hälsningar från Hundby

Åttonde augusti
Idag är det den åttonde i åttonde nollåtta. Det skulle tydligen vara vattenkrig i Gamla stan för att fira denna nollåttornas dag. Norr mot syd. Det hade nog varit kul att vara med. Men jag åkte med familjen till sommarstugan istället.

Jag var med Aron på McDonald’s medan Anna och pappa handlade trädgårdsgrejer. Aron åt. Mest. Jag åt bara en pommes frites. (Är det inte lite stört, att vi i Sverige säger pommes frites. Det måste ju vara franska, pomme betyder ju äpple och pomme de terre är potatis. Och frites är väl en förkortning av friterade, vad nu det kan bli på franska. Vi som är så anglofierade. På engelska heter det chips har jag för mig.) Och McDonald’s är ju helt förskräckligt. Musiken som dunkar ur högtalarna och kassatjejen med helt stirriga ögon och "inlärning" på namnbrickan. Maten är äcklig och man bara känner hur grinigheten krälar upp för ens ben.
Jag älskade McDonald’s när jag var liten, jag var precis som alla andra barn, jag samlade på leksakerna och det var ett sätt för min pappa att muta mig att göra något jag egentligen inte ville. "Men vi går till McDonald’s efteråt", ni vet. Men när jag långsamt började vakna ur min politiska slummer i den allra tidigaste tonåren, då var det första jag gjorde att sluta äta på McDonald’s. Av princip. Och sen dess har jag bara ätit där, eller på Burger King med för den delen, en handfull gånger. Inte ens en gång om året. Det har varit lätt. Jag har för det mesta äpplen och morötter i väskan. Jag har inte ens behov av något fyllekäk tre på morgonen - det är ju svårt att fyllekäka utan att ha varit full.
Nej, jag tycker bara att det är äckligt. Och om jag får barn någon gång, då ska de inte få äta på McDonald’s. Inte med mig i alla fall. Jag får hitta på något annat att muta dem med.

Jag vill gå på fest. Eller nej, snarare: Jag vill ha klänning, jag vill klä upp mig, jag vill gå runt i högklackat och känna mig lite våpig i färgstarkt läppstift. Och det känns lite som att det krävs en fest för att allt det där ska vara okej. Jag har inte riktigt känt så på ganska länge. Så att jag gör det nu är väl ett framsteg?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback