att lära känna en stad IX: Sommarhetta vid Islandstorget
Och så hade jag en fredagseftermiddag att ta kol på igen, men sen hade jag alldeles fullt upp hela helgen, så jag hann inte lägga över fotona på datorn förrän igår och nu sitter jag på jobbet och tar en liten rast tillsammans med mina turistbilder.
Sist var jag i Solsidan, och sol är ju varmt. Motsatsen till värme är kyla. Och alla vet ju att när det är kallt fryser allting till is. Alltså åkte jag till Islandstorget!
På ena sidan av Islandstorget låg ett ganska 50-talstypiskt
område med lamellhus. Det var ganska tätbyggt och
såg väl inte så speciellt ut, stora delar av Stockholms
förorter är ju byggda under samma tidsperiod, men
portarna stack ut. Som den här vackra i glas och trä.
'
Och bara på gården bortanför låg denna lilla söta
port, på en vägg täckt av murgröna. Jag älskar
murgröna, och den här porten, är den inte söt?
(Det är väl rätt stört egentligen, att jag kan bli så
till mig över två portar. Eva, min gamla geografilärare,
och Lisa, min gamla samhällskunskapslärare,
förändrade mig verkligen för livet när de hade sitt
statsplaneringstema och släpade med oss runt i
hela Stockholm i trean.)
Jag tror att för mig är det bästa med sommaren alla dofter - blommorna, insjövattnet,
regnvåt asfalt, jordgubbar. Och en av de dofter som jag tycker allra bäst om är
vitklövern. Att ligga på marken och känna gräset mot den solvarma huden, med en
bra bok och en doftande vitklöver precis under näsan. Det kan nästan inte bli bättre.
Och vid Islandstorget hade de gott om vitklöver.
På andra sidan Islandstorget låg ett stort villaområde. Men dessa villor såg högst
underliga ut. Det var både rappade stenhus och trähus, men alla var helt vitmålade
och fyrkantiga. Som om en jätte slängt ut ett helt paket jättesockerbitar i detta lugna
område norr om Stockholm. I den starka julisolen gjorde det nästan ont i ögonen när
man såg på husen, så kritvita och ljusreflekterande var de. Och området var alldeles
för homogent för att kännas mysigt. Där skulle jag inte vilja bo, trots att det var ganska
skojigt att gå och titta på.
Islandstorget visade sig vara en förort i klass ned Örnsberg - förmodligen bara en station
ditsatt för att det blev så långt mellan Ängbyplan och Blackeberg där de har riktiga centrum.
Det här var det närmaste jag kunde hitta till ett centrum - en pizzeria och på andra sidan
gatan en bensinmack. Det där torget som namnet syftar på kunde jag inte hitta.
Denna eftermiddag i sommarhettan visade sig Islandstorget för mig som en lugn liten påhittad förort med mysiga lamellhus och spejsade villor. I lamellhusen skulle jag gott kunna tänka mig att bo, speciellt i porten som ramas in av murgrönan, men villaområdet är bara till för att tittas på. Det var lummigt och varmt och inte alls islandigt. Hur kan de ha kommit på ett sånt namn?
Sist var jag i Solsidan, och sol är ju varmt. Motsatsen till värme är kyla. Och alla vet ju att när det är kallt fryser allting till is. Alltså åkte jag till Islandstorget!
På ena sidan av Islandstorget låg ett ganska 50-talstypiskt
område med lamellhus. Det var ganska tätbyggt och
såg väl inte så speciellt ut, stora delar av Stockholms
förorter är ju byggda under samma tidsperiod, men
portarna stack ut. Som den här vackra i glas och trä.
'
Och bara på gården bortanför låg denna lilla söta
port, på en vägg täckt av murgröna. Jag älskar
murgröna, och den här porten, är den inte söt?
(Det är väl rätt stört egentligen, att jag kan bli så
till mig över två portar. Eva, min gamla geografilärare,
och Lisa, min gamla samhällskunskapslärare,
förändrade mig verkligen för livet när de hade sitt
statsplaneringstema och släpade med oss runt i
hela Stockholm i trean.)
Jag tror att för mig är det bästa med sommaren alla dofter - blommorna, insjövattnet,
regnvåt asfalt, jordgubbar. Och en av de dofter som jag tycker allra bäst om är
vitklövern. Att ligga på marken och känna gräset mot den solvarma huden, med en
bra bok och en doftande vitklöver precis under näsan. Det kan nästan inte bli bättre.
Och vid Islandstorget hade de gott om vitklöver.
På andra sidan Islandstorget låg ett stort villaområde. Men dessa villor såg högst
underliga ut. Det var både rappade stenhus och trähus, men alla var helt vitmålade
och fyrkantiga. Som om en jätte slängt ut ett helt paket jättesockerbitar i detta lugna
område norr om Stockholm. I den starka julisolen gjorde det nästan ont i ögonen när
man såg på husen, så kritvita och ljusreflekterande var de. Och området var alldeles
för homogent för att kännas mysigt. Där skulle jag inte vilja bo, trots att det var ganska
skojigt att gå och titta på.
Islandstorget visade sig vara en förort i klass ned Örnsberg - förmodligen bara en station
ditsatt för att det blev så långt mellan Ängbyplan och Blackeberg där de har riktiga centrum.
Det här var det närmaste jag kunde hitta till ett centrum - en pizzeria och på andra sidan
gatan en bensinmack. Det där torget som namnet syftar på kunde jag inte hitta.
Denna eftermiddag i sommarhettan visade sig Islandstorget för mig som en lugn liten påhittad förort med mysiga lamellhus och spejsade villor. I lamellhusen skulle jag gott kunna tänka mig att bo, speciellt i porten som ramas in av murgrönan, men villaområdet är bara till för att tittas på. Det var lummigt och varmt och inte alls islandigt. Hur kan de ha kommit på ett sånt namn?
att lära känna en stad VIII: Solstungen i Solsidan
Det var ett tag sen jag sist tog mig ut i min stad med kameran. Jag har varit så uppsnärjd i studierna, och så har ju jag och kameran inte riktigt varit så tajta. Men nu är det så underbart väder att det skulle vara ett brott att inte gå ut och njuta av alla vårdofter. Så när jag ändå var i farten igår, tog jag kameran med mig och åkte på upptäcktsfärd.
Senast var jag i Hallonbergen och Näckrosen. Både hallon och näckrosor är sånadära somriga saker. En annan somrig sak, som vi förhoppningsvis får mycket av i år, är sol. Så jag steg på den söta Saltsjöbanan och åkte till Solsidan.
Saltsjöbanan. Jag tror nog ändå att det är den jag tycker bäst om, av alla banor i
Stockholm. För det sentimentala värdet. (Och är inte varningen en förklädd livsvisdom?)
I Solsidan har husen portar med tegelvalv över och är
omgärdade av murar. Och ungdomarna åker moppe.
Och de har skog i Solsidan. Där blommar blåbären. Förritiden brukade jag äta
blåbärsblommor, de är ganska goda faktiskt, om man inte orkar vänta på att blåbären
ska mogna på riktigt. Men en gång när jag åt en blåbärsblomma, råkade en liten pissmyra
som var inuti blomman komma med och den pissade mig på tungan innan jag svalde den
och det var inte trevligt, ska ni veta. Det gjorde ont. Efter det är jag mycket noga med
vad jag stoppar i munnen när jag är ute i skogen.
Vitsipporna har nästan blommat ut nu. Jag älskar doften av allt blommande och
nyutslaget. Och blommor fanns det många av i Solsidan.
I Solsidan ska man ha råd att bo. Det är inte bara att bo. Fatta vilka skatter det är på
sånadär hus med sånadär sjötomter. Med egen brygga! Nej, alltså, det var nästan
så att jag skämdes - för att jag hade slitna sneakers och för stora jeans köpta på
second hand. Jag hade bara fått komma dit på låns.
Men i Solsidan är de ändå inte pryda. Det är i början av maj, och de badar redan.
Det är havet, fatta vad kallt det måste vara! För mig räckte det att se på.
Senast var jag i Hallonbergen och Näckrosen. Både hallon och näckrosor är sånadära somriga saker. En annan somrig sak, som vi förhoppningsvis får mycket av i år, är sol. Så jag steg på den söta Saltsjöbanan och åkte till Solsidan.
Saltsjöbanan. Jag tror nog ändå att det är den jag tycker bäst om, av alla banor i
Stockholm. För det sentimentala värdet. (Och är inte varningen en förklädd livsvisdom?)
I Solsidan har husen portar med tegelvalv över och är
omgärdade av murar. Och ungdomarna åker moppe.
Och de har skog i Solsidan. Där blommar blåbären. Förritiden brukade jag äta
blåbärsblommor, de är ganska goda faktiskt, om man inte orkar vänta på att blåbären
ska mogna på riktigt. Men en gång när jag åt en blåbärsblomma, råkade en liten pissmyra
som var inuti blomman komma med och den pissade mig på tungan innan jag svalde den
och det var inte trevligt, ska ni veta. Det gjorde ont. Efter det är jag mycket noga med
vad jag stoppar i munnen när jag är ute i skogen.
Vitsipporna har nästan blommat ut nu. Jag älskar doften av allt blommande och
nyutslaget. Och blommor fanns det många av i Solsidan.
I Solsidan ska man ha råd att bo. Det är inte bara att bo. Fatta vilka skatter det är på
sånadär hus med sånadär sjötomter. Med egen brygga! Nej, alltså, det var nästan
så att jag skämdes - för att jag hade slitna sneakers och för stora jeans köpta på
second hand. Jag hade bara fått komma dit på låns.
Men i Solsidan är de ändå inte pryda. Det är i början av maj, och de badar redan.
Det är havet, fatta vad kallt det måste vara! För mig räckte det att se på.
Ja, Solsidan var fint. Men jag passar nog inte in. Och det var inte en intressant fallstudie
som Gåshaga tillexempel, med konstig arkitektur och sånt. Det var bara ett lungt litet
villaområde där jag aldrig någonsin kommer att ha råd att bo. Så jag hoppade på
Saltsjöbanan och lät det stillsamma solsidelivet fortsätta flyta på bland blommande
hägg, blåbär och vitsippor.
som Gåshaga tillexempel, med konstig arkitektur och sånt. Det var bara ett lungt litet
villaområde där jag aldrig någonsin kommer att ha råd att bo. Så jag hoppade på
Saltsjöbanan och lät det stillsamma solsidelivet fortsätta flyta på bland blommande
hägg, blåbär och vitsippor.
att lära känna en stad VII: Betong från Hallonbergen till Näckrosen
Sist jag åkte på upptäcktsfärd var jag i Örnsberg. Igår firade jag luciadagen genom att åka till Hallonbergen, och hamnade till slut i Näckrosen.
De har en så söt tunnelbanestation i Hallonbergen. Så mycket pastellfärger. Och det
kan allt behövas såhär års. Jag träffade Marie och vi begav oss ut i luciakylan för att
utforska ännu en miljonprogramsförort.
kan allt behövas såhär års. Jag träffade Marie och vi begav oss ut i luciakylan för att
utforska ännu en miljonprogramsförort.
Och det var inte så speciellt egentligen. Stora betongkolosser som inte gjorde så
mycket från eller till denna mulna dag. Men efter en liten stunds promenerande på
måfå, hittade vi en liten kyrkogård. Där var gräset alldeles frostigt och det fanns
stympade träd. Mina stympade träd. Det var något väldigt vackert över frostens avmätta
färger på denna viloplats.
Bredvid kyrkogården låg en sjö. Den hette Lersjön. Bara det fick mig att tycka om den.
Sjön hos min mormor heter nämligen Vahijärvi, vilket översatt blir Lersjön. Denna
Hallonbergens lersjö var full av fåglar - gräsänder, kanadagäss, sothöns, och ett par
andra som jag inte visste namnet på. Och jag kunde inte hålla fingrarna i styr, det var
något över den stålgrå sjön som låg helt stilla, och alla fålgarna i den. Jag tog alldeles
för många kort på dem. Sen, när vi till slut beslöt oss för att gå vidare, märkte vi att fåglarna
följde efter oss. Det var en fascinerande syn, att vända sig om och se ett hundratal fåglar
simma rakt efter en. Men vi hade inget att ge dem. Vi var nog en besvikelse för dem.
På något sätt hamnade vi en liten kortis i Sundbyberg.
Där har de lite trevligare hus med julstjärnor i
fönstren. Och stympade träd. Jag kan inte få nog
av stympade träd
Och till slut kom vi fram till Näckrosen. Där hade de ett enormt skivhus som såg lite
suspekt ut. Det såg inte ut som ett hus. Med de underligt blå balkongerna och den
gulaktiga tegelramen såg det snarare ut som ett abstrakt, geometriskt konstverk som
landat mitt i miljonprogramsförorten.
Det är bara på blå linjen som man fortfarande kan stöta på gamla tunnelbanevagnar.
På gröna linjen åker de aldrig längre. Det gjorde mig lite nostalgisk. De där
mittenpelarna som man lekte karusell runt. Det är något fint över dem.
Blå linjen är nog den jag åkt minst på i mitt liv. Det känns inte riktigt hemvant. Husen är så höga och statsplaneringen inte alls som i mina söderförorter. Jag kan inte påstå att det är vackert. Men det är ändå något fascinerande över betongen. Jag dras till det, lite som en turist. Jag vet inte om jag skulle vilja bo där, men besöker gör jag i alla fall gärna.
Och som vanligt finns det fler foton i min bilddagbok.
att lära känna en stad VI: Höstsol i Örnsberg
Under sommaren var jag väldigt lite i Stockholm. Och under hösten har jag varit mer eller mindre förpassad till de områden dit jag kunnat ta mig till fots eller cykel. Men igår morse åkte mamma till Indien och lämnade sitt månadskort på köksbordet. Själv kunde jag inte riktigt somna om efter att hon gått, på grund av den starka solen, så jag bestämde mig att det var dags att ta upp mina stockholmsäventyr igen. Alltså bar det iväg till tunnelbanan.
Sist var jag i Duvbo. Ett steg upp i näringskedjan från duvan ligger örnen. Alltså åkte jag till Örnsberg.
Genom hela Örnsberg går Hägerstensvägen, så lång
att den försvinner långt borta i horisonten.
Längsmed Hägerstensvägen står husen uppställda i rader och egentligen är det väl
inte något speciellt med dem, de är rätt vanliga 50-talshus (skulle jag tippa på), om
man bortser från färgen. Alla husen är målade i helt olika färger. Som det här, alldeles
underbart gröna huset i närheten av tunnelbanan.
Och de har ett litet skogsparti också där onsdagslediga människor promenerar
sina hundar på det av löv helt inbäddade elljusspåret. Speciellt eklöv. Det växer
många ekar i skogspartiet i Örnsberg. Jag älskar ekar. Speciellt ekkronor.
De är vackra oavsett årstid.
Ett litet industriområde har de också i Örnsberg.
En onsdag runt tolv var där mycket tyst och stilla.
Och jag tror att min smak genomgått en metamorfos sen jag började sjunga i
Markuskyrans kammarkör. Jag har helt förälskat mig i Markuskyrans mörka, murriga
50-talsregelbundenhet, och nu tycker jag om det överallt där jag ser det. Bland annat
i Örnsbergs tunnelbanestation. Fast å andra sidan är jag ju uppvuxen i ett tegelhus i
en förort byggd enbart av tegel, så den där kärleken till tegel kanske inte är så ny ändå.
Sist var jag i Duvbo. Ett steg upp i näringskedjan från duvan ligger örnen. Alltså åkte jag till Örnsberg.
Genom hela Örnsberg går Hägerstensvägen, så lång
att den försvinner långt borta i horisonten.
Längsmed Hägerstensvägen står husen uppställda i rader och egentligen är det väl
inte något speciellt med dem, de är rätt vanliga 50-talshus (skulle jag tippa på), om
man bortser från färgen. Alla husen är målade i helt olika färger. Som det här, alldeles
underbart gröna huset i närheten av tunnelbanan.
I Örnsberg finns det också riktigt rejäla miljonprogramshus.
Och även här faller löven från träden.
Och även här faller löven från träden.
I Örnsberg tycker de om att klistra upp papper på lyktstolpar.
Och de har ett litet skogsparti också där onsdagslediga människor promenerar
sina hundar på det av löv helt inbäddade elljusspåret. Speciellt eklöv. Det växer
många ekar i skogspartiet i Örnsberg. Jag älskar ekar. Speciellt ekkronor.
De är vackra oavsett årstid.
Ett litet industriområde har de också i Örnsberg.
En onsdag runt tolv var där mycket tyst och stilla.
Och jag tror att min smak genomgått en metamorfos sen jag började sjunga i
Markuskyrans kammarkör. Jag har helt förälskat mig i Markuskyrans mörka, murriga
50-talsregelbundenhet, och nu tycker jag om det överallt där jag ser det. Bland annat
i Örnsbergs tunnelbanestation. Fast å andra sidan är jag ju uppvuxen i ett tegelhus i
en förort byggd enbart av tegel, så den där kärleken till tegel kanske inte är så ny ändå.
Överlag tyckte jag inte att Örnsberg kändes så mycket som en sammanhållen förort. Några gårdar hittade jag inte riktigt att tala om och inget centrum heller. Det kändes mer som en transportsträcka längs Hägerstensvägen mellan Axelsberg och Aspudden. Som att husen i Örnsberg bara är Örnsberg för att de råkar ligga närmast Örnsbergs tunnelbanestation. Men rätta mig om jag har fel.
(Jag måste poängtera att mina förortsbetraktelser är högst personliga och inte det minsta empiriskt framtagna. Om det är något som är min ledstjärna i mina vandringar, så är det infallet - nu känner jag för att gå åt vänster eller den där trappen ser spännande ut. Därför kan jag tyvärr lätt missa de största sevärdheterna och typiska byggnaderna. Ja, jag går helt enkelt inte det minsta vetenskapligt tillväga.)
Men Örnsberg - en rätt typisk stockholmsk förort från 50-, 60-talet vad gäller själva arkitekturen, och de färgglada husen gjorde att det även i höstglåmigheten kändes mysigt. Där skulle jag inte ha något emot att bo.
(Jag måste poängtera att mina förortsbetraktelser är högst personliga och inte det minsta empiriskt framtagna. Om det är något som är min ledstjärna i mina vandringar, så är det infallet - nu känner jag för att gå åt vänster eller den där trappen ser spännande ut. Därför kan jag tyvärr lätt missa de största sevärdheterna och typiska byggnaderna. Ja, jag går helt enkelt inte det minsta vetenskapligt tillväga.)
Men Örnsberg - en rätt typisk stockholmsk förort från 50-, 60-talet vad gäller själva arkitekturen, och de färgglada husen gjorde att det även i höstglåmigheten kändes mysigt. Där skulle jag inte ha något emot att bo.
att lära känna en stad V: Andnöd i Duvbo
Senast var jag i Talludden och Gåshaga. Då är det väl inte så långsökt att nästa gång åka till Duvbo. Det visade sig vara en mysig och lugn liten förort. Jag stötte dock inte på några duvor, men däremot fick jag nöjet att fotografera flera fina portar...
Så mycket till centrum fanns inte. Istället gick en mycket trafikerad väg igenom hela
Duvbo, som dess artär eller något liknande, ni fattar...
Duvbo bestod av många söta små lamellhus och
de vackra portarna tyder på att det är byggt innan
sjuttiotalet och miljonprojektet. Men om jag ska vara
ärlig så måste jag erkänna att jag glömt det mesta
jag borde ha lärt mig under statsplaneringstemat.
Jag är fortfarande fascinerad av olika sorters hus dock
- det kanske märks på mina fortsatta upptäcktsfärder...
Det fanns många sånahär funkisvillor också, ett mycket lummigt och mysigt område
längsmed en kringelkrokig väg. Här hade de, som man säger, tagit hänsyn till den
ursprungliga terrängen och inte sprängt och hållt på, så som de gjorde med de stora
miljonprogramsområdena längre ut på blå linjen
Luften stod verkligen still. Jag orkade inte gå så länge,
jag hade klätt på mig för den kyliga dag som det enligt
väderleksrapporten skulle bli. Men portarna, dem tyckte
jag ändå om.
Sånahär hade min mormor i sin trädgård. De blommar nog där i år också, men hon är inte
där för att ta hand om dem. Jag ska nog dit snart dock, mamma går på semester i slutet av
veckan och hon vill ha med mig till Finland. Vi får se hur det blir
Så mycket till centrum fanns inte. Istället gick en mycket trafikerad väg igenom hela
Duvbo, som dess artär eller något liknande, ni fattar...
Det var varmt och kvavt och alldeles vindstilla.
Inte så svårt att förstå då att duvboborna låg och
solade vid tegeltornet
Inte så svårt att förstå då att duvboborna låg och
solade vid tegeltornet
Duvbo bestod av många söta små lamellhus och
de vackra portarna tyder på att det är byggt innan
sjuttiotalet och miljonprojektet. Men om jag ska vara
ärlig så måste jag erkänna att jag glömt det mesta
jag borde ha lärt mig under statsplaneringstemat.
Jag är fortfarande fascinerad av olika sorters hus dock
- det kanske märks på mina fortsatta upptäcktsfärder...
Det fanns många sånahär funkisvillor också, ett mycket lummigt och mysigt område
längsmed en kringelkrokig väg. Här hade de, som man säger, tagit hänsyn till den
ursprungliga terrängen och inte sprängt och hållt på, så som de gjorde med de stora
miljonprogramsområdena längre ut på blå linjen
Luften stod verkligen still. Jag orkade inte gå så länge,
jag hade klätt på mig för den kyliga dag som det enligt
väderleksrapporten skulle bli. Men portarna, dem tyckte
jag ändå om.
Sånahär hade min mormor i sin trädgård. De blommar nog där i år också, men hon är inte
där för att ta hand om dem. Jag ska nog dit snart dock, mamma går på semester i slutet av
veckan och hon vill ha med mig till Finland. Vi får se hur det blir
Det finns fler foton i min bilddagbok.
att lära känna en stad IV: Tamt i Talludden och Gåshaga
Nu har jag sommarlov (eller ja, om vi ska märka ord så är jag arbetslös). Nu kan jag återuppta mina små äventyr i Stockholm. Senast var jag i Ekskogen, så den här gången tog jag Lidingöbanan till Talludden.
Lidingöbanan: Och det var det sötaste jag suttit i. Så litet, så trångt, så rött och blått,
så otroligt charmigt. Jag blev alldeles förälskad
Men jag behövde bara stiga av tåget i Talludden, för att inse att det här inte var
något speciellt tätbefolkat område. Det fanns knappt några hus. Så jag började
gå, hittade denna vägspärr som spärrade av en igenväxt dunge, och tänkte att
jag kanske borde göra lite mer research innan jag åker till ställen helt på måfå
Men så kom jag ut ur skogen, ut på en stor byggarbetsplats. Och en liten bit
bort låg det nybyggda bostadsområdet. Jag gick där på gatan och såg på de
hypermoderna, asymmetriska husen och det kändes helt surrealistiskt. Som
att jag gick runt i en modellvärld, inte i verkligheten.
På slänten ner mot vattnet mellan strandpromenaden och husen växte denna
vackra blomma. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om den växte där helt
på eget bevåg, eller om någon planterat dit den bland all småsten. Den luktade
gudomligt, men jag vet inte vad den heter. Det jag skulle gärna vilja.
Här någonstans insåg jag att jag inte var i Talludden. Allting, intill restaurangnamnen,
tydde på att jag var i Gåshaga. I Gåshaga är lyxyachttätheten mycket hög. Där leker
barnen med motorbåtar.
Allting var så rent. Allting var så skinande. Det fick mig att tänka på The Sims.
Det var obehagligt, på något sätt. Allting så identitskt, trots att husen är byggda
efter de moderna, asymmetriska idealen. Det kändes inte som att det kunde
leva några människor i de här husen. Mer som att det var pottränade dockor,
alla vackra, alla lyckliga.
Självklart var det vackert också. Havet klär i det mesta. Men dessa hus skröt med
sina pengar och det kändes som att om man nu ändå är så jävla rik, skulle man
inte kunna bygga något med lite karaktär, något lite mysigare än dessa smaklösa
skrytbyggen. Jag ville bara smutsa ner allting, ge stället lite charm.
Lidingöbanan: Och det var det sötaste jag suttit i. Så litet, så trångt, så rött och blått,
så otroligt charmigt. Jag blev alldeles förälskad
Men jag behövde bara stiga av tåget i Talludden, för att inse att det här inte var
något speciellt tätbefolkat område. Det fanns knappt några hus. Så jag började
gå, hittade denna vägspärr som spärrade av en igenväxt dunge, och tänkte att
jag kanske borde göra lite mer research innan jag åker till ställen helt på måfå
Men så kom jag ut ur skogen, ut på en stor byggarbetsplats. Och en liten bit
bort låg det nybyggda bostadsområdet. Jag gick där på gatan och såg på de
hypermoderna, asymmetriska husen och det kändes helt surrealistiskt. Som
att jag gick runt i en modellvärld, inte i verkligheten.
På slänten ner mot vattnet mellan strandpromenaden och husen växte denna
vackra blomma. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om den växte där helt
på eget bevåg, eller om någon planterat dit den bland all småsten. Den luktade
gudomligt, men jag vet inte vad den heter. Det jag skulle gärna vilja.
Här någonstans insåg jag att jag inte var i Talludden. Allting, intill restaurangnamnen,
tydde på att jag var i Gåshaga. I Gåshaga är lyxyachttätheten mycket hög. Där leker
barnen med motorbåtar.
Allting var så rent. Allting var så skinande. Det fick mig att tänka på The Sims.
Det var obehagligt, på något sätt. Allting så identitskt, trots att husen är byggda
efter de moderna, asymmetriska idealen. Det kändes inte som att det kunde
leva några människor i de här husen. Mer som att det var pottränade dockor,
alla vackra, alla lyckliga.
Självklart var det vackert också. Havet klär i det mesta. Men dessa hus skröt med
sina pengar och det kändes som att om man nu ändå är så jävla rik, skulle man
inte kunna bygga något med lite karaktär, något lite mysigare än dessa smaklösa
skrytbyggen. Jag ville bara smutsa ner allting, ge stället lite charm.
Fler blider finns i bilddagboken.
att lära känna en stad III: Ensampromenad i Ekskogen
Sist var jag i Västra skogen. Därför åkte jag denna soliga söndag ända till Ekskogen.
Redan att åka Roslagsbanan var ett äventyr.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Ekskogen, men inte var det då dethär i alla fall.
När jag steg av tåget var jag på landet! Fyrtio minuter från city, och det var som att storstaden
aldrig uppfunnits. (Och vilken äcklig storstadsunge jag är egentligen. Usch!)
Det var nästan som att gå in i en Emil från Lönneberga-
film, om man bortsåg från asfalten. De faluröda husen
med vita knutar och lummiga trädgårdar, omgärdade
av åkrar och betesmarker för kor och hästar
Inga ekar kunde jag hitta i Ekskogen, men många blommor. En hel backe med sånahära
tillexempel. Jag känner igen dem, men vet inte vad de heter. Marie kanske vet?
I Ekskogen hänger de skorna i elledningarna
Redan att åka Roslagsbanan var ett äventyr.
Det var bara några månader sen som jag insåg att det går tåg från Tekniska högskolan/ Stockholm östra. Jag hade alltid undrat varför så många går av där, alla kunde ju inte vara påväg på billig Ålands-kryssning? Jaa... Men det var ett stort hopp från gårdagens blå linje, där de flesta har svart hår och jag inte stack ut det minsta när jag pratade finska i mobilen med min mamma. Här såg nästan alla ut att ha svensk härkomst - förutom den glade konduktören som gick fram och tillbaka i de tre vagnarna och stämplade remsor medan villaområdena rusade förbi utanför fönstret.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Ekskogen, men inte var det då dethär i alla fall.
När jag steg av tåget var jag på landet! Fyrtio minuter från city, och det var som att storstaden
aldrig uppfunnits. (Och vilken äcklig storstadsunge jag är egentligen. Usch!)
Det var nästan som att gå in i en Emil från Lönneberga-
film, om man bortsåg från asfalten. De faluröda husen
med vita knutar och lummiga trädgårdar, omgärdade
av åkrar och betesmarker för kor och hästar
Det är såhär jag vill umgås med hästar - när de fritt får gå i stora hagar och äta gräs, där
jag kan rida på långa uteritter och boxen i stallet bara används som sovplats.
jag kan rida på långa uteritter och boxen i stallet bara används som sovplats.
Inga ekar kunde jag hitta i Ekskogen, men många blommor. En hel backe med sånahära
tillexempel. Jag känner igen dem, men vet inte vad de heter. Marie kanske vet?
I Ekskogen hänger de skorna i elledningarna
Solen värmde och det är något speciellt med luften i Ekskogen - så full av dofter och den smakar ... gott. När jag satt och väntade på att tåget skulle komma och ta mig hem igen, kände jag mig så fjärran. Som att världen var en helt annan, som att tiden var annorlunda, mer flytande och jämn, som det oundvikliga kompromisslösa, men ändå milda som jag behöver just nu.
Ekskogen tyckte jag om. Ekskogen var bra för mig. Till Roslagsbanan kommer jag att hitta igen.
Ekskogen tyckte jag om. Ekskogen var bra för mig. Till Roslagsbanan kommer jag att hitta igen.
Och nu finns det fler bilder i bilddagboken.
att lära känna en stad II: Vindpinad i Västra skogen
När jag kommit hem från stallet och ätit lunch visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade inte riktigt lust med någonting. Jag visste att jag skulle behöva gå hem till pappa någon gång under eftermiddagen och fixa lite med datorn, men klockan var knappt fyra och ute var det sol. Så jag bestämde mig att ta en sväng med tunnelbanan innan Bagarmossen. Och när jag stod där på tåget med tunnelbanekartan framför mig tänkte jag att jag inte kan göra denna min serie upptäcktsfärder i Stockholms förorter helt utan baktanke eller struktur. Det får inte vara slumpen som väljer ut förorterna jag besöker, det skulle inte alls vara likt mig. Alltså bestämde jag mig för att det ska finnas en koppling förortsnamnen emellan.
Sist var jag i Västertorp. Idag åkte jag därför till Västra skogen.
Mitt i centrum har de denna lustiga staty. Jag hade gott
kunnat lägga mig där och sova lite, så verkliga såg de
ut, kuddarna. Men de var hårda som järn.
En av sevärdheterna var denna utsiktsplats - och jag måste hålla med om att den var värd
besöket. Tänk er att bo här, och ha denna vy från frukosbordet. Det skulle inte vara så dumt.
Jag satt en stund på klipphällen, lapade sol, lyssnade på musik och såg på blänket i vattnet
Något annat som de två äldre damerna sa om Solna var att det alltid blåser här. Huruvida
det är sant vet jag inte, men idag blåste det något alldeles förskräckligt. Därför var jag ganska
snart tvungen att gå vidare på min upptäcktsfärd i Västra skogen
Jag skulle tro att Västra skogen är byggt i olika perioder - husen ser mycket olika ut. Det
finns enorma komplex som står uppradade efter varandra, men även små smalhus i
Bagarmossen-stuk och en hel del rätt udda byggnader som helt plötsligt dyker upp
helt utan förvarning, som denhär tvåvåningsbyggnaden. Kanske en skola?
Det var många barn i rörelse mellan husen i Västra skogen. Basket var överlägset den
populäraste sysselsättningen. Det var hemtrevligt och mysigt, på något sätt, där i kvällssolen
Och alla trädgårdar var mycket välvårdade. Det fanns komposter och tegelgrillar och rabatter
fulla med allsköns blommor överallt, och till och med ett par minifontäner.
Sist var jag i Västertorp. Idag åkte jag därför till Västra skogen.
Mitt i centrum har de denna lustiga staty. Jag hade gott
kunnat lägga mig där och sova lite, så verkliga såg de
ut, kuddarna. Men de var hårda som järn.
När jag krälade på marken här och fotade, kom två äldre damer fram till mig och frågade vad jag tyckte om deras staty. När de fick veta att jag var på spontanbesök blev de eld och lågor och gav mig vägbeskrivningar till alla platser jag bara måste se, för Solna är ju så vackert
En av sevärdheterna var denna utsiktsplats - och jag måste hålla med om att den var värd
besöket. Tänk er att bo här, och ha denna vy från frukosbordet. Det skulle inte vara så dumt.
Jag satt en stund på klipphällen, lapade sol, lyssnade på musik och såg på blänket i vattnet
Något annat som de två äldre damerna sa om Solna var att det alltid blåser här. Huruvida
det är sant vet jag inte, men idag blåste det något alldeles förskräckligt. Därför var jag ganska
snart tvungen att gå vidare på min upptäcktsfärd i Västra skogen
Jag skulle tro att Västra skogen är byggt i olika perioder - husen ser mycket olika ut. Det
finns enorma komplex som står uppradade efter varandra, men även små smalhus i
Bagarmossen-stuk och en hel del rätt udda byggnader som helt plötsligt dyker upp
helt utan förvarning, som denhär tvåvåningsbyggnaden. Kanske en skola?
Det var många barn i rörelse mellan husen i Västra skogen. Basket var överlägset den
populäraste sysselsättningen. Det var hemtrevligt och mysigt, på något sätt, där i kvällssolen
Och alla trädgårdar var mycket välvårdade. Det fanns komposter och tegelgrillar och rabatter
fulla med allsköns blommor överallt, och till och med ett par minifontäner.
Västra skogen kändes allmänt som en plats där folk lever och vistas i mycket högre grad än Västertorp, även om husen i sig vittnade om att invånarna här nog inte var varken så mycket rikare eller fattigare än de som bor i hyreshusen i Västertorp. Om jag skulle välja, skulle jag lugnt bo i Västra skogen. De två äldre damerna hade rätt - Solna är vackert, fullt med små skogspartier och trevliga damer och barn. Min lördagseftermiddag blev mycket trevlig, till slut.
Och ja, det finns fler bilder i bilddagboken
att lära känna en stad I: Vilse i Västertorp
När jag var fjorton hade jag och Hannah planer på att åka runt i olika Stockholmsförorter, fota och skriva små texter om det som vi sen så småningom skulle sätta ihop till någon sorts bok - Vårt Stockholm. Vi kom bara till Rågsved och Hagsätra. Sen fick vi annat för oss. Och nu lär vi nog inte åka på några spontanutflykter mer, åtminstone inte på mycket länge.
Men det hindrar mig inte från att göra det själv. Jag hade ingen lust att sitta hemma och dega hela dagen, det är bra med lite omväxling sägs det ju och plugga orkade jag inte. Så jag steg på tunnelbanan, studerade SL-kartan och valde ut en station som jag aldrig varit på tidigare.
Nyrenoverad tunnelbanestation? Ren gissning
Centrum (om det ens kan kallas det) var inget att hurra för. Men de hade många statyer
Lite förortsromantik. Husen stod för det mesta i rader, ganska ostrukturerat kändes det som,
och gårdarna kändes inte riktigt som gårdar. Det fanns liksom inga riktiga knutpunkter husen
emellan. Här bor folk bara, inget mer. Och det var en jävla massa träd och kullar.
Och jag gick vilse
Villaområdet var riktigt sött. Både stora praktvillor, mystiska trähus, tegelhögar och så sånahär
små tändsticksaskar. Jag hade ingen aning om var jag var och det var spännande. Och jag tror
mig kunna säga, om än med något svag empiri i ryggen, att västertorpsborna cyklar mycket
Om du parkerar din bil i Västertorp, kan det gå såhär ... fast risken är nog ganska liten.
Västertorp kändes som en mycket lugn och stillsam förort - kanske lite väl stillsam. Klotter
såg jag bara på ett enda ställe. Jag hittade till slut tillbaka till tunnelbanan och kunde åka
hem till Bagarmossen/Skarpnäck igen - borta bra men hemma bäst
Men det hindrar mig inte från att göra det själv. Jag hade ingen lust att sitta hemma och dega hela dagen, det är bra med lite omväxling sägs det ju och plugga orkade jag inte. Så jag steg på tunnelbanan, studerade SL-kartan och valde ut en station som jag aldrig varit på tidigare.
Nyrenoverad tunnelbanestation? Ren gissning
Centrum (om det ens kan kallas det) var inget att hurra för. Men de hade många statyer
Lite förortsromantik. Husen stod för det mesta i rader, ganska ostrukturerat kändes det som,
och gårdarna kändes inte riktigt som gårdar. Det fanns liksom inga riktiga knutpunkter husen
emellan. Här bor folk bara, inget mer. Och det var en jävla massa träd och kullar.
Och jag gick vilse
Villaområdet var riktigt sött. Både stora praktvillor, mystiska trähus, tegelhögar och så sånahär
små tändsticksaskar. Jag hade ingen aning om var jag var och det var spännande. Och jag tror
mig kunna säga, om än med något svag empiri i ryggen, att västertorpsborna cyklar mycket
Om du parkerar din bil i Västertorp, kan det gå såhär ... fast risken är nog ganska liten.
Västertorp kändes som en mycket lugn och stillsam förort - kanske lite väl stillsam. Klotter
såg jag bara på ett enda ställe. Jag hittade till slut tillbaka till tunnelbanan och kunde åka
hem till Bagarmossen/Skarpnäck igen - borta bra men hemma bäst
Det finns fler bilder i min bilddagbok
upptäcktsfärd i Stockholms förorter
Längs med Götgatan går det inte att tvivla längre - våren har vunnit över vintern återigen, i år precis som alla tidigare år. Det märks på de sollapande människorna på de fulla uteserveringarna. På solglasögonen. Och, å, Converseskorna som hittat ut ur garderoberna, de uppvikta jeansen och jackorna som avslappnat hänger över armarna. Jag har aldrig ägt ett par Converse, av princip, eftersom alla andra har det kan inte jag ha det. Inte för att jag inte tycker att det är snyggt. Jag känner det där jag går, dessa Converseskor, uppvikta jeans och solglasögon, plötsligt kryllar stan av snyggingar. Jag är inte speciellt intresserad av skor, men Converse i vårsolen går jag igång på.
Jag sätter mig på Saltsjöbanan. Jag har inte satt min fot på den på många år. Inte sen jag var nio och vi blev uppsagda från Knipholmen, den lilla ön i Stockholms innerskärgård som vi hyrde och jag tillbringade mina barndoms somrar på. Jag har i efterhand förhärligat minnena därifrån så att den där lilla holmen närmast ter sig som ett litet paradis. Måsskrina var min barndoms soundtrack. Måsar gör mig fortfarande alldeles pirrig.
Och det var med Saltsjöbanan vi tog oss dit, tåg från Slussen och sen båt från Saltsjöbaden. Resan var inte speciellt lång, men för en tre-sex-nioåring tedde den sig som en evighet. Och nu, tio år senare, förvånas jag över hur mycket jag fortfarande minns. Namnen, husen, vattenglimtarna känner jag igen, det har gömt sig någonstans långt bak i mitt minnes källare och hoppar nu plötsligt fram när jag sitter på det skakiga, skramliga tåget som får min handstil att se ut som en sjuårings.
I Saltsjöbaden har de byggt nya hus. Men bryggan är sig lik. Fast mindre. Och här är det kallt, här blåser det, fingrarna tappar känseln när jag försöker skriva. Men det doftar så gott av hav, så jag sitter där en stund och ser på månen och vågorna och de små segelbåtarna som glider förbi. Jag ska nog åka ut till ön i sommar, tänker jag.
Ända sen mitt armbandsur stannade har jag missat tåg. Det är som att utan tiden runt handleden så tappar jag helt uppfattningen om den. Så självklart missar jag artonövertåget som jag tänkt ta. Med tjugo minuter till att ta död på går jag in i stationsfiket, köper vårens första glass och går en liten tur längsmed vattnet. Är det inte något heligt med vårens första glass? Nog är väl mitt äventyr till Saltsjöbaden ett tillräckligt speciellt tillfälle. Nöjd kan jag sätta mig på Saltsjöbanan och åka hem igen.
Jag sätter mig på Saltsjöbanan. Jag har inte satt min fot på den på många år. Inte sen jag var nio och vi blev uppsagda från Knipholmen, den lilla ön i Stockholms innerskärgård som vi hyrde och jag tillbringade mina barndoms somrar på. Jag har i efterhand förhärligat minnena därifrån så att den där lilla holmen närmast ter sig som ett litet paradis. Måsskrina var min barndoms soundtrack. Måsar gör mig fortfarande alldeles pirrig.
Och det var med Saltsjöbanan vi tog oss dit, tåg från Slussen och sen båt från Saltsjöbaden. Resan var inte speciellt lång, men för en tre-sex-nioåring tedde den sig som en evighet. Och nu, tio år senare, förvånas jag över hur mycket jag fortfarande minns. Namnen, husen, vattenglimtarna känner jag igen, det har gömt sig någonstans långt bak i mitt minnes källare och hoppar nu plötsligt fram när jag sitter på det skakiga, skramliga tåget som får min handstil att se ut som en sjuårings.
I Saltsjöbaden har de byggt nya hus. Men bryggan är sig lik. Fast mindre. Och här är det kallt, här blåser det, fingrarna tappar känseln när jag försöker skriva. Men det doftar så gott av hav, så jag sitter där en stund och ser på månen och vågorna och de små segelbåtarna som glider förbi. Jag ska nog åka ut till ön i sommar, tänker jag.
Ända sen mitt armbandsur stannade har jag missat tåg. Det är som att utan tiden runt handleden så tappar jag helt uppfattningen om den. Så självklart missar jag artonövertåget som jag tänkt ta. Med tjugo minuter till att ta död på går jag in i stationsfiket, köper vårens första glass och går en liten tur längsmed vattnet. Är det inte något heligt med vårens första glass? Nog är väl mitt äventyr till Saltsjöbaden ett tillräckligt speciellt tillfälle. Nöjd kan jag sätta mig på Saltsjöbanan och åka hem igen.
(Det finns fler bilder från min upptäcktsfärd i bilddagboken.)