för jungfrun i Copacabana

När vi kom fram till Copacabana steg vi rakt in i en livlig fest. Det hade helt gått oss förbi att just denna måndag var det festivalen för att fira Bolivias skyddshelgon, jungfrun från Copacabana, stadens största fest för året. På flera ställen i den lilla staden var stora musikanläggningar uppställda och på ett par ställen även scener med vad jag antar var den bolivianska motsvarigheten till dansband. Mitt på ljusa dagen gick cholitas (bolivianska kvinnor iförda den traditionella klädseln plommonstop och volangkjolar med en sådär tio underkjolar under) och drack öl och dansade tillsammans med sina redan ostadigt gående män.
Efter att ha gått runt lite i staden bland blominklädda och champagnenersprutade bilar (för att undvika olyckor måste alla nya fordon välsignas, nämligen) och glada människor, begav vi oss upp mot dagens egentliga mål.

I Copacabana finns det ett heligt berg som går ut i Titicacasjön, högt är det och brant, men när man väl kommit upp ska tydligen ens böner bli uppfyllda, eller något i den stilen. Natalia berättade att hennes farfars mor hade krypit upp för det här berget under kriget och bett om att hennes son skulle komma hem oskadd. Och det hade han också gjort, så det där med att bli bönhörd kanske inte bara är skrock ändå.
Och det måste jag säga, att när jag väl lyckats ta mig upp till toppen trots syrebristen och kunde sätta mig ner på en klippa och se ut över Titicacasjön, så kan jag förstå hur en sådan sägen kunnat komma till. Om det finns någonstans där gud lyssnar lite extra noga på sina troende, så måste det vara denna upphöjda klippa över världens högsta navigerbara sjö, så blå att det nästan sticker i ögonen och inramad av hisnande bergformationer i alla riktningar. Och just denna eftermiddag kantades horisonten av bulliga moln och solen kastade silver i vattnet. Jag måste verkligen behärska mig för att inte flyta ut i långa, naturromantiska utläggningar om denna plats. Jag tog många fotografier, jag ska så fort jag får tillfälle lägga upp ett par av dem istället. Alla älskar ju inte ord lika mycket som jag.

Vägen ner bestämde vi oss för att klättra på bergets sjösida. Stora stenbumlingar som föll sönder i händerna på oss och stup rakt ner i vattnet gjorde färden riktigt spännande, och värst skulle såklart Natalia vara. Men när vi kom ner, blev vi mötta av en ung boliviansk militär och insåg att vi klättrat i militärområde. Inte så smart kanske.
Efter middagen återvände vi till hostelet, som låg mitt vid det centrala torget. Där stod den största scenen, och trots att vi bodde på tredje våningen, på sidan av huset som vette bort från torget och dansen, så vibrerade golvet. Så hög var musiken. Lukten nere på torget var också förvillande lik festival - den där fräna lukten av öl spillt i rännstenen och minnet dagens solsken. Bolivianer vet allt hur man festar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback