[under uppförande]

Som Stefan Sundström skriver i sin bok Om mjölkens symbolvärde - och andra betraktelser som jag läser för tillfället.

Jag har precis kommit hem från en fika med Jonatan. Min kusin Jonatan. Jonatan som varit som en storebror för mig, med allt vad det innebär, ända sen gången då han bet mig i kinden när han var två och ett halvt och jag själv ett par veckor gammal.
Det var en såndär riktigt bra, givande fika, där vi gick från ett enkelt "vad har du för dig nuförtiden då" till att vara in i grunden oense (åtminstone jag), till att till slut hamna i någon sorts verklig förståelse för varandra. Ett såntdär ögonblick av klarsyn då man bara kan samexistera, utan några som helst hinder. Det händer sällan. Ofta tränger man undan motsägelserna bara för att vara bekväm. Det är få jag orkar och vågar vara så oense med som med Jonatan. Han är ju ändå min kusin. Jag måste. Han måste. Det är ingen tävling. Oavsett, så är han alltid min kusin. Och det kändes så bra att gå därifrån, för vi hade lyckats sluta cirkeln. Och alldeles extra bra, för Jonatan, han åker imorgon till Thailand och vet inte hur länge han är borta.

Jonatan är ännu en av alla dessa människor som har eller ska försvinna och vara borta så länge att det blir helt omöjligt att veta om jag är samma jag när vi träffas igen. Om han är samma han. Snart är det bara Kirke kvar, den lilla del jag fortfarande får disponera av Kirke, denna fantastiska människa som jag nu delar med nya pojkvänner och filmstudier och kurskamrater och alla andra tusen vänner. Så i slutändan finns väl bara jag kvar. Det jag som jag måste skapa för att kunna hitta nya vänner i de människor som änsålänge bara är mina kurskamrater. Jag har ingen som vet vem jag är att gömma mig bakom, för att slippa ta reda på det själv.
Det är en både otroligt spännande och mycket ansträngande sak, denna återupptäckt av sig själv som man tvingas till varje gång man träffar en ny vän. Jag måste samla kraft. Kanske jag borde göra ett par definitioner för mig själv, i min ensamhet, innan jag tar ut mig själv i världen.

Mamma skrek på mig igår och fick mig att ägna halva dagen idag åt att städa. Skåptvättning och omorganisering av sypylarna. Sen satte jag mig vid datorn och hade fått en friend request på Facebook från Magdalena. Magdalena. Magdalena. En av de bästa människorna jag vet. Min svensklärarinna i högstadiet, numera bosatt i Barcelona. Men den varma känslan fick jag inte behålla länge. Datorn gjorde inte vad jag ville. Den sa att jag inte hade behörighet att göra saker och jag satt till slut och skrek rakt ut på den. Panik.
Det var inte bra. Jag kände hur världen höll på att falla samman, efter att jag känt mig så stabil och nöjd. Så enda sättet för mig att lugna ner mig blev att sätta mig på min säng med trasselsuddet säcken garn som jag hittade på vinden igår.

Och medan jag att där med mina garnhögar och nystade, så slog det mig. Inspirerad av minnet av Magdalena. Att människor inte är onda eller dåliga i sig. Tankar som kretsat i mitt huvud länge nu, ett försök att förstå varför vissa gör som de gör. Men det handlar ju inte om att människor är onda. Det är kombinationen som blir dålig. En person i kombination med en annan kan resultera i både bra eller dåliga saker, men det är först i kontakt med medmänniskor som någon kan få ett värde i den bemärkelsen. En person som för mig ter sig ond, är det för att hennes egenskaper i kombination med mina åstadkommer något destruktivt. På samma sätt som att någon jag älskar och beundrar inte behöver ha så gott anseende hos alla andra.
Ondskan sitter inte i människan. Den uppstår i brytningspunkten mellan sig själv och någon annan. Där jag satt med mina nystan var det som en uppenbarelse.

Jag och min kära mor pratade igen. Efter två dagar av julstök kunde vi äntligen sätta oss ner vid vårt underbart tomma bord i vårt underbart rena kök och äta lunch. Och helt utan sammanhang, mitt emellan prat om morgondagens program och förra julen, sa hon:
- Kati, börja ta hand om växter (på finska förstås), det är nästan som att ha husdjur. Du kan gå runt i lägenheten och vattna dem och prata med dem och låta dem hjälpa dig att hålla dig rotad. Och när det inte går längre, då ska du gå till dina vänner och säga att du behöver hjälp, att det inte finns någon mening med ditt liv längre, för inte ens dina krukväxter klarar av att hålla sig vid liv. Krukväxter är bra för själen, Kati, att prata med dem och ha något att ta hand om.

Och jag tror att vi är mer lika än vad jag låtsas om, jag och min mamma. Sättet att säga saker på tal om ingenting som om de var upplockade ur intet, men som man, om man bara lyssnar, inser är en välformulerad tanke som grott ur detta slutna huvud.

Mitt i en föreläsning om min far, när jag påpekar för mamma att detta typiska skilsmässobarnfenomen - att behöva lyssna på den ena föräldern prata om den andra (inte allför sällan med en bitter underton), försätter mig i en väldigt obekvämt läge där jag inte vet vem jag ska hålla med, vänder hon om totalt och säger:
- Du ska inte hålla med någon. Den enda skylldighet du har mot dina föräldrar är att genomskåda dem totalt och ta vara på deras guldklimpar och verkligen undvika att upprepa det du inte tycker om med dem. De är ju egentligen bara museiföremål vars kultur bör stanna där i museet och inte föras vidare bara för att.

Hon är expert på att uttrycka smarta saker på väldigt roliga sätt, min mamma.

Min pappa gick igenom lite gamla lådor häromdagen och råkade hitta en tjock bunt gulnat papper, som det skrivits på med en tät, prydlig handstil. Det visade sig vara skrivet av hans mormor Sonja, alltså min farmors mor. Hon skrev det åt honom för ett skolarbete han skulle göra i gymnasiet. Hennes livshistoria. I slutändan hade pappa valt att ändå inte göra skolarbetet om sin mormor, och denna pappersbunt hade blivit liggande oläst och med årens lopp blivit gulare och gulare.
Men nu ligger den framför mig. Jag har ett svag minne av den, med mina mått mätt, enorma våningen på Östermalm som hon bodde i när jag var liten. Sen blev hon senil och fick flytta in på ett hem och hon dog när jag var nio. Nittiotvå år gammal. Nu är det exakt tio och ett halvt år sen hon dog och jag kan inte påstå att jag någonsin haft någon relation till henne. Hon har bara varit ett namn och ett ansikte för mig.
Fram tills nu. För jag har fått en uppgift - att tyda och skriva av denna noggrant nedtecknade livshistoria så att andra kan få läsa den. Det är rörigt berättat och många gånger är texten svårtydd, men det är något väldigt mänskligt över den. Jag älskar att läsa historiska romaner, att tänka mig in i andra tider. Och den här texten är precis en sån, bortsett från att den är sann, och inte bara det, den handlar om min farmorsmor. Det där namnet - Sonja - och ansiktet får plötsligt en personlighet, en historia. Hon föddes i Gävle 1905. Hon växte upp på en herrgård. Hon har humor, är klarsynt och har en känsla för detaljer. Ett fantastiskt minne, precis som jag, som dessvärre förintades av sjukdomen som kom strax efter den här texten skrevs.
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det jag känner när jag läser dessa anekdoter. Jag är mållös.

Sonja berättar: "Jag vet inte vad mitt första minne var. Vi var uppe vid hällarna och plockade maskrosor, delade på stjälkarna så att de lockade sig och förstörde våra sommarklänningar. En gång när Pappa badade i Lilla Lervik, stod en kossa och mumsade på hans byxor. Så tog kossan byxorna och gav sig iväg och Pappa sprang efter."
Det är de små sakerna i livet som gör det så underbart. De små minnena. Det hade nog Sonja hållit med mig om.

Jag har sagt det förut. Frihet är att ha ett SL-kort. Nu vet jag att det verkligen stämmer.

Häromdagen fick jag frågan om vad ensamhet är. Då skämtade jag bort svaret, för jag kände obehag av tanken att verkligen behöva fundera över det. Men nu tror jag att jag kanske har ett svar. Eller åtminstone en liten gissning.

Jag sitter i väntrummet på Södersjukhusets akutmottagning. Jag är omgiven av sjuka människor, vissa med sällskap, andra utan. Framför mig ligger en gammal kvinna med skrynklig pappersaktig hy, alldeles stel som om minsta lilla rörelse skulle göra alldeles för ont. Hon får mig att gråta för hon påminner mig om min mormor den sista tiden, hudtonen och den där rörelselösheten. Men med den skillnaden att hon inte har sex barn och tio barnbarn som springer runt henne som yra höns och bråkar om hur hon bäst ska omvårdas. Hon ligger där helt ensam, får knappt ens någon uppmärksamhet av sjuksköterskorna.
Jag är också själv. Nu. Men inte ensam. För jag togs hit av en uppjagad pappa som sen skyndade vidare till Norge för att intervjua världens ledande forskare inom permafrost. Och nu väntar jag. Inte bara på en läkare, utan även på en moster och på en vän.

Ibland tänker jag att jag är ensam. Jag är en sån som trivs med mig själv och ibland kan det gå dagar utan att jag hör av mig till någon av mina vänner. Inte för att jag inte skulle bry mig, utan för att jag bara inte har något behov. Jag inbillar mig att jag har andra kvalitéer som kompenserar för mina tystnader.
Men så ibland, i svaga stunder, när jag varit själv lite för länge, tänker jag att jag är ensam, för att ingen hör av sig till mig.

Men det är jag inte. För jag sitter på akuten och väntar inte bara på en läkare. Man kan inte ringa vem som helst för att hålla en sällskap på akuten. På akuten är man svag, ömtålig, beroende av andra, full med nålar och ibland helt panikslagen. På akuten vill man bara vara med någon man verkligen litar på. Och verkligen litar gör man inte på vemsomhelst. De flesta namnen gick bort i min telefonbok. Men när mina tre förstahandsval är bortresta och det ändå är två personer påväg hit så kan man inte påstå att jag är ensam.

Jag är inte ensam. Ensamhet är att inte ha någon att ringa när man ligger på akuten.

Det gäller att rädda sig själv.
När tystnaden blir kvävande och förankringen känns bortklippt, då får man själv vara den första ringen på vattnet. Kalla ut i mörkret. Få mobilens gälla pip att skära hål i tystnaden.

Ingen kommer att rädda dig.
Du måste vara din egen prins på din vita springare.

Bodil Malmsten skriver i Det är fortfarande ingen ordning på mina papper om att gå vilse i främmande städer. Hon skriver:

Den som inte vågar gå vilse kommer ingenstans.
Att vara vilse är att veta hur det är.
Att vara vilse är att vara sig själv.

We do whatever we have to do to stay alive.

Emiliana Torrini sings: Today has been OK.

Man behöver ett samband. Tillhörighet. Och nu tänker jag inte dra några paralleller till nazismen eller något annat sorts gruppbeteende. Jag bara konstaterar att det är en av de mänskliga behoven. Åtminstone för mig.

Jag var på stallet idag. Jag har ju slutat, officiellt, men idag skulle jag ersätta en som var borta och alltså steg jag upp tidigare än vad jag som förslappad arbetslös är van vid och åkte in till Östermalm för att rida. Som vanligt blev hästutdelningen som en auktion, folk ropade ut hästarnas namn efter att Kicki, ridläraren, läst upp listan över de hästar som skulle gå. Och jag brukar vara ganska lågmäld och ta den hästen som blir över, men idag skulle Panther gå och jag tänkte att jag inte har ridit honom på evigheter eftersom han varit halt och man vet aldrig när jag kommer få rida igen, så jag sa att jag ville rida Panther. Först ignorerade Kicki mig helt, men när hon gav Panther åt någon annan och tjejen brevid mig sa att jag också velat ha honom, såg Kicki kallt på mig och sa: "Men Katja är ersättare och Anki red också Panther mycket förra hösten". Så Anki fick rida Panther, och jag fick det som blev över. Och det gjorde så ont att jag nästan började gråta när jag kommit in resthästens box.
För jag hör inte dit längre. Inte för att jag någonsin varit inne, jag fick aldrig rida Panther på lektionerna förut heller, det var alltid någon som hade ramlat av, någon som var rädd, någon annan som fick Panther för han är ju snäll. Jag fick de överblivna eller problemhästarna. Men jag fick Panther på tävlingarna och vann och hade ett anseende. Men nu rider jag inte där längre och jag vet inte vad jag ska där att göra, strö salt i såren.

Det är allmänt känt att jag tog studenten i våras, så jag har inget samband i skolan heller. Och vännerna, kretsen som, vid sidan av skolan och stallet, var min värld när jag var femton, sexton, sjutton, den finns inte längre. Den har kollapsat inifrån och själv känner jag bara ett par av dem fortfarande. Jag har fått nya vänner, eller hittat tillbaka till gamla, men det är alltid enstaka, träffas på tumanhand och fika. Jag saknar middagarna, förfesterna, timmarna på String och Dolce då vännerna kom och gick lite som de kände för det, och det var inget problem för alla kände ju alla.

Jag har inte de där nätverken längre. Jag hör inte till någonstans. Jag bara flyter runt utan mål eller riktning, och det är inte bra.

Det är en såndär natt. Sen, musiken, av ett slag som jag brukade ha som femton, sexton. Rätt ofta. Nästan aldrig på senare år. Jag har haft för mycket i huvudet, inte hittat lugnet.
Men nu sitter jag här på min säng och känner hur konturerna håller på att lösas upp. Jag har hela världen för mina fötter. Det är magiskt. Jag vill skriva. Jag vill förälska mig... - Jag är förälskad, men för tillfället utan något speciellt mål. Jag vill hålla kvar i den här stunden, i den här stämningen, jag vill inte sova, förlora, glömma.
Men det kommer att komma fler nätter. Det kommer att komma ny vacker musik. Det kommer att komma nya människor, de flesta gamla har jag fortfarande kvar imorgon. Det här är ingen sista chans. Det är inget slut.

Men kanske är det en början.

Är det inte konstigt? Det är 2007 och jag är nitton. Jag tänker fortfarande att en film som är gjord eller en bok som är skriven efter 2000 är rätt ny. Men herregud, milennieskiftet var för sju år sen. Det var för sju år sen som jag stod på Sea Cliffs parkering och såg på fjuttiga fyrverkerier och försökte få eld på jättetomteblossen som den genomfuktiga tanzanialuften gjort nästintill oanvändbara. I åttan kanske, eller var det i nian, så gjorde vi egna tomtebloss med Eila i kemin och de var också svåra att tända på för de var svåra att få tillräckligt tunna. Men det gick. Och det var 2003 och det var ju jättelänge sen.

Det gäller att lära sig att vara. Det är inte så svårt, egentligen. Det är bara att ... vara. Att hitta någonsorts jämviktspunkt i sig där kropp och själ möts och så känner man att man finns.
Sen ska man börja göra saker, utan att tappa bort varat. Det däremot kan visa sig vara mycket svårare. För mig, nu, jag tyckts helt oförmögen. När jag inte har någon som säger åt mig vad jag ska göra, sitter jag uppe om nätterna och känner mig vilsen. Och så hux flux har jag glömt att jag finns och flyter runt i något mittemellantillstånd som inte är det minsta spännande kan jag säga.
Att hitta det där varat. Att sen ha kvar det, samtidigt som man gör saker. Det kräver simultankapacitet. Och jag måste öva.

Man måste ha en plan. Man måste ha något större, något utanför en själv. Man behöver inte följa den sen, i slutändan, man kanske kommer på en ny plan innan man avslutat den gamla. Men man måste ha en plan.
Det har jag kommit fram till under min vecka på landet.

Albert Einstein skrev:
Vad är vårt livs mening, vilken mening har överhuvudtaget de levande varelsernas tillvaro? Att kunna ge ett svar på dessa frågor är att vara religiös. Du frågar: Är det då någon mening i att ställa frågan? Jag svarar: Den som uppfattar sitt eget och sina medmänniskors liv som meningslöst är inte blott olycklig, han är knappast livsduglig.

Jag tycker fortfarande att han var insiktsfull.

Vissa söndagar är som att de inte hör till det vanliga livet. Som att de är något helt annat. Plötsligt är luften helt kristallklar och tankarna ställer sig snällt på rad och förvirrar inte det minsta. Jag går runt i lägenheten och gör tusen små saker och känner mig bara tillfreds.

Jag tänker på mig själv som en tråd ibland. Att jag genom erfarenheter och kärlek spinner tråden starkare och starkare. När något jobbigt händer, livets törnar, så går fibrerna av och tråden försvagas. Jag känner tråden i mig och bedömer hur hårt jag kan driva mig själv så att jag inte ska riskera att tråden går av.
Vissa dagar är tråden som ett av mina garn, luddig och mjuk och inte så stark egentligen, men det gör ingenting för det krävs inte så mycket av den heller. Andra dagar hänger jag på en tunn tunn strimla till sytråd, fiber efter fiber har gått av och vajar olycksbådande i luftdraget. Den kan gå av när som helst.

Ibland ser jag på mig själv som i ett rum. Det kan vara från tiden som korist, då körledaren sa att jag skulle tänka mig att hela kyrkan fick plats i mitt huvud och sången komma ut ur mina ögon. För att rösten skulle få rätt klang.
Ibland är rummet så litet att jag får klaustrofobi och jag vill bara ut därifrån, bort från mig själv. Ibland är rummet fullt med saker, huller om buller, spännande saker, tråkiga saker, klibbiga saker, obehagliga saker, vackra saker, saker som har ljud för sig, saker som är mjuka, saker som gör ont, små saker som man inte lägger märke till om man inte ser efter riktigt noga. Ett rum fullt med alldeles för många saker. Och åter vissa söndagar är rummet en enorm sal med pelare som försvinner upp i takets kupoler och stora fönster som släpper in hav av ljus och ett eko som får rösten att ljuda klart och tydligt genom hela salen.

Idag är tråden en hårt tvinnad, tjock, glänsande sidentråd som klarar av vad som helst. Idag är rummet Sankt Peterskyrkan.

På religionslektionen sa min virriga och på många sätt förvirrande lärare: Man ska leva efter de små lögner som gör en glad, lycklig, god, stark och frisk. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av honom. Antingen är han bara flummig, eller så är han en oslipad diamant.

Stormen Per drar in över Syd- och Västsverige, med vindbyar uppmätta till orkanstyrka, och här regnar det. Själv kan jag inte sova och mensvärken håller på att äta upp mig inifrån. Jag går runt i kofta och raggsockor och den enda färgen i mitt ansikte är de svarta hålen under ögonen. Och så kommer pappa fram till mig och säger att han fick en uppenbarelse, en mening som är så enkel att den nästan är för svår att förstå. Han säger: "Det finns tid för allt. Man går runt i livet och är oroad för att man aldrig kommer hinna med allt man måste göra. Men det är ingen idé. Slutar man oroa sig, så finns det tid för allt." Det är nästan för enkelt för att förstå.

Jag bläddrade lite i ett gammalt anteckningsblock, och hittade det här söta lilla:
Språket föddes ur människans behov av att kommunicera och sätta namn på. När allt var namngivet blev människorna otåliga och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. Så de började ge namn åt sina ord. Så föddes grammatiken. Man delade in ord i klasser och gjorde upp regler och till slut var det så komplicerat att det helt tvunget måste finnas extra utbildade människor som höll reda på allting. Och så trycker de in alla regler i de små stackars barnens huvuden så att de blir helt förvirrade och varken vet ut eller in. De där människorna är allt bra på att skapa problem åt sig.
Ibland är jag rätt rolig.

Jag har pluggat filosofi hela morgonen. Jag har prov imorgon och eftersom min lärare är rätt sådär korkad och inte lyssnar på våra panikvrål om skolstress och alltså inte kan sluta straffa oss för sin egna dåliga planering, så känner jag att jag måste prioritera filosofiprovet framför att träffa mina vänner. För om det är nåt ämne jag vill ha bra betyg i, så är det filosofi. För det tycker jag är kul, även om min lärare är totalt oförmögen att engagera mig så som Jostein Gaarder eller Astrid Lindgren.
Ämnet för morgondagens prov är moralfilosofi. Riktigt intressant. Aristoteles gyllene medelväg, Mills utilitarism och Kants kategoriska imperativ. Men jag fastnade för två stycken i häftet med orginaltexter som vi fått att läsa in oss på utöver läroboken. Det är två antika filosofer som hör till den moralfilosofiska grenen som kallas hedonism.

"Ingenting är värt att frunkta i livet för dem som har insett att det inte finns något att frukta i döden. Den talar dumt som säger att han fruktar döden inte därför att det skulle vålla honom smärta att dö, utan därför att det smärtar honom att han en gång måste dö. Döden, det som för alla människor ter sig som det mest skrämmande, är ingenting som träffar oss, ty när vi finns, finns inte döden, och när döden är för handen, finns inte vi. Inte heller är den något för de bortgångna, ty när de är döda, är de ej mer." Epikuros

"Vad gör det om det inte finns gyllene statyer av ynglingar i salen som håller lågande facklor i händerna för att ge ljus åt nattliga måltider, vad gör det om inte huset glänser av silver eller glimmar av guld, om inte utsirade, förgyllda takbjälkar genljuder av lyrans spel, när människor ändå tillsammans ligger utsträckta i det mjuka gräset vid en källa under ett högt träds grenar och utan några dyrbara anstalter behagfullt vederkvicker sig, särskilt när vädret ler mot dem och årstiden strör ut blommor i det gröna gräset?" Titus Lucretius Carus

Jag finner deras resonemang så sympatiskt. Jag kanske är lite av en hedonist.