Gordon Gekko was here
Det bodde en gekko på toaletten till höger om vårt rum på Hostel Curichal i Rurrenabaque. Den dök upp bredvid dörrkarmen och höll sig fast, blickstilla, medan det kändes som att den betraktade en där man satt på toaletten.
På något sätt kändes det mysigt. Jag tycker om gekkos.
I Tanzania fanns det gott om gekkos. Hela vårt hus var fullt av dem. De satt där på väggarna nästan genomskinliga men med stora svarta hål till ögon. Vårt annars så kliniska diplomathus lyckades på något sätt aldrig hålla gekkona ute. Men det störde mig inte det minsta. Att de alltid dök upp där på väggarna, än i matsalen, än i mitt sovrum, än på toaletten, kändes tryggt på något sätt. Jag tycker om gekkos.
När jag var femton var jag på ön Karpathos i Grekland med pappa. En reportageresa till DN Resor, såklart. Där läste jag en bok av Jostein Gaarder som heter Maya. Jag älskade den. Det var Jostein Gaarder och hans Sofies värld som fick mig att bestämma mig för att läsa filosofi på universitetet. Då var jag tretton. När jag var tjugo läste jag en termin praktisk filosofi på Stockholms universitet. Det har jag aldrig ångrat.
I Maya är huvudkaraktären på en av Fiji-öarna i början, han är beroende av Gordon's Gin och dricker lite för mycket en kväll, vilket leder till att en gekko på hans bungalowvägg börjar prata med honom. Gekkon heter Gordon. Gordon Gekko är en mycket skön, filosofisk typ.
I tematreornas klassrum på Södra Latin står det "Gordon Gekko was here" i ett hörn på anslagstavlan. När jag såg det en av de första veckorna i ettan, blev jag alldeles full i bubblor och såg mig omkring i klassrummet för att hitta någon att dela mitt fynd med. Men där fanns bara mina nya klasskamrater, och jag visste inte hur min barnsliga entusiasm skulle tas emot av dem, när det dessutom antagligen inte var någon annan som hade samma nördiga boksmak som jag. Så jag lät bli. Men jag satt där för mig själv och log förmodligen det där pilemariska leendet som senare skulle fastna på så många av Sandras fotografier.
Jag kände ett band mellan mig, det där klottret på väggen och den temaelev som en gång skrivit det. Jag kände mig välkommen. Jag tycker om Gordon Gekko.
(Sen kanske det är så att Gordon Gekko egentligen är en filmkaraktär från början, men det vet jag ingenting om.)
På något sätt kändes det mysigt. Jag tycker om gekkos.
I Tanzania fanns det gott om gekkos. Hela vårt hus var fullt av dem. De satt där på väggarna nästan genomskinliga men med stora svarta hål till ögon. Vårt annars så kliniska diplomathus lyckades på något sätt aldrig hålla gekkona ute. Men det störde mig inte det minsta. Att de alltid dök upp där på väggarna, än i matsalen, än i mitt sovrum, än på toaletten, kändes tryggt på något sätt. Jag tycker om gekkos.
När jag var femton var jag på ön Karpathos i Grekland med pappa. En reportageresa till DN Resor, såklart. Där läste jag en bok av Jostein Gaarder som heter Maya. Jag älskade den. Det var Jostein Gaarder och hans Sofies värld som fick mig att bestämma mig för att läsa filosofi på universitetet. Då var jag tretton. När jag var tjugo läste jag en termin praktisk filosofi på Stockholms universitet. Det har jag aldrig ångrat.
I Maya är huvudkaraktären på en av Fiji-öarna i början, han är beroende av Gordon's Gin och dricker lite för mycket en kväll, vilket leder till att en gekko på hans bungalowvägg börjar prata med honom. Gekkon heter Gordon. Gordon Gekko är en mycket skön, filosofisk typ.
I tematreornas klassrum på Södra Latin står det "Gordon Gekko was here" i ett hörn på anslagstavlan. När jag såg det en av de första veckorna i ettan, blev jag alldeles full i bubblor och såg mig omkring i klassrummet för att hitta någon att dela mitt fynd med. Men där fanns bara mina nya klasskamrater, och jag visste inte hur min barnsliga entusiasm skulle tas emot av dem, när det dessutom antagligen inte var någon annan som hade samma nördiga boksmak som jag. Så jag lät bli. Men jag satt där för mig själv och log förmodligen det där pilemariska leendet som senare skulle fastna på så många av Sandras fotografier.
Jag kände ett band mellan mig, det där klottret på väggen och den temaelev som en gång skrivit det. Jag kände mig välkommen. Jag tycker om Gordon Gekko.
(Sen kanske det är så att Gordon Gekko egentligen är en filmkaraktär från början, men det vet jag ingenting om.)
tillbakablick
Den sjunde februari tvåtusenåtta skrev jag följande här på bloggen:
Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.
Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.
Ibland får jag rätt intressanta infall. Sammantrasslade livsbanor.
Men det är väl en av de nyttiga sakerna med att skriva så mycket som jag gör, näst intill dagligen, enorm kvantitet men kanske inte alltid så stor kvalitet. Jag hinner glömma. Efter ett år kan jag plocka fram någonting igen och förundras över vad jag skrivit, fundera på var i allsindar jag får allt ifrån. Läsa mig själv med en (nästan) utomståendes ögon.
Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.
Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.
Ibland får jag rätt intressanta infall. Sammantrasslade livsbanor.
Men det är väl en av de nyttiga sakerna med att skriva så mycket som jag gör, näst intill dagligen, enorm kvantitet men kanske inte alltid så stor kvalitet. Jag hinner glömma. Efter ett år kan jag plocka fram någonting igen och förundras över vad jag skrivit, fundera på var i allsindar jag får allt ifrån. Läsa mig själv med en (nästan) utomståendes ögon.
årssummering 2008
Vad finns det att säga om 2008? Det var ett händelserikt år. Första universitetskursen (praktisk filosofi), vaktmästeri, receptionism, spanskastudier och en hel massa skrivande. Förra nyåret känns otroligt avlägset. Jag minns knappt ens vem jag var då. Och nästa år, 2009, lär ju bli ännu mer omvälvande. Eller det hoppas jag åtminstone. Jag måste framåt, utvecklas, göra något nytt. Komma in i ett nytt livsskede, inte bara gå runt i något sorts mittemellanläge. Jag hoppas att en flygresa tvärs över Atlanten kan bli min biljett in i nästa kapitel. Jag tror på genvägar.
Men först måste det gamla året summeras. Jag följer den invanda mallen:
Bästa låten:
Förra året blev det Kanske är jag kär i dig av Jens Lekman. Enligt last.fm ligger den högt upp på listan i år också. Men mest har jag tydligen lyssnat på Blue motorbike med Moto Boy. Och, ärligt talat, vad kan slå fraser som and you'd better hold on tight, cause I like the sense of falling, and I like the sense of you, maybe you like me too? Det ÄR årets bästa låt, och i augusti såg jag honom framföra den live, jag stod längst fram tillsammans med Sofie och det var ett stort ögonblick. Han är så vacker.
Annars så är det More modern short stories by Hello Saferide som jag drogat mig mest med. Och gammal jazz, Billie Holiday och Nina Simone. Mitt musikår.
Bästa boken:
Jag har läst mycket i år. Sextioen böcker kanske inte kan slå förra årets sextiofem, men det är inte bara antalet som räknas. I år har jag läst klassiker. Den allvarsamma leken, Processen, Frankenstein och Wuthering Heights för att nämna några. Jag föll huvudstupa för Jane Eyre och Pride and prejudice. Världens sista roman av Daniel Sjölin gav mig svindel och Lady Chatterley's lover av D.H. Lawrence blev en del av mitt blodomlopp. Precis som förra året, leder Bodil Malmsten listan över flest lästa böcker av samma författare. Av henne har jag i år läst tre. Men hon får dela förstaplatsen med två fantasytriologier - jo, för i år har jag tagit upp min gamla tonårspassion också. I våras läste jag Libba Brays feministiska historia från ett magiskt viktorianskt England, som börjar med A great and terrible beauty, och på jobbet i somras rent av slukade jag Philip Pullmans His dark materials.
Men en bästa måste jag välja. Det är ju det som är hela meningen med en sån här lista. Förra året kunde jag inte välja, det blev en tredelad förstaplats. Men i år tror jag att jag kan. För första gången har jag fallit fullkomligt för en bok på finska, det som annars brukar vara så ansträngande för mig att ta mig igenom, dessa långa ord. Men Ranya ElRamlys språk i Auringon asema var inte alls svårt. Det var bara vackert.
Bästa filmen:
Förra året hade jag inte sett så mycket film, det fanns inget som kändes sådär självklart, efter lite övervägning valde jag ändå Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. Men i år började det tidigt. Redan tionde januari bjöd Natalia mig på Juno. Kort därefter gick jag själv och såg Atonement. Båda sånadär enorma filmupplevelser. I somras såg jag sen Mamma mia med mamma, och det är ju inte riktigt PK, men jag älskade den. Med Natalia såg jag Vicky Christina Barcelona och sen här hemma såg jag The Duchess.
Så, vad ska jag välja? Jag måste nog, för att båda gott för det nya året, välja Juno. Livet ska vara roligt, annars är det ingen mening med det.
Bästa bilden:
Med risk att bli banal och förutsägbar och inte alls speciellt intressant, väljer jag:
Men först måste det gamla året summeras. Jag följer den invanda mallen:
Bästa låten:
Förra året blev det Kanske är jag kär i dig av Jens Lekman. Enligt last.fm ligger den högt upp på listan i år också. Men mest har jag tydligen lyssnat på Blue motorbike med Moto Boy. Och, ärligt talat, vad kan slå fraser som and you'd better hold on tight, cause I like the sense of falling, and I like the sense of you, maybe you like me too? Det ÄR årets bästa låt, och i augusti såg jag honom framföra den live, jag stod längst fram tillsammans med Sofie och det var ett stort ögonblick. Han är så vacker.
Annars så är det More modern short stories by Hello Saferide som jag drogat mig mest med. Och gammal jazz, Billie Holiday och Nina Simone. Mitt musikår.
Bästa boken:
Jag har läst mycket i år. Sextioen böcker kanske inte kan slå förra årets sextiofem, men det är inte bara antalet som räknas. I år har jag läst klassiker. Den allvarsamma leken, Processen, Frankenstein och Wuthering Heights för att nämna några. Jag föll huvudstupa för Jane Eyre och Pride and prejudice. Världens sista roman av Daniel Sjölin gav mig svindel och Lady Chatterley's lover av D.H. Lawrence blev en del av mitt blodomlopp. Precis som förra året, leder Bodil Malmsten listan över flest lästa böcker av samma författare. Av henne har jag i år läst tre. Men hon får dela förstaplatsen med två fantasytriologier - jo, för i år har jag tagit upp min gamla tonårspassion också. I våras läste jag Libba Brays feministiska historia från ett magiskt viktorianskt England, som börjar med A great and terrible beauty, och på jobbet i somras rent av slukade jag Philip Pullmans His dark materials.
Men en bästa måste jag välja. Det är ju det som är hela meningen med en sån här lista. Förra året kunde jag inte välja, det blev en tredelad förstaplats. Men i år tror jag att jag kan. För första gången har jag fallit fullkomligt för en bok på finska, det som annars brukar vara så ansträngande för mig att ta mig igenom, dessa långa ord. Men Ranya ElRamlys språk i Auringon asema var inte alls svårt. Det var bara vackert.
Bästa filmen:
Förra året hade jag inte sett så mycket film, det fanns inget som kändes sådär självklart, efter lite övervägning valde jag ändå Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. Men i år började det tidigt. Redan tionde januari bjöd Natalia mig på Juno. Kort därefter gick jag själv och såg Atonement. Båda sånadär enorma filmupplevelser. I somras såg jag sen Mamma mia med mamma, och det är ju inte riktigt PK, men jag älskade den. Med Natalia såg jag Vicky Christina Barcelona och sen här hemma såg jag The Duchess.
Så, vad ska jag välja? Jag måste nog, för att båda gott för det nya året, välja Juno. Livet ska vara roligt, annars är det ingen mening med det.
Bästa bilden:
Med risk att bli banal och förutsägbar och inte alls speciellt intressant, väljer jag:
Gott nytt år!
Själv låter jag bli.
Själv låter jag bli.
Karl-Oskar och jag
När jag var femton läste jag Vilhelm Mobergs utvandrarepos. I den får man följa en familj under mer eller mindre ett halvt sekel, från deras magra stenåkrar i Småland till den obebodda skogen i Minnesota. Det är fyra böcker med sammanlagt mer än tvåtusen sidor. Den slutar med att Karl-Oskar, familjefadern som sedan länge varit för gammal och krum för att vara till någon nytta på nybyggargården, har fått tag i en karta över sin gamla hemsocken i Småland. Man får följa honom genom linjerna på det nötta pappret till sin ungdoms vägar och fält. Vid Duvemåla hage möter den nyförälskade ynglingen sin Kristina. Förlorad i sina minnen tvingades jag lämna honom och alla de andra människorna som jag släppt rakt in i mitt hjärta. Och jag minns att när Karl-Oskar satt med sin karta och mindes, grät jag.
För en tid sedan var jag med om samma sak. Jag letade information till en text jag skrev på, och hamnade framför satellitbilder på Dar es Salaam. Och den där strupsnörande känslan när jag plötsligt insåg att jag kände igen mig - där var Oyster Bay och Seacliff Hotel, Onnela och internationella skolan, och där var vårt gamla hus. Trädgården i början på Chole Road. Det belv plötsligt så verkligt. Det finns, det är inte bara spöken i min hjärna. Livet i Dar es Salaam går vidare, parallellt med mitt liv här i Stockholm. Överallt, hela tiden. Det är svindlande.
Jag vet inte om jag vågar åka tillbaka till Tanzania någon gång. Jag har hört att det har förändrats mycket under de nästan tio åren sen jag bodde där. Jag vet inte om mina minnen skulle klara av chocken.
För en tid sedan var jag med om samma sak. Jag letade information till en text jag skrev på, och hamnade framför satellitbilder på Dar es Salaam. Och den där strupsnörande känslan när jag plötsligt insåg att jag kände igen mig - där var Oyster Bay och Seacliff Hotel, Onnela och internationella skolan, och där var vårt gamla hus. Trädgården i början på Chole Road. Det belv plötsligt så verkligt. Det finns, det är inte bara spöken i min hjärna. Livet i Dar es Salaam går vidare, parallellt med mitt liv här i Stockholm. Överallt, hela tiden. Det är svindlande.
Jag vet inte om jag vågar åka tillbaka till Tanzania någon gång. Jag har hört att det har förändrats mycket under de nästan tio åren sen jag bodde där. Jag vet inte om mina minnen skulle klara av chocken.
god morgon, dags att vakna
På Morgonpasset i morse intervjuade de någon och frågade vilken som var den underligaste platsen han vaknat på någon gång. Han sa något jättetråkigt, men det fick mig att tänka på vilka konstiga ställe jag vaknat på.
Jag har inga sånadär störda fyllehistorier där jag vaknat i en lekstuga i en park vid järnvägsstationen utan ett minne av hur jag hamnade där. Inga såna historier, eftersom jag inte dricker alkohol.
Men ibland är mina föräldrar ganska flippade. Det kan bli nästan lika roligt som spritäventyr.
Som nyårsnatten när 1997 blev 1998 då vi barn (jag och mina två kusiner och en av deras kompisar) sov i minibussen i en buske bredvid en parkeringsplats i Sydafrika, vid en strand där de inte hade elektricitet, medan de vuxna sov i ett tält och höll vakt så att vi inte skulle bli upptäckta av polisen, för i Sydafrika har de ingen allemansrätt.
Jag var bara nio, så mitt minne kan vara lite snedvridet, men jag är helt säker på att vi sov där i flera nätter innan vi förflyttade oss till en riktig campingplats. (Där jag för övrigt åt kanske den underligaste frukosten jag någonsin ätit - min fasters man lyckades slå två små hål i ett strutsägg och stekte omelett som räckte till hela ressällskapet, nio personer.)
Eller som en natt under påskveckan 2000 som jag tillbringade i ett läckande tält under ett åskväder, en halvdags vandring in i Madagaskars regnskog bland lemurer och blodiglar. När jag vaknade var allting blött, till och med min kamera, det finns en bild tagen från frukosten vid lägerelden där min klargula collagetröja är det enda man egentligen kan urskilja eftersom linsen är helt igenimmad inifrån. Det är ett under att kameran inte gick sönder - jag fotade med den i hela tre år till.
Det finns mer att berätta om den där regnskogsvandringen, om hönor jag vägrade äta och blodigelbett som aldrig slutade blöda, men det får bli en annan gång.
Jag har inga sånadär störda fyllehistorier där jag vaknat i en lekstuga i en park vid järnvägsstationen utan ett minne av hur jag hamnade där. Inga såna historier, eftersom jag inte dricker alkohol.
Men ibland är mina föräldrar ganska flippade. Det kan bli nästan lika roligt som spritäventyr.
Som nyårsnatten när 1997 blev 1998 då vi barn (jag och mina två kusiner och en av deras kompisar) sov i minibussen i en buske bredvid en parkeringsplats i Sydafrika, vid en strand där de inte hade elektricitet, medan de vuxna sov i ett tält och höll vakt så att vi inte skulle bli upptäckta av polisen, för i Sydafrika har de ingen allemansrätt.
Jag var bara nio, så mitt minne kan vara lite snedvridet, men jag är helt säker på att vi sov där i flera nätter innan vi förflyttade oss till en riktig campingplats. (Där jag för övrigt åt kanske den underligaste frukosten jag någonsin ätit - min fasters man lyckades slå två små hål i ett strutsägg och stekte omelett som räckte till hela ressällskapet, nio personer.)
Eller som en natt under påskveckan 2000 som jag tillbringade i ett läckande tält under ett åskväder, en halvdags vandring in i Madagaskars regnskog bland lemurer och blodiglar. När jag vaknade var allting blött, till och med min kamera, det finns en bild tagen från frukosten vid lägerelden där min klargula collagetröja är det enda man egentligen kan urskilja eftersom linsen är helt igenimmad inifrån. Det är ett under att kameran inte gick sönder - jag fotade med den i hela tre år till.
Det finns mer att berätta om den där regnskogsvandringen, om hönor jag vägrade äta och blodigelbett som aldrig slutade blöda, men det får bli en annan gång.
vad ska man göra av allt?
Bodil Malmsten hade länkat till en kolumn i DN. Jag läste den. Jag fick andnöd.
Jag mindes resan jag blev skickad på i tvåan i gymnasiet. Studierektorn knackade på dörren till vårt klassrum och bad att få prata med Katja. Ett sus gick genom klassen. Med hjärtat i halsgropen gick jag ut ur klassrummet och hon frågade om jag ville åka på en antirasistisk studieresa till Berlin, tema förintelsen.
En dryg månad senare satt jag på en skraltig buss med ett trettiotal andra gymnasieungdomar på väg genom ett regnigt novembersverige. Vi besökte koncentrationsläger, fick träffa överlevande, gick på museer och såg på filmer. I mitten av veckan, på väg till ännu ett studiebesök, såg vi Hotel Rwanda. Det blev för mycket för mig. För mycket med tortyrredskap, propaganda och bombade hus. För mycket med Sachsenhausen, arbetslägret dit hela min lillebrors morfarsfars familj skickades efter kristallnatten, varifrån morfarsfadern tack vare sin svenska fru blev släppt och kunde fly till Sverige. Men sån tur hade inte resten av hans släkt, de blev efter ett par månader skickade vidare till Auschwitz. Och blev dödade. Varenda en. Och så nu Rwanda. Kanske drabbades jag extra hårt för att jag har ett så känslomässigt förhållande till Afrika. När vi kom fram till Wannsee-huset grät jag hela föreläsningen igenom. Så att jag skakade. Tyst, såklart, men mer kunde jag inte behärska mig. Allting var så frunktansvärt. Mänskligheten. Vad den är kapabel till. Mina medresenärer kastade sidoblickar på mig men jag bara kröp ihop i min stol.
Mjölken från lastbilen som sprutar på de ihjälskjutna judiska barnens ben i God afton, Herr Wallenberg.
Babel. Rukajärven tie - filmen om fortsättningskriget i Finland som hade kunnat vara om min morfar. The Last King of Scotland.
Igår var jag på fest. Jag började prata böcker med en främling. Mörkrets hjärta kom på tal. Ännu ett bevis - den västerländska civilisationens enorma, kolsvarta baksida.
Såna uppvaknanden får mig att känna att jag måste göra något. Jag kan inte nöja mig i en hemtrevlig förort med spetsdukar och söndagspromenader. Men sen blir jag alldeles för överväldigad och vet inte vad jag ska göra av den kunskapen.
På grinden till Sachsenhausen
Jag mindes resan jag blev skickad på i tvåan i gymnasiet. Studierektorn knackade på dörren till vårt klassrum och bad att få prata med Katja. Ett sus gick genom klassen. Med hjärtat i halsgropen gick jag ut ur klassrummet och hon frågade om jag ville åka på en antirasistisk studieresa till Berlin, tema förintelsen.
En dryg månad senare satt jag på en skraltig buss med ett trettiotal andra gymnasieungdomar på väg genom ett regnigt novembersverige. Vi besökte koncentrationsläger, fick träffa överlevande, gick på museer och såg på filmer. I mitten av veckan, på väg till ännu ett studiebesök, såg vi Hotel Rwanda. Det blev för mycket för mig. För mycket med tortyrredskap, propaganda och bombade hus. För mycket med Sachsenhausen, arbetslägret dit hela min lillebrors morfarsfars familj skickades efter kristallnatten, varifrån morfarsfadern tack vare sin svenska fru blev släppt och kunde fly till Sverige. Men sån tur hade inte resten av hans släkt, de blev efter ett par månader skickade vidare till Auschwitz. Och blev dödade. Varenda en. Och så nu Rwanda. Kanske drabbades jag extra hårt för att jag har ett så känslomässigt förhållande till Afrika. När vi kom fram till Wannsee-huset grät jag hela föreläsningen igenom. Så att jag skakade. Tyst, såklart, men mer kunde jag inte behärska mig. Allting var så frunktansvärt. Mänskligheten. Vad den är kapabel till. Mina medresenärer kastade sidoblickar på mig men jag bara kröp ihop i min stol.
Mjölken från lastbilen som sprutar på de ihjälskjutna judiska barnens ben i God afton, Herr Wallenberg.
Babel. Rukajärven tie - filmen om fortsättningskriget i Finland som hade kunnat vara om min morfar. The Last King of Scotland.
Igår var jag på fest. Jag började prata böcker med en främling. Mörkrets hjärta kom på tal. Ännu ett bevis - den västerländska civilisationens enorma, kolsvarta baksida.
Såna uppvaknanden får mig att känna att jag måste göra något. Jag kan inte nöja mig i en hemtrevlig förort med spetsdukar och söndagspromenader. Men sen blir jag alldeles för överväldigad och vet inte vad jag ska göra av den kunskapen.
På grinden till Sachsenhausen
nu har min mormor varit död i 365 dagar
Ett helt år sen. Tänk att det kan kännas som så lång tid. Så mycket som hänt. Och ändå är jag samma Katja, som fortfarande kan sakna sin mormor.
årssummering 2007
Jag kan nog, utan att överdriva, påstå att 2007 varit det värsta året i mitt liv hittills. Jag är bara glad att det är slut. Att jag kanske har samlat på mig allt dåligt under 2007 och att 2008 bara har gott att bjuda på.
Men några ljusglimtar har 2007 ju innehållit. Jag tog studenten, tillexempel. Det var roligt. Sandra, Anna och jag sydde ihop säsongens bästa studentskiva. Det var också en förtjänst. Och jag fick två nya vänner på köpet.
Och varje år brukar jag, såhär dags, skriva en liten lista över årets bästa, samma underrubriker varje år. So, here goes:
Bästa låten:
Förra året blev det A case of you med Joni Mitchell. I år har jag lyssnat mycket på Nina Ramsby & Martin Hederos och The Perishers, Feist, Tingsek och Ane Brun har snurrat i mitt huvud. Jag förälskade mig i Chet Baker. Den låt som toppar 2007-listan på min last.fm-profil är Säkert!s Är du fortfarande arg?. Men om jag ska välja den bästa låten, så måste jag ändå välja något positivt. Jag måste låta 2008 bli bättre. Jag måste avsluta 2007 med något bra, för att kunna gå vidare.
Därför väljer jag Kanske är jag kär i dig med Jens Lekman.
(Men när jag tänker efter - gud vad många bra konserter jag varit på i år. Damien Rice och Nina Ramsby & Martin Hederos. Asha Ali, Tingsek, Navid Modiri & Gudarna, Juvelen och Ed Harcourt. Feist. Jag missade Jens och Säkert!, men dem har jag sett live förut. 2007 kanske var konserternas år.)
Bästa boken:
Förra året var det Norwegian wood av Haruki Murakami. Det var en självklarthet. Men i år är det inte lika lätt.
I år har jag läst sextiofem böcker. Den bok som tog över mig mest var Harry Potter and the Deathly Hallows. Den mest lästa författaren är Bodil Malmsten med sju böcker. På andra plats kommer Ann Smith med fyra. Den största läsupplevelsen var nog Emilie Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården och den som jag känt starkast med var kanske Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. Så jag vet helt enkelt inte vad jag ska välja. Det går inte. Det beror helt och hållet på vilket humör jag är på. Och just nu känns det inte som att jag är på något humör alls.
Bästa filmen:
Förra året var det självklart att Before sunrise och Before sunset skulle komma först. I år minns jag inte ens vilka filmer jag sett. Det känns som att jag bara suttit och kollat på TV-serier. Men nåt bra måste jag ha sett... Om jag begränsar det till vad jag sett på bio i år: Se upp för dårarna (ett skämt), Shrek den tredje (tillsammans med lillbrorsan. Söt, visst, jag diggar Shrek, men den kan ju aldrig vara bäst), Arn (you wish) och Fur.
Jag får säga Fur. Den var vacker. Den gav mig en såndär stark efter-bio-känsla. Nicole Kidman var bra. Och så hade den ju Robert Downey Jr.. Så ja. Det får bli Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus.
Bästa bilden:
Jag vet inte riktigt. Det är så svårt att välja. Men som en kärleksförklarning till mina gula stövlar, så kanske det ändå borde bli:
Men några ljusglimtar har 2007 ju innehållit. Jag tog studenten, tillexempel. Det var roligt. Sandra, Anna och jag sydde ihop säsongens bästa studentskiva. Det var också en förtjänst. Och jag fick två nya vänner på köpet.
Och varje år brukar jag, såhär dags, skriva en liten lista över årets bästa, samma underrubriker varje år. So, here goes:
Bästa låten:
Förra året blev det A case of you med Joni Mitchell. I år har jag lyssnat mycket på Nina Ramsby & Martin Hederos och The Perishers, Feist, Tingsek och Ane Brun har snurrat i mitt huvud. Jag förälskade mig i Chet Baker. Den låt som toppar 2007-listan på min last.fm-profil är Säkert!s Är du fortfarande arg?. Men om jag ska välja den bästa låten, så måste jag ändå välja något positivt. Jag måste låta 2008 bli bättre. Jag måste avsluta 2007 med något bra, för att kunna gå vidare.
Därför väljer jag Kanske är jag kär i dig med Jens Lekman.
(Men när jag tänker efter - gud vad många bra konserter jag varit på i år. Damien Rice och Nina Ramsby & Martin Hederos. Asha Ali, Tingsek, Navid Modiri & Gudarna, Juvelen och Ed Harcourt. Feist. Jag missade Jens och Säkert!, men dem har jag sett live förut. 2007 kanske var konserternas år.)
Bästa boken:
Förra året var det Norwegian wood av Haruki Murakami. Det var en självklarthet. Men i år är det inte lika lätt.
I år har jag läst sextiofem böcker. Den bok som tog över mig mest var Harry Potter and the Deathly Hallows. Den mest lästa författaren är Bodil Malmsten med sju böcker. På andra plats kommer Ann Smith med fyra. Den största läsupplevelsen var nog Emilie Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården och den som jag känt starkast med var kanske Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. Så jag vet helt enkelt inte vad jag ska välja. Det går inte. Det beror helt och hållet på vilket humör jag är på. Och just nu känns det inte som att jag är på något humör alls.
Bästa filmen:
Förra året var det självklart att Before sunrise och Before sunset skulle komma först. I år minns jag inte ens vilka filmer jag sett. Det känns som att jag bara suttit och kollat på TV-serier. Men nåt bra måste jag ha sett... Om jag begränsar det till vad jag sett på bio i år: Se upp för dårarna (ett skämt), Shrek den tredje (tillsammans med lillbrorsan. Söt, visst, jag diggar Shrek, men den kan ju aldrig vara bäst), Arn (you wish) och Fur.
Jag får säga Fur. Den var vacker. Den gav mig en såndär stark efter-bio-känsla. Nicole Kidman var bra. Och så hade den ju Robert Downey Jr.. Så ja. Det får bli Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus.
Bästa bilden:
Jag vet inte riktigt. Det är så svårt att välja. Men som en kärleksförklarning till mina gula stövlar, så kanske det ändå borde bli:
förkylningar
Jag har aldrig varit såhär sjuk. Och då menar jag inte som just nu, i denna stund, jag är inte speciellt sjuk egentligen, bara tillräckligt för att känna mig dum i huvudet och bli trött av att gå den lilla promenaden till affären. Jag menar sjuk så ofta under en begränsad tidsperiod. Först delade jag hytt med en hostande dam och så låg jag utslagen i nästan två veckor i augusti. Sen fick jag den ilskna, värkande grejen som till slut gav mig ansiktsförlamning, för bara en månad sen. Och nu - en klassisk förkylning, snuva och halsont.
Jag minns en tid då jag bara blev sjuk en gång om året, sådär lagom till min födelsedag i februari. Jag minns min tioårsdag - då hade jag fyrtiograders feber. Det finns en alldeles underbar bild på mig när jag sitter i vardagsrummet hemma hos pappa i en röd collagetröja med svarta skuggor under ögonen, jag ser rakt in i kameran och ser så hemskt sur ut. Bilden är tagen med min födelsedagspresent, den kompaktkamera som skulle ersätta den gamla vinröda plastsaken jag fått ärva från föräldrakooperativdagiset som lades ner när jag slutade där. Den silvriga kompaktkamera som inte skulle ersättas förrän jag fick min första systemkamera, en analog EOS 300 julen 2001 (då var jag också sjuk, det årets förkylning). Det var min tioårsdag. Pappa ville göra mig glad genom att ta en bild på mig, men jag blev bara arg. Det är enda gången jag haft fyrtiograders feber.
Sen kommer mamma hem. Hon har köpt kycklingwok på det asiatsiska stället vid tunnelbanan. Och så gör vi något som är så typiskt oss - mamma sätter sig i fåtöljen med sitt täcke om sig och ser på TV, någon dum amerikansk serie och rapport. Och jag ligger kvar på soffan, där jag huserat hela dagen, med mitt täcke över mig, tar på mig hörlurarna och fortsätter se på min dumma amerikanska serie på datorn. Knappt två meter ifrån varandra och ändå ser vi på olika saker. Det är så vi lever, jag och min mamma. Vi samexisterar på ett mycket harmoniskt och respektfullt sätt utan att för den skull nödvändigtvis integrera med varandra.
Tills en dokumentär om Doris Lessing börjar. Den vill både mamma och jag se. Hon är en fascinerande människa, Doris. Jag måste läsa hennes böcker - åtminstone någon av de drygt femtio stycken. Som en börjat på mitt läsa-nobelpristagare-projekt.
Jag minns en tid då jag bara blev sjuk en gång om året, sådär lagom till min födelsedag i februari. Jag minns min tioårsdag - då hade jag fyrtiograders feber. Det finns en alldeles underbar bild på mig när jag sitter i vardagsrummet hemma hos pappa i en röd collagetröja med svarta skuggor under ögonen, jag ser rakt in i kameran och ser så hemskt sur ut. Bilden är tagen med min födelsedagspresent, den kompaktkamera som skulle ersätta den gamla vinröda plastsaken jag fått ärva från föräldrakooperativdagiset som lades ner när jag slutade där. Den silvriga kompaktkamera som inte skulle ersättas förrän jag fick min första systemkamera, en analog EOS 300 julen 2001 (då var jag också sjuk, det årets förkylning). Det var min tioårsdag. Pappa ville göra mig glad genom att ta en bild på mig, men jag blev bara arg. Det är enda gången jag haft fyrtiograders feber.
Sen kommer mamma hem. Hon har köpt kycklingwok på det asiatsiska stället vid tunnelbanan. Och så gör vi något som är så typiskt oss - mamma sätter sig i fåtöljen med sitt täcke om sig och ser på TV, någon dum amerikansk serie och rapport. Och jag ligger kvar på soffan, där jag huserat hela dagen, med mitt täcke över mig, tar på mig hörlurarna och fortsätter se på min dumma amerikanska serie på datorn. Knappt två meter ifrån varandra och ändå ser vi på olika saker. Det är så vi lever, jag och min mamma. Vi samexisterar på ett mycket harmoniskt och respektfullt sätt utan att för den skull nödvändigtvis integrera med varandra.
Tills en dokumentär om Doris Lessing börjar. Den vill både mamma och jag se. Hon är en fascinerande människa, Doris. Jag måste läsa hennes böcker - åtminstone någon av de drygt femtio stycken. Som en börjat på mitt läsa-nobelpristagare-projekt.
kan du vissla, Katja
Jag var sjuk och såg hela Sagan om ringen-triologin. Jag saknar hästarna.
Jag saknar mitt ansikte. Jag har ju nämligen fått halva ansiktet förlamat och musklerna på höger sida kan inte röra på sig en millimeter. Jag måste droppa artificiell tårvätska i höger öga. Jag saknar att kunna vissla.
När jag jobbade på stallet brukade jag vissla. Jag hade så många idéer när jag var fjorton, femton, en var att jag skulle lära mig att vissla snyggt. Så jag övade. Mina måndagkvällar då jag skulle mocka hela stallet helt själv, då visslade jag. Olika sånger, beroende på årstiden. Om det var höst tränade jag på sångerna till luciashowen. På våren blev det ofta Pippi-sången. Eller The rose.
Nu har jag inte sett en häst på nästan hela hösten, och jag har inte visslat på flera år känns det som. Nu skulle jag vilja vissla. Men jag kan inte. Läpparna kan inte hålla tätt.
Jag saknar mitt ansikte. Jag har ju nämligen fått halva ansiktet förlamat och musklerna på höger sida kan inte röra på sig en millimeter. Jag måste droppa artificiell tårvätska i höger öga. Jag saknar att kunna vissla.
När jag jobbade på stallet brukade jag vissla. Jag hade så många idéer när jag var fjorton, femton, en var att jag skulle lära mig att vissla snyggt. Så jag övade. Mina måndagkvällar då jag skulle mocka hela stallet helt själv, då visslade jag. Olika sånger, beroende på årstiden. Om det var höst tränade jag på sångerna till luciashowen. På våren blev det ofta Pippi-sången. Eller The rose.
Nu har jag inte sett en häst på nästan hela hösten, och jag har inte visslat på flera år känns det som. Nu skulle jag vilja vissla. Men jag kan inte. Läpparna kan inte hålla tätt.
i en gammal anteckningsbok
Ända från julen 2001, då jag fick två anteckningsböcker från Ordning&Reda av min moster Pirjo, till studenten gick jag jämt och ständigt runt med en anteckningsbok som jag skrev ner tankar, dikter, noveller, citat och mottagna SMS i. Det har blivit rätt många anteckningsböcker. Men efter studenten har jag inte rört den sista, blå, nästan fullskrivna boken. Inte för att jag inte skulle ha skrivit, jag har bara skrivit på andra ställen, och mest bara på en sak. Inga dikter, och tankarna har hamnat direkt på bloggen.
Men nu satte jag mig med den och bläddrade lite. Den är tjock, påbörjades i juli 2006, och är fullklottrad med allt möjligt. Och det slår mig vilket jävla år 2007 var. Så mycket som inträffade då har aldrig hänt mig så koncentrerat förut. (Om det inte skulle vara för året i Tanzania, förstås. Kanske.) Inte undra på att jag när hösten kom kände mig helt mörbultad och inte orkade göra annat än att sticka och se på dumma amerikanska serier. Och läsa en och annan bok. Men nu tror jag att jag har smält allt. Åtminstone känns det så. Jag har en helt annan energi.
Något som förekommer i anteckningsboken oftare än något annat är anteckningar från lektionerna i religion och litterär gestaltning. Religion, för att vår lärare verkligen var något i en helt egen division, och litterär gestaltning för att de tenderade att flippa ut totalt. Jag hittade det här, nedtecknad 5 februari:
"Det snöar ute." Sandra
"Bara känslomässigt. Amanda rörde min fot med sin smutsiga sko." Jag
"Det är helt idiotiskt, jag förstår inte varför man kom på det från början." Basil
Strejkande wienska bagare kom på wienerbröden i Danmark.
Jag misstänker att de olika replikerna och slutkommentaren inte har något med varandra att göra, men om man läser dem ihop blir de helt surrealistiskt roliga. Tycker jag.
Men nu satte jag mig med den och bläddrade lite. Den är tjock, påbörjades i juli 2006, och är fullklottrad med allt möjligt. Och det slår mig vilket jävla år 2007 var. Så mycket som inträffade då har aldrig hänt mig så koncentrerat förut. (Om det inte skulle vara för året i Tanzania, förstås. Kanske.) Inte undra på att jag när hösten kom kände mig helt mörbultad och inte orkade göra annat än att sticka och se på dumma amerikanska serier. Och läsa en och annan bok. Men nu tror jag att jag har smält allt. Åtminstone känns det så. Jag har en helt annan energi.
Något som förekommer i anteckningsboken oftare än något annat är anteckningar från lektionerna i religion och litterär gestaltning. Religion, för att vår lärare verkligen var något i en helt egen division, och litterär gestaltning för att de tenderade att flippa ut totalt. Jag hittade det här, nedtecknad 5 februari:
"Det snöar ute." Sandra
"Bara känslomässigt. Amanda rörde min fot med sin smutsiga sko." Jag
"Det är helt idiotiskt, jag förstår inte varför man kom på det från början." Basil
Strejkande wienska bagare kom på wienerbröden i Danmark.
Jag misstänker att de olika replikerna och slutkommentaren inte har något med varandra att göra, men om man läser dem ihop blir de helt surrealistiskt roliga. Tycker jag.
det slog mig
I Tanzania är äggulorna gräddvita. Jag kom bara att tänka på det när jag åt frukost, gårdagens makaronilådarester.
Harry & jag
Tillåt mig att minnas:
Första kontakten jag hade med Harry Potter-böckerna var julen 1999, jag bodde i Tanzania och min bästa vän Paulina var på besök hos oss över jullovet tillsammans med min pappa. I julklapp av henne fick jag Harry Potter och de vises sten. Jag läste den aldrig, men den resan blev minnesvärd av många andra orsaker. Vi voltade med bilen på väg till Serengeti, Paulina ramlade av en skenande häst på Oyster Bay och har inte suttit på en häst sen dess. Jag läste Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Den var länge min favoritbok.
Nu bor Paulina i Macerata i Italien och vi träffas bara någon gång om året. Men det är ändå något speciellt med ens låg- och mellanstadiebästis. Vi har alltid kul tillsammans.
När jag kom tillbaka till Sverige och började i sexan i min gamla klass, fick vi en ny klasslärare - Magdalena, svensklärare. Hon är den bästa lärare jag någonsin haft. Utan henne, hade jag inte varit den jag är idag. Men, för att inte flyta iväg från ämnet, så var Magdalena helt förälskad i Harry Potter då, och hon bestämde sig för att läsa Harry Potter och de vises sten för oss i klassen. Högläsning. Jag minns inte så mycket från de där högläsningsstunderna hösten 2000, men de fick mig senare att ta mig an Harry Potter-böckerna på egen hand.
För samma höst besökte pappa London, det var någon jobbgrej, och när han reser har han alltid något åt mig med sig hem. Från den här London-resan hade han med sig en svettskrapa och en rotborste (hästprylar, jag var ju hästtokig och skötare på en stor bitande och sparkande sak som hette Amigo), Harry Potter and the Philosopher's Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner of Azkaban.
Dem tog jag sen med mig när jag hälsade på mamma i Dar es Salaam över julen. Där började jag läsa.
Jag minns hur jag låg i den vita korallsanden på South Beach, med palmer och en nästan öde paradisstrand och havet runt omkring mig, och läste. Slukade. Jag var i den värsta åldern, snart tretton, det gick inte att få mig att sluta.
Och jag minns hur jag läste ut Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Jag låg uppe fram till fem i mitt kvava sovrum och läste, för jag kunde inte sova, jag mådde så illa, flera gånger gick jag till toaletten för jag trodde att jag skulle spy men det kom aldrig något. Senare listade jag ut att det var Lariam jag inte tålde, en mycket stark malariamedicin som är känd för att ha mängder av olika otrevliga bieffekter, för vissa. Och jag var en av dessa olyckligt lottade. Men när jag läst ut boken, till slut fått veta vem Sirius Black egentligen var, då kunde jag somna.
Innan jag åkte tillbaka till Sverige, fick jag Harry Potter and the Goblet of Fire av mamma, hon köpte den i Slipways lilla, jättedyra bokaffär och på flyget hem satt jag och läste, hela flygningen. Jag kan aldrig sova på nattflyg, inte i tåg heller, egentingen ingenstans förutom i en säng i ett tyst hus, och även där kan det vara svårt ibland. Så åtta timmar mellan Dar es Salaam och Amsterdam satt jag i det mörka flygplanet och läste om det Triwizard Tournament.
Sen gick det flera år. Jag har ett svagt minne av att jag läste om dem. Att jag låg i badkaret och läste Harry Potter and the Chamber of Secrets och råkade tappa ner den i vattnet, att jag stod med en hårtork och försökte göra det ogjort, men det gick såklart inte. I mitt exemplar av den andra Harry Potter-boken är de mittersta sjuttio sidorna alldeles skrynkliga.
Men till slut, sommaren 2003, kom Harry Potter and the Order of the Pheonix. Pappa tog initiativet, Anna körde oss till Farsta centrum och vi hängde på dörren till Åhléns och köpte en av de första exemplaren av den femte Harry Potter-boken de sålde där. Jag var inte anträffbar på fem dagar. Jag läste till långt in på natten, solen hann gå upp innan jag la ner boken och släckte lampan.
Och vad jag minns eftermiddagen när jag satt på Medborgarhusets trappa i det där typiska varma, nästan lila juniljuset och läste de sista sidorna. Jag hade gråtit, på något sätt kändes det så hopplöst, men samtidigt fylldes jag av en öververklig känsla. Jag såg Medborgarplatsen med andra ögon, inte mina egna. Jag började gå, och det kändes som att jag flöt fram. Jag gick längs med Katarina Bangata och började plöstligt sjunga på Robyns a cappellalåt I wish. Jag hade inga minnen av att jag lyssnat så mycket på den, men plötsligt kunde jag hela sången utantill och jag gick där och sjöng den om och om igen tills jag kom fram till slutet av Ringvägen där min moster Kaarina bor.
Det var den här boken som blev den första jag skrev om i min läsdagbok. Det borde också omnämnas. Nu, drygt fyra år och närmare tvåhundrafemti böcker senare, är den nästan full.
När Harry Potter and the Half-Blood Prince kom sommaren 2005 var jag ganska splittrad. Jag minns inte så mycket från den sommaren, mer än att jag en eftermiddag i juli fick ett samtal från pappa. Han berättade att farmor låg på Huddinge sjukhus och det var en fråga om timmar tills hon skulle dö. Hon hade alltid varit svag, men aldrig sjuk. Ingen var beredd. Tre timmar senare satt jag i det luftiga, ljusa rummet och höll henne i handen när hon drog sitt sista, flämtande andetag. Resten av sommaren intalade jag mig själv att jag var okej, att jag mådde bra, att det inte var något fel på mig. Men sen kom skolan och världen föll ner över mig och jag orkade inte med någonting.
Men den sommaren, jag köpte den näst sista Harry Potter-boken på internet, fick hem den i brevlådan och betedde mig som jag brukar - oanträffbar från första till sista sidan. Slutet läste jag i min säng, ensam hemma, fram till fem på morgonen. Solen var redan uppe bakom ett tjockt molnlager när jag la ifrån mig boken, stängde av mobilen och drog ut telefonjacket, helt tom, döden i boken skakade mig mer än döden i verkligheten. Jag hatade den verkligen. Jag tyckte att Harry blivit odräglig. Jag tyckte att boken bara varit en lång transportsträcka.
Någon gång runt tolv vaknade jag av att någon knackade på mitt sovrumsfönster. Det tog ett tag innan jag fattade att det verkligen av någon som ville mig något. När jag till slut lyckades dra mig ur sängen och öppna dörren, stod Agnes plastpappa Vadim där och såg lättad ut. Pappa hade försökt få tag på mig, och när jag inte svarade i telefon hade han blivit orolig och ringt runt till hälften av mina vänner och till slut bett Vadim, som bor ett par gårdar ifrån mig i Skarpnäck, att se om jag var hemma. När jag satte på mobilen hade jag fått ett oroligt meddelande från Hannah.
Och nu är den slut. Igår läste jag ut den sista Harry Potter-boken. Jag är vilse, det känns som att bit för bit av mig har plockats ur mig tills jag stod här, i somras, utan nästan något kvar av det som jag känt som Katja. Jag köpte den på Ringen ett par veckor efter att den kommit ut, men orkade knappt röra den. Jag läste det första kapitlet och det äcklade mig. Jag la ifrån mig den.
Men så en torsdag kom Agnes på besök. Hon är min äldsta vän och det största Harry Potter-fan jag känner. Det verkligen lös om henne när hon pratade om den. Så skulle det inte lysa om henne om den slutade i katastrof, tänkte jag. Och jag började läsa Harry Potter and the Deathly Hallows.
Efteråt skrev jag i min läsdagbok: "Och jag vet inte om min förmåga att leva mig in i böcker är bra eller dålig. När den gör mig såhär. Jag känner mig surrealistisk, så fjärran allting världsligt. /.../ Den här serien har blivit en kult, den har blivit alldeles för stor för sitt eget bästa, men någonstans tycker jag ändå att den förtjänar det. En författare som J.K. Rowling, som lyckas skapa en sån värld, kan inte vara annat än ett geni. Den har gett mig tillbaka en liten bit hopp - det viktigaste en människa har. Sen kommer kärleken."
På flera sätt kan man säga att jag levt mig igenom min tonår mer i böckerna än i verkligheten. Jag har en ibland till och med skrämmande förmåga att leva mig in i en bok, hela jag fylls upp och jag känner starkare än vad jag många gånger gör när liknande saker händer mig i verkligheten. Jag tror att det kan vara så att jag använder böckerna som kanalisering, att jag genom dem känner saker som jag inte klarat av att känna för mig själv. Och jag vet fortfarande inte om det är bra, eller om det rent av är självdestruktivt.
Men eftersom jag levt så mycket genom böckerna, och dem om Harry Potter fyllt mig mer än de flesta andra, så blir det som att jag, nu när den är slut, lämnar en bit av min tonår bakom mig. Första boken läste jag två månader innan jag fyllde tretton, sista boken läste jag knappt fem månader innan jag fyller tjugo. Och det känns bra. Den slutade bra. Nu kan jag gå vidare.
Första kontakten jag hade med Harry Potter-böckerna var julen 1999, jag bodde i Tanzania och min bästa vän Paulina var på besök hos oss över jullovet tillsammans med min pappa. I julklapp av henne fick jag Harry Potter och de vises sten. Jag läste den aldrig, men den resan blev minnesvärd av många andra orsaker. Vi voltade med bilen på väg till Serengeti, Paulina ramlade av en skenande häst på Oyster Bay och har inte suttit på en häst sen dess. Jag läste Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Den var länge min favoritbok.
Nu bor Paulina i Macerata i Italien och vi träffas bara någon gång om året. Men det är ändå något speciellt med ens låg- och mellanstadiebästis. Vi har alltid kul tillsammans.
När jag kom tillbaka till Sverige och började i sexan i min gamla klass, fick vi en ny klasslärare - Magdalena, svensklärare. Hon är den bästa lärare jag någonsin haft. Utan henne, hade jag inte varit den jag är idag. Men, för att inte flyta iväg från ämnet, så var Magdalena helt förälskad i Harry Potter då, och hon bestämde sig för att läsa Harry Potter och de vises sten för oss i klassen. Högläsning. Jag minns inte så mycket från de där högläsningsstunderna hösten 2000, men de fick mig senare att ta mig an Harry Potter-böckerna på egen hand.
För samma höst besökte pappa London, det var någon jobbgrej, och när han reser har han alltid något åt mig med sig hem. Från den här London-resan hade han med sig en svettskrapa och en rotborste (hästprylar, jag var ju hästtokig och skötare på en stor bitande och sparkande sak som hette Amigo), Harry Potter and the Philosopher's Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner of Azkaban.
Dem tog jag sen med mig när jag hälsade på mamma i Dar es Salaam över julen. Där började jag läsa.
Jag minns hur jag låg i den vita korallsanden på South Beach, med palmer och en nästan öde paradisstrand och havet runt omkring mig, och läste. Slukade. Jag var i den värsta åldern, snart tretton, det gick inte att få mig att sluta.
Och jag minns hur jag läste ut Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Jag låg uppe fram till fem i mitt kvava sovrum och läste, för jag kunde inte sova, jag mådde så illa, flera gånger gick jag till toaletten för jag trodde att jag skulle spy men det kom aldrig något. Senare listade jag ut att det var Lariam jag inte tålde, en mycket stark malariamedicin som är känd för att ha mängder av olika otrevliga bieffekter, för vissa. Och jag var en av dessa olyckligt lottade. Men när jag läst ut boken, till slut fått veta vem Sirius Black egentligen var, då kunde jag somna.
Innan jag åkte tillbaka till Sverige, fick jag Harry Potter and the Goblet of Fire av mamma, hon köpte den i Slipways lilla, jättedyra bokaffär och på flyget hem satt jag och läste, hela flygningen. Jag kan aldrig sova på nattflyg, inte i tåg heller, egentingen ingenstans förutom i en säng i ett tyst hus, och även där kan det vara svårt ibland. Så åtta timmar mellan Dar es Salaam och Amsterdam satt jag i det mörka flygplanet och läste om det Triwizard Tournament.
Sen gick det flera år. Jag har ett svagt minne av att jag läste om dem. Att jag låg i badkaret och läste Harry Potter and the Chamber of Secrets och råkade tappa ner den i vattnet, att jag stod med en hårtork och försökte göra det ogjort, men det gick såklart inte. I mitt exemplar av den andra Harry Potter-boken är de mittersta sjuttio sidorna alldeles skrynkliga.
Men till slut, sommaren 2003, kom Harry Potter and the Order of the Pheonix. Pappa tog initiativet, Anna körde oss till Farsta centrum och vi hängde på dörren till Åhléns och köpte en av de första exemplaren av den femte Harry Potter-boken de sålde där. Jag var inte anträffbar på fem dagar. Jag läste till långt in på natten, solen hann gå upp innan jag la ner boken och släckte lampan.
Och vad jag minns eftermiddagen när jag satt på Medborgarhusets trappa i det där typiska varma, nästan lila juniljuset och läste de sista sidorna. Jag hade gråtit, på något sätt kändes det så hopplöst, men samtidigt fylldes jag av en öververklig känsla. Jag såg Medborgarplatsen med andra ögon, inte mina egna. Jag började gå, och det kändes som att jag flöt fram. Jag gick längs med Katarina Bangata och började plöstligt sjunga på Robyns a cappellalåt I wish. Jag hade inga minnen av att jag lyssnat så mycket på den, men plötsligt kunde jag hela sången utantill och jag gick där och sjöng den om och om igen tills jag kom fram till slutet av Ringvägen där min moster Kaarina bor.
Det var den här boken som blev den första jag skrev om i min läsdagbok. Det borde också omnämnas. Nu, drygt fyra år och närmare tvåhundrafemti böcker senare, är den nästan full.
När Harry Potter and the Half-Blood Prince kom sommaren 2005 var jag ganska splittrad. Jag minns inte så mycket från den sommaren, mer än att jag en eftermiddag i juli fick ett samtal från pappa. Han berättade att farmor låg på Huddinge sjukhus och det var en fråga om timmar tills hon skulle dö. Hon hade alltid varit svag, men aldrig sjuk. Ingen var beredd. Tre timmar senare satt jag i det luftiga, ljusa rummet och höll henne i handen när hon drog sitt sista, flämtande andetag. Resten av sommaren intalade jag mig själv att jag var okej, att jag mådde bra, att det inte var något fel på mig. Men sen kom skolan och världen föll ner över mig och jag orkade inte med någonting.
Men den sommaren, jag köpte den näst sista Harry Potter-boken på internet, fick hem den i brevlådan och betedde mig som jag brukar - oanträffbar från första till sista sidan. Slutet läste jag i min säng, ensam hemma, fram till fem på morgonen. Solen var redan uppe bakom ett tjockt molnlager när jag la ifrån mig boken, stängde av mobilen och drog ut telefonjacket, helt tom, döden i boken skakade mig mer än döden i verkligheten. Jag hatade den verkligen. Jag tyckte att Harry blivit odräglig. Jag tyckte att boken bara varit en lång transportsträcka.
Någon gång runt tolv vaknade jag av att någon knackade på mitt sovrumsfönster. Det tog ett tag innan jag fattade att det verkligen av någon som ville mig något. När jag till slut lyckades dra mig ur sängen och öppna dörren, stod Agnes plastpappa Vadim där och såg lättad ut. Pappa hade försökt få tag på mig, och när jag inte svarade i telefon hade han blivit orolig och ringt runt till hälften av mina vänner och till slut bett Vadim, som bor ett par gårdar ifrån mig i Skarpnäck, att se om jag var hemma. När jag satte på mobilen hade jag fått ett oroligt meddelande från Hannah.
Och nu är den slut. Igår läste jag ut den sista Harry Potter-boken. Jag är vilse, det känns som att bit för bit av mig har plockats ur mig tills jag stod här, i somras, utan nästan något kvar av det som jag känt som Katja. Jag köpte den på Ringen ett par veckor efter att den kommit ut, men orkade knappt röra den. Jag läste det första kapitlet och det äcklade mig. Jag la ifrån mig den.
Men så en torsdag kom Agnes på besök. Hon är min äldsta vän och det största Harry Potter-fan jag känner. Det verkligen lös om henne när hon pratade om den. Så skulle det inte lysa om henne om den slutade i katastrof, tänkte jag. Och jag började läsa Harry Potter and the Deathly Hallows.
Efteråt skrev jag i min läsdagbok: "Och jag vet inte om min förmåga att leva mig in i böcker är bra eller dålig. När den gör mig såhär. Jag känner mig surrealistisk, så fjärran allting världsligt. /.../ Den här serien har blivit en kult, den har blivit alldeles för stor för sitt eget bästa, men någonstans tycker jag ändå att den förtjänar det. En författare som J.K. Rowling, som lyckas skapa en sån värld, kan inte vara annat än ett geni. Den har gett mig tillbaka en liten bit hopp - det viktigaste en människa har. Sen kommer kärleken."
På flera sätt kan man säga att jag levt mig igenom min tonår mer i böckerna än i verkligheten. Jag har en ibland till och med skrämmande förmåga att leva mig in i en bok, hela jag fylls upp och jag känner starkare än vad jag många gånger gör när liknande saker händer mig i verkligheten. Jag tror att det kan vara så att jag använder böckerna som kanalisering, att jag genom dem känner saker som jag inte klarat av att känna för mig själv. Och jag vet fortfarande inte om det är bra, eller om det rent av är självdestruktivt.
Men eftersom jag levt så mycket genom böckerna, och dem om Harry Potter fyllt mig mer än de flesta andra, så blir det som att jag, nu när den är slut, lämnar en bit av min tonår bakom mig. Första boken läste jag två månader innan jag fyllde tretton, sista boken läste jag knappt fem månader innan jag fyller tjugo. Och det känns bra. Den slutade bra. Nu kan jag gå vidare.
jag kommer att sakna
Jag sitter uppe och lyssnar på Damien Rice. Det är inte bra. Det är inte bra.
Och jag tänker att jag kommer sakna alla dessa lekar med mitt namn. Med skolan, alltså. Niklas och Christoffer som under de lite överdrivet kaotiska ugandamötena började sucka katjastrof. På slutskivan var en av de sista låtarna som spelades den där galna danscountrylåten, Cotton Eye Joe med Rednex - tror jag den heter. Mitt där i virrelvarran bland alla dansande människor, tog Niklas tag i mig och sjöng i mitt öra: Where did you come from. Where did you go? Where did you come from Katja-do? Och det är alldeles förskräckligt, jag vet, ordvitsar är så B. Men jag kommer sakna det. Det är något med mitt namn som triggar till lek. Ända från Who's gonna catch ya till katjastrof. Och jag känner på mig att jag inte kommer hamna i så många sånadär situationer igen - som att gymnasiet är sista chansen att vara barnslig. Kanske har jag en för allvarlig syn på vuxenlivet.
Och jag tänker att jag kommer sakna alla dessa lekar med mitt namn. Med skolan, alltså. Niklas och Christoffer som under de lite överdrivet kaotiska ugandamötena började sucka katjastrof. På slutskivan var en av de sista låtarna som spelades den där galna danscountrylåten, Cotton Eye Joe med Rednex - tror jag den heter. Mitt där i virrelvarran bland alla dansande människor, tog Niklas tag i mig och sjöng i mitt öra: Where did you come from. Where did you go? Where did you come from Katja-do? Och det är alldeles förskräckligt, jag vet, ordvitsar är så B. Men jag kommer sakna det. Det är något med mitt namn som triggar till lek. Ända från Who's gonna catch ya till katjastrof. Och jag känner på mig att jag inte kommer hamna i så många sånadär situationer igen - som att gymnasiet är sista chansen att vara barnslig. Kanske har jag en för allvarlig syn på vuxenlivet.
associationer
Jag skulle vilja se Notting Hill nu. Det slog mig när jag borstade tänderna. Jag kom att tänka på den klockrena rumskomplisen. Jag mindes plötsligt när Hugh Grant, någonstans i mitten, säger: "It's like opening Pandora's box", och rumskompisen svarar: "Who's Pandora? I knew a Pandora in school once. Never got to open her box, though".
Och så mindes jag plötsligt en annan Pandora - tjejen Andrian Mole var så förskräckligt förälskad i. Adrian Moles underbara dagbok. SÅ rolig. Den läste jag när jag var tretton.
Då, när jag var tretton och läste Adrian Mole och skrattade så att tårarna rann, fick Hannes låna en av de där böckerna under en resa till Zanzibar (det var när jag hälsade på mamma i Tanzania). Hannes familj var våra grannar i Dar es Salaam. De var svenska och sånt får plötsligt ett högt värde när man bor utomlands. En kväll på Slipway, överklassens och diplomaternas shoppingcenter och restaurangkvarter, när jag hängde med alla de där människorna som jag aldrig riktigt vågade prata med, kom Ben fram till mig och frågade om jag dejtade Hannes. Jag förstod ingenting. Senare under kvällen kom Steve, en annan såndär cool, äldre kille som var kompis med Hannes, och frågade vad jag tyckte om honom. Det gick tydligen rykten om mig och honom på den internationella skolan. Jag blev alldeles yr. Inte för vad ryktena handlade om i sig, utan snarare för att jag blivit ämne åt prat över huvud taget.
Jag undrar lite vad Hannes gör nu, medan jag släpper ner persienner och drar för gardiner. Jag vet att de flyttade hem något år efter mamma, och att han antagligen gick på någon internationell skola med IB. Hur skulle det vara att stöta på honom på stan? Skulle jag ens känna igen honom? Alla dessa människor som jag mött, så många av dem som försvunnit, så många som lämnat spår och minnen som jag plockar fram och ställer undan efter behov, eller när jag minst vill det.
Fascinerande vart associationer kan föra en.
Och så mindes jag plötsligt en annan Pandora - tjejen Andrian Mole var så förskräckligt förälskad i. Adrian Moles underbara dagbok. SÅ rolig. Den läste jag när jag var tretton.
Då, när jag var tretton och läste Adrian Mole och skrattade så att tårarna rann, fick Hannes låna en av de där böckerna under en resa till Zanzibar (det var när jag hälsade på mamma i Tanzania). Hannes familj var våra grannar i Dar es Salaam. De var svenska och sånt får plötsligt ett högt värde när man bor utomlands. En kväll på Slipway, överklassens och diplomaternas shoppingcenter och restaurangkvarter, när jag hängde med alla de där människorna som jag aldrig riktigt vågade prata med, kom Ben fram till mig och frågade om jag dejtade Hannes. Jag förstod ingenting. Senare under kvällen kom Steve, en annan såndär cool, äldre kille som var kompis med Hannes, och frågade vad jag tyckte om honom. Det gick tydligen rykten om mig och honom på den internationella skolan. Jag blev alldeles yr. Inte för vad ryktena handlade om i sig, utan snarare för att jag blivit ämne åt prat över huvud taget.
Jag undrar lite vad Hannes gör nu, medan jag släpper ner persienner och drar för gardiner. Jag vet att de flyttade hem något år efter mamma, och att han antagligen gick på någon internationell skola med IB. Hur skulle det vara att stöta på honom på stan? Skulle jag ens känna igen honom? Alla dessa människor som jag mött, så många av dem som försvunnit, så många som lämnat spår och minnen som jag plockar fram och ställer undan efter behov, eller när jag minst vill det.
Fascinerande vart associationer kan föra en.
sniglarna
I Priset på vatten i Finistère berättar Bodil Malmsten om snigelproblemet i sin trädgård. Det får mig att minnas snigelproblemen i mormors trädgård. Jag minns att jag skrev en text om det för ett par somrar sen. Jag tror mig minnas att den var lite skojig. Jag ska leta fram den...
I anteckningsboken 23 juli 2005:
Tankar om sniglar
Mormors trädgård har blivit invaderat av sniglar. Små bruna saker som äter hål i allt och bara förökar sig och förökar sig. Vi har döpt dem till Bush-sniglar, och Rasmus sa bara för någon halvtimme sen att han visste var sniglarna kom från. Bush-sniglarna. De kom från USA, från Bush' hjärna. Så ingrott är vårt Bush-hat att till och med en liten nioårig pojke drar paralleller mellan USA:s imperialistiske president och en till synes outplånlig rabattätarsnigel.
Själv drar jag mina snigelparalleller med lite vidare perspektiv, till en annan djurart på jorden. En art, som precis som rabattslukarna, bara roffar åt sig, äter och förstör utan tanke på konsekvenser. En art som föder barn med dessa plågosniglars egen förökningshastighet. En art, som liksom de salladsätande slemmonstren, inte verkar ha någon enda naturlig fiende utan kan fortsätta leva så i oändlighet, och när något bekämpningsmedel eller en käpp i hjulet för artens framfart tros ha hittats på, så slingrar sig arten förbi eller finner bot, bara för sin egen fortlevnad. Till skillnad från dessa husbärande känselsprötklägg, tål den andra djurarten salt. Till skillnad från sniglarna, är den andra arten intelligent nog att inse sina skadedjurstendenser. I sitt högmod och egenkärlek blundar den.
Artens latinska namn är homo sapiens sapiens.
I anteckningsboken 23 juli 2005:
Tankar om sniglar
Mormors trädgård har blivit invaderat av sniglar. Små bruna saker som äter hål i allt och bara förökar sig och förökar sig. Vi har döpt dem till Bush-sniglar, och Rasmus sa bara för någon halvtimme sen att han visste var sniglarna kom från. Bush-sniglarna. De kom från USA, från Bush' hjärna. Så ingrott är vårt Bush-hat att till och med en liten nioårig pojke drar paralleller mellan USA:s imperialistiske president och en till synes outplånlig rabattätarsnigel.
Själv drar jag mina snigelparalleller med lite vidare perspektiv, till en annan djurart på jorden. En art, som precis som rabattslukarna, bara roffar åt sig, äter och förstör utan tanke på konsekvenser. En art som föder barn med dessa plågosniglars egen förökningshastighet. En art, som liksom de salladsätande slemmonstren, inte verkar ha någon enda naturlig fiende utan kan fortsätta leva så i oändlighet, och när något bekämpningsmedel eller en käpp i hjulet för artens framfart tros ha hittats på, så slingrar sig arten förbi eller finner bot, bara för sin egen fortlevnad. Till skillnad från dessa husbärande känselsprötklägg, tål den andra djurarten salt. Till skillnad från sniglarna, är den andra arten intelligent nog att inse sina skadedjurstendenser. I sitt högmod och egenkärlek blundar den.
Artens latinska namn är homo sapiens sapiens.
on the Field Trip to Zanzibar
När jag var elva och bodde i Tanzania, och precis hade börjat på internationella skolan, åkte vi på en skolresa till Zanzibar. Jag kunde knappt någon engelska (på den tiden hade jag inte blivit en pluggis än, jag hade fått underkänt på de få engelskaprov jag haft hemma i Sverige. Det var internationella skolan som gjorde mig till pluggnarkoman, those bastards...). Jag ville inte åka med på den här resan, men min käcka klasslärare Ms. Silva sa att det skulle bli ett bra sätt att få kompisar. Visst, jag förstod knappt vad folk sa, än mindre vågade jag öppna munnen själv. Men jag blev övertalad (gud, jag är så förbaskat lättövertalad, alltid, och sen kommer skulden...).
Men det visade sig faktiskt vara riktigt kul. De hade ett helt annat sätt gentemot varandra. En helt annan nyfikenhet mot nykomlingar. Antagligen en kombination av den amerikanska andan och att omsättningen på elever var mycket hög, alla diplomatungar (däribland jag) som stannade i ett par år och sen åkte vidare. Jag blev välkomnad med öppna armar. Och deras envisa sätt att hela tiden börja prata med mig, trots att de antagligen redan efter andra gången förstått att det enda svar de på sin höjd skulle kunna förvänta sig från mig var leenden, yes eller no.
Ja, det var ju en skolresa. Såna innehåller studiebesök. Vi hade ett späckat schema. En av besöken gick till en mangroveskog. När jag gick på den skraltiga bryggan som gick igenom en liten del av skogen, över grumligt vatten och trädens rotstumpar som stack upp över ytan, kom någon springande bakifrån, tog tag i mina axlar och ruskade till mig som om han först tänkt putta i mig i vattnet men i sista stunden ångrade sig. Ett såntdär varmhjärtat sätt att retas på som mina äldre kusiner alltid utsatte mig för. Med en leende röst sa han: "Katja, who's gotta catch ya if you fall off the boardwalk?" (säg Katja så amerikanskt du kan, så förstår du).
Det var Ben. Tänk dig en typisk amerikansk highschoolfilm. Tänk dig den coola killen som alla andra killar ser upp till, som alla tjejer är hemligt förälskade i, som är bra på fotboll och drama, men som innerst inne också är en mycket känslig och klok människa. Det är Ben. Från Virginia och med en aning fler finnar bara. Och av någon anledning hade han bestämt sig för att jag var en tjej värd uppmärksamheten.
Genom den här fyndiga frasen hade alla översociala, övertrevliga människor på skolan ännu en öppningsfras att närma sig mig med och det gick knappt en dag utan att jag hörde Katja, who's gonna catch ya de första veckorna efter Zanzibarresan. Till slut kände jag mig tvungen att svara med mer än enstaviga ord. Och där började personlighetsförändringen som gjorde att jag kände mig helt malplacerad när jag kom tillbaka till min gamla klass i Stockholm igen. Jag har väl inte riktigt lyckats anpassa mig än, intill denna dag.
Antagligen har jag dragit den här historien förut. Jag tjatar alltid om Tanzania. Jag går nog folk på nerverna. Men Ben var inte ensam. Helt oberoende har andra kommit på detta lustiga sammanträffande med mitt namn. Jim&Viktor&Julius tillexempel. Katja, who's gotta catch ya? Ja, det undrar jag också...
Men det visade sig faktiskt vara riktigt kul. De hade ett helt annat sätt gentemot varandra. En helt annan nyfikenhet mot nykomlingar. Antagligen en kombination av den amerikanska andan och att omsättningen på elever var mycket hög, alla diplomatungar (däribland jag) som stannade i ett par år och sen åkte vidare. Jag blev välkomnad med öppna armar. Och deras envisa sätt att hela tiden börja prata med mig, trots att de antagligen redan efter andra gången förstått att det enda svar de på sin höjd skulle kunna förvänta sig från mig var leenden, yes eller no.
Ja, det var ju en skolresa. Såna innehåller studiebesök. Vi hade ett späckat schema. En av besöken gick till en mangroveskog. När jag gick på den skraltiga bryggan som gick igenom en liten del av skogen, över grumligt vatten och trädens rotstumpar som stack upp över ytan, kom någon springande bakifrån, tog tag i mina axlar och ruskade till mig som om han först tänkt putta i mig i vattnet men i sista stunden ångrade sig. Ett såntdär varmhjärtat sätt att retas på som mina äldre kusiner alltid utsatte mig för. Med en leende röst sa han: "Katja, who's gotta catch ya if you fall off the boardwalk?" (säg Katja så amerikanskt du kan, så förstår du).
Det var Ben. Tänk dig en typisk amerikansk highschoolfilm. Tänk dig den coola killen som alla andra killar ser upp till, som alla tjejer är hemligt förälskade i, som är bra på fotboll och drama, men som innerst inne också är en mycket känslig och klok människa. Det är Ben. Från Virginia och med en aning fler finnar bara. Och av någon anledning hade han bestämt sig för att jag var en tjej värd uppmärksamheten.
Genom den här fyndiga frasen hade alla översociala, övertrevliga människor på skolan ännu en öppningsfras att närma sig mig med och det gick knappt en dag utan att jag hörde Katja, who's gonna catch ya de första veckorna efter Zanzibarresan. Till slut kände jag mig tvungen att svara med mer än enstaviga ord. Och där började personlighetsförändringen som gjorde att jag kände mig helt malplacerad när jag kom tillbaka till min gamla klass i Stockholm igen. Jag har väl inte riktigt lyckats anpassa mig än, intill denna dag.
Antagligen har jag dragit den här historien förut. Jag tjatar alltid om Tanzania. Jag går nog folk på nerverna. Men Ben var inte ensam. Helt oberoende har andra kommit på detta lustiga sammanträffande med mitt namn. Jim&Viktor&Julius tillexempel. Katja, who's gotta catch ya? Ja, det undrar jag också...
18-årskalas
Jag har precis kommit hem från Agnes 18-årsfest. Agnes är min äldsta vän, måste man väl kunna säga, nästan min första. Vi flyttade in i lägenheten brevid deras när jag var tre och hon två och sen dess har vi umgåtts mer eller mindre regelbundet. När vi var fem var det hoppa i min säng och sjunga med till Carola. Nu träffas vi mycket mer sällan, men när vi väl träffas kan vi alltid på ett förunderligt avslappnat sätt diskutera precis vadsomhelst, förtroligt och hjärtligt. Jag förstår det verkligen inte. Det är som att vi, trots alla yttre förändringar, fortfarande är de där små tre-fyraåringarna som bara älskar att ha kul tillsammans. Som att vi innerst inne inte förändrats ett dugg. Det är vackert att ha en vän som Agnes. För, om det hållt i sexton år lär det nog hålla ett bra tag till.
Det var en såndär blandfest, med gäster spridda över alla tänkbara generationer. Och det är ett såntdär gäng, min mamma och Agnes mamma och ett antal andra tanter och gubbar som har fester och bjuder varandra, jag har vuxit upp med dessa människor och lekt med alla barnen. Nu stod jag där och pratade med en av mammas vänner och fram kom hennes son. Jag lekte med honom som liten. Han är lite äldre än mig. Men nu, hoppsan, var han snyggaste typ skejtaren (subkulturer har aldrig varit min starka sida). Och jag fick verkligen säga till mig själv på skarpen att det är förbjudet territorium. Inte okej. Jag höll mig långt borta hela kvällen.
Och jag var lite bitter. Jag mindes min egen artonårsfest och kände mig så olycklig, som att jag förlorat något. Jag hade säket kul, åtminstone lite, men jag minns det inte. Jag minns bara paniken. Jag bestämde mig för att jag ska ha tjugoårsfest. Ta revansch. Och köra såhär blandat, tillåta mina föräldrars närvaro så att jag slipper bli besviken på mina vänner som inte kunde avlasta mig det allra minsta. Jag ska lägga över ansvaret på mamma och pappa. Vara den som njuter mest av min fest. (Är inte njuter ett ganska äckligt ord? I munnen liksom. Nnnjjuuu... Usch. Jag tycker om ordet paradigm. Det ligger bra i munnen.)
Jag blir alltid glad av de där festerna, skarpnäcksgängets fester. Levande klezmermusik och ringdans, och alla dessa kloka vuxna som kan säga åt mig att du behöver inte stressa ihjäl dig Katja, det är inte det som betyder något i längden. Jag känner mig så stor och bekväm med mig själv i det här sällskapet. Återigen det där med tidsperspektivet, de har känt mig sen innan jag knappt visste att jag hade ett jag, för dem är jag lika självklar som sol och regn. Ibland är det tillhörigheten som räddar en.
Det var en såndär blandfest, med gäster spridda över alla tänkbara generationer. Och det är ett såntdär gäng, min mamma och Agnes mamma och ett antal andra tanter och gubbar som har fester och bjuder varandra, jag har vuxit upp med dessa människor och lekt med alla barnen. Nu stod jag där och pratade med en av mammas vänner och fram kom hennes son. Jag lekte med honom som liten. Han är lite äldre än mig. Men nu, hoppsan, var han snyggaste typ skejtaren (subkulturer har aldrig varit min starka sida). Och jag fick verkligen säga till mig själv på skarpen att det är förbjudet territorium. Inte okej. Jag höll mig långt borta hela kvällen.
Och jag var lite bitter. Jag mindes min egen artonårsfest och kände mig så olycklig, som att jag förlorat något. Jag hade säket kul, åtminstone lite, men jag minns det inte. Jag minns bara paniken. Jag bestämde mig för att jag ska ha tjugoårsfest. Ta revansch. Och köra såhär blandat, tillåta mina föräldrars närvaro så att jag slipper bli besviken på mina vänner som inte kunde avlasta mig det allra minsta. Jag ska lägga över ansvaret på mamma och pappa. Vara den som njuter mest av min fest. (Är inte njuter ett ganska äckligt ord? I munnen liksom. Nnnjjuuu... Usch. Jag tycker om ordet paradigm. Det ligger bra i munnen.)
Jag blir alltid glad av de där festerna, skarpnäcksgängets fester. Levande klezmermusik och ringdans, och alla dessa kloka vuxna som kan säga åt mig att du behöver inte stressa ihjäl dig Katja, det är inte det som betyder något i längden. Jag känner mig så stor och bekväm med mig själv i det här sällskapet. Återigen det där med tidsperspektivet, de har känt mig sen innan jag knappt visste att jag hade ett jag, för dem är jag lika självklar som sol och regn. Ibland är det tillhörigheten som räddar en.
grattis, brorsan
Det här känns verkligen inte bra. Det här håller inte. Jag har skygglappar för ögonen och det enda jag har i huvudet är osammanhängande tankar om konfucianismen och argumentationsanalyser och Vällingby, men jag hinner inte tänka klart någonting för det är så bråttom, bråttom, jättebråttom, allting bara rusar runt och jag har tillochmed glömt bort min lillebrors födelsedag. Min lillebror Aron, jättesöta alldeles odrägliga Aron fyller fem idag och jag har helt glömt bort det. Och nu är det för sent att ringa och sjunga, han sover nu, jag kommer inte kunna sova inatt, ron är femhundramiljoner mil bort, tänk dig Saigon, så långt bort ungefär.
Jag minns när han föddes. Jag var fjorton och det var så vacker vår, jag bodde hos Hannah medan Anna och pappa var på sjukhuset och på morgonen den artonde april ringde pappa och sa att fyra imorse föddes din lillebror, Katja, ett litet russin som jag träffade på SÖS någon timme senare. Då hade jag tid, då kunde jag sitta och äta baguette med kikärtspastej på i Hannahs underbara villaträdgård med vitsippor och krokusar och humlor och jag var så glad. Jag minns fjorton som så bra. Så mycket har förändrats. Nu har jag tillochmed glömt bort min egen lillebrors födelsedag.
Jag minns när han föddes. Jag var fjorton och det var så vacker vår, jag bodde hos Hannah medan Anna och pappa var på sjukhuset och på morgonen den artonde april ringde pappa och sa att fyra imorse föddes din lillebror, Katja, ett litet russin som jag träffade på SÖS någon timme senare. Då hade jag tid, då kunde jag sitta och äta baguette med kikärtspastej på i Hannahs underbara villaträdgård med vitsippor och krokusar och humlor och jag var så glad. Jag minns fjorton som så bra. Så mycket har förändrats. Nu har jag tillochmed glömt bort min egen lillebrors födelsedag.
viskningar från det förgågna
På tunnelbanan idag, påväg hem från skolan, såg jag Lina. Lina var min bästa vän på dagis, det finns bilder från när vi är två och äter sand tillsammans. Jag älskade att gå hem till henne och leka, för hon hade många fler barbiedockor än mig och när min mamma envisades med sina biodynamiska grönsaker, linser och tofu, lagade Linas mamma riktig svensk husmanskost. Vi umgicks intensivt när jag gick på dagis och i lågstadiet, sen började det bli mer sällan, och efter att jag kom tillbaka från Tanzania när jag var tolv träffade jag nog henne bara en gång. Jag har hört ryktesvägen att hon går någon musikallinje, tror jag, och jag har sett henne på avstånd med sin rhodesian ridgeback. Nu satt hon på tunnelbanan, hennes raka nötbruna hår locktångat och gömt under en massa röda och lila färg. Hon var lång, inte alls lika spinkig som när hon var tio, och såg så otroligt hård ut i sin svarta sminkning. Jag såg henne precis när jag gått av vid Bagarmossen, så jag kunde inte gå fram och hälsa. Men jag vet inte om jag velat det heller. Det brukar alltid bli så konstigt att prata med barndomsvänner man inte träffat på länge. Och hennes hårdhet. Inte alls den söta lilla Lina som ville vara Esmeralda och ljög ihop osannolika historier. Och jag är inte blyga lilla Katja längre som avgudade mina vänner och aldrig vågade säga emot. Jag är väl för feg för att ta reda på vem hon är nu.