jag & Huayna Potosí
Vandringen började från basecamp runt tolv i onsdags. Vi hade ryggsäckarna fulla med bergsklättringsutrustning, skor som vägde flera ton kändes det som efter en timmes vandring uppåt genom dimman. Vi hade tre guider - Elogio, en medelålders man som bestigit Huayna Potosí en sådär fyrahundrafemtio gånger (ingen match för honom alltså, han påstod att han blev piggare uppe på fem-, sextusen meters höjd) och två killar som förmodligen var en aning äldre än oss, Nelson som var väldigt pratsam och till och med pratade engelska, och Cecilio som verkade vara en ganska blyg typ. Vi däremot flåsade som tjocka amerikaner nästan redan innan vi börjat klättra, och vi var tvungna att stanna med ganska täta mellanrum bara för att återfå andningen någotsånär.
Till slut kom vi ändå fram till toppstugan vid snögränsen, drygt femtusen meter över havet, och där fick vi dricka ett par koppar cocate innan vi hade ork att tänka på något annat. Cecilia hade börjat få problem med sina vinklar sa hon, hon hade yrsel och såg inte rakt, Natalia och Jonna hade från och till tappat känseln i diverse kroppsdelar, och Jonna hade dessutom ett plåster på näsan ovanpå ett sår från vattenkriget dagen före (vilket hon högljutt påpekade när jag satt och gjorde anteckningar).
Men själv var jag pigg som en lärka, så fort jag fått tillbaka en normal syrenivå i blodet. De andra frös och ville bara krypa ner i sina sovsäckar på sina madrasser på övervåningen, men jag lyckades övertala Natalia och Cecilia att följa med mig upp för att titta på snön. Vi byggde en bystig snögumma och döpte henne till Venus av Huayna Potosí.
Men sen gick det inte att få mina reskamrater att röra sig ur sina sovsäckar. Jag visste inte hur jag skulle kanalisera all min plöstliga energi, jag började göra situps och armhävningar, men det kändes ju bara stört, så som tur var dök det upp ett gäng till på tre engelsmän, en australiensare och en tyska som jag kunde prata med tills det var dags för middag. Jag åt nästan tredubbla portioner, för varken Natalia eller Jonna orkade äta såvärst mycket, medan jag förvånansvärt nog verkade ha kvar min stora aptit.
Klockan sex var det då dags att sova. Men icke då. Jag kunde inte för mitt liv. Jag hade så mycket spring i benen, jag låg i min sovsäck och försökte få tankarna att sluta rusa runt som myror, men det gick inte. Jag kanske lyckades sova en halvtimme, på sin höjd, innan Elogio kom och väckte oss vid midnatt.
När man ska klättra upp för Huayna Potosí ska man nämligen börja mitt i natten, med pannlampor och utan den minsta aning om var man rör sig. Det enda man ser är ryggarna på människorna framför en som man är fastspänd i ett rep med och snön tar aldrig slut. Det var snöstorm. Snö överallt, och mörker. Det var som att gå runt i en mardröm, snålblåst som bet i ansiktet (annars var vi faktiskt klädda upp till tänderna, jag frös inte) och andnöden som aldrig riktigt tog slut trots att vi stannade kanske var tionde meter och andades i ett par sekunder, mjölksyran som höll på att äta upp mina vad- och lårmuskler och armmusklerna i den hand som jag för tillfället hade snöyxan i och och mina tunga bergsklättrarskor som visade sig ge mig skoksav. Jag vet inte vad som var värst.
Precis som den tyska resebyråmannen sagt blev det ett visst bortfall på vägen upp, och när vi kommit så långt att solen gick upp vid sex, hade Elogio Edvard, Natalia och mig efter sig, och av den andra gruppen var bara engelsmännen och tyskan kvar. Sju, varav bara tre var tjejer, kvar av en ursprunglig grupp på tio. Han gjorde ganska exakta prognoser, den där cyniske tysken. Vi hade kommit upp över molnen och de böljade sig och fick gyllene kanter av den välsignade solen. Äntligen fick vi se något. Allting var så vitt och så orört, otroligt vackert hade jag säkert tänkt om jag inte varit så hemskt trött.
För ungefär där började jag seriöst ångra att jag inte pluggat biologi, så att jag vetat hur många slag i minuten som hjärtat kan slå innan det sprängs. Jag trodde att jag skulle dö av utmattning - eller ännu värre, trampa fem centimeter fel och falla igenom snötäcket ner för stupet på endera sidan av den påhittade stigen. Den sista timmen innan toppen drog i princip Natalia upp mig, utan henne hade jag aldrig orkat ta mig upp. Den allra sista biten, när vi nästa kunde känna smaken på toppvinden, var ren och skär snöväggsklättring, en näst intill rak vägg med stup rakt ner i djupet åt alla hållen. Enda andledningen till att jag inte drabbades av panik och fick ett akutanfall av höjdskräck (trots att jag aldrig lidit av såna problem förr), var för att jag var så utmattad att hjärnan inte riktigt orkade prosessera vad ögonen såg.
Men jag klarade det! Jag och Natalia och Edvard föll ihop bredvid varandra på den misstänksamt smala snökammen som skulle föreställa Huayna Potosís topp, helt slut och knappt förmögna att känna lyckan över att faktiskt ha klarat det. Mina och Edvards första prioriteringar var luft, vatten och choklad. Natalias första prioritering var att ringa sin pinfärska pojkvän Rodrigo.
Jag hann knappt få upp kameran och be Elogio ta ett par fotografier på oss innan vi var tvungna att börja gå ner igen. Vi hade tagit lite för lång tid på oss, solen var för högt uppe, snön började bli kramig och fastnade under våra skor så att vi hade kunnat ha dem på scen i en ABBA-show.
Man skulle ju kunna tro att ner kommer man alltid. Men alltså, det kan jag säga er, att klättra ner för Huayna Potosí i blötsnö är ingen barnlek. Jag började känna av sömnbristen, varje gång vi stannade till för att vila var jag tvungen att kämpa emot impulsen att inte bara lägga mig ner och somna där på stället. Jag stängde av allt, hade säkert kunnat få några fantastiska fotografier men jag var helt enkelt för trött för att ens se längre än stigen framför mig. Jag kom ner endast på rå sisu. Och jag hade åtminstone inte Natalias knä- och ankelproblem. Usch vad hon hade ont.
Jag tror aldrig att jag har varit så glad att se något, som när snövidderna gav vika och vår Venus av Huayna Potosí visade sina fylliga kurvor runt middagstid. Nästan tolv timmar hade jag vandrat upp och ner för ett snötäckt berg på sextusen meters höjd med bara en halvtimmes sömn och en banan i magen. Om inte det kan anses som en bedrift, så vill jag seriöst inte vara med längre. Jag lägger av. Och hur som helst, någon bergsklättrare blir det nog inte av mig.
Men över en kopp cocate i toppstugan förklarade jag för Nelson och Cecilio på spanska att jag nu var coolast i min familj eftersom jag bestigit Huayna Potosí. Och det kändes jävligt bra. Så det skulle kanske vara för det - allt detta lidande och all denna snö, för att komma hem och kunna säga att kanske är jag inte speciellt häftig på andra sätt, men jag har åtminstone sett solen gå upp över molen på en snöig bergstopp 6088 meter över havet. Det kan ingen ta ifrån mig.
Sen skulle vi ju ta oss ner från toppstugan till basecamp, och där var det kanske ingen snö och luften var lite tätare, men vi var å andra sidan tvungna att bära all vår utrustning på ryggen. Jag och Edvard bondade över hur helvetiskt tunga våra ryggsäckar var och retade nog gallfeber på Cecilio, som fått på sin lott att gå sist med oss, eftersom vi stannade kanske vartannat steg eller något sånt.
Men ner kom vi. Och hem. Fem gick vi in genom grinden i Bolognia. Åt. Sex låg jag i sängen. Tio nästa morgon vaknade jag. Sexton timmar sov jag. Det om något borde få skeptiker att förstå hur riktigt förjordat ragnarröksjobbigt det var.
Man jag klarade det. Det gjorde jag. Faktiskt. High five till mig! Hej!
karneval II
Vi lyckades i alla fall ta oss in i karnevaltåget, och där kändes allting plötsligt mycket bättre. Inte för att vi blev mindre nersprutade, utan för att vi var tillsammans med glada, dansande likasinnade. Paraden bestod nämligen av utklädda ungdomar - clowner och seriefigurer och folk i konstiga masker. Vi hade klätt upp oss till tårna, Jonna i en rosa prinsessklänning och korkskruvslockar, Cecilia i en lila coctailklänning och vingar, Edvard till cowboy och Natalia till clown. Själv var jag Catwoman. Vi trodde att det var det som var grejen när det var karneval, men när vi steg ur taxin var det ingen annan som klätt ut sig. Vi kände oss alldeles fel, som blöta hundar.
Men i paraden passade vi som handen i handsken. Natalia blåste konfetti och till slut hamnade vi längst fram i tåget, med ett gäng dragqueens och dagen efter var vi tydligen med på lokalnyheterna. Det ni, det har inte alla varit med om, five seconds of fame i boliviansk TV.
Måndagen var också en allmän helgdag (läs: vattenkrigsdag), men då försökte vi mest hålla oss undan. Tisdagen däremot, som kallas Manchaya, var också helgdag men tillbringas traditionellt med familjen. För oss innebar det att klä in hela huset Salazar med serpentiner och blomblad, hälla sprit i alla hörnen, kasta godis upp på taket och bränna sötsaker för att göra Pachamama glad. Vi välsignade helt enkelt huset. Sen skulle var och en hälla sprit på Pachamama-brasan och önska sig något för det kommande året, så kanske Pachamama ser till att det slår in. Jag önskade mig lycka med mina kommande studier och ork att skriva klart mitt lilla romanprojekt. Jag hoppas Pachamama har en öm punkt för aspirerande geografer med författardrömmar, annars vet jag inte vad det ska bli av mig.
Sen hade vi vattenkrig i trädgården och Frank och David, Natalias farbröder, var värst. När de var klara var det ingen som hade ett torrt plagg på kroppen, förutom Natalias farmor, fastrarna, lilla Santi och Edvard (superfegis!).
När vi bytt om och var torra och varma igen, bjöds vi på majsknyten, det som hör dagen till. De var jättegoda, men ändå fick Edvard vara i sig knappt en. Jonna åt bara en, hon med. Cecilia åt två och en halv. Jag vann. Jag åt fem.
Det var ju fettisdagen denna dag. Det är jag lite bitter för, att det inte blev några semlor för mig i år. Men något svenskt fick jag i alla fall - under Natalias ledning bakade vi kardemummabullar, som är något de aldrig har hört talas om här, och bjöd på till kvällsfikat. Det blev riktigt uppskattat. En fin dag var det.
kameror & starka bioupplevelser
Men de fick mig hur som helst att tänka på Maria Larssons eviga ögonblick. Filmen jag gick och såg på bio med pappa bara ett par dagar innan jag satte mig på planet mot New York. Det är därför jag inte har hunnit skriva om den. Det skäms jag lite över, för under normala omständigheter hade jag förmodligen satt mig vid datorn det första jag gjorde när jag kom hem från bion. En sån film var det.
Långsam. Försiktig. Den tog tid på sig att ta sig in, den var lång, den dramaturgiska kurvan var inte alls som i en Hollywoodfilm, den var inte gjord för att tvinga sig på. Spänningen skapade man själv, efter hand, när bilderna spunnit ett nät kring en och fått det försiktiga lilla att växa.
Jag har träffat Maria Hieskanen. Hon är vän med en av min mammas bästa vänner. Hon spelar en arbetarhustru till en aggressiv Mikael Persbrandt. Hon vinner en kamera i ett lotteri och kan efter det inte låta bli att fotografera, trots fattigdomen och makens hårdhänta protester. Och det att både filmens Maria och skådespelaren Maria var finska, jag vet inte, det gjorde det hela bara mer angeläget. Kirkes mamma Mirja rekommenderade Maria Larssons eviga ögonblick för mig, hon sa att hon trodde att jag skulle gilla den. Hon hade rätt.
Och förra måndagen var vi på bio i La Paz. Tjugofem spänn betalade vi för att se The curious case of Benjamin Button. Vi grät, Natalia, Jonna och jag. Cecilia kunde inte riktigt förstå varför vi grät, men hon tyckte om den ändå. Det hjälper inte hur många gånger jag ser Cate Blanchett på bio, hon slutar aldrig slå mig andlös med sina rolltolkningar och sin skönhet. Och Brad Pitt, han har inte bara det där akillesutseendet, han kan spela också. Hans utseende sätter krokben för honom tycker jag, det är så lätt att glömma hur skickligt han kan gestalta bara han får chansen.
Den här filmen, den var vacker. Det är en sån film där man genom den excentriske huvudkaraktären Benjamin Button får träffa en rad andra excentriska karaktärer som bygger upp en hel syn på människan, livet och kärleken som är som honung för själen. Trots den melankoliska baktonen. Som på vingar gick jag ut ur biosalongen, allting tycktes så klart. Livet är inget att leka med. Det är värt att ta på allvar.
Ett par dagar innan jag lämnade Sverige kom min moster Kaarina på besök och hade med sig en termos med sitt specialte på färsk ingefära, citron och honung, och ett USB-minne med en nedladdad version av The curious case of Benjamin Button. Jag var snuvig och hade ont i halsen, och hon sa att jag skulle dricka teet, som medicin för kroppen, och se på filmen, som medicin för själen.
Sen hann jag inte se filmen ändå, i all packningsstress. Men jag såg den nu istället. Och som vanligt hade Kaarina rätt - den var medicin för själen.
Dessa två finska stenbrudar, Mirja och Kaarina, som genom sina filmrekommendationer lyckats få mig att växa. Jag måste se till att ha med mig något riktigt fint åt dem båda när jag kommer hem till Sverige igen.
karneval
Men det är inte bara blöt man blir här. I paraden (som pågått sen innan sju på morgonen och fortfarande inte visar tecken på att avta, trots att klockan är över fyra) får man se de mest fantasifyllda dräkter. Djävulsmasker som skulle kunna ge vem som helst mardrömmar, kjolar täckta av glitter som är så korta att trosorna syns, med underkjolar som får hela kreationen att stå rakt ut. Platåskor som skulle ha gjort ABBA avundsjuka. Björnar och örnar och kaniner. Allt finns, och de rör sig framåt i takt till trummor och blås som får det att tjuta i öronen. Dans och glitter och bjällror i ett enda virrvarr. Det är fascinerande.
Men jag är ändå lite bitter. Jag har nämligen inte med mig min kamera. Från flera håll hade jag hört att det kanske inte skulle vara så smart att ha med sig den, eftersom det alltid är fullkomligt vattenkrig på bolivianska festivaler. Jaha, tänkte jag och tog inte med mig kameran, korkad som jag är. Om det är någonstans som jag hade velat fotografera, så var det här. Dessa dräkter, dessa rörelser. Jag hade kunnat packa in kameran i tredubbla plastpåsar, så kanske den inte hade blivit blöt. - - - Men sen tänkte jag att jag får se det som en övning. Jag behöver inte fotografera allting som bevis på att det hänt. Jag kan bara uppleva, och minnas. Eller jag borde kunna det i alla fall. Jag får se det som lite terapi. (Jag lyckades dock ta ett par kort med min mobiltelefon. Hur bra de blev vet jag inte, men det är väl också något jag borde testa, hur det funkar att framkalla bilder tagna med mobiltelefonen. Den har jag ju ändå alltid med mig överallt. Och imorgon är det karneval i La Paz - inte lika stort som här, men dräkterna ska vara liknande, så dit ska jag tamejfan ha med mig kameran i alla fall, oavsett vilka råd jag får.)
födelsedagar & andra trevligheter
Tre presenter fick jag. En jättejättefin bolivianitasten, den lila halvädelstenen som bara finns i Bolivia, i en silverkedja. Ett par trosor och en push-up-BH i klarröd spets, hur jag nu ska tolka det. Men den tredje presenten blir en överraskning tills jag lyckas ladda upp fotografier igen...
Jag fick bestämma helt själv vad vi skulle göra eftersom det var min födelsedag, så det blev en slappdag. Jag fixade med mina fotografier (jag har lyckats fylla min 4 GB:s USB-sticka, på en månad, det är fan inte okej) medan de andra bakade tårta och sen blev det tårtkalas med hela familjen. Både mamma och pappa lyckades få kontakt med min mobiltelefon också, det var så mysigt att få prata med dem (även om jag inte börjat sakna dem än, för att vara ärlig). Dagen avslutades med en spakväll - yoga, massage, ansiktsmasker och hårinpackningar.
Sammanfattning: Den bästa födelsedagen på flera år.
Idag har vi varit på marknaden i El Alto. Det är världens näst största loppmarknad, man skulle kunna gå där i dagar utan att se allt. Cecilia och Jonna shoppade som galningar, det visade sig vara ganska lätt att göra av med mycket pengar på mycket saker som inte kostar någonting. Själv köpte jag ett smaragdgrönt nattlinne i siden för tre kronor, och en äkta cheerleaderjacka i klargrönt för tre kronor. Den har tillhört Kristi på Belmont Jr. High. När jag har den på mig känner jag mig lite som Kristi på Belmont Jr. High. Vem vet, jag kanske byter namn.
plötsligt händer det
På lervägen mellan Potosí och Uyuni utförs det för tillfället mycket vägarbete. Den ska nämligen asfalteras. Det innebar att Don Jaime på vissa ställen helt enkelt fick stanna och vänta på att vägarbetarna skulle släppa förbi oss. På ett av dessa ställen gick vi passagerare ur bilen, mitt emellan två berg och höga kaktusar. Natalia, Jonna och Cecilia började klättra på stenbumlingar, och jag satte mig i skuggan under ett träd. Jag vet inte om det finns akacior i Bolivia, men den var åtminstone förvillande lik träden som växer på den tanzanska savannen. För historien, säger vi att det var en akacia.
Jag satt där, under en akacia, i detta dramatiska, torra bolivianska landskap, och visste plötsligt vad jag ska göra av mitt liv. Med kameran i knät fanns det plötsligt bara där, i huvudet.
Jag ska ta kandidatexamen i geografi, sen mastern i något liknande, och sen ska jag bege mig ut i världen och skriva reportageböcker med egna fotografier om sånt som jag tycker att allmänheten borde känna till. Viktiga saker, som regnskogsskövling och sjunkande grundvattennivåer. Kanske lyckas åstadkomma några uppvaknanden samtidigt som jag ägnar mig åt mina tre största intressen, kombinerat. Alltså, det låter ju som en plan för bra för att vara sann.
Det känns bra. Nu vet jag vad jag ska sträva efter. Sen så vet jag ju att såna här idéer sällan når ända fram. Nya idéer kommer och byter av de gamla. När jag var elva satt jag på en tennisplan i Onnela, Dar es Salaam, Tanzania tillsammans med Maija och skissade på planritningar över stuteriet där vi skulle föda upp shettlandsponnyer och fälttävlanshästar. Vi var helt seriösa, skrev kontrakt och allt, men nu vet jag knappt ens varnågonstans i världen Maija befinner sig.
Men bara det här att ha en plan, en rikting, det är det som är det viktiga.
pengar
Sucre & fotbollskillar
Men vi hade bara en dag i Sucre, så ut skulle vi ändå. (Tack Morena för regnjackan! Utan den hade jag aldrig klarat mig i Sucre! Och tack pappa för regnskyddet åt ryggsäcken, utan den hade väl båda mina kameror dött av fuktskador.)
Jag kan förstå att Sucre är en riktigt vacker stad om solen skiner. Jag gick ju till och med runt där med nöje i spöregn. Det var ganska likt Potosí, samma sorts snirkliga balkonger och dörrdekorationer inte helt olika dem i Stone Town på Zanzibar, men här hade de råd att hålla husen i fint skick. Och allting var vitmålat.
Cecilia pallade lime på den humanistiska fakultetens bakgård, och själv kände jag ända ner i tårna hur jag längtar efter att få börja plugga igen. Vi klättrade upp en lång väg till ett torg med utsikt över hela staden, där det skulle ligga ett Tom Tits-liknande museum som Edvard ville gå på, men självklart visade det sig vara stängt för renovation. Helt bortkastat var vandringen upp för berget dock inte, för där träffade vi två tjejer från Seattle, Ellen och Cara. De hade också klättrat upp dit i hopp om att få besöka barnmuseet. Men nu när det var stängt, slog vi följe ner igen och satte oss på en bar och tillbringade resten av kvällen tillsammans med dessa två utomordentligt trevliga skogsbrandbekämpare, pratade om Bolivia, Harry Potter och Liftarens guide till galaxen, amerikansk politik och det svenska välfärdssamhället.
Trots regnet blev det en riktigt trevlig dag.
På nattbussen tillbaka till La Paz, råkade vi hamna tillsammans med ett helt fotbollslag hormonstinna unga män. De hade kommit tvåa i en nationell turnering och hade inga som helst planer på att sova. De drack Singani (boliviank sprit), sjöng falskt och försökte prata med oss. Till slut lyckades de få ur oss våra namn, och resten av natten låg de och skrek från sina platser längst bak i bussen att: "I love you Cecilia! You are beautiful Cecilia! You are so sexy Cecilia!".
När vi kom fram till Salazars hus runt åtta på morgonen, helt genomfrusna av den kalla, långa, sömnlösa bussresan, var det otroligt skönt att bara få lägga mig i min säng och sova några timmar till. Det var ju ändå söndag.
laguner & saltöknar
Självklart lyckades vi försova oss i Potosí, så hotellreceptionisten fick ringa upp till vårt rum, väcka oss och berätta att det hade kommit en man som sökte oss. Det var vår guide, Don Jaime, Natalias farbrors sjuttiofemåriga kompis, som skulle ta oss på en tredagarstur (som blev fyra) till de färgade lagunerna och saltöknen i sin jeep.
Så mycket finns inte att berätta från den här resan, mer än att naturen var fantastiskt vacker och jag skulle kunna skriva i evigheter om den, men eftersom jag tog en sisådär trehundra foton också, så känns det smartare att låta textutläggningarna vara och låta fotografierna tala för sig själv, nästa gång jag får tillgång till en uppladdningssäker dator.
Men det kan jag säga, att på kvällarna blev det åskoväder tillräckligt nära för att vi skulle se blixtarna sicksacka sig över horisonten, men för långt bort för att åskan skulle höras.
Det blev mycket bil. Mycket mycket bli. Och vägarna kunde verkligen se ut hur som helst - spikraka sträckor genom öknen, snarare stigar än vägar som slingrade sig fram längsmed bergssidor och bestod mer av hål än väg, ner i forsande bäckar och upp på bergskammar. Det var tur att vi hade en så bekväm jeep och en så säker chafför, för annars hade vi väl kommit hem både gula och blå.
På mornarna låg det is på vattenpölarna och flera ställen körde vi igenom precis efter att det snöat, men själva kände vi bara den kokande värmen och solgasset från en nästan helt molnfri himmel.
Vi såg flamingos i den röda lagunen och vicuñas, de vilda föregångarna till lamorna, vid de puttrande gejsrarna. Vi hade skumkrig vid den turkosa lagunen och badade halvnäck i en varm källa.
Den minimala byn som vi sov två nätter i såg ut som tagen rakt ut Star Wars Tatoine och bredvid vårt hus låg en inhängnad där lamorna hade sex i skymningen. Lamasex liknar inte något jag sett tidigare, de låter och rör sig på ett sätt som bara kan upplevas. Jag kan inte beskriva det. Och lamor är tydligen dräktiga i elva månader, och parar sig i februari - vilket innebär att de är dräktiga i princip året om. Tills de blir sådär fyra, för då slaktas de. Vi åt lamakött på en kaktusö mitt i saltöknen - det smakade lite som en blandning mellan nöt och lamm.
Uyunis saltöknen är ett helt kapitel i sig. Vi hade hört att det skulle vara helt vitt, så långt ögat kunde se, vitt vitt vitt. Men när jag väl stod där, ja, jag vet inte, men det var inte vad jag hade tänkt mig. En saltöken är näst intill omöjlig att tänka sig, om man aldrig varit i en själv.
Saltöknarna här i Bolivia uppstod på grund av att marken för länge länge sen var havsbotten. Men sen blev kontinentalplattorna osams och rusade samman i ett enormt bråk, och så bildades Anderna. Just Altiplanon i Bolivia, där både La Paz ligger i norr och Salar de Uyuni ligger i söder, befinner sig mitt emellan två bergskedjor och under årtusenden har regnvatten runnit, tillsammans med saltet från den gamla havsbottnen, ner i olika sjöar som legat där Uyunis saltöken ligger idag. Men den starka solen, i kombination med den snålt tilltagna nederbörden, har gjort att sjöarna torkat ut varje gång och lämnat marken bara saltare och saltare. Om jag inte minns fel, så låg den sista sjön vid Uyuni för en sisådär sexton tusen år sedan. Nu är där bara salt.
Saltöknen i Uyuni är världens största och högst belägna saltöken. Det vill inte säga lite.
När jag skulle ta av mig solglasögonen för att bli fotograferad, började tårarna rinna i floder och det sved som satan i ögonen, så vitt var det. Så långt det gick att se, åt alla riktingar. Det gick inte att ha ögonen öppna utan solglasögon mer än ett par sekunder åt gången.
Och allt det vita är verkligen salt. Det är svårt att tro, men var du än vänder dig, är det salt du går på. Det tog vi tillvara på - vi hade med oss tequila, la oss i ring, slickade på marken, svepte tequilan och sög på lime. Om det är någonstans man ska shotta tequila, så är det i en saltöken.
På vägen tillbaka genom allt det vita, fick vi sitta på jeepens tak alla fem, och Cecilia, Jonna, Natalia och jag sjöng oss igenom mer eller mindre hela Mamma Mia!- och Moulin Rouge-soundtracket, och för lite omväxling även lite Aretha Franklin och svenska folkvisor.
Allt saltet hade gjort mina jeans helt stela, de gick knappt att gå i. Jag kan ju bara inte låta bli att kräla på marken för att få till den där perfekta bilden, så jag antar att jag väl får tåla att jag har lite skitigare byxor än alla andra, normala människor.
Potosí & Cerro Rica
Förra söndagen åkte vi nattbuss i tio timmar från La Paz till Potosí. På bussen visade de en dubbad Jean-Claude van Damme-film. Själv försökte jag ignorera genom att lyssna på lite Astrid Lindgren-uppläst Madicken, men Natalia kunde inte låta bli. Sen kunde hon bara inte sluta prata om honom. Hon var helt trollbunden. Jag tror att Natalia förälskade sig lite i Jean-Claude van Damme. Speciellt hans fina lilla rumpa.
Klockan tjugo i sex på morgonen kom vi fram till Potosís bussterminal. Regnet öste ner och det var så råkallt att min fleece och regnjacka inte räckte till för att hålla min kroppstemperatur någorlunda normal. Vi trängde in oss i en taxi och hamnade på första bästa hostel, där vi väckte receptionisten och lyckades få komma in i våra rum för att sova ett par timmar till. Märk väl, jag hade både sängens tre hästfiltar, termounderställ, sovsäck och sidenlakan, och först då lyckades jag få upp värmen igen. Cecilia var tvungen att ha Natalia i sängen som element.
Vid en mer mänsklig timma, gick vi upp igen och begav oss ut på Potosís smala gränder.
Potosí är världens högst belägna stad av sin storlek, med sina fyratusen meter över havet. Det är en gammal gruvstad som under femton- och sextonhundratalen var en av världens rikaste städer. De hade nämligen berget Cerro Rico, fullt av silver. Men självklart skickades silvret till Spanien och byggde till stora delar upp den spanska kronans rikedomar och stormakt under dessa århundraden. Nu finns det nästan inte något silver kvar i berget, och det bly och andra mindre värdefulla mineraler som fortfarande utvinns genererar inte tillräckligt med pengar för att kunna upprätthålla den gamla, storslagna kolonialarkitekturens forna glans över staden. Allting är ganska förfallet, men för mig har det en otrolig charm. Jag hade lätt kunnat gå runt där i dagar och bara titta på alla snirkliga balkonger och flagnande målarfärg.
Något som alla turister gör när de kommer till Potosí, är att gå på en guidad tur ner i gruvorna, och det var dagens plan även för oss. Vi hittade en jättetrevlig liten turistbyrå som erbjöd oss en privat adventure tour som vi självklart nappade på.
Innan turen hann vi äta brunch på Pete´s, och alltså, den frukosten. Bröd med marmelad, ägg, pommes frites, en stekt köttbit, pannkakor med chokladsås eller honung, te eller kaffe och färskpressad jos - endast för trettiofem bolivianos (drygt trettiofem kronor). Kanske den godaste frukosten jag någonsin ätit. I Potosí vet de hur man göder turister.
En sak som ALLA gör innan de går ner i gruvorna, är att köpa saker att ge till gruvarbetarna, ifall man skulle stöta på någon sån nere i djupet. Att tugga cocablad är det som får gruvarbetarna att orka dagarna igenom utan mat, och cigaretter blir alltid uppskattat. Man kunde även köpa 96% alkohol och dynamit. Vi köpte lite av allt.
I turen ingick även vattentät klädsel - otympliga gummistövlar, trasiga byxor och alldeles fantastiska gula regnkappor. Hjälm fick vi också och pannlampa med tillhörande batteri som spändes fast på ryggen. Fullt munderade blev vi bara så heta, alltså, ni anar inte!
Vår gruvguide hette José Luis och visade sig vara världens skönaste snubbe, typ. När han fick höra att vi var från Sverige, frågade han om vi kände till ABBA och Roxette. Det var nämligen hans två favoritband. Så resten av turen gick vi runt och sjöng på Mamma Mia!-soundtracket till hans stora förtjusning.
Genom leran och arsenikångorna krälade vi oss igenom de klaustrofobiskt trånga gruvgångarna. Vi fick träffa Tío, gruvguden med den stora kuken, som vi offrade cocablad och cigaretter till, precis som gruvarbetarna gjorde inför varje arbetsdag, och drack 96% alkohol till hans ära. Det var verkligen en konstig upplevelse, alkoholen liksom dunstade redan från läpparna, men smakade nästan ingenting, brände i halsen.
José Luis berättade att kvinnor inte får arbeta i gruvorna, eftersom Pachamama, moder jord, skulle bli avundsjuk då och ta bort mineralerna från berget. Det är genom mötet mellan Pachamama och Tío (och hans enorma kuk) som mineralerna uppstår i berget.
Det jag sett fram emot mest med gruvturen var att få träffa en gruvarbetare, men länge såg det ut som om det inte skulle bli av. Det var måndag, men José Luis berättade att det varit festival dagen innan och att arbetarna förmodligen låg hemma och var bakfulla. Men till slut lyckades vi hitta fram till Don Philippe, enligt José Luis gruvans äldsta arbetare med sina dryga femtio år. Annars brukar gruvarbetarna inte kunna jobba i berget i mer än femton år, på grund av de påfrestande och slitsamma arbetsförhållandena och de giftiga arsenikångorna. Sen måste de pensionera sig. Om de då varit medlemmar i cooperativet som driver gruvan, får de en pension som de kan leva på - men det är inte alla som får vara med i cooperativet.
Don Philippe var en söt liten gubbe. Han höll just på med att hacka ett dynamithål i berget, så han fick vår dynamit och cocablad, och sen fick vi alla prova på att hacka hålet djupare. Jag har alltså varit gruvarbetare i silverberget i Potosí i sådär en minut. Det är en stor grej. Något att berätta för mina elever om jag någon gång får för mig att extraknäcka som vikarie i SO i högstadiet när jag skriver min C-uppsats eller så. Det finns bildbevis! (Usch vad skitig min kamera blev. Jag hade med mig systemkameran ner i gruvan, och den var mer grå av lera än svart när vi kom ut. Men den är till för att användas - bilderna är så mycket roligare att se på efteråt om de är bra.)
När alla fått hacka lite, och vi klättrat på stegar mellan olika tunnelsystem, så fick vi komma ut i dagsljuset igen. I minibussen tillbaka ner till Potosí fortsatte vi att sjunga ABBA och José Luis flyttade till och med från framsätet bak till oss för att höra bättre. Ärligt talat, om vi haft mer tid i Potosí, skulle jag velat ta med honom ut på en öl. Kompismaterial, en så skön snubbe var han. Och engelska pratade han också. Som det var nu fick vi bara säga hejdå och ge honom en ordentlig dricks.
Men när vi hade vägarna genom Potosí igen, efter saltökenturen, gick vi förbi turistbyrån som tilldelat oss José Luis, och lämnade en piratkopia av Mamma Mia! the Movie (den hade han, hör och häpna, aldrig hört talas om), med ett litet meddelande från Los Suecos.
Det gäller att sprida kärlek i världen, om än hur lite.
tankar i La Paz
Och jag, som inte gör någonting åt det. Det är nästan ännu värre. Jag har hittills inte låtit mina skor bli putsade en enda gång än.
Isla del Sol
Isla del Sol är en stor ö som ligger i den bolivianska sidan av Titicacasjön. Enligt den gamla inkalegenden, är det platsen för jordens födelse, och de två första inkorna kom till där. Och det är inte speciellt svårt att förstå hur det kan ha blivit så. Jag har ju redan skrivit om Titicacasjöns skönhet, och Isla del Sol är en bergig ö som lyfter sig upp ur vattnet med svindlande höjder. Jag kan bara inte låta bli att fascineras av tanken på hur dessa höjdskillnader en gång i tiden kom till, vilka krafter som finns i jorden som ibland, på vissa ställen, bara spränger över alla kanter. Anderna är ett sånt ställe.
Efter båtturen över från Copacabana gick vi till den stora inkaruinen som ligger på öns nordspets. Det är en stor stenlabyrint som kramlar sig fast på bergssidan med utsikt ner över sjön och långt bort mot kustremsans toppar. Vi sprang runt och gick vilse bland gångarna, Natalia och Jonna lite mer än oss andra, sen satte vi oss på en gräsplätt mitt i labyrinten och åt lite matsäck.
Där satt jag, på en gräsplätt mitt i en gammal inkaruin, och åt mango. Solen sken, och molnen som dröjde sig kvar över fastlandet gav himlen en sån dramatisk känsla. Det kändes overkligt. Att jag verkligen satt där. Att det verkligen var jag som. Helt ofattbart.
Sen började den långa vandringen från nordspetsen till sydspetsen, där alla hotell ligger. Stigen slingrade sig fram högst uppe på bergskammen, det gick upp och ner och solen gassade på som om det vore dess sista dag. Cecilia lyckades bränna sig riktigt ordentligt på näsan.
När vi kom fram till vårt hostel var vi alla helt slut och bestämde oss för att ha fri lek fram till middagen. Jag satte mig på terassen och läste. Vårt hostel låg allra högst upp på berget, och nedanför terassen stupade det så brant att det skulle krävas en ordentligt vågad klättring för att ta sig ner till den lilla viken med strand och små fiskebåtar som låg nedanför.
Det blev också en såndär ofattbar stund, när jag satt där, såg solen gå ner över de gröna terrasserna där det odlades potatis och bergen på andra sidan Titicacasjön, lyssna på fågelsången och åsnornas makalösa skrik (det finns verkligen åsnor ÖVERALLT på Isla del Sol), och läsa om skeppsbrott och lurendrejeri i "Rosen på Tistelön" av Emilie Flygare-Carlén. Det kändes som ett såntdär fullkomligt ögonblick. Ingenting saknades.
Och så ringde telefonen. Det var mamma. Äntligen lyckades min mobiltelefon få kontakt med omvärlden. Och att det var mamma också. I tre minuter pratade vi. Vad mycket man hinner säga på tre minuter. Sen gick jag och var sådär villkorslöst glad resten av kvällen.
Efter middagen kom vi ut på backen och träffades av stjärnhimlen. Det gick inte att komma ifrån, vi var bara tvugna att lägga oss i gräset och titta på stjärnorna, Natalia, Cecilia, Jonna och jag. (Edvard spelar för det mesta Nintendo DS när vi inte gör något sådär bestämt.) Vi började leta efter stjärnbilder, försöka väcka upp minnen från naturkunskapen i gymnasiet och Eva Allards (rolig grej, att både jag och Natalia och Cecilia haft henne i naturkunskap, trots att vi gick på olika linjer) entusiastiska undervisning. Men grejen var ju den att vi var på södra halvklotet nu, så det mesta var ju bara helt uppochnervänt ändå.
Orion lyckades vi hitta i alla fall, där stod han ståtlig med pilbåge och svärd och vakade över jorden. Natalia ville hitta Södra korset, hon var helt övertygad om att en av stjärnorna i Orions bälte var del av det för hon lyckades få till ett kors där vi andra inte såg ett jota. Hon började förklara hur vi skulle titta:
"Jo, men Jesus högra hand ligger på Orions bälte, och den vänstra..." (Jesus skulle symbolisera korset, då.)
"Vad ska hända här inatt?" undrade jag då.
Och ungefär där tappade vår stjärnspaning allt sitt allvar och utvecklade till en diskussion om att Orions svärd (bildligt talat) försvunnit någonstans och att Jesus hade väldigt väldigt lång, ja, så vidare fromma kan man inte säga att vi var. Men skratta gjorde vi i alla fall, så att vi fick ont i magen, och med en känsla som om vi utfört ett helt core-pass gick vi och la oss. Jag sov som en stock, trots kratern i min skumgummimadrass och mögellukten i rummet.
Andra dagen på Isla del Sol ägnade vi åt att leta efter ett sätt att ta oss ner till en strand - och det var inte lätt ska ni veta. Halva dagen tog det, och vi hann både gå ner och upp för de gamla inkatrapporna (en riktig mardröm att gå upp för, ni anar inte) och dricka vatten ur inkakällan (som tydligen skulle skänka kärlek, hälsa och evig ungdom, vi får väl se hur det går med det) innan vi gav upp och bestämde oss för att helt sonika klättra ner. Så det gjorde vi, till de betande åsnornas avmätta förvåning.
Och nu, gott folk, ska ni få höra något som kommer att berättas för barnbarnen, om det nu blir några såna. När vi kom ner var vi riktigt genomsvettiga, och vi skulle bada. Alla hade med sig badkläder, men fan, man är väl skandinav. Natalia, Jonna, Cecilia och jag näckade helt enkelt i Titicacasjön. Underbart förfriskande var det efter den långa vandringen, om än en aning kallt för att vara riktigt behagligt, och att det ställde sig andra, mer propra turister en bit bort och glodde på oss gjorde saken bara lite roligare.
Edvard badade också, men han hade badbyxor på sig. Inte riktigt lika coolt alltså.
På natten var det åskoväder. Det regnade, något som denna snustorra ö verkligen behövde, och blixtarna lyste upp hela vårt rum. Jag var ju bara tvungen att gå ut och kolla, bli dyblöt i regnet bara för att se blixtrarna slingra sig genom molnen över den peruanska kusten. Såna åskoväder ser man sällan i Sverige.
Dagen efter, när vi skulle åka hem, var det elavbrott på både Isla del Sol och i Copacabana. Så helt harmlös hade stormen inte varit.
för jungfrun i Copacabana
När vi kom fram till Copacabana steg vi rakt in i en livlig fest. Det hade helt gått oss förbi att just denna måndag var det festivalen för att fira Bolivias skyddshelgon, jungfrun från Copacabana, stadens största fest för året. På flera ställen i den lilla staden var stora musikanläggningar uppställda och på ett par ställen även scener med vad jag antar var den bolivianska motsvarigheten till dansband. Mitt på ljusa dagen gick cholitas (bolivianska kvinnor iförda den traditionella klädseln plommonstop och volangkjolar med en sådär tio underkjolar under) och drack öl och dansade tillsammans med sina redan ostadigt gående män.
Efter att ha gått runt lite i staden bland blominklädda och champagnenersprutade bilar (för att undvika olyckor måste alla nya fordon välsignas, nämligen) och glada människor, begav vi oss upp mot dagens egentliga mål.
I Copacabana finns det ett heligt berg som går ut i Titicacasjön, högt är det och brant, men när man väl kommit upp ska tydligen ens böner bli uppfyllda, eller något i den stilen. Natalia berättade att hennes farfars mor hade krypit upp för det här berget under kriget och bett om att hennes son skulle komma hem oskadd. Och det hade han också gjort, så det där med att bli bönhörd kanske inte bara är skrock ändå.
Och det måste jag säga, att när jag väl lyckats ta mig upp till toppen trots syrebristen och kunde sätta mig ner på en klippa och se ut över Titicacasjön, så kan jag förstå hur en sådan sägen kunnat komma till. Om det finns någonstans där gud lyssnar lite extra noga på sina troende, så måste det vara denna upphöjda klippa över världens högsta navigerbara sjö, så blå att det nästan sticker i ögonen och inramad av hisnande bergformationer i alla riktningar. Och just denna eftermiddag kantades horisonten av bulliga moln och solen kastade silver i vattnet. Jag måste verkligen behärska mig för att inte flyta ut i långa, naturromantiska utläggningar om denna plats. Jag tog många fotografier, jag ska så fort jag får tillfälle lägga upp ett par av dem istället. Alla älskar ju inte ord lika mycket som jag.
Vägen ner bestämde vi oss för att klättra på bergets sjösida. Stora stenbumlingar som föll sönder i händerna på oss och stup rakt ner i vattnet gjorde färden riktigt spännande, och värst skulle såklart Natalia vara. Men när vi kom ner, blev vi mötta av en ung boliviansk militär och insåg att vi klättrat i militärområde. Inte så smart kanske.
Efter middagen återvände vi till hostelet, som låg mitt vid det centrala torget. Där stod den största scenen, och trots att vi bodde på tredje våningen, på sidan av huset som vette bort från torget och dansen, så vibrerade golvet. Så hög var musiken. Lukten nere på torget var också förvillande lik festival - den där fräna lukten av öl spillt i rännstenen och minnet dagens solsken. Bolivianer vet allt hur man festar.
den långa färden till Copacabana
Så när vi kom fram till Plaza San Francisco, där bussen skulle ha gått, stod där en turistbyråflicka och satte oss i en taxi, som körde oss till bussterminalen, där vår buss stod och väntade på oss.
Det var lite för mycket dramatik för att utspela sig före åtta på morgonen för oss ledighetsvana backpackers, så det var väldigt skönt att bara sätta sig ner i den lilla bussen och lyssna på våra MP3-spelare och försöka sova. Det skulle väl vara dramatik så att det räckte för den dagen.
Men tji fick vi. Lite mer än halvvägs från La Paz till Copacabana måste man åka över ett sund i Titicacasjön, då Copacabana ligger på en udde där bara spetsen tillhör Bolivia, resten tillhör Peru. Bussen körs då ner på en motordriven flotta, medan människorna i den ombes stiga av och åka motorbåt över. När vi steg av båten blev vi stoppade av en kort, robust polis som ville se våra pass. Cecilia, Jonna och Edvard gick förbi utan problem med sina pass, men när det blev min och Natalias tur skakade han bara på huvudet och bad oss följa med in i den lilla migrationsbyggnaden bredvid bryggan.
Jag och Natalia hade nämligen följt Lauris råd och inte haft med oss våra riktiga pass. Natalia hade istället med sig ett svenskt ID-kort, och jag hade en papperskopia av fotosidan i mitt pass. Vi skulle ju ändå inte åka över någon gräns, och så hade jag dessutom åkt över precis samma sund på vägen till La Paz, utan att behöva visa något alls. Men så funkade det tydligen inte den här gången.
Migrationsstugan var bara en liten låda med ett skrivbord för polisen och två olyckliga stolar för de passlösa turisterna. Jag försvann mig snabbt i polisens förklaringar om varför det skulle vara så nödvändigt att visa pass trots att vi inte åkte över någon gräns, men så mycket förstod jag att mina alternativ var att betala en straffavgift på trehundra bolivianos (drygt trehundra kronor, mycket pengar i bolivianska mått mätt) eller återvända de tre timmarna till La Paz för att hämta mitt pass och komma tillbaka imorgon. Inget kändes speciellt lockande. Jag satt där och tittade ut på Titicacasjön medan Natalia lyssnade på polisens utläggningar och kände mig som en lite extra korkad turist. Står det kanske inte överallt att man ska ha med sig sitt pass jämnt? Man vet aldrig när man kan behöva bevisa sin lagliga vistelse i ett land. Jag hade blivit alldeles förslappad av mitt omhuldade liv i ett EU-land.
Det var två andra stackars turister som också hade något fel med sina pass, så medan polisen pratade med dem, gick jag och Natalia ut i solen en kort stund och såg bedrövade på varandra. Där försvann vår vecka i Copacabana och på Isla del Sol.
Sen blev vi inkallade igen och polisen såg en sista gång på våra bristfälliga personbevis, skakade lite på huvudet, log svagt och sa något på spanska som jag inte ens försökte förstå, så trött var jag på allting. Men lyssnat borde jag ha gjort, för rätt som det var plockade Natalia upp en femtilapp ur fickan och gav honom, och sen fick vi springa till bussen och så bar det av mot Copacabana som om inget hänt.
På bussen berättade Natalia vad det var jag missat. "Men jag ska vara snäll", hade polisen sagt. "Jag låter er gå, för den här gången. Men ni kan väl vara lite snälla mot mig, nu när jag varit snäll mot er." Och så hade han fått femtio bolivianos för sitt besvär.
Med andra ord, vi hade mutat en boliviansk polis. Så kan det gå.
Det var vår resa till Copacabana, det.
uppladdning
Jag har lagt upp bilder nu. Flera album pa Facebook och nagra for varje La Paz-inlagg har. Hur ni som inte har Facebook ska fa tillgang till de bilderna maste jag klura ut pa nagot satt. Fast inte nu. Jag maste sova. Imorgon ska vi klattra upp for djavulens kindtand.
- - -
Sahar va, nu har jag kollat upp det, och det gar att bjuda in icke-facebookare att titta pa Facebook-album. Atminstone funkade det nar jag bjod in mig sjalv genom min backup-mejl. Sa, alla ni foraldrar som far mina resemejl, kommer inom kort att fa en inbjudan - men om det ar nagon annan nyfiken utan Facebook som vill se resultatet av alla mina timmar med kameran, skriv en lite kommentar med mejladress sa fixar jag det sa fort jag hinner och kan.