[under uppförande]

Han gör det igen: "Inom buddhismen menar de att det är otroligt svårt att bli människa. De har en liknelse, att världen består av ett världshav där det bara finns en sköldpadda och en ihålig stock. Sköldpaddan sticker upp huvudet över vattenytan ibland, och chansen att den då sticker upp huvudet genom hålet i den ihåliga stocken - så stor är chansen att man blir människa. Hur de då förklarar befolkningstillväxten, det vet jag inte..."

Jag satt och stickade och Krister berättade om Mandala. Det är en hinduisk tradition, ett konstverk i färgad sand där konstnären sitter i veckor och lägger ut den färgade sanden i olika mönster tills det blivit ett stort runt, mycket detaljrikt konstverk. Och när de är klara, sopar de helt sonika bara upp den igen. Borta, flera veckors arbete. De menar att det är en bild av alla tings förgänglighet.

Och det är lite som med min stickning. Jag har alldeles för många halsdukar redan, jag har vantar och sockor och mössor. Och ändå måste jag fortsätta sticka. Så nu har jag bestämt att jag ska sticka upp allt garn jag har hemma, göra en evighetslång halsduk och sen - sprätta upp den. Tiotals timmars arbete - borta. Allt är förgängligt.

Det är underligt vilket intryck vissa människor gör på oss. Utan att egentligen behöva anstränga sig det minsta kan de sätta en hel värld i gungning. Medan andra människor gör sitt allra yttersta och ändå bara lämnar skuggan av ett minne efter sig.

`
En av mina vänners pojkvän har ett band. De skulle ha sin första spelning på en såndär öppen scen-kväll på en bar med anor och de var jättenervösa. De behövde moraliskt stöd, några som stod längst fram och applåderade som galningar mellan låtarna. Självklart drog vi dit hela tjejgänget, stod längst fram och skrek och visslade och applåderade som galningar och de var faktiskt bra. Det var en mörk, trång lokal i en källare och scenen var så liten att trumsetet knappt fick plats. När de spelat klart och lämnat över scenen åt nästa band, tänkte vi att vi skulle gå vidare, men i dörren stötte en av mina vänner ihop med en gammal bekant och kunde bara inte sluta prata. Istället för att stå där som ett fån och vänta på att de skulle bli klara med sitt vad-har-hänt-sen-sist, gick jag ner till scenen igen.
Där stod fyra killar. Trummor, två gitarrer och en bas, inget speciellt. Det var inte dåligt, men det var lite som det mesta man brukade höra på sånahär jippon. Sångaren hade ett stort blont trasselsudd till hår, trummisen blundade. Jag flyttade lite på blicken och blev plötsligt som slagen i skallen av något riktigt hårt. Det läskiga med ögonkontakt, att man aldrig riktigt säkert vet vem som var först. Basistens ögon, som knappt syntes bland skuggorna som strålkastarna skapade i hans ansikte men de kändes, o ja, de sög i mig och jag blir alltid så svag. Det gick snabbt, snart såg han ner på sin bas, vände sig mot sångaren och log och det fanns inget sätt för mig att ens veta om det verkligen varit mig han sett på eller om jag bara varit en skugga i motljuset. Jag kunde i alla fall inte släppa honom efter det. Han hade ett sätt att röra sig, som att det inte var ur högtalarna utan ur honom som musiken kom, som att det var både en njutning och en smärta när basgångarna strömmade ur hans nyckelben och fingertoppar. Sen kom min vän och jag blev tvungen att slita mig.
Ett par veckor senare stod jag vid en bar på en av stans få klubbar som släpper in artonåringar och väntade på att få lite vatten. En bit bort stod en kille och fick precis en ölflaska öppnad av bartendern. Det var något som drog i mig med honom, men jag kom inte på vad tills han tagit emot sin öl och vände sig om och våra blickar möttes. Det var basisten. Nu fanns det inga tvivel, han såg mig och det blev för intensivt för mig. Jag böjde mig fram och spanade efter bartendern och basisten försvann i vimlet.
Resten av kvällen gick jag som katten kring het gröt, jag såg honom men jag undvek att se på honom och det kändes som att jag gick runt i ett spänningsfält som sträckte sig i en flerametersradie runt honom. Framåt två började jag bli riktigt utmattad av att ständigt behöva ha ögon i nacken. Vi stod mitt på dansgolvet, jag och mina vänner, omringade av flygande armar och svett och dansen gjorde mig alldeles lös i kroppen. Basen löste upp molekylerna i min kropp, och plötsligt var han bara där. Basisten, och jag kunde inte undvika ögonkontakten. Jag blundade och fortsatte dansa och öppnade ögonen och blundade igen och dansade och öppnade ögonen och han var verkligen överallt. Och jag vet inte vad det var som kom åt mig, jag som alltid undviker kontakt med främlingar på klubbdansgolv. Kanske var det den sena timmen, kanske utmattningen av en hel kväll i spänningsfältet, kanske var det hans sätt att suga in hela mig med sin blick. Jag slutade blunda. Jag sökte hans ögon. Jag började dansa vänd mot honom. Klockan närmade sig tre och golvet började tömmas så smått, och rätt som det var hade han mina händer i sina och sköt iväg mig i en piruett som fick min kjol att stå rakt ut. Vi buggade till elektro och han kunde verkligen. Det var bara att följa med. Piruett efter piruett gjorde mig alldeles svag i knäna och fick dansen att bli ännu vildare. När den sista, lugna låtens första pianoslingor föll som regndroppar på våra svettiga kinder, kändes det helt naturlig att långsamt gå närmare och närmare och till slut lägga armarna om hans nacke. För första gången sen mellanstadiediscona dansade jag tryckare och jag blev inte ens irriterad av mina vänners menande blickar över hans axel.
En av mina vänner hade lyckats ragga upp en kille med lägenhet i gångavstånd från klubben, så när vi blev utslängda av de vresiga vakterna bar det av på efterfest. Och det blev bara så att basisten följde med. Vi hamnade en bit efter de andra och pratade och egentligen var han väl ganska enfaldig, kanske natten och alkoholen, men det var hans röst som fängslade mig. Den var mörk och sträv, och det var som att han hade en stor ihålighet inom sig där rösten fick eka först innan den släpptes ut genom munnen. Och när vi till slut fann oss själva i en soffa, han med benen utsträckta på soffbordet och jag ihopkrupen brevid honom, märkte jag att hela han vibrerade när han pratade. Aldrig hade det känts så självklart att luta sig mot någons axel och lyssna till hans hjärtslag. Rysa ända ner i tårna när han fjäderlätt smekte håren på min arm. Aldrig hade min existens känts så spontant självklar brevid någon.

`
Något mer blev det förstås inte. Livet är inte en romantisk saga där möjligheterna räcks fram till en på stora serveringsfat i silver. Den svaga morgonsolen suddade bort självklarheten och när vi skulle skiljas på tunnelbaneplattformen var vi både för trötta och blyga för att våga ställa frågan om mobilnumret först.
Men fortfarande sitter han kvar som ett segt tuggummi i mig. Inte var det samtalen, såna har jag haft mycket mer givande med främlingar som jag sådär direkt bara fått kontakt med. Inte var han väl det snyggaste jag sett heller. Jag kan glömma honom, jag har glömt honom, han finns inte längre, jag har träffat nya människor och jag har ett fullt liv. Och likväl sitter han fast. Sena nätter med sånger om kyssar som smakar honung och lukten av vinter som gör kärlekssjuk och om att vänta och brinna, de är hans och jag har inget att säga till om.

Jag sitter och pluggar religion ? hinduismen. Kastsystemet, ?under alla omständigheter är tanken om att människor är ordnade i grupper, med olika möjligheter i livet och samhället, djupt rotat i Indien?. Det står i kontrast till ?Till världskapitalismens försvar? som jag nyss läst ut. Och det får mig att fundera.

Jag tänker: PARADIGM. Detta underbara ord som ligger så runt och gojsigt i munnen, som vi fick lära oss på filosofin i höstas ? att all vetenskaplig forskning ingår i ett eller annat system (paradigm) där de regler och samband man tror på stämmer sinsemellan, men bryter helt mot andra paradigms. Anhängare av de olika paradigmen har svårt att kommunicera, de förstår helt enkelt inte varandra för de talar inte samma språk. Båda tycker att den andra är helt dum i huvudet. Men egentligen handlar det om att de har helt olika utgångspunkter. Kanske gäller det i annat än vetenskap också? Politik tillexempel. Eller religion. Jag som är född och uppfostrad av mer eller mindre vänsterradikala, miljömedvetna feministföräldrar och deras likasinnade systrar och vänner, kanske är det inte så konstigt att jag har svårt att förstå mig på moderatungar eller Johan Norberg. Kanske är det inte så konstigt att vi inte förstår hur indierna kan leva med sitt kastsystem. Varifrån hela logiken kommer. Vi är alla helt enkelt anhängare av olika paradigm.

Nu märker jag att mitt resonemang liknar den där kända relativismen som är så poppis på universiteten nuförtiden, enligt min gamla filosofilärare. Relativismen ? allting är relativt och sanningen beror på vem du är, din bakgrund och övertygelse och så vidare. Relativismen ? det finns ingen sanning, alltså är det helt onödigt att överhuvudtaget diskutera någonting, eftersom alla ändå alltid har rätt. Och det är ju lite av en återvändsgränd, det måste medges. Men jag tänker det som att det här med kulturella, politiska, religiösa paradigm inte egentligen handlar om vad som är sant, utan snarare är en förklaringsmetod för varför det är så svårt att förstå varandra ibland. Som en förklaring för mig varför jag blir så provocerad av Johan Norbergs idéer, trots att jag samtidigt klart och tydligt ser att hans argumentation håller, it makes sense som man säger på engelska. Varför jag håller stenhårt fast i mina gamla värderingar, trots att jag i ?Till världskapitalismens försvar? fann mycket goda argument för varför jag borde vara nyliberal istället. Enligt paradigmteorin skulle det bero på att vi är anhängare av olika paradigm, som håller i sig men bryter totalt mot varandra sinsemellan. Mm. Intressant vilsegång i mina tankar. Men det är ju bara en teori?

Jag tycker om att sitta i fönster. I gamla byggnader, skolbyggnader, finns det smygar med fönsterbrädor tillräckligt breda för att sitta i. Storbandet övar i aulan och är det inte ovanligt många som har klackskor nu? Det ekar i stengolvet.
Fönsterrutan är kall, det är som att den andas på min handflata, det går i pustar längsmed kinden och de lösa hårstråna vajar långsamt, fram och tillbaka. Bakgården är plogad. Det som såg så rent och jungfruligt, oskyldigt ut har blivit smutsigt och nergrusat. Jag tror att människan innerst inne är destruktiv.

Jag läser ”Till världskapitalismens försvar” för fulla muggar nu. Johan Norberg provocerar mig som få. Han skriver mycket om hur fattiga länder ska komma ur sin fattigdom, och i vissa delar tycker jag faktiskt att han har rätt. Att något av det bästa vi kan göra för att hjälpa u-länderna är att ta bort tullar och handla med dem på lika villkor. Något av det sämsta med EU är ju att det höjde muren mellan oss och resten av världen. Bra för oss, men piss för alla andra. Alltså borde man handla produkter från fattiga länder för att stärka deras ekonomier och göra dem mindre fattiga. Men samtidigt – MILJÖN. Alla transportutsläpp. Konstbevattningen i länder med vattenbrist så att befolkningen inte ens får tillräckligt med dricksvatten. Regnskogar som huggs ner för att ge plats åt odlingsmarker som ändå inte ger någon avkastning. Det är en konflikt mellan två intressen, och jag vet verkligen inte vilken jag ska prioritera. För å ena sidan, genom att stärka fattiga länders ekonomier genom handel möjliggör det för dem att börja bli mer miljömedvetna. Dessutom får befolkningen (antagligen) bättre tillgång till mat, utbildning och hälsovård. Och ett av de stora miljöproblemen – befolkningstillväxten – kommer att minska om välståndet ökar i världen. Men samtidigt – har vi råd att offra den tiden? Finns det inte något annat sätt att göra världen rikare på utan att för den skull offra miljön?

Norberg menar också att det är fel av oss att kräva av u-länderna att ha schyssta arbetsförhållanden och miljövänlig produktion, med argumentet att det hade inte vi heller för hundra år sen. För hundra år sen var barnarbete mycket vanligt och folk slet som slavar för en skitlön i Sverige. Och det var det som möjliggjorde vår utveckling och skapade vårt välstånd. Genom att ställa krav på u-länderna gör vi det omöjligt för dem att bygga upp det välstånd som behövs för att ha schyssta arbetsförhållanden och så vidare. Men är det verkligen enda sättet för dem att komma ur fattigdomen? Att apa efter alla misstag som vi gjorde för att till slut få samma välstånd som oss? Ska alla länder i hela jävla världen övergöda och döda sina sjöar och ta kol på sina träd för att fatta att de ska vara försiktiga med vad de släpper ut? Kan inte vi som redan gått igenom det hjälpa dem att slippa se sin natur förfalla och generationer dö av lönlöst arbete där man varken ser fram eller tillbaka? Finns det verkligen inga genvägar?

Min mamma har tjugo års erfarenhet av utvecklingsarbete i fattiga länder på tre olika kontinenter, och hon tycker att Norberg bara ser en sida av myntet. Att man kan bevisa vad man vill med statistik, bara man använder siffrorna rätt. Kanske borde jag lyssna mer på henne, och låta bli att ta intryck av Norberg.

Man kan höra tunnelbanan i mitt rum. Höra hur den rusar igenom sin tunnel många famnar under mig. Det är som att just mitt rum står på en ljudkanal ner i underjorden, en klippa som orkar bära ljudet ända upp till markytan och ytterligare en våning till. Och släppa ut tunnelbanans brus genom mitt element. Ingen annanstans i lägenheten hör man tunnelbanan. Bara i mitt rum. Det är lite som med väggarna. Viskningar från en annan verklighet.
   Och lite läskigt, tänker jag, ljudet är ju små vibrationer och det har blivit sprickor vid knuten sen tunneln byggdes och invigdes av hans majestät konungen. Tunneln går rakt under mitt rum och viskar till mig i sömnen. Men så kommer jag ihåg Manhattan och vattenytan i glaset som ständigt var i storm. Hela tiden vibrationerna, och fortfarande håller sig det stora äpplet upprätt. Så kanske är det bara tunnelbanans stilla viskade vaggvisor. Inget hål som plötsligt kommer sluka mig. Kanske.