glöm inte den lilla femtonåringen

Ibland tittar min lilla femtonåring fram. Såhär hemma en lördagkväll, med pappa i vardagsrummet och spanska ligan och Anna som nattar Aron, sitter jag framför datorn och skäms plötsligt över att jag sitter här. Jag får plötsligt en sån lust att förklara för alla, de som ser mig online på MSN och alla andra som har lyckats märka att jag sitter hemma en lördagkväll, att jag faktiskt valt det här. Att jag faktiskt har blivit frågad med ut till olika ställen, haft möjligheten att ha en vild natt, att jag faktiskt har vänner, men att jag valt att sitta hemma den här sista lördagen på mitt sista sportlov. Men jag lyssnar på Moneybrother (hösten när jag var femton, det var då han slog igenom och jag lyssnade som intensivast på P3) och känner ändå att jag nog borde skämmas något alldeles förskräckligt. Jag är så ocool man bara kan bli.

Men så slår det mig. Hur ska alla de människor som är ute och röjer veta att jag sitter hemma? De är inte själva inne på MSN. Och alla som är inne på MSN är faktiskt själva hemma en lördagkväll och har alltså gjort samma självständiga val som jag. Förhoppningsvis. Och ändå, varför skulle jag bry mig? Om någon visste och tyckte att jag var töntig? Jag brydde mig inte när jag var femton. Jag slutade gå på fester när jag var femton för de handlade ändå bara om att supa sig full och göra bort sig så mycket som möjligt. Jag satt hemma vareviga fredag och lördag, med några enstaka inslag av fimkvällar och middagar när vännerna kände för en "vit helg". Jag satt hemma på lördagkvällar när jag var femton, och visst var det lite jobbigt ibland, när jag inte kunde snacka om den vilda helgen med klasskompisarna. Men samtidigt kände jag inte att jag missade något viktigt. Så varför skulle jag bry mig nu?

Så, lilla femtonåring, du har inget att vara orolig för. Du valde själv och du duger bra som du är.


hatt














Katja, 15 år


jag ska bli smed

Idag har jag haft svindel och stickat hela dagen i skolan, så det finns inte så mycket att berätta. Så jag tänkte att jag kunde lägga upp en söt liten bild istället. I åttan hade vi en träslöjdslärare som var mycket pervers och allmänt äcklig, så för att slippa honom valde jag att jobba i metallslöjdssalen med smide. Och jag fick blodad tand. Jag och Samuel (klassens värsting, numera bygger han hus) hade jättekul med glödheta järnbitar och en slägga. Några slutprodukter blev det väl inte, men jag slapp läraren. Och jag fick MVG i både träslöjd och teknik av honom.

smed

stunder att minnas

Det finns ögonblick man minns. Det finns de där självklara ögonblicken, födelsedagar när man var liten och första dagen i gymnasiet. De minnesvärda, konserter, fester, resor. Och så de där som man inte vill minnas, men som man likt förbannat minns ändå. Men så finns också de där ögonblicken som man egentligen inte har någon som helst anledning att minnas, men som man minns just för att man tänkte "Det här ska jag minnas".

altan

Jag minns att jag satt på trappen upp till vår altan i Dar es Salaam, Tanzania, jag var tolv och det var mitt i regnperioden. Regnet hade precis slutat falla och marken ångade, det droppade från julträdet i mitten av rondellen. Och jag minns att jag tänkte: "Det här ska jag minnas. Den fuktiga luften, mina urtvättade skoluniformsshorts, den gyllene huden på mina armar. Jag ska minnas det här ögonblicket och jag ska skriva om det". Redan då hade jag författardrömmar, och redan då var mitt liv mer inriktat på igår och imorgon än på idag.


väg

En annan såndär var påväg hem från stallet en lördageftermiddag, vi hade haft styrelsemöte med ungdomssektionen och jag och Frida pulsade igenom snömodden, det höll på att skymma. Vi pratade om framtiden, gymnasiet och yrkesval. Vi måste ha varit femton och Frida skulle bli veterinär och jag skulle bli författare. Vi gick där och planerade och plötsligt sa Frida: "Och när vi är gamla och du är en världsberömd författare och jag värsta veterinären, då ska vi komma ihåg det här". Jag minns den hala backen ner mot radhusområdet och Farsta centrum, jag minns Fridas vink vid övergångsstället och hur allting såg så otroligt grått ut.
Nu har Frida gett upp planerna om att bli veterinär. Hon ska söka till ett miljöprogram av något slag i Uppsala, och jag tänker att jag kanske borde bli sociolog med inriktning på miljöfrågor. Pappa säger att såna kommer behövas i framtiden. Fast samtidigt släpper jag ju aldrig på saker. Den finns fortfarande där, den lilla drömmen, fladdrande under hjärtat.

Men det är inte det som är det viktiga, att vi uppfyller våra barndomsdrömmar. Jag tror det viktiga är att vi minns.

att gå vilse i minnets labyrinter

Det var som att The Last King of Scotland tryckte på en knapp i mig. Jag har tänkt på Tanzania de senaste dagarna, försökt minnas och rensa bland verkligheten och romantiseringen. Jag plockade fram albumen, redan då, 2000, tog jag fotografier på löpande band. Det är så vackert. Så mycket färg, så mycket blått och grönt och blommor. Och jag är nästan rädd för att jag skulle göra sönder något om jag åkte dit igen, krossa mina vackra minnen och se det verkliga, smutsiga, hemska, orättvisa.

elefant
Jag och elefanterna i Selouse nationalpark

träd
Vår trädgård var enorm, och runt jul blommade allt

båt
Det ser så stillsamt ut, och saltet som stramar mot ryggen, Zanzibar

zebra
Zebror i Mikumi nationalpark, precis efter regnperioden

Ofelia

Idag är det exakt två år sen som satmarorna Lamprechts sa upp mitt hyrkontrakt på Ofelia.

Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, hon var ingen vacker ponny, Ofelia, när hon kom. Hon var mest lönnfet och tufsig. Men det var kärlek vid första ritten. Och det var inte bara jag som märkte det, min ridlärare Malin var också alldeles fascinerad över hur bra jag passade ihop med denna alldeles outbildade, omöjliga blandrasponny. Så, hastigt och lustigt, började jag hyra henne. Och det var den där sortens häftiga kärleksförhållande där hon blev sur på mig och jag blev sur på henne och allting blev bara pannkaka, men hela tiden fanns den där första förståelsen och kontakten där, aldrig kände jag att kärleken höll på att svalna. Det blir väl så med hästtjejer och deras hästar. Hästarna är så rakt igenom ärliga att det inte kan bli några missförstånd.
Med mig blev Ofelia en stabil ridskolehäst med musklerna på rätt ställen. Det tog mer än ett år, men gud vad fin hon var att rida, då hösten 2004. Det var hon som fick mig att stå ut med Lamprechts infall och respektlöshet. Jag sa flera gånger till Frida, min stallkompis, och mina föräldrar att om det inte vore för Ofelia skulle jag sluta på Farsta direkt. Och det gjorde jag. Lamprechts tyckte inte om mig, de sa upp mitt hyrkontrakt efter att först ha låtit mig kämpa med att göra Ofelia ridbar i två år. Jag kontrade med att sluta rida där. Efter att ha tillägnat fyra och ett halvt år av mitt liv till den där ridskolan. Som ambitiös hästskötare och en av de mest aktiva och seriösa ledamöterna i ungdomssektionen. Och de tackade mig genom att säga upp min stora kärlek. Jag kan fortfarande få släng av bitterhet gentemot Lamprechts. Dem kommer jag aldrig kunna förlåta.

Och jag tänkte på det när jag vaknade imorse. Jag kom ihåg tredje januari för två år sedan, när jag blev väckt av pappa som kom in med ett öppnat brev från Farsta Ridskola och sa "Katja, nu kommer jag berätta något tråkigt". Vad jag grät. Vad tom jag kände mig. Veckorna efter, vad meningslöst mitt liv kändes. Hela den våren var ett enda stort sökande efter mig själv.

Ofelia
Ofelia och jag, sommaren 2004


sista dagen för detta år

himmel

Himlen är alldeles rosa och småpojkarna kan inte vänta, de smäller redan sina raketer. Det har varit ett händelserikt år. Det hör väl till, året man fyller myndig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån partypingla, jag som slutade gå på fester när jag var femton för att jag tyckte att alla fulla fjårtisar var alldeles för ansträngande. Men att dansa är som en drog. Jag tror att jag vuxit mycket. Det känns som det. Jag har lärt mig av livet och jag går in i det nya året med så mycket mer än när jag gick in i det förra.
Förra året började med att jag och Hannah och Kirke satt fast i tunnelbanan och till slut blev tvugna att gå från Svedmyra till Bagarmossen i snöfallet, för tunnelbanan hade slutat gå. Det tog nästan tre timmar. När vi kom fram till mig hade Kirke blå tår och vi kunde inte ens skratta åt hela grejen. Hoppas nästa år börjar lite bättre.

persienn


att somna på en gräsmatta

Jag satt på tunnelbanan påväg hem från stallet (efter ett hårt kadriljpass på Dior, som gav mig fetaste blåsorna på fingrarna, fick Sara megaryck och skulle helt bestämt köpa ett täcke åt Luciano, en helt vanlig ridskolehäst, och jag fick springa efter henne i alla ridsportbutiker för att hitta rätt. Sen bjöd hon mig på en toast i stallkafeterian och nu är jag helt slut), ute var det helt mörkt och jag läste "Livskonsten". Precis mellan Hammarbyhöjden och Björkhagen såg jag upp och ut genom fönstret på de små radhusen och träden vid tunnelbanespåret och jag kom att tänka på en dag på sensommaren. Skolan hade börjat och mitt schema var fullt med håltimmar och jag kände mig väl inte så social så jag hittade till gräsmattan på framsidan med min mp3-spelare. Det var sol och alldeles varmt fortfarande och av någon anledning var skolgården inte full med småungar från Maria elementar. Jag la mig på gräsmattan, och somnade. Det var så skönt att ligga där, i solen och lyssna på musik, jag minns längre inte på vad, om det kanske var Regina Spektor. Och att somna på Södra Latins skolgård. I värmen från solen. Där jag satt på tunnelbanan i mina ridstövlar och frös lite halvt med den mörka världen utanför, kändes det som en så fin stund, den där på skolgårdens gräsmatta.

Nyare inlägg