ensamheten
Häromdagen fick jag frågan om vad ensamhet är. Då skämtade jag bort svaret, för jag kände obehag av tanken att verkligen behöva fundera över det. Men nu tror jag att jag kanske har ett svar. Eller åtminstone en liten gissning.
Jag sitter i väntrummet på Södersjukhusets akutmottagning. Jag är omgiven av sjuka människor, vissa med sällskap, andra utan. Framför mig ligger en gammal kvinna med skrynklig pappersaktig hy, alldeles stel som om minsta lilla rörelse skulle göra alldeles för ont. Hon får mig att gråta för hon påminner mig om min mormor den sista tiden, hudtonen och den där rörelselösheten. Men med den skillnaden att hon inte har sex barn och tio barnbarn som springer runt henne som yra höns och bråkar om hur hon bäst ska omvårdas. Hon ligger där helt ensam, får knappt ens någon uppmärksamhet av sjuksköterskorna.
Jag är också själv. Nu. Men inte ensam. För jag togs hit av en uppjagad pappa som sen skyndade vidare till Norge för att intervjua världens ledande forskare inom permafrost. Och nu väntar jag. Inte bara på en läkare, utan även på en moster och på en vän.
Ibland tänker jag att jag är ensam. Jag är en sån som trivs med mig själv och ibland kan det gå dagar utan att jag hör av mig till någon av mina vänner. Inte för att jag inte skulle bry mig, utan för att jag bara inte har något behov. Jag inbillar mig att jag har andra kvalitéer som kompenserar för mina tystnader.
Men så ibland, i svaga stunder, när jag varit själv lite för länge, tänker jag att jag är ensam, för att ingen hör av sig till mig.
Men det är jag inte. För jag sitter på akuten och väntar inte bara på en läkare. Man kan inte ringa vem som helst för att hålla en sällskap på akuten. På akuten är man svag, ömtålig, beroende av andra, full med nålar och ibland helt panikslagen. På akuten vill man bara vara med någon man verkligen litar på. Och verkligen litar gör man inte på vemsomhelst. De flesta namnen gick bort i min telefonbok. Men när mina tre förstahandsval är bortresta och det ändå är två personer påväg hit så kan man inte påstå att jag är ensam.
Jag är inte ensam. Ensamhet är att inte ha någon att ringa när man ligger på akuten.
Jag sitter i väntrummet på Södersjukhusets akutmottagning. Jag är omgiven av sjuka människor, vissa med sällskap, andra utan. Framför mig ligger en gammal kvinna med skrynklig pappersaktig hy, alldeles stel som om minsta lilla rörelse skulle göra alldeles för ont. Hon får mig att gråta för hon påminner mig om min mormor den sista tiden, hudtonen och den där rörelselösheten. Men med den skillnaden att hon inte har sex barn och tio barnbarn som springer runt henne som yra höns och bråkar om hur hon bäst ska omvårdas. Hon ligger där helt ensam, får knappt ens någon uppmärksamhet av sjuksköterskorna.
Jag är också själv. Nu. Men inte ensam. För jag togs hit av en uppjagad pappa som sen skyndade vidare till Norge för att intervjua världens ledande forskare inom permafrost. Och nu väntar jag. Inte bara på en läkare, utan även på en moster och på en vän.
Ibland tänker jag att jag är ensam. Jag är en sån som trivs med mig själv och ibland kan det gå dagar utan att jag hör av mig till någon av mina vänner. Inte för att jag inte skulle bry mig, utan för att jag bara inte har något behov. Jag inbillar mig att jag har andra kvalitéer som kompenserar för mina tystnader.
Men så ibland, i svaga stunder, när jag varit själv lite för länge, tänker jag att jag är ensam, för att ingen hör av sig till mig.
Men det är jag inte. För jag sitter på akuten och väntar inte bara på en läkare. Man kan inte ringa vem som helst för att hålla en sällskap på akuten. På akuten är man svag, ömtålig, beroende av andra, full med nålar och ibland helt panikslagen. På akuten vill man bara vara med någon man verkligen litar på. Och verkligen litar gör man inte på vemsomhelst. De flesta namnen gick bort i min telefonbok. Men när mina tre förstahandsval är bortresta och det ändå är två personer påväg hit så kan man inte påstå att jag är ensam.
Jag är inte ensam. Ensamhet är att inte ha någon att ringa när man ligger på akuten.
Kommentarer
Trackback