flört över en kanyl
Igår fick jag ett såntdär fint SMS igen om att vi har brist på din blodgrupp, Katja, VI BEHÖVER DIG, ungefär, och sånt kan jag ju inte säga nej till så jag drack vatten som en dåre hela förmiddagen och åkte in till nyrenoverade Södertappen.
Där satte jag mig med macka och saft i väntrummet (jag tycker att det var finare där förut, nu är hela lokalen bara helt avlång, känns det som) och mannen som var innan mig ropades upp av en lång, stilig svart man och jag tänkte att fan också, för personalen på blodcentralen brukar vara gulliga sjuksköterskor som är jättetrevliga, visst, men jag kände för lite spänning och en lång stilig man har lite mer spänningspotential än en medelålders sjuksköterska med hennafärgat hår.
Lite bitter över att jag inte kommit en minut tidigare, fortsatte jag att äta på min macka. Bara för att själv bli uppropad ögonblicket efter. Av en annan ung man. En annan, något kortare men ännu stiligare ung man. Med ljusbrunt hår, i ungefär samma nyans som mitt. När jag låg på britsen och han frågade efter mitt namn och personnummer, såg jag hur otroligt vackra, bruna ögon han hade och det var nog tur att jag redan låg ner, för annars är det osäkert ifall mina knän hade burit.
Det är i sånadär situationer som jag önskar att jag hade varit lite mer gränslös. Nu är jag kanske redan rätt gränslös när det kommer till andra saker, men ställ mig framför en vacker man och allt jag kan göra är att le och bräka som ett lamm. (Bräkandet bildligt talat, förstås. Tänk dig harmlöst småprat som inte sticker ut det minsta från vad alla andra kan tänkas prata om i en, säg, blodgivningssituation.) Och det är inte speciellt ofta som mina stora blå ögon räcker som raggningsreplik.
Sandra berättade en gång om en kompis storasyster eller något liknande som hade sett en snygg kille i Systembolagetkassan och som helt enkelt frågat om han hade lust att ta en fika. Och när historien berättades, så hade de varit på ett antal dejter redan. Så skulle jag vilja vara. I såna lägen. När jag ligger på en brits och en Mycket Stilig Ung Man med Vackra Bruna Ögon känner på min puls och berättar att mina blodvärden var så bra så sist jag gav blod. För är inte det en ganska klockren situation egentligen, han kör in en kanyl i mitt armveck och jag ger av mitt blod och räddar liv. Mycket mer intressant än att ragga på krogen.
Den Stiliga Unga Mannen, Magnus, ska börja tredje året på Karolinska i höst och sommar- och extrajobbar på blodcentralen och jag tror att det bidrog, att han pluggar till läkare, det var något med de vita kläderna och den blå lanstingskoftan och hela grejen. Att han ska bli läkare. Att han ska hjälpa människor. Det är något med läkarstudenter. De blir automatiskt attraktivare. Det bara är så. På samma sätt som filosofikillar bara blir mindre och mindre attraktiva, ju fler ord de släpper över sina läppar om Nietzsche, Nozick eller Kant. Det finns inget som är mindre sexigt än filosofi.
Men medicin, däremot. Om jag fick, skulle jag gå tillbaka till Södertappen imorgon och låta Magnus köra in en kanyl i mitt andra armveck och tappa mig på en halvliter blod till. Men det får jag inte. Jag måste vänta i fyra månader. Men då kan du slå dig i backen på att jag ska gå dit på en helg - kanske har jag tur och blir uppropad från väntrummet av en Stilig, Ung Läkarstudent som jobbar helg.
Usch vad duktig jag har blivit på att objektifiera män på sista tiden. Fy, Katja!
Där satte jag mig med macka och saft i väntrummet (jag tycker att det var finare där förut, nu är hela lokalen bara helt avlång, känns det som) och mannen som var innan mig ropades upp av en lång, stilig svart man och jag tänkte att fan också, för personalen på blodcentralen brukar vara gulliga sjuksköterskor som är jättetrevliga, visst, men jag kände för lite spänning och en lång stilig man har lite mer spänningspotential än en medelålders sjuksköterska med hennafärgat hår.
Lite bitter över att jag inte kommit en minut tidigare, fortsatte jag att äta på min macka. Bara för att själv bli uppropad ögonblicket efter. Av en annan ung man. En annan, något kortare men ännu stiligare ung man. Med ljusbrunt hår, i ungefär samma nyans som mitt. När jag låg på britsen och han frågade efter mitt namn och personnummer, såg jag hur otroligt vackra, bruna ögon han hade och det var nog tur att jag redan låg ner, för annars är det osäkert ifall mina knän hade burit.
Det är i sånadär situationer som jag önskar att jag hade varit lite mer gränslös. Nu är jag kanske redan rätt gränslös när det kommer till andra saker, men ställ mig framför en vacker man och allt jag kan göra är att le och bräka som ett lamm. (Bräkandet bildligt talat, förstås. Tänk dig harmlöst småprat som inte sticker ut det minsta från vad alla andra kan tänkas prata om i en, säg, blodgivningssituation.) Och det är inte speciellt ofta som mina stora blå ögon räcker som raggningsreplik.
Sandra berättade en gång om en kompis storasyster eller något liknande som hade sett en snygg kille i Systembolagetkassan och som helt enkelt frågat om han hade lust att ta en fika. Och när historien berättades, så hade de varit på ett antal dejter redan. Så skulle jag vilja vara. I såna lägen. När jag ligger på en brits och en Mycket Stilig Ung Man med Vackra Bruna Ögon känner på min puls och berättar att mina blodvärden var så bra så sist jag gav blod. För är inte det en ganska klockren situation egentligen, han kör in en kanyl i mitt armveck och jag ger av mitt blod och räddar liv. Mycket mer intressant än att ragga på krogen.
Den Stiliga Unga Mannen, Magnus, ska börja tredje året på Karolinska i höst och sommar- och extrajobbar på blodcentralen och jag tror att det bidrog, att han pluggar till läkare, det var något med de vita kläderna och den blå lanstingskoftan och hela grejen. Att han ska bli läkare. Att han ska hjälpa människor. Det är något med läkarstudenter. De blir automatiskt attraktivare. Det bara är så. På samma sätt som filosofikillar bara blir mindre och mindre attraktiva, ju fler ord de släpper över sina läppar om Nietzsche, Nozick eller Kant. Det finns inget som är mindre sexigt än filosofi.
Men medicin, däremot. Om jag fick, skulle jag gå tillbaka till Södertappen imorgon och låta Magnus köra in en kanyl i mitt andra armveck och tappa mig på en halvliter blod till. Men det får jag inte. Jag måste vänta i fyra månader. Men då kan du slå dig i backen på att jag ska gå dit på en helg - kanske har jag tur och blir uppropad från väntrummet av en Stilig, Ung Läkarstudent som jobbar helg.
Usch vad duktig jag har blivit på att objektifiera män på sista tiden. Fy, Katja!
Kommentarer
Trackback