[under uppförande]

Vad aporna älskade de här, tänker jag när jag skrapar bort de svarta kärnorna från insidan av min frukostpapaya. Det var det första de åt när de fick papaya, med sina små fingrar började de plocka upp de runda fröna med sitt geléartade hölje om och stoppa dem i munnen. Men smältes ner gjorde de aldrig, apbajs kan jag lika väl som apornas matvanor, i de små korvarna låg hela papayakärnor och väntade på att få börja gro. Och det är väl så det fungerar, att aporna älskar papayakärnor och sen hoppar de från gren till gren och bajsar ut kärnorna någon annan stans, så att ett nytt papayaträd kan slå rot och ge aporna nya papayor att äta kärnora ur. Aporna behöver papayorna lika mycket som papayorna behöver aporna. Och aldrig kommer jag att kunna skära upp en papaya igen utan att minnas aporna i Parque Machía.
Tänker jag medan jag sitter i Lauris prydliga kök och skär upp min frukostpapaya.

Och så läste jag ut His Dark Materials på balkongen i Bagarmossen medan solen sakta sjönk ner bakom grannhuset. Efteråt var som att jag såg allting för första gången, som efter ett riktigt starkt biobesök, jag kunde inte få nog av att röra huden på mina egna händer och jag såg allting, jag svär, till och med syremolekylerna i luften.
Det är såna ögonblick som gör alla andra pissiga stunder värda att genomleva.

Jag är mitt i His dark materials' slutstrid. Dr. Mary Malone sitter vid lägerelden och berättar för Lyra och Will om sin första förälskelse, på ett födelsedagskalas när hon var tolv, And he took a bit of marzipan and he just gently put it in my mouth - I remember trying to smile, and blushing, and feeling so foolish - and I fell in love with him just for that, for the gentle way he touched my lips with the marzipan. Och att hon sen många år senare fick en bit marsipan på en restaurang i Portugal och smaken fick henne plötligt att minnas den där tolvåringens förälskelse, ett minne som hon glömt att hon bar inom sig.
Och är den inte underbar, den subtila parallellen till Prousts madeleinekakor? Philip Pullman är ingen vanlig barnförfattare.

Och den där enda lilla rörelsen, gesten med marsipanen mot hennes läppar, som fick den tolvåriga Mary Malone att förälska sig för första gången, fick mig i min tur att minnas.
Det var en nyårsnatt. Festen var slut. De flesta gästerna hade åkt hem, eller så hade de slocknat på soffan eller i badkaret. Världen kändes overkligt tyst efter alla fyrverkerier. Vi var bara ett par stycken som fortfarande var vakna, sittandes kring köksbordet. Vi hade kokat pasta och skulle äta, ja, vad kallas en måltid som infinner sig runt fem på morgonen innan man går och lägger sig?
Det hade varit en dramatisk natt för mig. Jag var helt slut, men inte av trötthet, där jag satt med min skål spagetti. Jag kände mig ganska förvirrad och bortkommen. Mitt emot mig satt en ung man. Han var mitt inne i samtalet som pågick kring bordet, som jag bara nästan lyssnade på, och utan att vända sig från det tog han ketchupflaskan som stod bredvid hans skål och räckte det över bordet till mig. Utan att jag behövde be om det, utan att han knappt ens behövde tänka på det, såg det ut som. Som en ren reflex, att ta ett steg åt sidan för att inte tappa balansen om man blir puttad. Efter en av de värsta nätterna i mitt liv, då ingen lyssnat på mig, då det känts som att jag blivit hänsynslöst överkörd utan att någon brydde sig om att ta reda på hur det gått med mig, kunde denna unga man se att det jag saknade just där, just då var ketchup. Och räcka mig det. Som om det var en självklarhet, inte ens i närheten av en ansträngning. Den gesten. Jag föll som en fura.
Det kanske låter konstigt. Att jag lyckades tolka in så mycket i en överräckt ketchupflaska. Men klockan var fem och jag var helt borttappad och tänkte att den där gesten sa något viktigt om den här mannen. Äntligen var det någon som såg mig.

Så jag har också varit där. Sett den där enda gesten som räcker för att vända upp och ner på världen. Det är ett minne jag gärna plockar fram. (Sen gick det ju åt skogen med den unga mannen, eller kanske snarare med mig, så som det för det mesta gör, men det är en helt annan historia.)

Igår fick jag ett såntdär fint SMS igen om att vi har brist på din blodgrupp, Katja, VI BEHÖVER DIG, ungefär, och sånt kan jag ju inte säga nej till så jag drack vatten som en dåre hela förmiddagen och åkte in till nyrenoverade Södertappen.

Där satte jag mig med macka och saft i väntrummet (jag tycker att det var finare där förut, nu är hela lokalen bara helt avlång, känns det som) och mannen som var innan mig ropades upp av en lång, stilig svart man och jag tänkte att fan också, för personalen på blodcentralen brukar vara gulliga sjuksköterskor som är jättetrevliga, visst, men jag kände för lite spänning och en lång stilig man har lite mer spänningspotential än en medelålders sjuksköterska med hennafärgat hår.
Lite bitter över att jag inte kommit en minut tidigare, fortsatte jag att äta på min macka. Bara för att själv bli uppropad ögonblicket efter. Av en annan ung man. En annan, något kortare men ännu stiligare ung man. Med ljusbrunt hår, i ungefär samma nyans som mitt. När jag låg på britsen och han frågade efter mitt namn och personnummer, såg jag hur otroligt vackra, bruna ögon han hade och det var nog tur att jag redan låg ner, för annars är det osäkert ifall mina knän hade burit.
Det är i sånadär situationer som jag önskar att jag hade varit lite mer gränslös. Nu är jag kanske redan rätt gränslös när det kommer till andra saker, men ställ mig framför en vacker man och allt jag kan göra är att le och bräka som ett lamm. (Bräkandet bildligt talat, förstås. Tänk dig harmlöst småprat som inte sticker ut det minsta från vad alla andra kan tänkas prata om i en, säg, blodgivningssituation.) Och det är inte speciellt ofta som mina stora blå ögon räcker som raggningsreplik.
Sandra berättade en gång om en kompis storasyster eller något liknande som hade sett en snygg kille i Systembolagetkassan och som helt enkelt frågat om han hade lust att ta en fika. Och när historien berättades, så hade de varit på ett antal dejter redan. Så skulle jag vilja vara. I såna lägen. När jag ligger på en brits och en Mycket Stilig Ung Man med Vackra Bruna Ögon känner på min puls och berättar att mina blodvärden var så bra så sist jag gav blod. För är inte det en ganska klockren situation egentligen, han kör in en kanyl i mitt armveck och jag ger av mitt blod och räddar liv. Mycket mer intressant än att ragga på krogen.

Den Stiliga Unga Mannen, Magnus, ska börja tredje året på Karolinska i höst och sommar- och extrajobbar på blodcentralen och jag tror att det bidrog, att han pluggar till läkare, det var något med de vita kläderna och den blå lanstingskoftan och hela grejen. Att han ska bli läkare. Att han ska hjälpa människor. Det är något med läkarstudenter. De blir automatiskt attraktivare. Det bara är så. På samma sätt som filosofikillar bara blir mindre och mindre attraktiva, ju fler ord de släpper över sina läppar om Nietzsche, Nozick eller Kant. Det finns inget som är mindre sexigt än filosofi.
Men medicin, däremot. Om jag fick, skulle jag gå tillbaka till Södertappen imorgon och låta Magnus köra in en kanyl i mitt andra armveck och tappa mig på en halvliter blod till. Men det får jag inte. Jag måste vänta i fyra månader. Men då kan du slå dig i backen på att jag ska gå dit på en helg - kanske har jag tur och blir uppropad från väntrummet av en Stilig, Ung Läkarstudent som jobbar helg.

Usch vad duktig jag har blivit på att objektifiera män på sista tiden. Fy, Katja!

En svala flög precis förbi mitt fönster.

Och nu haglar det. Jag älskar ljudet av hagel mot plåttaket över loftgången som går utanför mitt fönster.
Men de kalla nätterna fryser ihjäl blommorna. Det rosablommiga trädet utanför mitt fönster ser så ledset ut.

Gå upp klockan åtta en mulen lördagsmorgon. Världen är fullkomligt tyst. Allt är fullkomligt stilla.

På torsdagen för en vecka sen var jag trött på min uppsats om djurförsök. Jag ville hemifrån.
Men grejen är ju den, att senast jag inhandlade något för egen del (som inte var mat-, dryck- eller fotorelaterat) var när jag köpte mina dösnygga Vagabond-dojor i höstas. Och innan det var det väl studentklänningen. Och innan det ... ja, ni hajar. Nästan allt i min garderob är minst ett år gammalt. Jag tycker helt enkelt inte om att shoppa. Och det har ju sina konsekvenser - alla mina byxor, utan undantag, borde egentligen få gå i pension, så slitna är de.
Så denna torsdag, när de helaste jeansen dessutom var täckta av lerfläckar från mina fotograferingsäventyr på landet, gick jag in i vår otroligt stökiga garderob och lyckades hitta de enda byxorna därinne som var både hela och rena: mina olivgröna, helskodda ridbyxor. Och jag tänkte att så mycket gör det väl inte, jag ska gå på en promenad bara och så gick jag hemifrån.

Men till slut hamnade jag på Medborgarplatsens bibliotek och där skulle Jonas Hassen Khemiri prata. Khemiri är en såndär författare som jag fascineras av. Det finns författare som skriver fantastiska böcker, men som in real life på något sätt förstör hela läsupplevelsen, för att de liksom inte lever upp till förväntningarna. Och tvärt om. Khemiris böcker kommer inte på långa vägar in på någon av mina favoritbok-listor, men ändå är han en av de författare som jag gillar mest. På något konstigt sätt. Det kanske handlar om att han känns mänsklig. Att jag ser honom på stan titt som tätt. Han finns, liksom.
Så självklart var jag tvungen att bli kvar på biblioteket och lyssna på Khemiri. Han satt där, lång och stilig, och berättade sina roliga historier om hur folk missförstod Ett öga rött och sen frågade han om någon sett hans pjäs Invasion! och ni vet ju mig, jag kan inte hålla käft, medan resten av publiken var sådär försynt svenska, det bara blev så att jag och han samtalade hans pjäs, jag i mina olivgröna ridbyxor och han, augustprisnominerad.
En helt vanlig kväll på Medborgarplatsens bibliotek, Jonas Hassen Khemiri, mina ridbyxor och jag.

Två skator står och badar i lerpölen mitt på min gård. Jag kan se det där jag står vid köksfönstret. Dessa fågelvärldens pandapoppare. Det är något tilltalande med dem. Där de står och badar, ruskar upp sig till stora fjädertussar och skvätter lervatten omkring sig. Det är en vacker bild.

När jag satt på tunnelbanan idag påväg till universitetet, steg skådisen som spelade Ture Sventon, Helge Skoog, på vid T-Centralen och satte sig mittemot mig. Och plötsligt mindes jag när jag var i Zimbabwe som femåring och kvällen då vi var på middag hos en av mammas kollegor, som råkade vara Helge Skoogs fru. Han var inte där själv, men jag minns att själva tanken tjusade mig något förskräckligt när jag var fem. Jag älskade den lustiga, temmelätande detektiven.
En replik formades i mitt huvud: "Herr Ture Sventon, när jag var fem åt jag middag hos din fru i Zimbabwe."
Det är en sån kommentar som skulle kunna ge mig rykte om att vara lite tossig. Självklart yttrade jag den inte. Men å andra sidan så kan väl bieffekten - nämligen att jag satt och skrattade för mig själv - vara grund nog för att kalla mig tossig ändå. Så det kanske gick på ett ut.

Det är en konstig natt, det här. Inte kan jag gå och lägga mig när jag känner mig såhär. Så spänd och förväntansfull har jag inte varit på minst ett år. Varför vet jag inte. Har jag funnit en mening nu? Det ligger en dimma över Skarpnäck, det är vackert. Mitt hjärta liksom vibrerar. Jag lyssnar på Coldplay och kan inte förmå mig till att sova. Inte en natt som denna.

Jag såg en film, den var farlig. Första älskaren var så lik en som jag kände en gång. Kände för. Mycket. Och även om det var längesen så ligger det ändå kvar någonstans i grumligheten och klättrar upp nu, såhär dags, med hjälp av likheten i hår, de där ögonen, nonchalansen. Och då kan jag inte göra annat än att skriva. För det är ju ändå så sällan, nuförtiden, just nu är det inte människorna jag möter som ger mig spänningen, istället ser jag till att träffa dem som ger mig fotfäste. Spänning ger jag mig själv nog.

Åkte upp för den evighetslånga rulltrappan i Bagarmossen och kom ut på torget. Månen var vit, det luktade höst och Markus i Laakso sjöng hur Västerbron får honom att vilja falla. Jag är hemma igen.

Jag sitter i lusthuset och läser. Det är varmt, jag har bara bikini på mig och jag läser Nästa som rör mig av Bodil Malmsten. För mig blir hennes meningsuppbyggnad för ... lösryckt i romanform. Eller så är det bara en här boken.
Jag äter tårta. Jag åt ingen tårta igår. Jag hann inte. Men mat åt jag. Maten var god. Och nu har vi kylskåpet fullt med tårtor. Någon som vill komma på tårtkalas?
Imorgon åker jag till Hundby.

Jag vet att jag inte borde sitta såhär. Men vad ska jag göra när tankarna skriker så att de överröstar varandra och blir yra och skriker ännu mer. När jag känner att den här natten kommer att bli en sån utan sömn. Vad ska jag göra då? Jag tänder lampan, läser gamla sms men hittar inget som tröstar. Sätter på Shrek istället. Eller Shrek 2. Ser på gröna träsktroll och prinsessor, talande åsnor, katter i stövlar och goda féer som inte är så goda. Kan fortfarande inte sova, men huvudet har åtminstone slutat skrika.

Igår stod jag ute i en paddock nästan hela dagen. När jag kom hem hade jag en snygg grisröd krage ovanför tröjlinningen. Därför var jag tvungen att lyfta ner lådan från smattens hylla markerad med SOL. Och när jag öppnade den - lukten. Jag tog fram efter sol-krämen och började smörja och lukten blev ännu mer. Greklandssand. Italienträngsel. Tanzaniahetta. Så många minnen som trängs i den där solkrämslukten. Så mycket fint. Så många somrar och partier femhundra och böcker och sand mellan tårna och saltklådande ryggar. Så mycket liv i en liten, diskret lukt.

Det är så ljust nu om kvällarna att jag blir alldeles förvirrad. Det känns helt fel att gå och lägga sig när det inte är mörkt ute, vilket gör att jag sitter uppe allt senare och senare och ikväll skulle jag verkligen behöva gå och lägga mig i tid för imorgon ska jag tävla - det är Ryttarstadionmästerskapen imorgon och jag ska hoppa en häst som jag knappt hoppat alls. Då kan det vara schysst att vara pigg och alert. Men jag kan inte. Det är ju ljust ute!