ett karaktärsbygge och det är inte meningen att det ska vara enkelt. Dygdetiken och omsorgsetiken har lite olika bild av den "ideella människan", men båda koncentrerar sig på människan, inte på handlingen. För mig känns det mer humant.
Och de flesta förespråkare för dygdetiken och omsorgsetiken är - ja, förbluffande nog - kvinnor. Jag har alltid tänkt att jag inte riktigt passar in i den typiska kvinnomallen, att jag tänker utanför mitt eget (kulturella) köns låda så att säga. Icke då. Jag börjar plugga filosofi och det visar sig att jag faller rakt ner i klyschan. Den milda, omhändertagande, gulligull rosa moln och moderskapets helighet. Jag är en sån jävla kvinna.
Och så kommer jag till kursens två sista teorier - dygdetiken och omsorgsetiken. Och får mina svar. De anser att moralen inte kan ge några allmänna regler just eftersom varenda situation är unik med helt olika förutsättningar. De menar att moralens uppgift är att ge ett svar på vilken sorts människa man ska vara, att ge riktlinjer för människan att kultivera en sorts karaktär som är förmögen att gå ut i verkligheten och bedöma varje situation efter dess förutsättningar och handla rätt därefter. Moral är ingen matematisk formel, det är ett karaktärsbygge och det är inte meningen att det ska vara enkelt. Dygdetiken och omsorgsetiken har lite olika bild av den "ideella människan", men båda koncentrerar sig på människan, inte på handlingen. För mig känns det mer humant.
Och de flesta förespråkare för dygdetiken och omsorgsetiken är - ja, förbluffande nog - kvinnor. Jag har alltid tänkt att jag inte riktigt passar in i den typiska kvinnomallen, att jag tänker utanför mitt eget (kulturella) köns låda så att säga. Icke då. Jag börjar plugga filosofi och det visar sig att jag faller rakt ner i klyschan. Den milda, omhändertagande, gulligull rosa moln och moderskapets helighet. Jag är en sån jävla kvinna.
vad ska man göra av allt?
Bodil Malmsten hade länkat till en kolumn i DN. Jag läste den. Jag fick andnöd.
Jag mindes resan jag blev skickad på i tvåan i gymnasiet. Studierektorn knackade på dörren till vårt klassrum och bad att få prata med Katja. Ett sus gick genom klassen. Med hjärtat i halsgropen gick jag ut ur klassrummet och hon frågade om jag ville åka på en antirasistisk studieresa till Berlin, tema förintelsen.
En dryg månad senare satt jag på en skraltig buss med ett trettiotal andra gymnasieungdomar på väg genom ett regnigt novembersverige. Vi besökte koncentrationsläger, fick träffa överlevande, gick på museer och såg på filmer. I mitten av veckan, på väg till ännu ett studiebesök, såg vi Hotel Rwanda. Det blev för mycket för mig. För mycket med tortyrredskap, propaganda och bombade hus. För mycket med Sachsenhausen, arbetslägret dit hela min lillebrors morfarsfars familj skickades efter kristallnatten, varifrån morfarsfadern tack vare sin svenska fru blev släppt och kunde fly till Sverige. Men sån tur hade inte resten av hans släkt, de blev efter ett par månader skickade vidare till Auschwitz. Och blev dödade. Varenda en. Och så nu Rwanda. Kanske drabbades jag extra hårt för att jag har ett så känslomässigt förhållande till Afrika. När vi kom fram till Wannsee-huset grät jag hela föreläsningen igenom. Så att jag skakade. Tyst, såklart, men mer kunde jag inte behärska mig. Allting var så frunktansvärt. Mänskligheten. Vad den är kapabel till. Mina medresenärer kastade sidoblickar på mig men jag bara kröp ihop i min stol.
Mjölken från lastbilen som sprutar på de ihjälskjutna judiska barnens ben i God afton, Herr Wallenberg.
Babel. Rukajärven tie - filmen om fortsättningskriget i Finland som hade kunnat vara om min morfar. The Last King of Scotland.
Igår var jag på fest. Jag började prata böcker med en främling. Mörkrets hjärta kom på tal. Ännu ett bevis - den västerländska civilisationens enorma, kolsvarta baksida.
Såna uppvaknanden får mig att känna att jag måste göra något. Jag kan inte nöja mig i en hemtrevlig förort med spetsdukar och söndagspromenader. Men sen blir jag alldeles för överväldigad och vet inte vad jag ska göra av den kunskapen.
På grinden till Sachsenhausen
Jag mindes resan jag blev skickad på i tvåan i gymnasiet. Studierektorn knackade på dörren till vårt klassrum och bad att få prata med Katja. Ett sus gick genom klassen. Med hjärtat i halsgropen gick jag ut ur klassrummet och hon frågade om jag ville åka på en antirasistisk studieresa till Berlin, tema förintelsen.
En dryg månad senare satt jag på en skraltig buss med ett trettiotal andra gymnasieungdomar på väg genom ett regnigt novembersverige. Vi besökte koncentrationsläger, fick träffa överlevande, gick på museer och såg på filmer. I mitten av veckan, på väg till ännu ett studiebesök, såg vi Hotel Rwanda. Det blev för mycket för mig. För mycket med tortyrredskap, propaganda och bombade hus. För mycket med Sachsenhausen, arbetslägret dit hela min lillebrors morfarsfars familj skickades efter kristallnatten, varifrån morfarsfadern tack vare sin svenska fru blev släppt och kunde fly till Sverige. Men sån tur hade inte resten av hans släkt, de blev efter ett par månader skickade vidare till Auschwitz. Och blev dödade. Varenda en. Och så nu Rwanda. Kanske drabbades jag extra hårt för att jag har ett så känslomässigt förhållande till Afrika. När vi kom fram till Wannsee-huset grät jag hela föreläsningen igenom. Så att jag skakade. Tyst, såklart, men mer kunde jag inte behärska mig. Allting var så frunktansvärt. Mänskligheten. Vad den är kapabel till. Mina medresenärer kastade sidoblickar på mig men jag bara kröp ihop i min stol.
Mjölken från lastbilen som sprutar på de ihjälskjutna judiska barnens ben i God afton, Herr Wallenberg.
Babel. Rukajärven tie - filmen om fortsättningskriget i Finland som hade kunnat vara om min morfar. The Last King of Scotland.
Igår var jag på fest. Jag började prata böcker med en främling. Mörkrets hjärta kom på tal. Ännu ett bevis - den västerländska civilisationens enorma, kolsvarta baksida.
Såna uppvaknanden får mig att känna att jag måste göra något. Jag kan inte nöja mig i en hemtrevlig förort med spetsdukar och söndagspromenader. Men sen blir jag alldeles för överväldigad och vet inte vad jag ska göra av den kunskapen.
På grinden till Sachsenhausen
negativkaos
Jag har nu i tre dagar suttit på mitt golv med fotokuvert omkring mig i ett enda kaos. Det hann bli en hel del negativ, innan jag föll för trycket och övergick till digitalt. Alla bilder jag tog mellan 1999 och 2006 hade jag packat in i ett skåp. Men jag visste inte vad jag skulle göra med dem, de fick vara kvar i fotokuverten efter att jag satt in papperskopiorna i fotoalbum. Till slut tog de upp en hel papperskasse. Helt huller om buller.
Ja, ordningsmaniker som jag är, bestämde jag mig för att slå på stort. Jag beställde negativfickor och tillhörande pärm från internet och nu har jag alltså suttit all min lediga tid under tre dagar på mitt golv och lagt i högar, fått svidande ögon av att se in i lampan hela tiden och ont i större delar av min kropp av de monotona rörelserna. Men nu är jag klar. Och fint blev det. Nöjd är jag. Negativen till nästan fyratusen fotografier i en enda, prydligt organiserad pärm.
Och jag måste säga att det är något vackert över negativ. De är så små, men rymmer så otroligt mycket. Och herregud, alla minnen som väcktes när jag gick igenom dem. Samma, konkreta spår i tiden sätter inte de foton jag tar nu. De är ettor och nollor på min dator, och kan lätt som en plätt bara raderas - borta i all evighet. Negativen finns kvar. Jag måste bränna upp dem om jag vill glömma att de funnits. För en nostalgiker som mig är det något tilltalande över det...
(Men kanske kan man se det lite symboliskt - att bilderna från min barndom är förevigt inpräntade på negativ, men från och med två månader innan min nittonårsdag blev allt digitalt. Som att det är viktigare att minnas barndomen, att den kan man aldrig leva om. Livet som vuxen är på något sätt mindre definitivt.)
Ja, ordningsmaniker som jag är, bestämde jag mig för att slå på stort. Jag beställde negativfickor och tillhörande pärm från internet och nu har jag alltså suttit all min lediga tid under tre dagar på mitt golv och lagt i högar, fått svidande ögon av att se in i lampan hela tiden och ont i större delar av min kropp av de monotona rörelserna. Men nu är jag klar. Och fint blev det. Nöjd är jag. Negativen till nästan fyratusen fotografier i en enda, prydligt organiserad pärm.
Och jag måste säga att det är något vackert över negativ. De är så små, men rymmer så otroligt mycket. Och herregud, alla minnen som väcktes när jag gick igenom dem. Samma, konkreta spår i tiden sätter inte de foton jag tar nu. De är ettor och nollor på min dator, och kan lätt som en plätt bara raderas - borta i all evighet. Negativen finns kvar. Jag måste bränna upp dem om jag vill glömma att de funnits. För en nostalgiker som mig är det något tilltalande över det...
(Men kanske kan man se det lite symboliskt - att bilderna från min barndom är förevigt inpräntade på negativ, men från och med två månader innan min nittonårsdag blev allt digitalt. Som att det är viktigare att minnas barndomen, att den kan man aldrig leva om. Livet som vuxen är på något sätt mindre definitivt.)
it could all have turned out differently, I suppose
Och så var det ju det där med framtiden.
I måndags fyllde jag tjugo och det var bara en så underbar dag. Helt vanlig, uppstigning och tunnelbaneåktning, föreläsning och vardagsliv in i märgen. Men jag var så fullkomligt nöjd bara, av att vara där, finnas, jag gick runt och log som en tok och blev bara full i skratt av alla människor som glodde på mig utan att le tillbaka.
Men det var då, det. Nu har världen splittrat huvudet igen och jag har liksom inte ro att tänka en tanke till punkt. Det är inte det att jag skulle vara stressad, det är jag inte, jag har inte alls för mycket att göra. Åtminstone inte för många måsten. Jag bara ... tankarna får inte fäste. När jag är halvvägs framme tränger sig nästa på och jag bara följer strömmen.
Den normativa etiken ställer självfallet till det. Det är inte det allra lättaste att på två veckor trycka i sig åtta moralteorier som det har tagit filosofer hela liv att arbeta fram. Jag accepterar att det kommer att ta tid att smälta. Så kräv inte av mig att svara på frågan om jag är utilitarist, etisk egoist, deontologist, rättighetsetiker eller kanske till och med dygdetiker. I sinom tid, som de säger.
Men jag har verkligen blivit såld på tanken att plugga. Jag har gjort storslagna planer för framtiden. Men så fort jag tänker dem, slår jag mig själv mentalt på fingrarna. För vart skulle mina planer föra mig? En examen i humaniora är ju en annan beteckning för arbetslös akademiker.
Jaah, och tänk om jag gjort några andra val i höstas. Jag läser Jonatans blogg från Thailand och kollar på Hannes bilder från Sydamerika och känner att jag vill iväg. Hettan. Inte för att jag inte tycker om kyla, inte för att jag vill från Stockholm. Det var bara så länge sen jag var utanför Europa. Jag blir avundsjuk på Jonatan och Hannes. Och på Natalia, var i Sydostasien hon nu råkar vara för tillfället, och Sandra som snart ska iväg. Till och med Frida i Paris är jag avis på.
Trots att jag i själva verket är nöjd med hur saker står i mitt liv just nu också. Jag antar att man alltid längtar någon annanstans.
I måndags fyllde jag tjugo och det var bara en så underbar dag. Helt vanlig, uppstigning och tunnelbaneåktning, föreläsning och vardagsliv in i märgen. Men jag var så fullkomligt nöjd bara, av att vara där, finnas, jag gick runt och log som en tok och blev bara full i skratt av alla människor som glodde på mig utan att le tillbaka.
Men det var då, det. Nu har världen splittrat huvudet igen och jag har liksom inte ro att tänka en tanke till punkt. Det är inte det att jag skulle vara stressad, det är jag inte, jag har inte alls för mycket att göra. Åtminstone inte för många måsten. Jag bara ... tankarna får inte fäste. När jag är halvvägs framme tränger sig nästa på och jag bara följer strömmen.
Den normativa etiken ställer självfallet till det. Det är inte det allra lättaste att på två veckor trycka i sig åtta moralteorier som det har tagit filosofer hela liv att arbeta fram. Jag accepterar att det kommer att ta tid att smälta. Så kräv inte av mig att svara på frågan om jag är utilitarist, etisk egoist, deontologist, rättighetsetiker eller kanske till och med dygdetiker. I sinom tid, som de säger.
Men jag har verkligen blivit såld på tanken att plugga. Jag har gjort storslagna planer för framtiden. Men så fort jag tänker dem, slår jag mig själv mentalt på fingrarna. För vart skulle mina planer föra mig? En examen i humaniora är ju en annan beteckning för arbetslös akademiker.
Jaah, och tänk om jag gjort några andra val i höstas. Jag läser Jonatans blogg från Thailand och kollar på Hannes bilder från Sydamerika och känner att jag vill iväg. Hettan. Inte för att jag inte tycker om kyla, inte för att jag vill från Stockholm. Det var bara så länge sen jag var utanför Europa. Jag blir avundsjuk på Jonatan och Hannes. Och på Natalia, var i Sydostasien hon nu råkar vara för tillfället, och Sandra som snart ska iväg. Till och med Frida i Paris är jag avis på.
Trots att jag i själva verket är nöjd med hur saker står i mitt liv just nu också. Jag antar att man alltid längtar någon annanstans.
moralfilosofi och blodgivning
Jag är alldeles yr av allt jag läser, tiotals tunga sidor dagligen om olika moralteorier och jag vet knappt vad jag ska tro längre. Jag vill skriva om det, alla nya fascinerande upptäckter jag gjort - men jag tror att de inte hunnit ställa sig i led än. De är alldeles för förvirrade och oorganiserade för att någon icke insatt skulle förstå. Och förstå vill jag att folk ska göra - funderingar kring moral är viktiga. Alltså låter jag allt gro i mig ett tag till, så kanske jag vaknar en morgon och har en hel moralkrönika formulerad ord för ord i huvudet.
Efter föreläsningen idag åkte jag till Södertappen med magen full av fjärilar. Ända sen igår kväll, när jag fick min kallelse, hade jag varit nojig över hur min ansiktsförlamning och akupunkturbehandling skulle påverka.
Jag fick sätta mig med en sjuksköterska lite avsides och förklara hela grejen med latent virus i kroppen och så vidare. Det var samma sköterska som hade suttit med mig när jag fick mitt akuta blodtrycksfall, jag vet inte om hon kom ihåg mig men hon var precis lika glad och trevlig och pratsam och sådär underbart varm som sist. Jag vet förstås inte hur hon själv trivs med sitt yrke, men utifrån sett ser det ut som om hon var skapad för att vara sjuksköterska.
Hon ringde en doktor och sen kom hon till mig i väntrummet, leende, och sa att visst fick jag fortsätta ge blod. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Ansiktsförlamningsviruset är jobbigt nog redan som det är, om det skulle tagit från mig rätten att ge blod, ja, då skulle jag blivit riktigt arg. Jag tycker att blodgivningscentralen är så mysig, jag trivs, jag vill inte bli av med mina tre besök om året. Det är som att så fort som jag går in i den där lokalen, stiger jag in i ett vakuum i både tid och rum, det enda som finns är nu och här, det är som att jag får stanna till och bara finnas till.
Så jag tappades på en halvliter blod och nu är jag matt och ska försöka laga middag i min mörka lägenhet.
Efter föreläsningen idag åkte jag till Södertappen med magen full av fjärilar. Ända sen igår kväll, när jag fick min kallelse, hade jag varit nojig över hur min ansiktsförlamning och akupunkturbehandling skulle påverka.
Jag fick sätta mig med en sjuksköterska lite avsides och förklara hela grejen med latent virus i kroppen och så vidare. Det var samma sköterska som hade suttit med mig när jag fick mitt akuta blodtrycksfall, jag vet inte om hon kom ihåg mig men hon var precis lika glad och trevlig och pratsam och sådär underbart varm som sist. Jag vet förstås inte hur hon själv trivs med sitt yrke, men utifrån sett ser det ut som om hon var skapad för att vara sjuksköterska.
Hon ringde en doktor och sen kom hon till mig i väntrummet, leende, och sa att visst fick jag fortsätta ge blod. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Ansiktsförlamningsviruset är jobbigt nog redan som det är, om det skulle tagit från mig rätten att ge blod, ja, då skulle jag blivit riktigt arg. Jag tycker att blodgivningscentralen är så mysig, jag trivs, jag vill inte bli av med mina tre besök om året. Det är som att så fort som jag går in i den där lokalen, stiger jag in i ett vakuum i både tid och rum, det enda som finns är nu och här, det är som att jag får stanna till och bara finnas till.
Så jag tappades på en halvliter blod och nu är jag matt och ska försöka laga middag i min mörka lägenhet.
jag <3 mina garn och stickor
Fyra veckor tog det. Sen fick stickningen följa med till universitetet och det svaga knäppandet från mina järnstickor ljöd i sal D7.
Jag tänkte att jag skulle ta det seriöst nu, på universitetet är det allvar. Men det fungerade inte, jag blev så spattig av att sitta ihopklämd i denna teaterliknande föreläsningssal, och då kändes det som att bättre att jag stickar än att jag börjar skriva dikter i marginalen på anteckningsblocket eller börjar viska för mig själv eller något annat uppmärksamhetskrävande som skulle få mig att tappa tråden helt från föreläsningen.
Ja, så numera stickar jag även på universitetet.
Jag tänkte att jag skulle ta det seriöst nu, på universitetet är det allvar. Men det fungerade inte, jag blev så spattig av att sitta ihopklämd i denna teaterliknande föreläsningssal, och då kändes det som att bättre att jag stickar än att jag börjar skriva dikter i marginalen på anteckningsblocket eller börjar viska för mig själv eller något annat uppmärksamhetskrävande som skulle få mig att tappa tråden helt från föreläsningen.
Ja, så numera stickar jag även på universitetet.
- - -
Japp. Idag fyller jag tjugo.
tårtkalas
Idag har jag med tårta firat min sista dag som tonåring. Men mer än så har jag inte ork att skriva om det. Det är tröttsamt att leva.
jobbig jobbigt
Jag har varit på språng hela dagen. Sju maskiner tvätt. Alladeles för många sidor filosofi för att orka räkna. Bakning. Knappt någon mat har jag lyckats få i mig. Jag är helt slut. Och imorgon ska jag ha tårtkalas - ingen vila då heller alltså. Vad ska det bli av mig?
vänskapsdagen
Idag är det allahjärtansdag. Jag känner ett svagt obehag av tanken. Innerst inne kanske det handlar om att jag är bitter för att jag själv inte har någon att få röda rosor och kärleksförklaringar från, jag vet inte. Jag tycker bara inte om det.
På finska tycker jag att den fjortonde februari blir mycket mer tilltalande. På finska heter allahjärtansdag ystävanpäivä. Översatt blir det ungefär vänskapsdagen, och handlar mer om kärlek i allmänhet, till vem som helst, på min finska grundskola skulle vi gå runt och vara extra snälla mot varandra. Man ger presenter till sina vänner, istället för att begränsa det till romantik. Det känns bättre, tycker jag. Även om inte heller det känns helt bra.
Nu är det snöstorm ute, och här kommer en allahjärtansdagshälsning från min lillebror Aron, snart sex:
"man måste vara nyfiken, annars dör man"
Som Stefan Sundström skriver i sin bok Om mjölkens symbolvärde - och andra betraktelser som jag läser för tillfället.
Jag har precis kommit hem från en fika med Jonatan. Min kusin Jonatan. Jonatan som varit som en storebror för mig, med allt vad det innebär, ända sen gången då han bet mig i kinden när han var två och ett halvt och jag själv ett par veckor gammal.
Det var en såndär riktigt bra, givande fika, där vi gick från ett enkelt "vad har du för dig nuförtiden då" till att vara in i grunden oense (åtminstone jag), till att till slut hamna i någon sorts verklig förståelse för varandra. Ett såntdär ögonblick av klarsyn då man bara kan samexistera, utan några som helst hinder. Det händer sällan. Ofta tränger man undan motsägelserna bara för att vara bekväm. Det är få jag orkar och vågar vara så oense med som med Jonatan. Han är ju ändå min kusin. Jag måste. Han måste. Det är ingen tävling. Oavsett, så är han alltid min kusin. Och det kändes så bra att gå därifrån, för vi hade lyckats sluta cirkeln. Och alldeles extra bra, för Jonatan, han åker imorgon till Thailand och vet inte hur länge han är borta.
Jonatan är ännu en av alla dessa människor som har eller ska försvinna och vara borta så länge att det blir helt omöjligt att veta om jag är samma jag när vi träffas igen. Om han är samma han. Snart är det bara Kirke kvar, den lilla del jag fortfarande får disponera av Kirke, denna fantastiska människa som jag nu delar med nya pojkvänner och filmstudier och kurskamrater och alla andra tusen vänner. Så i slutändan finns väl bara jag kvar. Det jag som jag måste skapa för att kunna hitta nya vänner i de människor som änsålänge bara är mina kurskamrater. Jag har ingen som vet vem jag är att gömma mig bakom, för att slippa ta reda på det själv.
Det är en både otroligt spännande och mycket ansträngande sak, denna återupptäckt av sig själv som man tvingas till varje gång man träffar en ny vän. Jag måste samla kraft. Kanske jag borde göra ett par definitioner för mig själv, i min ensamhet, innan jag tar ut mig själv i världen.
Jag har precis kommit hem från en fika med Jonatan. Min kusin Jonatan. Jonatan som varit som en storebror för mig, med allt vad det innebär, ända sen gången då han bet mig i kinden när han var två och ett halvt och jag själv ett par veckor gammal.
Det var en såndär riktigt bra, givande fika, där vi gick från ett enkelt "vad har du för dig nuförtiden då" till att vara in i grunden oense (åtminstone jag), till att till slut hamna i någon sorts verklig förståelse för varandra. Ett såntdär ögonblick av klarsyn då man bara kan samexistera, utan några som helst hinder. Det händer sällan. Ofta tränger man undan motsägelserna bara för att vara bekväm. Det är få jag orkar och vågar vara så oense med som med Jonatan. Han är ju ändå min kusin. Jag måste. Han måste. Det är ingen tävling. Oavsett, så är han alltid min kusin. Och det kändes så bra att gå därifrån, för vi hade lyckats sluta cirkeln. Och alldeles extra bra, för Jonatan, han åker imorgon till Thailand och vet inte hur länge han är borta.
Jonatan är ännu en av alla dessa människor som har eller ska försvinna och vara borta så länge att det blir helt omöjligt att veta om jag är samma jag när vi träffas igen. Om han är samma han. Snart är det bara Kirke kvar, den lilla del jag fortfarande får disponera av Kirke, denna fantastiska människa som jag nu delar med nya pojkvänner och filmstudier och kurskamrater och alla andra tusen vänner. Så i slutändan finns väl bara jag kvar. Det jag som jag måste skapa för att kunna hitta nya vänner i de människor som änsålänge bara är mina kurskamrater. Jag har ingen som vet vem jag är att gömma mig bakom, för att slippa ta reda på det själv.
Det är en både otroligt spännande och mycket ansträngande sak, denna återupptäckt av sig själv som man tvingas till varje gång man träffar en ny vän. Jag måste samla kraft. Kanske jag borde göra ett par definitioner för mig själv, i min ensamhet, innan jag tar ut mig själv i världen.
mina fantastiska hjältinnor
I söndags läste jag ut andra boken i en triologi om en ung kvinna i artonhundratalets England som upptäcker att hon har magiska krafter. Jag har varit helt uppslukad av boken, bortsett från tentan i lördags så har jag bara suttit och läst hela helgen. Och efteråt var jag inne i något sorts rus. Fortfarande sitter det kvar lite. Ett rus av det slag jag får efter att ha sett en bra film på bio.
Det är något så fantastiskt med fantasyböckerna, det är som att gå tillbaka i tiden, när jag var tretton, till en tid då världen var lite enklare, då det var helt okej att försvinna för hela dagar i böcker om platser som inte gick att ta på, om människor som egentligen (i den kalla, grå verkligheten) aldrig skulle kunna finnas. Nuförtiden får jag alltid ett sting av dåligt samvete efter att ha försvunnit så i en bok. Det är ju verklighetsflykt. Det löser ingenting. Istället borde jag ta itu med problemen på riktigt. Inte bara gömma mig i en bok.
Men att läsa fantasyböcker, som slår an något i mig som får trettonåringen i mig att vakna, det gör mig på något sätt bara svävande lätt och trettonårig igen, inte nertyngd av dåligt samvete över att ha slösat ännu en dag. Böcker som påminner om trettonåringens hjältinnor. För hjältinnor var det, Sagan om ringen och Liftarens guide till galaxen fick jag aldrig samma känslomässiga relation till, och med Harry Potter var det snarare berättelsen som jag sögs in i, Harry tyckte jag aldrig speciellt mycket om. Men hjältinnorna - Alanna, Matilda, Sofie, Aeriel. Den där känslan av samhörighet.
Speciellt Aeriel. Meredith Ann Pierces triologi om kärleken som kan övervinna all ondska. Starkare utvecklingsroman har jag nog aldrig läst. Och frustrationen sen när tredje boken var slut, och den inte alls slutade som jag ville. Jag blev så arg. Då bestämde jag att jag ska skriva, att jag ska se till att det finns berättelser som slutar som jag vill. Jag ville bestämma.
Om jag ska peka ut olika avgörande ögonblick för mitt skrivande, så blir nog den viktigaste ändå dagen i Babati, Tanzania, när jag var elva och hade långtråkigt och började skriva på en söt liten hästtjejshistoria. Men hack i häl kommer sista sidan av Meredith Ann Pierces Ravennas dotter. Där föddes begäret, motivationen att verkligen åstadkomma något som fötts ur mig själv.
Och när jag läser en bok, som den jag levde genom i helgen, som påminner om dessa fantasyböcker med hjältinnor som jag läste när jag var tretton, då påminns jag om det där rena, äkta begäret att få skapa, för skapandets skull. Glädjen och tjusningen att låta fantasin ta mig vart den vill.
Det är något så fantastiskt med fantasyböckerna, det är som att gå tillbaka i tiden, när jag var tretton, till en tid då världen var lite enklare, då det var helt okej att försvinna för hela dagar i böcker om platser som inte gick att ta på, om människor som egentligen (i den kalla, grå verkligheten) aldrig skulle kunna finnas. Nuförtiden får jag alltid ett sting av dåligt samvete efter att ha försvunnit så i en bok. Det är ju verklighetsflykt. Det löser ingenting. Istället borde jag ta itu med problemen på riktigt. Inte bara gömma mig i en bok.
Men att läsa fantasyböcker, som slår an något i mig som får trettonåringen i mig att vakna, det gör mig på något sätt bara svävande lätt och trettonårig igen, inte nertyngd av dåligt samvete över att ha slösat ännu en dag. Böcker som påminner om trettonåringens hjältinnor. För hjältinnor var det, Sagan om ringen och Liftarens guide till galaxen fick jag aldrig samma känslomässiga relation till, och med Harry Potter var det snarare berättelsen som jag sögs in i, Harry tyckte jag aldrig speciellt mycket om. Men hjältinnorna - Alanna, Matilda, Sofie, Aeriel. Den där känslan av samhörighet.
Speciellt Aeriel. Meredith Ann Pierces triologi om kärleken som kan övervinna all ondska. Starkare utvecklingsroman har jag nog aldrig läst. Och frustrationen sen när tredje boken var slut, och den inte alls slutade som jag ville. Jag blev så arg. Då bestämde jag att jag ska skriva, att jag ska se till att det finns berättelser som slutar som jag vill. Jag ville bestämma.
Om jag ska peka ut olika avgörande ögonblick för mitt skrivande, så blir nog den viktigaste ändå dagen i Babati, Tanzania, när jag var elva och hade långtråkigt och började skriva på en söt liten hästtjejshistoria. Men hack i häl kommer sista sidan av Meredith Ann Pierces Ravennas dotter. Där föddes begäret, motivationen att verkligen åstadkomma något som fötts ur mig själv.
Och när jag läser en bok, som den jag levde genom i helgen, som påminner om dessa fantasyböcker med hjältinnor som jag läste när jag var tretton, då påminns jag om det där rena, äkta begäret att få skapa, för skapandets skull. Glädjen och tjusningen att låta fantasin ta mig vart den vill.
spänningen III
Häromdagen gick jag på ett regnigt Götgatan och fick en uppenbarelse. Jag hade varit på en lång föreläsning om värdering av ett rekonstruerat argument och var alldeles död i hjärnan. Tankarna vandrade lite än hit, än dit och jag hade ingen ork att koncentrera dem på en viss sak. Tills det slog mig att jag är spännande.
Jag är väldigt känslig för yttre påverkan, och det har hänt inte så få gånger att jag fått mindre smickrande kommentarer, bland annat här på bloggen. Och jag tar det alltid personligt. Jag börjar tvivla på mig själv. Om mitt sätt att liksom uppleva världen genom mig själv, och sen skriva om det, är så bra. Om det inte gör mig motbjudande på något sätt, om jag ändå inte borde sluta. Men jag har aldrig haft övertygelse nog att överkomma detta beroende/missbruk, som skrivandet faktiskt blivit för mig.
Men där på gatan slog det mig. Jag tycker att jag är spännande. Trots allt tvivel och rotlösheten, så tycker jag att denna resa in i mig själv som livet är, är något otroligt spännande. Inte alls ett The Heart of Darkness. Snarare en Den oändliga historien. Och det är inget fel med det. För vad skulle livet vara, om man inte ens kunde tycka att man själv var spännande. I slutändan, så är det ju det enda man har. Jag tror att världen skulle må mycket bättre om fler människor skulle kunna upptäcka och uppskatta spänningen i sig själva.
Och jag, jag skriver. Om mitt liv som om det vore Den oändliga historien, där jag är både Atreju och Bastian. Ett av ställena jag skriver på är här. Och jag tänker sluta tvivla. Om någon skulle finna att jag inte alls är spännande, att det jag skriver är både egocentrerat och motbjudande, ja, då behöver denne inte fortsätta läsa. Jag tvingar ingen. Jag har fullt upp med att vara mitt i mitt livs äventyr.
Jag är väldigt känslig för yttre påverkan, och det har hänt inte så få gånger att jag fått mindre smickrande kommentarer, bland annat här på bloggen. Och jag tar det alltid personligt. Jag börjar tvivla på mig själv. Om mitt sätt att liksom uppleva världen genom mig själv, och sen skriva om det, är så bra. Om det inte gör mig motbjudande på något sätt, om jag ändå inte borde sluta. Men jag har aldrig haft övertygelse nog att överkomma detta beroende/missbruk, som skrivandet faktiskt blivit för mig.
Men där på gatan slog det mig. Jag tycker att jag är spännande. Trots allt tvivel och rotlösheten, så tycker jag att denna resa in i mig själv som livet är, är något otroligt spännande. Inte alls ett The Heart of Darkness. Snarare en Den oändliga historien. Och det är inget fel med det. För vad skulle livet vara, om man inte ens kunde tycka att man själv var spännande. I slutändan, så är det ju det enda man har. Jag tror att världen skulle må mycket bättre om fler människor skulle kunna upptäcka och uppskatta spänningen i sig själva.
Och jag, jag skriver. Om mitt liv som om det vore Den oändliga historien, där jag är både Atreju och Bastian. Ett av ställena jag skriver på är här. Och jag tänker sluta tvivla. Om någon skulle finna att jag inte alls är spännande, att det jag skriver är både egocentrerat och motbjudande, ja, då behöver denne inte fortsätta läsa. Jag tvingar ingen. Jag har fullt upp med att vara mitt i mitt livs äventyr.
debutant
Nu har jag gjort min första universitetstenta. Den var inte speciellt svår, men min vana trogen satt jag ändå alldeles för länge och skrev alldeles för långa svar, så när de fyra timmarna gått blev jag tvungen att helt snopet avsluta sista svaret mitt i. Ja. Men godkänt lär det väl ändå bli. Annars blir jag arg.
fix och trix
Jag fortsätter på gårdagens spår och städar. Mitt rum har varit ett ständigt projekt ända sen mamma kom hem från Tanzania, vilket var sju och ett halvt år sen, men nu börjar jag äntligen se ett slut någonstans långt bort vid horisonten. Så jag fixar och donar. Har hela morgonen lyssnat på Chopins nocturner och sonater, för att nu gå över till Beethovens nionde symfoni, jag gör allting förutom att plugga. Vilket jag kanske borde, med tanke på att jag har tenta imorgon. Men, jag känner mig lite övermättad, det känns som att jag kan det åtminstone såpass bra att jag kommer att få godkänt. Och mer behöver jag inte. Bäst-i-klassen-Katja har flugit sin kos, kanske för gott.
Nuförtiden är jag fix-och-trix-Katja. Projektet jag för stunden håller på med är att vika papper till vykortsstorlek, för att kunna göra mitt biominnesalbum. Jag sparar nämligen alla biobiljetter för filmer jag tyckt om. Har gjort det ända sen jag var fjorton ungefär. Först hade jag dem uppsatta på min anslagstavla, men efter ett tag insåg jag att det fick dem att blekna, och det vill jag ju inte, så nu ligger de i en låda till ingen nytta. Men jag har också ett litet sött album i dalmatinerfläckig päls som jag fått nån gång och inte använder för något speciellt just för tillfället. Så jag ska alltså sammanföra dalmatineralbumet och biobiljetterna och göra ett biominnesalbum. Pyssel och organisering, mina två favoritsysselsättningar.
Nuförtiden är jag fix-och-trix-Katja. Projektet jag för stunden håller på med är att vika papper till vykortsstorlek, för att kunna göra mitt biominnesalbum. Jag sparar nämligen alla biobiljetter för filmer jag tyckt om. Har gjort det ända sen jag var fjorton ungefär. Först hade jag dem uppsatta på min anslagstavla, men efter ett tag insåg jag att det fick dem att blekna, och det vill jag ju inte, så nu ligger de i en låda till ingen nytta. Men jag har också ett litet sött album i dalmatinerfläckig päls som jag fått nån gång och inte använder för något speciellt just för tillfället. Så jag ska alltså sammanföra dalmatineralbumet och biobiljetterna och göra ett biominnesalbum. Pyssel och organisering, mina två favoritsysselsättningar.
pennor
Igår städade jag lite. Jag satte mig och tömde ut alla pennor jag kunde finna i hela lägenheten på köksbordet och gick igenom dem en för en för att se om de fortfarande fungerade, och träpennorna vässade jag tills händerna var fulla av blåsor. Jag har en ganska inponerande samling blyertspennor. Jag började räkna dem, men vid åttio gav jag upp med konstaterandet att många pennor är det. Vad jag ska med dem till nuförtiden vet jag inte, jag skriver ytterst sällan med blyerts längre. De får väl ligga i sin låda och samla damm, som det mesta andra jag samlar på mig.
- - -
Det har varit tyst ett tag. Jag skulle gärna skriva nåt, det är inte det. Jag har bara inget att berätta. Idétorka. Jag pluggar bara filosofi och läser en bok med ett vinnande koncept, åtminstone för mig: 1800-talets England i spets och siden blandat med tjejer som upptäcker att de har magiska krafter. What can I say, I'm a sucker for fantasy.
ett ögonblick av hål i vilsenheten
Först stötte jag ihop med Jim på Universitetet. Han pluggar engelska nuförtiden och höll på att äta en oätbar lunch köpt på campus och jag hade inte bråttom någonstans så vi blev stående och pratade en bra stund och jag kände ända ner i tårna hur mycket jag saknat. Jim och de andra killarna, de där luncherna i trean som gav mig ont i magen. Men inte för maten. Det var skratten. Oavbrutet. Det gick knappt att äta. Och det kändes så bra att träffa honom igen. Han fick mig att skratta och han fattade mina ironiska skämt, dem av det slag som inte ens framkallar förvirrade leenden bland mina medfilosofistudenter. De bara kontrar med frågor, detta eviga 'varför'. Men Jim, han förstår. Bland alla nya, främmande, läskiga människor fick han mig att känna mig alldeles varm.
Och sen nere i källaren på den näst sista föreläsningen före tentan ställde läraren en fråga och såg ut över klassen och sa med ett leende: "Någon annan än Katja?".
Och då kunde jag inte låta bli att le. Det mesta har bara varit kaos ända sen studenten. Egentligen redan innan det. Men där, just då, kände jag att jag hittat tillbaka till något som kändes hemtamt och tryggt. Jim som fick mig att skratta och lärarens "Någon annan än Katja?".
Helt kört är det inte för mig än.
Och sen nere i källaren på den näst sista föreläsningen före tentan ställde läraren en fråga och såg ut över klassen och sa med ett leende: "Någon annan än Katja?".
Och då kunde jag inte låta bli att le. Det mesta har bara varit kaos ända sen studenten. Egentligen redan innan det. Men där, just då, kände jag att jag hittat tillbaka till något som kändes hemtamt och tryggt. Jim som fick mig att skratta och lärarens "Någon annan än Katja?".
Helt kört är det inte för mig än.
snöstorm
Igår var det snöstorm. Idag fortsatte det att snöa. Jag gick ute i en timme och var helt vit när jag kom in. Nu har allt smält bort och jag ser fram emot ännu en grå vecka (vädermässigt) med många livliga diskussioner och panikslaget pluggande - jag ska nämligen ha min första universitetstenta någonsin på lördag. Yeah.
ordkunskapen VII
Jag läser Den allvarsamma leken. Jag är helt fast. Jag vet inte om det är hoppet från Allt som gör det eller om den verkligen är så fängslande, men någonting är det. Jag älskar de långa monologerna som karaktärerna för. Sånt finns knappt längre. Nu ska allting vara i huvudet, så självcentrerat. Och abstrakt. Det måste vara abstrakt och mystiskt. Den allvarsamma leken är inte abstrakt. Det är en historia.
Och Arvid frågar Lydia om hon är hans fylgja. Hon svarar att hon vill vara allt för honom. Själv vet jag knappt hur det uttalas. Än mindre vad det betyder. Alltså:
fylgja subst. skyddsande i nordisk mytologi, urspr. om ett övernaturligt väsen som i djur- el. kvinnogestalt antogs följa människan.
Naah. Så vackert.
Och Arvid frågar Lydia om hon är hans fylgja. Hon svarar att hon vill vara allt för honom. Själv vet jag knappt hur det uttalas. Än mindre vad det betyder. Alltså:
fylgja subst. skyddsande i nordisk mytologi, urspr. om ett övernaturligt väsen som i djur- el. kvinnogestalt antogs följa människan.
Naah. Så vackert.
bibliotek
Jag gick till biblioteket för att låna en Den allvarsamma leken med pluralformade verb och fick ett anfall. Det är en så befriande känsla när jag precis läst ut en bok och kan välja att gå vidare till precis vad som helst. Jag kan verkligen inte hålla fingrarna i styr på bibliotek. Jag gick hem med sex böcker i ryggsäcken. När ska jag ha tid att läsa dem?