Oxford
höjdsjuka i Puno
Från Pisco tog vi en försenad buss upp mot bergen. Royal class hade vi kostat på oss, så att sätena nästan gick att fälla ner i horisontellt läge, men trots det så är ju tjugo timmar på buss inte att leka med. Men vi sov en del, och sen när vi kom upp i Anderna var utsikten fantastisk. Jag lägger upp bilder på det sen, när jag får tid.
Nu är vi i Puno, en liten stad vid Titicacasjöns strand. Det regnar och har åskat en del också. Väldigt mysig, men inte helt oproblematisk - med en höjd på 3800 meter över havet, är höjdsjuka ett faktum. Hittills verkar det som att det är Edvard som drabbats värst, han ligger på hostelrummet, helt likblek, och mår riktigt jävla illa enligt egen utsago. Vi andra har kommit undan lindrigare, med bara lite huvudvärk och allmän andfåddhet för ingenting.
Imorgon ska vi åka vidare med buss över gränsen och planen är att vi anländer i La Paz imorgon eftermiddag. Det ska bli så kul att träffa Natalia igen, jag pratade i telefon med henne för en stund sen och det var så fint att bara höra hennes röst. Och skönt ska det också bli, att få ta det lite lugnt i några dagar, sova ordentligt, bara vara. Det behöver vi alla, inte minst Edvard, så att han får vänja sig vid höjden.
Nu ska jag stupa i säng.
förlängd vistelse i Lima
Idag gick vi till havet och tittade lite på vågorna. Där var det många som surfade och jag fick en ny vän - Bruno med stora tatueringar som ville lära mig surfa. Jag sa att jag inte ville, men då berättade han om sin förra flickvän Agneta, svensk såklart, som också hade varit skeptisk i början men som till slut blivit övertalad och sen tydligen älskat det. Och det var väl trevligt för Agneta, men själv tyckte jag att min och Brunos bekantskap varat tillräckligt länge, så jag sa adios och gick ner för att känna på Stilla havet istället. Jonna och Cecilia bara skrattade åt mig.
När vi kom tillbaka till Inka Lodge, vårt alldeles underbara hostel, låg Edvard i en av överslafarna på rummet och väntade på oss. Då var klockan halv två. Han var mer än ett dygn försenad. Dimman i London har verkligen inget hyfs.
Efter många kramar och lite öl på rummet för att fira Edvards ankomst, försökte vi få paraglidea, men, det är ju sommar här va, varmt som fan men också väldigt lugnt i luften. Ingen vind. Vi låg på en gräsmatta i en och en halv timme och parawaitade, men det blev det ingenting av. Så vi hittade en söt liten bar istället där det ställdes ut modern konst och åt en god middag. Nu ligger Edvard och sover av jetlagen. Jonna sover också, det gör hon jämt, jag förstår inte hur hon orkar, och Cecilia sitter ute på innergården och pratar med ett chilenskt par som ska åka till Brasilien och låta en schaman läsa av deras auror. Själv har jag ingen känsel i tungan - ananasen vi köpte till efterrätt har frätt sönder den. Men det kan inte hjälpas, den var ju så god.
snabbis i Lima
Men jag pratar spanska med alla. Inte för att jag skulle förstå vad folk svarar, men pratar gör jag ändå. Det är också ett sätt att lära sig. Och jag har bränt mig. Men bara lite. Säger vi.
Cecilia & Jonna framför Limas katedral
avresa
05:34 - Dricker sista glaset svenskt vatten.
09:06 - Vi lyfter från Arlanda. Vi håller varandra i händerna. Solen gör det sista vi ser av Sverige alldeles rosa. Nu finns det ingen återvändo.
sv 11:40 / us 05:40 - Cecilia och Jonna ligger och sover. Det gör egentligen också, men jag vaknade till och såg Islands snötäckta berg. Vi flyger med soluppgången, himlen är blekblå, horisonten rosa, molnslöjorna lila och havet mörkblått. Och mitt ibland detta - snötäckta bergskedjor. Det är något drömskt över färgerna. Helt oslagbart.
us 11:28 - Jag fyller i ett formulär där jag lovar att jag inte för in några sniglar i USA eller har umgåtts med någon kreatur på sistone. Jag har hört att tullen ska vara ett helvete. Snart landar vi.
us/Peru 20:13 - Det är helt mörkt utanför fönstret, stjärnorna lyser. Vi sitter vid en nödutgång. På klisterlappen som förklarar hur man öppnar figurerar en svart man.
Newarks flygplats var oinspirerande. När vi lyfte såg vi Frihetsgudinnan.
Innan det blev mörkt såg jag en fågel som flög över molnen. Det var nog väldigt ensamt.
23:03 - Det är turbulens. Det har det varit under större delen av resan. Om man är under sju år får man inte ta in en mobiltelefon i Peru. Jag är lite nojig, för två kameror får man tydligen inte heller ha. Jag tycker inte om tanken på att åka fast i tullen. Men Jonna bara sover.
02:54 - Framme på Inka Lodge. Passkontrollskön var stört lång. Taxichaffören trevlig. Edvard fastnade i Londons dimma, så han kommer en dag senare. Ute är det varmt och fuktigt. Luktar hav och ekvator. Som jag längtat.
hälsningar från Hundby II
Idag regnade det hela dagen, förutom den lilla stunden efter lunch som jag bestämde mig för att sova middag (jag sover så dåligt här på landet, jag vet inte varför) fick jag veta efteråt. Då hade det tydligen till och med varit sol.
Jag gick ut i skogen i gummistövlar och regnjacka för att plocka blåbär. De var ganska många, blåbären, men små och fler hamnade i munnen än i hinken. Jag lyssnade på soundtracket från Mamma Mia och blev blöt. Jag sjöng med också.
När jag tagit mig ända ner till badbryggan hade jag inte ens lyckats fylla hinkens botten med blåbär. Men när jag stod där vid sjön och såg hattifnatterna dansa över vattnet, glömde jag helt bort bärplockandet, jag fick bara en sån plötslig lust. Jag klädde av mig och la mp3-spelaren i ena stöveln i hopp om att de inte läckte. Man vet ju aldrig. Och så dök jag i.
Sjön var helt stilla. Om det inte hade regnat hade vattenytan varit en spegel. Ljudet från dropparna som föll i sjön bildade ett ljust brus och man skulle kunna tro att det blåste för det susade i skogen. Men det var bara löven som träffades av regndroppar. Att det är sommar nu, att det är löv på träden, att man kan simma i sjön. Utan problem. Känna hur vattnet stryker huden när man simmar med bara näsan precis över ytan.
Regndropparna som föll studsade på vattenytan, som om de ville tillbaka till himlen igen, men så går det ju inte. De föll tillbaka ner i sjön och blandades med det mjukdoftande.
Sen frös jag resten av kvällen.
hälsningar från Hundby
Idag är det den åttonde i åttonde nollåtta. Det skulle tydligen vara vattenkrig i Gamla stan för att fira denna nollåttornas dag. Norr mot syd. Det hade nog varit kul att vara med. Men jag åkte med familjen till sommarstugan istället.
Jag var med Aron på McDonald’s medan Anna och pappa handlade trädgårdsgrejer. Aron åt. Mest. Jag åt bara en pommes frites. (Är det inte lite stört, att vi i Sverige säger pommes frites. Det måste ju vara franska, pomme betyder ju äpple och pomme de terre är potatis. Och frites är väl en förkortning av friterade, vad nu det kan bli på franska. Vi som är så anglofierade. På engelska heter det chips har jag för mig.) Och McDonald’s är ju helt förskräckligt. Musiken som dunkar ur högtalarna och kassatjejen med helt stirriga ögon och "inlärning" på namnbrickan. Maten är äcklig och man bara känner hur grinigheten krälar upp för ens ben.
Jag älskade McDonald’s när jag var liten, jag var precis som alla andra barn, jag samlade på leksakerna och det var ett sätt för min pappa att muta mig att göra något jag egentligen inte ville. "Men vi går till McDonald’s efteråt", ni vet. Men när jag långsamt började vakna ur min politiska slummer i den allra tidigaste tonåren, då var det första jag gjorde att sluta äta på McDonald’s. Av princip. Och sen dess har jag bara ätit där, eller på Burger King med för den delen, en handfull gånger. Inte ens en gång om året. Det har varit lätt. Jag har för det mesta äpplen och morötter i väskan. Jag har inte ens behov av något fyllekäk tre på morgonen - det är ju svårt att fyllekäka utan att ha varit full.
Nej, jag tycker bara att det är äckligt. Och om jag får barn någon gång, då ska de inte få äta på McDonald’s. Inte med mig i alla fall. Jag får hitta på något annat att muta dem med.
Jag vill gå på fest. Eller nej, snarare: Jag vill ha klänning, jag vill klä upp mig, jag vill gå runt i högklackat och känna mig lite våpig i färgstarkt läppstift. Och det känns lite som att det krävs en fest för att allt det där ska vara okej. Jag har inte riktigt känt så på ganska länge. Så att jag gör det nu är väl ett framsteg?
eremiten i Hundby, år 2 - III (tionde juni)
Jag ska åka hem idag. Inte för att jag egentligen vill, men jag kan få skjuts ända in till stan med grannarna och som sagt, väderleksrapporten säger att det ska bli kallt nu igen. Och mamma ska bort, på torsdag morgon åker hon iväg och är borta i en vecka. Det skulle kännas bra att hinna träffa henne lite också. Den här flykten var ju inte riktigt planerad, jag har många oavklarade saker kvar att göra i stan. Och nu har jag åtminstone fått lite lugn och ro.
Jag läser fortfarande den där finska boken. Och det sägs ju på många ställen, inte bara i den här boken, att vad är meningen med att skriva dagbok eller att fotografera, för de minnen som är värda att minnas, minns man. Och jag blir alltid lika konfunderad - är det verkligen så? I så fall skriver jag helt i onödan. Alla mina femton fotoalbum, helt bortkastade. För det som är värt att minnas kommer jag minnas lika bra utan alla de där hjälpmedlen, och det jag inte minns är det lika bra att glömma.
Men jag minns en massa saker som känns helt onödiga att minnas - vilken tröja jag hade på mig när vi voltade med bilen i Serengeti i december 1999 och på Gotland när pappa sa att vi måste köpa en såndär termometer som piper när den mätt klart febern när jag var sjuk och tre år gammal. Helt onödiga saker att minnas, och ändå har de klistrat sig fast i mitt huvud. När jag mycket hellre skulle minnas en massa andra saker, som jag har glömt. Tror jag. Eller det känns som att det finns en massa viktiga saker som fått ge plats åt de där onödiga minnena och är det då så att mitt minne är lite annorlunda från alla andras? Jag tycker om att skriva dagbok, trots att det var ganska länge sen som jag faktiskt läste något ur en av mina gamla. Men någon gång kan jag gå igenom allting gammalt och organisera och göra flera pärmar dokumenterad text om mitt liv.
För det finns många saker som jag minns också, som jag tror att jag minns fel. Man flyttar på människor och ord i sina minnen ju längre bort i tiden de kommer och till slut kanske de inte alls liknar det som hände från början. Och då kan det kännas bra att ha något att gå tillbaka till, bara för att inte dra förhastade slutsatser om ett förflutet som aldrig funnits.
Så även om den finska boken är bra, mycket bra, så kommer den inte att få mig att sluta skriva dagbok.
eremiten i Hundby, år 2 - II (nionde juni)
Jag satt i solen och läste en stund. Jag läser en finsk bok just nu, den heter Auringon asema som betyder antingen Solens station eller Solens ställning. Jag tror att det är meningen att titeln ska vara lite tvetydig, för hela boken är tvetydig och jag märker ju hur jag själv börjar skriva så som boken är skriven, trots att den är på finska och jag aldrig annars brukar påverkas av finskan på det sättet. Fast igår när jag satt och läste och pappa ropade på mig, svarade jag först på finska, så inne var jag i boken. Så lite speciell är den, jag har fått låna den av Natalia.
Det är rätt lustigt egentligen, det här med finskan. Förr i tiden hade jag nästan bara vänner som mig, halvfinska rotlösa. Det var på den tiden då jag gick i Sverigefinska skolan i Stockholm. Men trots det har jag aldrig pratat finska med någon annan vän än med Maija, som inte alls var från min grundskola, henne lärde jag känna i Tanzania och henne pratade jag nog bara finska med, egentligen, för att hon inte kunde någon svenska. Men med mina finska kompisars föräldrar, oftast mammor, pratar jag alltid finska. Nu har jag bara två finska vänner kvar, om man ska vara noga, och med dem skulle det kännas helt fel att prata finska men med deras mammor kan jag inte prata något annat än finska. Det blir helt automatiskt så, jag kan byta språk mitt i en mening. Och även om finskan ofta trasslar ihop sig i munnen på mig och jag ofta måste läsa om de lättaste meningar, så vill jag ändå inte att finskan ska försvinna. Den är vacker. Den är en del av mig. Så kanske borde jag börja prata finska med Kirke och Natalia också. Bara för att inte glömma.
Jag satt i solen och läste en stund. En fluga landade på mina solglasögon och vandrade runt där framför mitt högra öga och det kändes ganska konstigt, att den kunde gå där och ändå inte kännas. De har väldigt stora glas, mina solglasögon, de är nya för jag kunde inte hitta mina gamla som jag fick av Lella och Aras när jag fyllde arton, så i fredags fick jag gå Ringen runt och hitta ett par nya. När min pappa såg dem igår sa han att jag såg ut som en fluga. Eller ja, inte exakt, han sa att Anna såg ut som en fluga när hon provade dem, men om Anna såg ut som en fluga i dem gjorde väl jag också det. Det var kanske därför som flugan trivdes så bra med att gå där framför mitt högra öga.
eremiten i Hundby, år 2 - I (åttonde juni)
Det känns lite tomt. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. För ett år sen tog jag studenten, faktiskt, exakt ett år sen och häromdagen pratade jag med Sandra tvärs över världen och hon sa att studenten nog var den lyckligaste dagen i hennes liv. Sådär sammanhållet i sin helhet, glad hela dagen igenom. Och kanske är det samma sak för mig. Det var liksom en sån dag, man skulle vara glad och då var jag glad och jag behövde inte ens låtsas. Siri var där och Sandra och Anna och sen fick Kirke komma med upp på vårt flak och på mottagningen höll hon och pappa och farfar tal för mig och när jag till slut gick hem i soluppgången längsmed Östersjön vid Slussen från slutskivan på båten så var fodret i min studentmössa helt fullklottrad. Jag vet att det inte borde göra någon skillnad, egentligen, såna yttre saker kan inte skapa någon bestående lycka men det kändes ändå bra. Det var personliga meddelanden, människorna i min gamla gymnasieskola hade tyckt om mig. Det kändes som att det här la en god grund att gå vidare från.
Men så blev det ju inte. Och nu sitter jag här ett år senare och känner mig snarare fattigare än då. Yngre och dummare. Det går inte att intala sig själv att härifrån går jag vidare, man måste hitta något beständigt att bygga vidare från, om än det allra minsta, en kärna i sig själv. Jag har tappat bort min kärna. Men jag känner mig inte lika uppgiven längre, inte som förr, som i vintras, nu tror jag att det går att hitta tillbaka. Jag vet bara inte hur.
Jag sitter på verandan och det blåser, på mig fläktar det i nacken. Jag känner mig lite som Marin i Men in Trees, ni vet relationsrådgivaren som skriver böcker, men som efter en kris flyttar från New York upp till Alaska och bosätter sig i ett litet torp vid en sjö. Där sitter hon sen med sin laptop och skriver sina böcker fulla med små plattitydartade livsvisdomar. Jag känner mig lite som hon, flydd från staden med min laptop på stugverandan. Som i en tv-serie. Snart kommer jag att få snilleblixten och så skriver jag min genombrottsroman och så är vilsenheten adjöss godbaj.
Fast det skulle nog vara ganska hemskt. Jag tror inte att jag skulle vilja leva som i en tv-serie. Åtminstone inte som i en amerikansk. De hinner aldrig andas, manusförfattarna hittar ständigt på nya katastrofer att försätta sina karaktärer i så att till och med jag blir stressad av det. Jag vet, för jag har sett många tv-serier under det gångna året. Många timmar framför datorn, sena nätter och stickningar som sprättats upp och stickats om. Alla sju säsonger av Gilmore Girls. Alla sex säsonger av Sex and the City, de fem säsongerna av Ally McBeal, My So-Called Life två gånger till och med, fem säsonger med Six Feet Under, Veronica Mars’ tre säsonger. Womens Murder Club, Samatha Who?, Private Practice, Lipstick Jungle och Cashmere Mafia, Chuck. Fyra säsonger med Entourage, två med Heroes, fyra med House och hela sju med Scrubs. Grey’s Anatomys fyra säsonger har jag nog sett två gånger om vid det här laget. Och så de två säsongerna med Men in Trees. När jag ser listan såhär framför mig blir jag nästan rädd. Jag kan inte ha haft tid att göra något annat i år - och ändå har jag skrivit mitt första avslutade längre manus, jag har läst klassiker som en idiot och överlevt min första universitetskurs med bra betyg. Om jag vill, om jag lägger ner energin på rätt saker, kan jag nog åstadkomma en hel del. Det gäller bara att vilja. Och veta vad som är rätt. Jag tror inte längre att jag ska komma på det genom ett par ensamma dagar på landet, jag tror på hårt arbete och disciplin. Men genom ett par ensamma dagar på landet kan jag kanske få lite perspektiv på alla de där andra sakerna runtomkring, som får mig att tappa koncentrationen. Få tid att skriva dagbok. Lyssna på Bob Dylan och se på film. Andas lite efter sista tentan och min korta men intensiva karriär som manglare. Komma tillbaka till stan lite mindre röd, med lite helare fötter, lite mindre som en uppmärksamhetstörstande hundvalp.
minnen från Koster VI
Jag tycker om att cykla på för stora cyklar. För stora, gärna gamla, vinda och rostiga cyklar med gnisslande kedjor och fotbroms. Som den idag, jag och pappa åkte över till sydön och hyrde varsin cykel så att pappa skulle kunna återuppleva barndomsminnen. Vi gör det varje år, cyklar samma runda, pappa berättar samma historier om Evert med sina vimplar från alla världens hörn medan vi cyklar förbi huset som de hyrde när han var liten, han pekar ut huset Telegrafen där Göran Tunström bodde och letar reda på stället i vänthytten vid Ekenäs brygga där hans storasyster Eva förevigade sitt namn i taket med stavningen Efwha. Samma varje år. Och varje år hyr jag en för stor, nästan fallfärdig cykel och det kittlar i magen av spänning.
Eller som med cyklarna hos mormor, alltid lika opålitliga, varannan sommar håller däcken bara halvvägs till affären, nästa sommar står det nya i garaget. Och när jag susar ner för den första backen ilar det i magen av fartvinden och vetskapen av att om jag möter en lastbil kanske enda sättet att få stopp på cykeln är att styra ner den i diket.
Eller som med den gamla postcykeln på landet, den som pappa i sin anarkistiska ungdom snodde från en bakgård och målade om till röd för att dölja sitt brott och rostet som täckte den. Ifall någon mot förmodan skulle sakna den.
Jag älskar att cykla på den gamla postcykeln. Någon gång i början av sommaren såg Anna förundrat på mig när jag krånglade ut postcykeln ur garaget och sa att det faktiskt fanns bättre cyklar, till och med en med växlar. Men det är inte det som är meningen. Att cykla en välvårdad, flerväxlad och besiktad cykel är för lätt, det blir ett transportmedel, en sån använde jag när jag cyklade till skolan (då, på den tiden jag fortfarande gick i gymnasiet). Men på sommaren, på en gammal, för stor cykel, blir själva cyklandet en upplevelse. Ett äventyr. Spännande, farligt, vingligt, som första gången jag kunde hålla balansen på en tvåhjuling. Gnisslande och knarrande, befriande, med en ständigt närvarande risk att falla och få ben och armar täckta av svidande, grusfyllda sår.
Lite som själva livet.
minnen från Koster V
Havet låter på ett särskilt sätt
Himlen tiger stilla
Älska någon är både svårt och lätt
Tusen gånger har jag gjort dig illa
Barbro Lindgren
Jag har gått på klipporna hela dagen. Mitt ansikte är alldeles varmt, det nästan svider, är så matt i kroppen. Inatt kommer jag att sova gott.
minnen från Koster IV
Jag började läsa Det finns inga lyckopiller av Bodil Malmsten. Jag tycker mycket om Bodil Malmsten. I våras gick jag i ett bodilförälskelserus. Hon var genial.
Nu har jag fått lite distans. Jag har hunnit kyla ner mig. Hon är ingen gudom. Det hon skriver är inte alltid lag. Hon är ju trots allt bara människa.
Hennes syn på svenskar är mycket bitter. Hon flydde Sverige för sitt Finistère och fortsätter att bittert spy galla på svenskarna. Och karaktärsdragen hon ger svensken stämmer för det mesta i min uppfattning, de är allmänt kända. Men det är i värderingen av dessa egenskaper som åsikterna kan skiljas åt. Bodil Malmsten laddar dem negativt. Det är det ganska många som gör.
I höstas gick en serie på tv (det var väl i höstas? Jag minns inte), Världens modernaste land med Fredrik Lindström som smilade sig i en soffa tillsammans med Peter Englund. Peter är av en helt annan uppfattning än Bodil Malmsten. Han ser samma egenskaper hos svensken, men han värderar dem positivt. Svenskens benägenhet att köa som ett tecken på civilisation. Det är så upplyftande när man märker att det kan läggas så olika värderingar i saker. Det inger hopp.
Själv har jag inte riktigt bestämt mig än för hur jag ska värdera svenskheten.
minnen från Koster III
Söndagen den 26:e augusti
Pappa köpte tvål från handelsboden här på Nordkoster. Den heter Smultron och sommarsol. Jag undrar hur sommarsol luktar. Den här tvålen luktar inte ens smultron. Den luktar bara rosa kemikalier. Men jag tycker att det är lite sött ändå.
minnen från Koster II
Lördagen den 25:e augusti
Bodil Malmsten skrev i någon av sina böcker att det finns en plats för alla människor. Att hennes var plätten i Finistère, där Europa tar slut och Atlanten tar över.
Min plats på jorden är denna. Klippor som vind och vatten gjort lena, krumma träd, ljung och måsar. Havet. Kraften. Handlöst faller jag tillbaka till mig själv, om så bara för en kort stund.
minnen från Koster I
Lördagen den 25:e augusti
När jag var tretton läste jag Sofies värld. Det förändrade mitt liv. Det är först under det senaste året som jag känt att jorden slutat gunga. Det är nog dags att läsa om den, igen.
Jag läste nyss ut en bok. Den hette En flickbok om motorcyklar, flammande ödlor och andra viktiga saker, skriven av en Erika Lopez. Den handlar om en tjej som bestämmer sig för att motorcykla tvärs över den nordamerikanska kontinenten. Medan jag satt i en vindskyddad skreva med havets vrål i öronen, läste jag: Jag började plåta min hoj som nån jag blivit kär i. /.../ Jag knäppte tre rullar som det inte blev nånting på eftersom kameran var paj.
Men det gjorde inget. Jag gillar mer själva plåtandet än att titta på bilderna efteråt, för det gör att jag måste varva ner och verkligen lägga märke till omgivningen istället för att förlita mig på ett mesigt foto efteråt.
Och det var precis därför jag började fota själv. Det var ett led i jordbävningen efter Sofies värld, det var då mitt fotointresse satte fart på allvar. Om du läst den, förstår du vad jag menar när jag säger att jag ville sitta där längst ut på den vita kaninens hårstrån och se hela den underbara trollkonsten, i sin fulla prakt. Det var genom kameralinsen som jag plötsligt började se. Genom att träna ögat att alltid vara beredd på att hitta Den Perfekta Bilden, öppnade jag ögonen för världen och såg hur vacker den verkligen var.
Jag har tappat den där förundran. Men här, på Koster, får jag tillbaka lite av den. Den dunkas brutalt in i mig av hällarna, vinden och vågorna som slår mot klipporna och får min hud att klia av salt.
eremiten i Hundby IX
Någon gång mellan nittonde och tjugonde augusti
Igår hade pappa sin femtioårsfest. Till en början gick det bra, men sen började gästerna komma och alla ställde samma fråga och jag kunde bara inte hitta på fler sätt att säga JAG HAR INGEN ANING OM VAD JAG SKA GÖRA AV MITT LIV och le samtidigt, så ungefär halva tiden gömde jag mig inne i gäststugan med min dator (vars halva hårddisk numera är ett mycket talande bevis för att jag är en av den där halvmiljonen svenska brottslingar). Senare gömde jag mig även för alla fulla vuxna. Jag hatar alkohol.
Och idag runt fyra åkte pappa och Anna tillbaka till stan och jag är kvar här. Jag är apatisk. Jag får uppslag hela tiden, saker jag skulle kunna skriva om, men jag skjuter dem ifrån mig för jag orkar inte börja formulera mig. Jag vill bara inte. Jag vill inte ens lyssna på musik. Kameran ligger övergiven på bordet och gråter. Jag kan inte sova.
solnedgångar vid lersjön
Sen gick jag tillbaka till huset och sa till mamma att nu vill jag hem. Hon gav mig en snabb diagnos. Lappsjuka. Så idag gick hon över till grannen, pratade lite om ditt och datt, och nu sitter jag här på deras tomtgräns och ser solen gå ner bakom tallarna. Det har varit en varm dag. Jag är hungrig. På måndag tar jag nattbåten från Helsingfors. Jag är påväg hem.
äpplen
Första augusti
Stormen hade blåst ner äpplen från trädet, så många att de täckte hela gräsmattan inunder. Och jag har en sparsamhetsmani, är nästintill snål, vill inte slänga någonting, tycker att det är ett enormt slöseri att inte ta tillvara på allt som kan tas tillvara på. Så jag plockade ihop en hink med de fräschaste äpplena och nu står en sats äppelmos och kokar på spisen. Jag älskar äppelmos.
storm över Vahijärvi
Trettioförsta juli
Idag är det storm. Det började regna igår kväll och framåt natten öste det ner. Och det regnade fortfarande när jag vaknade imorse. Dessutom blåste det så att det ven i fönsterspringorna. När jag sen trodde att det lugnat ner sig på eftermiddagen, bestämde jag mig för att cykla till affären. Men det visade sig vara lite av en miss. Det var motvind hela vägen och regnet som självklart började falla igen gjorde det svårt för mig att hålla ögonen öppna.
Säden på åkrarna hade lagt sig. Stora till synes kala fläckar som bredde ut sig längs med sidorna av landsvägen. Och jag tycker alltid att det är så sorgligt. Jag tänker att det var den säden. Jag tror inte att den orkar resa sig upp igen när solen kommer tillbaka och torkar bort regnet. Jag tror att det är kört och att bonden och hans familj kommer behöva gå hungriga hela vintern. Och jag blir så sorgsen.
Förutom den föga spännande, men desto blötare cykelturen till affären, har jag idag ägnat dagen åt att laga mat och att läsa. Jag har gjort tre sorters glass, efter alldeles eget recept. Vilda hallon från grannens tomtgräns och krusbär och svartvinbär från våra egna buskar. Att hallonglassen blir god är det inga tvivel om, men det känns inte som någon större utmaning att göra något gott av något som i sig själv är så gott. Och dessutom är som gjort för att göra glass av. Nej, det som jag med störts spänning väntar på att få smaka, när det fått tid att frysa, är krusbärsglassen.
Krusbär är ett mysterium för mig. Jag förstår inte vad man ska göra av dem. Varför de överhuvudtaget finns. Jag tycker visst att krusbär är gott, det är inte det, men jag vet liksom inte vad man mer kan göra med dem, än att plocka ett par från busken i förbifarten och stoppa i munnen. Jag vet att mormor gjorde saft av dem, men varför ska man göra krusbärssaft när svartvinbärssaften är så mycket godare? Nej, det har varit lite av ett mysterium för mig varför mormor har planterat så många av dessa ogästvänliga, krumma buskar. Så nu får vi se, om krusbären blir en god glass.
Jag har fått blodad tand av den här matlagningen. Jag har bestämt mig för att göra en egen receptsamling. En pärm med recepten illustrerade av mina egna foton. Och det är ju lite roligt hur det blivit såhär. Hemkunskap och drama var de två ämnen jag på förhand bestämde mig för att jag var dålig på någon gång i högstadiet, för att på något sätt kompensera för alla de andra ämnena som jag plötsligt var så bra på. Sen hittade jag Arlas hemsida. Och nu är matlagning något av det roligaste jag vet. Eller, kanske snarare mest avslappnande. Det är skönt att laga mat. Det känns bra att äta sånt man själv har lagat.
Jag minns att jag någon gång, mitt i matlagningen, skrev till Fred över MSN (jag brukar göra det parallellt, MSN:a och laga mat) att ?Jag ska nog bli kock? och han som svarade något i stil med att ?Ja, det låter jättebra?. Jag hade bara skojat, men han tycktes tro att jag varit allvarlig och det förvånade mig. Att någon kunde tro att jag, med mitt läshuvud, skulle kunna vara ämnad att bli något annat än akademiker. Men den här sommaren av tvivel som tvingat mig att vränga ut och in på mig själv, har gjort att jag inte är säker på någonting längre. Inte ens att universitetsstudier är den självklara vägen vidare för mig. Så, vem vet, jag kanske blir kock. På riktigt. Eller fortsätter att laga mat för att komma bort för en stund. Vilket som.
Krusbärsglassen blev riktigt god. Till och med mamma tyckte det, och om mamma tycker att något är gott så är det gott. Ibland undrar jag hur vi kan vara släkt, så ointresserad av mat (både att laga den och äta den) som hon är. Nu har krusbären fått ett syfte.
(Lite roligt tycker jag att det är, krusbärens finska namn. De heter karviaisia. Karviainen i singularis. Karvanen på finska betyder hårig eller luden. Fritt översatt från finska skulle krusbären alltså heta ungefär håringar.)