förkylningar
Jag har aldrig varit såhär sjuk. Och då menar jag inte som just nu, i denna stund, jag är inte speciellt sjuk egentligen, bara tillräckligt för att känna mig dum i huvudet och bli trött av att gå den lilla promenaden till affären. Jag menar sjuk så ofta under en begränsad tidsperiod. Först delade jag hytt med en hostande dam och så låg jag utslagen i nästan två veckor i augusti. Sen fick jag den ilskna, värkande grejen som till slut gav mig ansiktsförlamning, för bara en månad sen. Och nu - en klassisk förkylning, snuva och halsont.
Jag minns en tid då jag bara blev sjuk en gång om året, sådär lagom till min födelsedag i februari. Jag minns min tioårsdag - då hade jag fyrtiograders feber. Det finns en alldeles underbar bild på mig när jag sitter i vardagsrummet hemma hos pappa i en röd collagetröja med svarta skuggor under ögonen, jag ser rakt in i kameran och ser så hemskt sur ut. Bilden är tagen med min födelsedagspresent, den kompaktkamera som skulle ersätta den gamla vinröda plastsaken jag fått ärva från föräldrakooperativdagiset som lades ner när jag slutade där. Den silvriga kompaktkamera som inte skulle ersättas förrän jag fick min första systemkamera, en analog EOS 300 julen 2001 (då var jag också sjuk, det årets förkylning). Det var min tioårsdag. Pappa ville göra mig glad genom att ta en bild på mig, men jag blev bara arg. Det är enda gången jag haft fyrtiograders feber.
Sen kommer mamma hem. Hon har köpt kycklingwok på det asiatsiska stället vid tunnelbanan. Och så gör vi något som är så typiskt oss - mamma sätter sig i fåtöljen med sitt täcke om sig och ser på TV, någon dum amerikansk serie och rapport. Och jag ligger kvar på soffan, där jag huserat hela dagen, med mitt täcke över mig, tar på mig hörlurarna och fortsätter se på min dumma amerikanska serie på datorn. Knappt två meter ifrån varandra och ändå ser vi på olika saker. Det är så vi lever, jag och min mamma. Vi samexisterar på ett mycket harmoniskt och respektfullt sätt utan att för den skull nödvändigtvis integrera med varandra.
Tills en dokumentär om Doris Lessing börjar. Den vill både mamma och jag se. Hon är en fascinerande människa, Doris. Jag måste läsa hennes böcker - åtminstone någon av de drygt femtio stycken. Som en börjat på mitt läsa-nobelpristagare-projekt.
Jag minns en tid då jag bara blev sjuk en gång om året, sådär lagom till min födelsedag i februari. Jag minns min tioårsdag - då hade jag fyrtiograders feber. Det finns en alldeles underbar bild på mig när jag sitter i vardagsrummet hemma hos pappa i en röd collagetröja med svarta skuggor under ögonen, jag ser rakt in i kameran och ser så hemskt sur ut. Bilden är tagen med min födelsedagspresent, den kompaktkamera som skulle ersätta den gamla vinröda plastsaken jag fått ärva från föräldrakooperativdagiset som lades ner när jag slutade där. Den silvriga kompaktkamera som inte skulle ersättas förrän jag fick min första systemkamera, en analog EOS 300 julen 2001 (då var jag också sjuk, det årets förkylning). Det var min tioårsdag. Pappa ville göra mig glad genom att ta en bild på mig, men jag blev bara arg. Det är enda gången jag haft fyrtiograders feber.
Sen kommer mamma hem. Hon har köpt kycklingwok på det asiatsiska stället vid tunnelbanan. Och så gör vi något som är så typiskt oss - mamma sätter sig i fåtöljen med sitt täcke om sig och ser på TV, någon dum amerikansk serie och rapport. Och jag ligger kvar på soffan, där jag huserat hela dagen, med mitt täcke över mig, tar på mig hörlurarna och fortsätter se på min dumma amerikanska serie på datorn. Knappt två meter ifrån varandra och ändå ser vi på olika saker. Det är så vi lever, jag och min mamma. Vi samexisterar på ett mycket harmoniskt och respektfullt sätt utan att för den skull nödvändigtvis integrera med varandra.
Tills en dokumentär om Doris Lessing börjar. Den vill både mamma och jag se. Hon är en fascinerande människa, Doris. Jag måste läsa hennes böcker - åtminstone någon av de drygt femtio stycken. Som en börjat på mitt läsa-nobelpristagare-projekt.
Kommentarer
Trackback