pianoslingor
Jag älskar Chopins nocturner. Jag blir så lugn av dem, hjärnan slappnar av, jag får plats att tänka.
Piano är kanske det vackraste ljud jag vet.
Idag hade vi kördag, och altarna hade en timme med Karin sångpedagogen. Och det är ju inte som att jag inte visste det sen innan, men det blev så himla uppenbart idag, att de där magmusklerna som ridningen och allt det där andra har gett mig, figuren som jag annars är så nöjd med, bara står i vägen när det kommer till att nå min rösts fulla potential. Nu när jag har så starka magmuskler, vill de bara spänna sig och trilskas, låter mig inte få bra stöd och att andas rätt är det inget tal om.
Det finns en anledning till att många operasångare är tjocka. Det är så mycket lättare att spänna fel muskler, om man har vanan inne, om de är starka.
Så, någon fulländad korist kommer det aldrig att bli av mig. För sluta träna tänker jag inte göra. Då skulle jag bli tossig.
Piano är kanske det vackraste ljud jag vet.
Idag hade vi kördag, och altarna hade en timme med Karin sångpedagogen. Och det är ju inte som att jag inte visste det sen innan, men det blev så himla uppenbart idag, att de där magmusklerna som ridningen och allt det där andra har gett mig, figuren som jag annars är så nöjd med, bara står i vägen när det kommer till att nå min rösts fulla potential. Nu när jag har så starka magmuskler, vill de bara spänna sig och trilskas, låter mig inte få bra stöd och att andas rätt är det inget tal om.
Det finns en anledning till att många operasångare är tjocka. Det är så mycket lättare att spänna fel muskler, om man har vanan inne, om de är starka.
Så, någon fulländad korist kommer det aldrig att bli av mig. För sluta träna tänker jag inte göra. Då skulle jag bli tossig.
popvisdomar V
Chris Garneau sjunger:
It's supposed to snow tonight. I hope the forecast is right.
Cause in the morning I sleep in til I like, and if it's snowed outside it feels so nice in here.
Och plötsligt känner jag mig så himla sugen på vinter. Snöfall utanför fönstret.
It's supposed to snow tonight. I hope the forecast is right.
Cause in the morning I sleep in til I like, and if it's snowed outside it feels so nice in here.
Och plötsligt känner jag mig så himla sugen på vinter. Snöfall utanför fönstret.
borttappade inlägg
Igår var jag på UNG08-festivalen. Tittade förbi precis efter jobbet och monsterhagelskyfallet. Jag såg underbara Elias utan sina Wizzkids och snygga Montt Mardié. I vanliga fall hade jag komponerat ett långt och poetiskt inlägg om dem det första jag gjorde när jag kom hem, så som jag brukar, förra sommaren när jag såg Elias & the Wizzkids under eken skrev jag ju det här.
I onsdags såg och hörde jag Darya & Månskensorkestern sjunga finsk tango, med ett kort gästspel av Frida Hyvönen, på Stockholms kulturfestival tillsammans med Marie. Darya & Månskensorkesterns finska tango rör någonting djupt i mig, mitt melankoliska finska hjärta kanske, och med Frida Hyvönens rena röst blev det nästan så vackert att hjärtat brast. Som en kristallklar sjö kring Punkaharju i midnattssol, för att gå överstyr med metaforerna en aning. Det skulle jag också ha börjat formulera mig till redan på tunnelbanan hem.
När jag kom hem från Finland i mitten av juli, gick jag på Stockholms jazzfestival och såg fenomenet Theresa Andersson och hyllningskonserten till Nina Simone med Lizz Wright, Nina Simones dotter och två sångerskor till. Båda enorma upplevelser på sina egna sätt.
Men jag skrev inte om någon av dem. Jag förstår inte vart behovet har stuckit, men just nu är det inte här och jag försöker att inte känna mig orolig över att jag inte verkar bry mig.
I tio år har jag skrivit nu, orden har alltid kommit tillbaka till mig, sannolikheten är stor att de kommer att göra det den här gången också. Om inte, så vet jag inte vem jag är längre. Så jag väntar.
I onsdags såg och hörde jag Darya & Månskensorkestern sjunga finsk tango, med ett kort gästspel av Frida Hyvönen, på Stockholms kulturfestival tillsammans med Marie. Darya & Månskensorkesterns finska tango rör någonting djupt i mig, mitt melankoliska finska hjärta kanske, och med Frida Hyvönens rena röst blev det nästan så vackert att hjärtat brast. Som en kristallklar sjö kring Punkaharju i midnattssol, för att gå överstyr med metaforerna en aning. Det skulle jag också ha börjat formulera mig till redan på tunnelbanan hem.
När jag kom hem från Finland i mitten av juli, gick jag på Stockholms jazzfestival och såg fenomenet Theresa Andersson och hyllningskonserten till Nina Simone med Lizz Wright, Nina Simones dotter och två sångerskor till. Båda enorma upplevelser på sina egna sätt.
Men jag skrev inte om någon av dem. Jag förstår inte vart behovet har stuckit, men just nu är det inte här och jag försöker att inte känna mig orolig över att jag inte verkar bry mig.
I tio år har jag skrivit nu, orden har alltid kommit tillbaka till mig, sannolikheten är stor att de kommer att göra det den här gången också. Om inte, så vet jag inte vem jag är längre. Så jag väntar.
popvisdomar IV
To be lonely is a habit, like smoking or taking drugs, and I've quit them both but man was it rough.
Jenny Lewis igen. Acid tongue. Den kvinnnan.
och regnet faller över Nokias åkrar (7 juli)
Det är någonting med det här stället. Det gör mig lat. Ohyggligt lat. Det passiviserar mig, jag kan inte få mig själv till att komma ur sängen före två och efter det gör jag ändå ingen nytta så jag skulle lika gärna bara kunna bli kvar i sängen. Igår lyckades jag i alla fall ta mig in till Borgå och köpa ett par tajts, så att jag kunde ge mig ut på min joggingrunda. Gick inte bra, såklart, jag har svårt att motivera mig själv att fortsätta springa när jag blivit trött. Idag regnar det, och jag bara pallar inte. Jag behöver en överdrivet hurtig friskis&svettis-gympaledare eller en skrikande ridlärare för att kunna motivera mig själv. Men äta kan jag, utan problem, jag håller långsamt på att förfalla.
Har jag nämnt att jag älskar Jenny Lewis? Och Regina Spektor, jag älskar Regina Spektor. Och som Nina Simone sjunger, Nobody knows you when you're down and out, när jag blivit tjock och inte vågar visa mig bland folk längre, så har jag alltid Jenny, Nina och Regina.
popvisdomar II & III
Jag älskar Jenny Lewis, både solo och med Rilo Kiley.
Men Nina Persson i A Camps ackompanjemang är inte heller så dum:
It’s a riddle how lovers can stay alive. That we bloom and breed and multiply.
Don’t you know that love is stronger than Jesus. Don’t you know that love can kill anyone.
Eller underbara Regina Spektor, på nya skivan:
I've got a perfect body, cause my eyelashes catch my sweat.
Är det inte fastiskt när det kommer nytt från favoritgenierna?
Men Nina Persson i A Camps ackompanjemang är inte heller så dum:
It’s a riddle how lovers can stay alive. That we bloom and breed and multiply.
Don’t you know that love is stronger than Jesus. Don’t you know that love can kill anyone.
Eller underbara Regina Spektor, på nya skivan:
I've got a perfect body, cause my eyelashes catch my sweat.
Är det inte fastiskt när det kommer nytt från favoritgenierna?
Jenny Lewis slår till igen
Den här gången från soloalbumet Acid Tongue och låten med samma namn:
I went to a cobbler to fix a hole in my shoe. He took one look at my face and said: “I can fix that hole in you.”
I beg your pardon, I’m not looking for a cure. I’ve seen enough from my friends and the depths of the god sick blues.
You know, I am a liar. Nobody helps a liar.
I went to a cobbler to fix a hole in my shoe. He took one look at my face and said: “I can fix that hole in you.”
I beg your pardon, I’m not looking for a cure. I’ve seen enough from my friends and the depths of the god sick blues.
You know, I am a liar. Nobody helps a liar.
popvisdomar
I låten "More adventurous" med Rilo Kiley sjunger Jenny Lewis:
For every broken heart we should become more adventurous.
Inte för att jag har något krossat hjärta för tillfället, men det finns ju andra...
For every broken heart we should become more adventurous.
Inte för att jag har något krossat hjärta för tillfället, men det finns ju andra...
livet genom ett blandband II
Jag läser en bok just nu (tjena). Jag kommer ihåg att jag läste en intervju med författaren när den kom ut på svenska för något år sen. Jag kommer ihåg att jag skrev om det. Och för ett par veckor sen råkade jag snubbla över den på Hornstulls bibliotek. Så nu läser jag den. Kärlek är ett blandband - livet, låt för låt av Rob Sheffield.
Den handlar om musik. Om att konstruera blandband. Och om Rob Sheffields fru som helt plötsligt en dag föll ihop på golvet och dog av lungemboli. Jag trodde att den skulle vara mycket svårare att läsa. Herregud, när jag läste om den började jag ju gråta. Men den handlar inte om döden. Inte det minsta. Den handlar om musik. Och om kärlek. Och om musikens förmåga att hjälpa en igenom prövningar som kärleken tvingar på en. Rob Sheffield är musikjournalist, och det märks.
Och jag älskar ju att göra blandband. Jag är nästan lite bitter över att jag inte får göra riktiga, gammeldags musikblandningar på kassettband med dålig ljudkvalitet längre, eftersom risken är att personen jag sen ger den till inte har någon bandspelare. Jag har nästan helt gått över till att göra blandskivor istället, bara för att vara på den säkra sidan. Den enda fördelen med det är att jag kan lyssna igenom spellistan flera gånger för att se till att det blir ett bra flyt i skivan innan jag bränner, och att med skivfodralen finns det mer utrymme att göra konst av omslagen. Men det känns inte som ett hantverk längre. Lite av tjuskraften har försvunnit.
Kanske skulle jag få ut mer av boken om jag kände till fler av 80- och 90-talsbanden som Rob Sheffield skriver om. Men, jag älskar det ändå. Bara en mening som:
Personics [=blandband som spelades in i musikaffärer, efter kundens önskemål, och man betalade per låt] kändes otroligt hightech då, men i själva verket var det bara ännu en i raden av teknologiska mutationer skapade för att göra samma sak som musik alltid gör - att låta emotionellt störda individer kommunicera genom att bombadera varandra med ynkliga kulturyttringar som i en friskare värld skulle ha glömts bort innan de ens skapats.
Jag kan helt enkelt inte hjälpa det.
Den handlar om musik. Om att konstruera blandband. Och om Rob Sheffields fru som helt plötsligt en dag föll ihop på golvet och dog av lungemboli. Jag trodde att den skulle vara mycket svårare att läsa. Herregud, när jag läste om den började jag ju gråta. Men den handlar inte om döden. Inte det minsta. Den handlar om musik. Och om kärlek. Och om musikens förmåga att hjälpa en igenom prövningar som kärleken tvingar på en. Rob Sheffield är musikjournalist, och det märks.
Och jag älskar ju att göra blandband. Jag är nästan lite bitter över att jag inte får göra riktiga, gammeldags musikblandningar på kassettband med dålig ljudkvalitet längre, eftersom risken är att personen jag sen ger den till inte har någon bandspelare. Jag har nästan helt gått över till att göra blandskivor istället, bara för att vara på den säkra sidan. Den enda fördelen med det är att jag kan lyssna igenom spellistan flera gånger för att se till att det blir ett bra flyt i skivan innan jag bränner, och att med skivfodralen finns det mer utrymme att göra konst av omslagen. Men det känns inte som ett hantverk längre. Lite av tjuskraften har försvunnit.
Kanske skulle jag få ut mer av boken om jag kände till fler av 80- och 90-talsbanden som Rob Sheffield skriver om. Men, jag älskar det ändå. Bara en mening som:
Personics [=blandband som spelades in i musikaffärer, efter kundens önskemål, och man betalade per låt] kändes otroligt hightech då, men i själva verket var det bara ännu en i raden av teknologiska mutationer skapade för att göra samma sak som musik alltid gör - att låta emotionellt störda individer kommunicera genom att bombadera varandra med ynkliga kulturyttringar som i en friskare värld skulle ha glömts bort innan de ens skapats.
Jag kan helt enkelt inte hjälpa det.
pianomusik
Jag har lyssnat mycket på Frida Hyvönen den senaste veckan. Det är såndär musik som får mig att på skämt önska att jag hade fortsatt ta pianolektioner. Och hennes texter också, hon sjunger så vackert om saker som det faktiskt känns värt att lyssna på. I Came a storm sjunger hon
You read it in the paper and you see it on TV
You learn to measure how good and bad you can be
In this world the colour of faith might be blindness
Och ikväll hittade jag nytt av Ben Folds. Kanske världens galnaste pianist. En favorit från när jag var femton - och han är fan lika bra fortfarande. If there is a god, he is laughing at us and our football team.
You read it in the paper and you see it on TV
You learn to measure how good and bad you can be
In this world the colour of faith might be blindness
Och ikväll hittade jag nytt av Ben Folds. Kanske världens galnaste pianist. En favorit från när jag var femton - och han är fan lika bra fortfarande. If there is a god, he is laughing at us and our football team.
skivmiss
I slutet av januari släpper A Camp sin nya skiva. Då är jag i Bolivia. Det blir den första på listan av saker jag missar när jag är borta. Jag misstänker att den inte kommer gå att få tag på i La Paz skivaffärer. Jag älskar Nina Persson. Det känns lite bittert.
korist
För drygt en vecka sen hade vi folkmusikmässa med kören. Där hade jag fått mitt första solo någonsin i ett körsammanhang. Det var litet och inte alls så märkvärdigt, men ändå. Det var mäktigt för mig.
Efteråt var det flera från kören som kom fram till mig och sa att det hade låtit riktigt bra. Att jag artikulerade så väl. Då blir man glad. Det känns som att min röst har satt sig nu. Jag vet hur jag ska använda den. Efter fyra år i kör. Precis som med kroppen i övrigt måste man träna stämbanden för att de ska nå sin fulla potential. Min röst är vältränad. Och det är inte bara jag som märkt det.
Och sen på fikat under tränigen idag, ställde sig körledare Eva upp och sa att det var någon som fyllt jämt, för ett tag sen förvisso, men det måste ju ändå besjungas. Det var mig hon menade! Hela kören ställde sig upp och det var ju inte alls som när man blir besjungen på kalas, där en sådär hälften inte lyckas träffa rätt ton, det här var en hel jävla kör som sjöng för full hals. En överväldigande känsla. Och så fick jag en present. En liten ljuslykta att hänga i fönstret. Jag kunde inte sluta le. Vad gör det då att det var en sådär åtta månader sent? Ingenting!
Grejen med min kör är ju att jag går där för att göra något tillsammans med min pappa, och de flesta är i pappas ålder. Ingen är under trettio. Men det är kul att sjunga. Man blir lycklig av sång. Och när en hel kör sjunger jamåhonleva för en, då kan man ju inte göra annat än att bli lycklig över dem också.
Efteråt var det flera från kören som kom fram till mig och sa att det hade låtit riktigt bra. Att jag artikulerade så väl. Då blir man glad. Det känns som att min röst har satt sig nu. Jag vet hur jag ska använda den. Efter fyra år i kör. Precis som med kroppen i övrigt måste man träna stämbanden för att de ska nå sin fulla potential. Min röst är vältränad. Och det är inte bara jag som märkt det.
Och sen på fikat under tränigen idag, ställde sig körledare Eva upp och sa att det var någon som fyllt jämt, för ett tag sen förvisso, men det måste ju ändå besjungas. Det var mig hon menade! Hela kören ställde sig upp och det var ju inte alls som när man blir besjungen på kalas, där en sådär hälften inte lyckas träffa rätt ton, det här var en hel jävla kör som sjöng för full hals. En överväldigande känsla. Och så fick jag en present. En liten ljuslykta att hänga i fönstret. Jag kunde inte sluta le. Vad gör det då att det var en sådär åtta månader sent? Ingenting!
Grejen med min kör är ju att jag går där för att göra något tillsammans med min pappa, och de flesta är i pappas ålder. Ingen är under trettio. Men det är kul att sjunga. Man blir lycklig av sång. Och när en hel kör sjunger jamåhonleva för en, då kan man ju inte göra annat än att bli lycklig över dem också.
for all the hearts you break you pay the price
Jag har varit sjuk i ett par dagar nu. Feber och ont i halsen. Men trots att den inte var helt borta idag, febern, så var jag bara tvungen. När något dåligt händer, sånt som får en att inte kunna sova på hela natten, då måste man få kompensera. Göra något som är så bra att det inte går att vara bara ledsen. Så jag åkte in till stan, med muskler skakiga av oanvändning, redan på vägen till tunnelbanan började jag le.
Det är så underbart väder. Och visst, sommaren är underbar och vinterhimlar chockblå och våren pirrar i hela kroppen, men hösten. Höstljuset. Så klart, så försiktigt, så ömt. Det är som att solen vet att hon inte har så mycket tid kvar och att hon kommer att bli saknad och att hon är ledsen, så ledsen. Det är som slutet på en bitterljuv saga. Som Jane Eyre eller Wuthering Heights. Det är inte svulstit som sommarljuset eller som vinterljuset som aldrig tycks räcka till. Höstljuset är som en pianonocturne av Frédéric Chopin.
Och resan över Skanstullsbron - jag tappade andan. Det gör jag varje år. Träden på både Årsta- och Södersidan har börjat skifta färg och det är verkligen som ett såntdär utställningsfotografi taget ur ett litet privatplan, grönt blandat med rött, orange och gult, bara det att det blir en så mycket starkare 3D-upplevelse att se det på riktigt, och inte bara på en vägg i ett kalt galleri. Den blå himlen speglade sig i Mälaren och så höstljuset över det hela. Jag tror på gud.
På Katarina Bangatan kom jag ihåg att jag fått mejl från Magdalena, min gamla högstadiementor och idol, om att hon efter fyra år i Barcelona ska flytta hem till Stockholm igen. Vi brukade fika på Blå Lotus. Det fick mig att le bara ännu mer.
Och sen behövde jag knappt gå in på Pet Sounds för att hitta Hello Saferides nya skiva More short stories from.... Den släpptes idag och jag vet att jag är alldeles för töntig för mitt eget bästa - men vad ska man göra? Det är alltid trevligare att vara glad.
Och det blir jag. Första låten, första raderna: People are like songs, it's true
some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I'm like "Can't get you out of my head"
anoying at times but I make you wanna dance
And you're the only one I've met who's "God only knows"
I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows
De säger att verklighetsflykt är dåligt och knark bara leder till dåliga saker i slutändan. Men jag är bara inte beredd att vänja mig av med mitt musikmissbruk. 'Cause I've found the cure for a broken heart och jag vet att jag inte har någon annan att skylla på än mig själv för for all the hearts you break you pay the price och jag antar att tror på karma också, men en gång var det en mycket god, men numera nästan glömd vän som sa att Björks It's oh so quiet var lite som jag och det är nog något av det vackraste någon sagt om mig. Lugn och trumpeter och jazztrummor och kaos och skönsång och skrik i en enda salig, dynamisk blandning och det får mig att tänka att det nog ska bli något av mig också.
Det är så underbart väder. Och visst, sommaren är underbar och vinterhimlar chockblå och våren pirrar i hela kroppen, men hösten. Höstljuset. Så klart, så försiktigt, så ömt. Det är som att solen vet att hon inte har så mycket tid kvar och att hon kommer att bli saknad och att hon är ledsen, så ledsen. Det är som slutet på en bitterljuv saga. Som Jane Eyre eller Wuthering Heights. Det är inte svulstit som sommarljuset eller som vinterljuset som aldrig tycks räcka till. Höstljuset är som en pianonocturne av Frédéric Chopin.
Och resan över Skanstullsbron - jag tappade andan. Det gör jag varje år. Träden på både Årsta- och Södersidan har börjat skifta färg och det är verkligen som ett såntdär utställningsfotografi taget ur ett litet privatplan, grönt blandat med rött, orange och gult, bara det att det blir en så mycket starkare 3D-upplevelse att se det på riktigt, och inte bara på en vägg i ett kalt galleri. Den blå himlen speglade sig i Mälaren och så höstljuset över det hela. Jag tror på gud.
På Katarina Bangatan kom jag ihåg att jag fått mejl från Magdalena, min gamla högstadiementor och idol, om att hon efter fyra år i Barcelona ska flytta hem till Stockholm igen. Vi brukade fika på Blå Lotus. Det fick mig att le bara ännu mer.
Och sen behövde jag knappt gå in på Pet Sounds för att hitta Hello Saferides nya skiva More short stories from.... Den släpptes idag och jag vet att jag är alldeles för töntig för mitt eget bästa - men vad ska man göra? Det är alltid trevligare att vara glad.
Och det blir jag. Första låten, första raderna: People are like songs, it's true
some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I'm like "Can't get you out of my head"
anoying at times but I make you wanna dance
And you're the only one I've met who's "God only knows"
I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows
De säger att verklighetsflykt är dåligt och knark bara leder till dåliga saker i slutändan. Men jag är bara inte beredd att vänja mig av med mitt musikmissbruk. 'Cause I've found the cure for a broken heart och jag vet att jag inte har någon annan att skylla på än mig själv för for all the hearts you break you pay the price och jag antar att tror på karma också, men en gång var det en mycket god, men numera nästan glömd vän som sa att Björks It's oh so quiet var lite som jag och det är nog något av det vackraste någon sagt om mig. Lugn och trumpeter och jazztrummor och kaos och skönsång och skrik i en enda salig, dynamisk blandning och det får mig att tänka att det nog ska bli något av mig också.
jag har funnit någon som gör mig sjösjuk
I sommar har jag lyssnat mycket på The Wombats. Det känns ganska ovant för mig, jag brukar inte fastna för så rockiga band, jag kan tycka att de har schyssta låtar och gilla att dansa till dem, men när jag väl ska lyssna på musik så blir det alltid de lite mer lugna melodierna jag lust till. Men nu är jag såld på The Wombats.
Nästan det bästa med dem tror jag är texterna. De är roliga och har fraser som jag önskar att jag själv hade kommit på. De sjunger:
I've found the cure for a broken heart
och
I've found someone that makes me feel seasick
Det får mig att vilja komponera dikter, skriva
jag kan inte sova om nätterna
jag behöver inte äta
jag har funnit någon som gör mig sjösjuk
Nästan det bästa med dem tror jag är texterna. De är roliga och har fraser som jag önskar att jag själv hade kommit på. De sjunger:
I've found the cure for a broken heart
och
I've found someone that makes me feel seasick
Det får mig att vilja komponera dikter, skriva
jag kan inte sova om nätterna
jag behöver inte äta
jag har funnit någon som gör mig sjösjuk
musikalitet
Om man går in i mitt rum skulle man kunna tro att jag är värsta musikaliska underbarnet. Jag har ett piano. (Egentligen äger jag två - det andra står i mitt gamla rum hos pappa.) På bokhyllan ligger en gitarr. Och i bokhyllan ligger en blockflöjt. Dessutom ligger det notblad och körpartiturer spridda lite varstans i rummet.
Det märkte jag nu, när jag höll på att sommarstäda i mitt rum. Man skulle kunna tro att jag kan spela musik, på riktigt.
Men det är ju inte riktigt så det ligger till. Jag kan läsa noter, det är i princip allt. Och en gång när jag skulle provsjunga för en kör sa körledaren att jag inte var musikalisk, att ha en vacker sångröst inte är en garanti för att kunna sjunga och att det bara var att acceptera.
Så alla de där instrumenten, de är bara ett enda stort självbedrägeri.
Det märkte jag nu, när jag höll på att sommarstäda i mitt rum. Man skulle kunna tro att jag kan spela musik, på riktigt.
Men det är ju inte riktigt så det ligger till. Jag kan läsa noter, det är i princip allt. Och en gång när jag skulle provsjunga för en kör sa körledaren att jag inte var musikalisk, att ha en vacker sångröst inte är en garanti för att kunna sjunga och att det bara var att acceptera.
Så alla de där instrumenten, de är bara ett enda stort självbedrägeri.
hjälp?
De spelar Hanson på P3! Mmmbop! Ursäkta mitt språk, men vad fan är det med P3?
- - -
Nelly Furtado sjunger I'm like a bird. Vad är det som håller på att hända?
- - -
Robyns My only reason, från hennes alldeles underbara skiva My truth, men när kom den ut, 1999, det är nio år sen.
- - -
Nelly Furtado sjunger I'm like a bird. Vad är det som håller på att hända?
- - -
Robyns My only reason, från hennes alldeles underbara skiva My truth, men när kom den ut, 1999, det är nio år sen.
gamla godingar
De har fått något ryck på P3:s musikredaktion, eller vilka det nu är som väljer musiken som ska spelas. Titt som tätt dyker det upp låtar som INGEN lyssnat på på minst fem år. Häromdagen spelades tillexempel Oasis Stand by me. Den la jag aldrig märke till då den var stor, jag lyssnade inte riktigt på sån musik på nittiotalet, men vad sägs om Lou Begas Mambo no. 5? Själv var jag aldrig speciellt intresserad av den, men den spelades ju flitigt och jag minns att min vän Benedikte var helt galen i den. Däremot höll hjärtat på att stanna på mig när ett intro började spela och jag tänkte "är det? nej, det kan det väl inte ... men jo, det är det!" och så började Spice Girls sjunga Stop. Har den någonsin ens spelats på P3? Det måste ju vara åtminstone tio år sen i alla fall. Och nu, alldeles nyss, spelade de Robyns Do you really want me. Det var om möjligt ännu längre sen som någon lyssnade på den! Och jag minns när jag var sju, hur jag brukade sitta i badkaret på söndagkvällarna, bygga berg av badskummet och lyssna på min slitna Robyn-kassett. Det är någon på P3 som har en riktig nostalgitrip.
- - -
Och nu spelar de Cardigans Lovefool. Vad är det med P3?
- - -
Och nu spelar de Cardigans Lovefool. Vad är det med P3?
under eken
Det regnade ju nästan tropiskt igår. Jag satt på mitt vaktmästarkontor och tittade ut genom fönstret, men såg knappt pendeltågsstationen, som ligger en sådär trettio meter från mitt fönster. Men lagom till att jag slutade jobba, tittade solen fram och jag bestämde mig för att ändå åka ut till Djurgården och gå på parkteaterkonsert.
För det var ju Elias and the Wizzkids som spelade. Jag har lyssnat på deras skiva halva våren, de spelar någon sorts countrydoftande indiepop som får det att rycka i benen på en och sånt får mig ju att dansa, oavsett var jag är.
Och nu stod de på scen, Elias i en väst och brun plastrong och det ryckte bara ännu mer i benen. Jag hade fått en plats nära scenen, precis vid bashögtalarna, men med solen rakt i ögonen så kanske hälften av tiden blundade jag och lät solen genomlysa mig och basen få varenda cell i min kropp att vibrera. Han var rolig. Hans texter var roliga. Han fick hela publiken, som till hälften bestod av människor över fyrtio, att skratta. Och solen sken och det var en vacker julikväll och Elias spelade munspel. Och en alldeles fantastiskt elektrisk cover av Wonderwall och jag ville inte att konserten skulle ta slut.
Men det gjorde den, såklart. Och då hade solen hunnit gå i stormmoln igen och precis när jag kom fram till Elias för att få min nyköpta skiva signerad (vad larvig jag kände mig, som en trettonårig Westlife-fan som fåraktigt ler och sträcker fram en liten rosa teddybjörn) började det spöregna. Men Elias bara log så sött och frågade hur mitt namn stavades och det märktes att han inte var sådär extremt van vid att signera saker. Jag måste verkligen sluta falla för musiker, det är en sån JÄVLA KLYSCHA.
Men jag trotsade regnet. Hela konserten hade jag suttit och kramat en liten sten i handen och laddat den med positiv energi och musik, och till hälften dränkt av regnet hittade jag fram till farmor Lilians grav på Galärkyrkogården och la den lilla stenen där ovanpå hennes gravsten. Det är väl egentligen en judisk tradition och min släkt är ju kristna, om något, men jag tycker att det är en fin tradition. Att lägga en sten på graven. Och var skulle vi vara, om vi inte fick låna sånt vi tycker är fint från andra? (Håkan Hellström skulle inte finnas, till exempel, gud förbjude.)
Och när jag gick av Djurgårdsfärjan vid Slussen, böjde sig den kanske tydligaste regnbåge jag någonsin sett över himlen - med ena benet på Skansen och andra bakom Katarinakyrkan. Monsunregnet slutade lika plötsligt som det började. Det var en magisk kväll.
För det var ju Elias and the Wizzkids som spelade. Jag har lyssnat på deras skiva halva våren, de spelar någon sorts countrydoftande indiepop som får det att rycka i benen på en och sånt får mig ju att dansa, oavsett var jag är.
Och nu stod de på scen, Elias i en väst och brun plastrong och det ryckte bara ännu mer i benen. Jag hade fått en plats nära scenen, precis vid bashögtalarna, men med solen rakt i ögonen så kanske hälften av tiden blundade jag och lät solen genomlysa mig och basen få varenda cell i min kropp att vibrera. Han var rolig. Hans texter var roliga. Han fick hela publiken, som till hälften bestod av människor över fyrtio, att skratta. Och solen sken och det var en vacker julikväll och Elias spelade munspel. Och en alldeles fantastiskt elektrisk cover av Wonderwall och jag ville inte att konserten skulle ta slut.
Men det gjorde den, såklart. Och då hade solen hunnit gå i stormmoln igen och precis när jag kom fram till Elias för att få min nyköpta skiva signerad (vad larvig jag kände mig, som en trettonårig Westlife-fan som fåraktigt ler och sträcker fram en liten rosa teddybjörn) började det spöregna. Men Elias bara log så sött och frågade hur mitt namn stavades och det märktes att han inte var sådär extremt van vid att signera saker. Jag måste verkligen sluta falla för musiker, det är en sån JÄVLA KLYSCHA.
Men jag trotsade regnet. Hela konserten hade jag suttit och kramat en liten sten i handen och laddat den med positiv energi och musik, och till hälften dränkt av regnet hittade jag fram till farmor Lilians grav på Galärkyrkogården och la den lilla stenen där ovanpå hennes gravsten. Det är väl egentligen en judisk tradition och min släkt är ju kristna, om något, men jag tycker att det är en fin tradition. Att lägga en sten på graven. Och var skulle vi vara, om vi inte fick låna sånt vi tycker är fint från andra? (Håkan Hellström skulle inte finnas, till exempel, gud förbjude.)
Och när jag gick av Djurgårdsfärjan vid Slussen, böjde sig den kanske tydligaste regnbåge jag någonsin sett över himlen - med ena benet på Skansen och andra bakom Katarinakyrkan. Monsunregnet slutade lika plötsligt som det började. Det var en magisk kväll.
manglare II
Hela dagen har Regina Spektor spelat i huvudet, medan de ångande påslakanen gjorde mina händer röda och ömma, kom orden tillbaka, igen och igen, speciellt
this is how it works
you peer inside yourself
you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made
and stick it into some
someone else's heart
pumping someone else's blood
and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again
och jag försöker intala mig själv att det är så det är.
this is how it works
you peer inside yourself
you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made
and stick it into some
someone else's heart
pumping someone else's blood
and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again
och jag försöker intala mig själv att det är så det är.
min framtid i musikbranschen
Om jag någon gång ska starta ett band, så ska det heta Tapetklister.
Min funktion i blandet skulle förmodligen vara hönsmamma &/ den söta tjejen som står vid sidanom och spelar gurka och triangel.
Min funktion i blandet skulle förmodligen vara hönsmamma &/ den söta tjejen som står vid sidanom och spelar gurka och triangel.