[under uppförande]

Igår var jag på Punkt Medis. Där hittade jag en söt liten, alldeles underbar bok. Hälften av den bestod av svarta sidor. Helt svarta, utan någonting alls på. Resten av den bestod av svartvita fotografier på betongbyggnader och gator. Det svartvita kan vara så effektivt, så snyggt.
Och texter som jag alldeles förälskade mig i.

"KICKAR
Jag är en kicksökare. Det har jag alltid varit. Jag har provat det mesta, men ingenting slår känslan av att kasta sig in i en diskussion utan att ha en aning om vad man pratar om.
Den kittlande förnimmelsen när man börjar snärja in sig i sina egna argument, suget i magen när man hör sig själv försvara sina ogenomtänkta åsikter. Och så efteråt - det där magiska ögonblicket när man möts av tystand och stirrande, skeptiska blickar. Det är i såna stunder jag känner att jag lever."

Författarens namn var Tomas Kindenberg och boken hette Kan du inte bara vara pinsamt tyst.

Nu har jag gått två varv runt Skarpnäck. Inte för att Skarpnäck är sådär enormt stort, men ändå. Jag har plöstligt blivit så rastlös. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få utlopp för den. Jag får väl prova om en natts sömn kan få den att stillas. Om jag lyckas somna, vill säga.

Men en sak kom jag på medan jag gick mina två varv runt Skarpnäck. Jag sparkade i lövhögar och tänkte att jag nog passar rätt bra i Skarpnäck. Rent personlighetsmässigt. Jag och Skarpnäck är rätt lika. Med tokigheten och fallenheten för förvillning.
Om man nu skulle kunna vara lik ett bostadsområde.

Idag bjöd vi på söndagsfika, jag och mamma. Våra gäster var två av mammas väninnor. Jag bakade en äppelpaj, vi drack te gjort på japanska pinnar och jag lekte med David. David är en mycket bestämd tvååring. Han vill och han vill inte, och det är bara att foga sig, för själv ändar han sig inte en tum. Vi byggde en koja av madrassen jag inte orkat ta upp till vinden än. Sen rev han den och använde den som studsmatta. Han sågade av  mig benen och grävde ner mig under jorden i en djungel, tog med mig på ett besök i en grotta och lärde mig hur man använder en röjsåg. När de skulle åka hem, frågade hans mamma om jag ville vara barnvakt någon gång. Och jag måste säga att det skulle vara väldigt kul. Att ha barn några timmar någon gång ibland. Men några egna blir det nog inte på ett bra tag...

"Jag har aldrig träffat någon som dig förut."

När jag går upp sådär i varv. Börjar göra mina små galenskaper och får folk att skratta. Efter ett tag tappar jag greppet om varför jag gör det. Om det verkligen är jag, eller om jag går in så i rollen som Katja i mitt lilla enmansskådespel för att framkalla de där kratten, uppskattningen, uppfattningen hos publiken att den där Katja, hon är något extra hon.

De har börjat sälja julmust i mitt Coop Nära. I oktober! Världen är allt bra knasig.

Ända från julen 2001, då jag fick två anteckningsböcker från Ordning&Reda av min moster Pirjo, till studenten gick jag jämt och ständigt runt med en anteckningsbok som jag skrev ner tankar, dikter, noveller, citat och mottagna SMS i. Det har blivit rätt många anteckningsböcker. Men efter studenten har jag inte rört den sista, blå, nästan fullskrivna boken. Inte för att jag inte skulle ha skrivit, jag har bara skrivit på andra ställen, och mest bara på en sak. Inga dikter, och tankarna har hamnat direkt på bloggen.
Men nu satte jag mig med den och bläddrade lite. Den är tjock, påbörjades i juli 2006, och är fullklottrad med allt möjligt. Och det slår mig vilket jävla år 2007 var. Så mycket som inträffade då har aldrig hänt mig så koncentrerat förut. (Om det inte skulle vara för året i Tanzania, förstås. Kanske.) Inte undra på att jag när hösten kom kände mig helt mörbultad och inte orkade göra annat än att sticka och se på dumma amerikanska serier. Och läsa en och annan bok. Men nu tror jag att jag har smält allt. Åtminstone känns det så. Jag har en helt annan energi.

Något som förekommer i anteckningsboken oftare än något annat är anteckningar från lektionerna i religion och litterär gestaltning. Religion, för att vår lärare verkligen var något i en helt egen division, och litterär gestaltning för att de tenderade att flippa ut totalt. Jag hittade det här, nedtecknad 5 februari:

"Det snöar ute." Sandra
"Bara känslomässigt. Amanda rörde min fot med sin smutsiga sko." Jag
"Det är helt idiotiskt, jag förstår inte varför man kom på det från början." Basil

Strejkande wienska bagare kom på wienerbröden i Danmark.

Jag misstänker att de olika replikerna och slutkommentaren inte har något med varandra att göra, men om man läser dem ihop blir de helt surrealistiskt roliga. Tycker jag.

Är det ändå inte fantastiskt, hur kroppen fungerar. Att musklerna i strupen är så konstruerade att man kan dricka ett glas vatten utan problem trots att man hänger uppochner med huvudet i golvet.
(Jag hade hicka, det var därför jag testade denna väl beprövade hickelimineringsmetod. Annars hänger jag inte uppochner och dricker såvärst ofta. Fast nu när jag provat det tror jag faktiskt att jag ska göra det lite oftare. För att göra vattendrickandet en aning mer spännande, så att säga.)

Jag lyssnade på radio. Så dags på P3 brukar de ha olika humorprogram, så jag förväntade mig något sådär halvlarvigt och pinsamt - sen de la ner Hej domstol! har humorn i radion inte varit densamma. Men istället kastades jag rakt in i otroligt intressanta diskussioner om olika samhällsfrågor. Starkt material hette programmet och gick ut på att belysa olika nyheter ur en humoristisk synvinkel. Och jag måste säga att de verkligen lyckades. Skarpsynt och med en subtil sarkasm gjorde de mig riktigt engagerad.
En sak de diskuterade var det här med alla stora summor som nämns på nyheterna, och i synnerhet den helt ogreppbara summan som George W. Bush begärt för att finansiera krigen i Afghanistan och Irak nästa år. Miljarderna får det att snurra i huvudet på en. Så programledarna gjorde en rad olika jämförelser. En av dem var följande:

För 2 promille, alltså 0,2%, av krigsbudgeten, skulle man kunna vaccinera och rädda nästan alla av de 10,5 miljoner barn under fem år som dör varje år.

Summan George W. Bush kräver för sitt krig fortsatte att vara ogreppbar, fast nu må hända av en helt annan orsak.

Jag sitter på statsbiblioteket med armen på räcket och luktar på den kyliga metallen. Ute är det sol, en vacker höstdag. Mitt emellan finsk skönlitteratur och svensk lyrik sitter jag. Det var inte meningen, det bara blev så. Men när jag märkte det kändes det ändå som att det hade en betydelse. Nu sitter jag bara och ser ner på människorna som kommer och går nere i rotundan.
Ett underligt ord egentligen - rotundan. Men ett vackert bibliotek. Det är tydligen världskänt, så står det på en informationsskylt nere vid ingången. Det vet jag ingenting om. Däremot vet jag att det var en av min farmos favoritbyggnader. Min farmor, som ville bli arkitekt men föddes för tidigt och blev bibliotikarie istället. Och en av hennes favoritbyggnader var det av Gunnar Asplund ritade statsbiblioteket i Stockholm. Och där sitter jag nu.
Och över allting bevakar Strindberg med en arrogant blick.

Det gäller att rädda sig själv.
När tystnaden blir kvävande och förankringen känns bortklippt, då får man själv vara den första ringen på vattnet. Kalla ut i mörkret. Få mobilens gälla pip att skära hål i tystnaden.

Ingen kommer att rädda dig.
Du måste vara din egen prins på din vita springare.

Jag har nästan läst ut Kafka på stranden av Haruki Murakami nu. Det är många som pratar om den. Att den ska vara så genial. Murakami är allmänt i skriket nu.
Och jag börjar misstänka att jag är lite dum. Inte alls så smart som jag lyckats inbilla både mig själv och min omgivning. För jag förstår verkligen inte det geniala i Kafka på stranden. Det är en bra bok, jag tycker om den, men det är snarare för att jag tycker om det surrealistiska och lite galna, inte för att jag kan se någon stor, allmänmänsklig vishet i den. Den tilltalar mig, men inte på ett sätt som jag tänker mig skulle kunna tilltala sådär jättemånga andra. Speciellt inte recensenter.

Jag förstod inte heller Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita eller Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Den första uppskattade jag ändå, för det surrealistiska och skruvade som så lätt får mig på fall, men den andra kände jag mig mest bara bedrövad över. Visst uppfattade jag de filosofiska och moraliska resonemangen, men den excentriska Raskolnikov och jag klickade inte alls, och så var ju själva språket så omständigt och inte alls vackert.
Men båda dessa anses som två av världslitteraturens stora mästerverk. Jag kallar mig för någorlunda upplyst vad gäller litteratur, jag känner att jag har koll. Men är det så att jag egentligen bara ljuger för mig själv? Egentligen kanske jag bara är en stor bluff som gömmer mig bakom böcker jag inte förstår för att jag inte pallar inse att jag är lite korkad.

Eller så är jag bara lat...

Så många har pratat om filmen Babel, så när den stod där i hyllan på biblioteket tänkte jag att det gäller att passa på. Det är sällan man är på plats när bibliotekets bra filmer är inne. Så jag lånade den.

Och nu har jag sett den. Och jag måste säga att på mig är det helt bortkastat att visa såna filmer. De motverkar sitt syfte. Jag blir inte arg och full av vilja att förändra. Jag blir olycklig och apatisk. När det nu är så hemskt, vad skulle jag kunna göra? Det är ju redan kört.
Och det går ju inte att skylla ifrån sig heller. Ett centralt tema är polisen. Den "onda" polisen i Marocko och den "onda" polisen i USA. Bara där, skulle man kunna tänka, u-länder och nya världen. Men låt mig berätta en liten historia:

En medelålders man blir utelåst från sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. I desperation får han låna sin grannes telefon, men hans son kan inte komma hem på ett bra tag. Så tålmodig är mannen inte, så han får även låna en kökskniv från grannen för att försöka bända upp låset med den. Självklart går det inte. Uppgivet går mannen ut på gatan för att vänta på sin son.
En kort tid passerar. Mannen har satt sig på trappen utanför sin port med kökskniven brevid sig. Plötsligt kommer två piketbussar körande och stannar mitt framför honom. Ut hoppar flera poliser och utan ett ord föser de ner honom från trappen så att han hamnar liggande med ansiktet ner i gatan med flera poliser på sig. Självklart blir mannen förvirrad och förskräckt och försöker fråga poliserna vad de håller på med, men de fortsätter med sin ordlösa behandling. Som tur är kommer mannens son lägligt till platsen innan poliserna hinner baxa in honom i en av piketbussarna och får dem att inse att det hela bara är ett stort misstag. Utan några ursäkter släpper de mannen och åker iväg lika snabbt som de kom.
Så, slutet gott, allting gott?

(Det bör nog tilläggas att mannen var från Latinamerika och trots att han bott i Sverige i mer än tjugo år fortfarande pratade svenska med brytning.)

Och som ni kanske anat så är det här inget jag hittat på bara sådär. Det är vad man kan kalla en real life story. Mannen är mina kusiners pappa. Antagligen hade någon annan granne som sett honom från sitt fönster larmat polisen, som svalde historien om den livsfarliga utlänningen med kniven med hull och hår, utan att fråga, utan att överhuvudtaget tänka, knappt titta.
Så nej. Vi kommer aldrig undan våldet och fördomarna och ignoransen. Inte ens i vårt lilla Sverige.

Så att se en film som Babel får inte mig att öppna ögonen. Den gör mig håglös. Fast, jag vet inte. Imorgon känner jag kanske annorlunda.
För en vecka sen gick jag med i Röda Korset. Idag gjorde jag min första "tjänst" som frivillig. Jag satt i två timmar på Farsta bibliotek och hjälpte en flicka som går i åttan med hennes matteläxa. Det märktes att hennes lärare inte hade tid att hjälpa henne. Där behövdes jag. Där kände jag mig nyttig. Det är sånt där smått jag måste börja med, för att över huvud taget orka med.

Först såg jag Sex and the City-avsnittet där Carries dator kraschar och hon blir av med ALLA sina texter. Sen får jag veta att en kompis dator också kraschat och allt på den bara - BORTA. Inte undra på att jag blev paranoid. Så i fredags åkte jag in till stan och köpte svindyra DVD-skivor. Och idag har jag tillbringat hela dagen med att rensa bland mina fotografier för att kunna bränna ner dem. Men jag hade ingen aning om att det skulle ta så lång tid med själv bränningen - den beräknade återstående tiden hoppar fram och tillbaka mellan en timme och fem. Enligt den gröna lilla mätaren har jag bränt ungefär hälften av de 2 GB jag försöker överföra, och det har tagit en timme. Kommer jag bli sittande här hela natten?
Sen så har det ju varit så mörkt idag. Det blev natt redan vid sju. Man vänjer sig liksom aldrig. Varje år kommer mörkret som en chock.

Inatt bråkade mina grannar. Jag låg och läste och mitt rum ligger vägg i vägg med deras kök (tror jag) och till slut blev deras röster för distraherande för mig för att jag skulle kunna koncentrera mig på boken. Så jag bestämde mig för att testa om det funkar, det där de alltid gör på film - att tjuvlyssna genom att sätta ett glas mot väggen.
Och det gjorde det faktiskt! Inte för att jag kunde höra allt vad de sa, men jag kunde klart och tydligt urskilja deras röster och ett par enstaka ord här och där.
Att bo i lägenhet är alltid spännande.

Nu är jag blasé. Allting är bara ... blä. Jag vill äta choklad, men jag orkar inte springa till affären som stänger om fem minuter. Dubbelblä.

- - -

jag är uttråkad så sjukt uttråkad

Det är underligt, det här med böcker. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mitt uttalande, men så är det. Det är underligt, det här med böcker.

Just nu läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami.

Nu har jag blivit kallad till mitt livs första arbetsintervju. Jag är försträckligt nervös, jag kommer att göra bort mig, jag vet det, jag är så jävla bra på att snacka en massa skit. När jag är nervös går min mun i ett och allt är bara idioti. Men jag ska inte tappa hoppet. Jag ska infinna mig på Fridhemsplan klockan tre och vara mitt allra charmigaste jag. Typ.

Och helt plötsligt, efter samtalet om jobbintervjun, fick jag till sist ändan ut vagnen och skickade ett meddelande till min moster frisören som är den enda som får klippa mitt hår men som jag inte vågat kontakta för att jag vet att hon har så mycket att göra. Så jag har inte klippt mig på nästan ett helt år. Och det syns. Men nu när jag har blivit kallad till en jobbintervju och kanske till och med blir en förvärvsarbetande medborgare, då måste jag ju bara klippa mig. Jag lyder rådet Klipp dig och skaffa dig ett jobb.

Snart är det natt dygnet runt. Nästan.

Mamma sa åt mig att laga middag. Jag hade ingen lust. Så jag gjorde det jag alltid gör när jag inte har lust - sallad, med det som råkar finnas hemma. Denna söndagkväll fann jag i kylskåpet: isbergssallad, gurka, persilja, kokt bulgur från igår, lite fetaost och ett paket tofu. Och som alltid när jag lagar mat, satte jag på stereon.

Och John, Paul, George och Ringo börjar spela Across the universe.

Minnesflödet: En viss Henrik, skaparen av internetcomunityt rufsa.nu, skrev i ett foruminlägg att hans favoritlåt med Beatles var Across the universe. Det här var våren 2002, jag och Hannah var förälskade i varandra och världen, det var en underbar vår, det minns jag, vitsippor och syrener och Aron föddes. Jag skrev poetiska brev och lämnade på säten i tunnelbanan för att främlingar skulle läsa dem. Hannah träffade sin lockhåriga ängel och jag var så fjorton och kär man kan bli i min kanadensare. Jag läste Skuggan över stenbänken och resten av böckerna i den fantastiska serien av Maria Gripe. Det var en speciell vår. Som följdes av en underbar sommar. Koster över midsommar med Hannah och Lisa - en resa som det referades till i åratal efteråt. (Mitt senaste riktiga skrattanfall var när Lisa drog ett av intärnskämten därifrån när vi möttes för ett par veckor sen under hennes helgvisit i sin fädernesstad.) Jag gick min första skrivarkurs - på sätt och vis kan man nog säga att det var den sommaren jag började skriva på allvar. Jag upptäckte magiska men tragiska Håkan Hellström.
Jag började hitta en kärna i mig själv, något att lita på, att luta mig tillbaka mot.
En kärna som det känns som att jag tappat bort i den vindliga labyrinten som kallas gymnasieåren.

Och allt detta under en enda liten låt.

Jag vet verkligen inte vad jag vill. Jag kan inte ens bestämma mig för ifall ärmarna på min första egenstickade kofta ska vara tajta eller lösa.

Det är som att himlen skiftar färg. Den är inte bara blå, tiden på året ger den nyanser som gör att en soldag får helt olika atmosfär beroende på om den är i januari eller oktober.

I januari är himlen så kristallklart skrikande att det gör ont att se på den. Speciellt om det är ett snöigt januari. Som att någon blandat slipad silverkniv i det blåa. Det finns inget så renande som en snöpromenad under januaris kristallhimmel. Det vassa skalar bort all smuts.

Under de varmaste dagarna i juli är himlen så mättad och självgod att det nästan känns som att det blåa jäst över alla gränser. Som att den tar så mycket plats att den nästan puttar bort människorna från jordens yta. Den och värmen gör en däst och lat och då är det enda rätta att ligga i gräs och läsa. (Eller, om man inte råkar vara lika förtjust i böcker som jag, äta jordgubbar, prata strunt med en vän eller lyssna på musik.)

Och nu, i oktober, när klorofyllen i träden borde dra sig tillbaka ner i trädens rötter för att vänta ut kylan och vintern, då är det som att allt ändå inte återvänder till rötterna. Lite läcker ut i himlen och får den att skimra i en sorts urvattnad turkos nyans som är behaglig att se på. Att sitta på en klippa vid en sjö och läsa dikter under.

Såhär års smälter träden in i Skarpnäcks tegelröda husväggar.

Jag gick på promenad med mamma. Hon ville plocka svamp. Jag kände mig som tretton, gick tio meter bakom och gnällde. Men ibland kan man behöva det. Vi hittade ingen svamp.

Jag satt på en bänk framför dungen vid lekparken, dungen som jag när jag var liten tyckte var enorm, men som jag nu inser inte är större än en tennisplan, och läste Tomas Tranströmer. I en dikt använde han sig av ordet domkyrkoklockklang.
Och jag undrar: är det inte alldeles fantastiskt? Ordet alltså. Rent fonetiskt.

På vägen ut från Skarpnäcks bibliotek häromveckan föll min blick på en riktigt tjock bok. Och jag kunde inte motstå frestelsen, den var så vacker, en andra upplaga av Alice Lyttkens Längtans blåa blomma från nittonhundrafyrtiotalet, jag var bara tvungen att låna den. De gjorde så vackra böcker förr, ingraveringar i guld och matta färger. Hemlighetsfulla. Inte alls som dagens böcker som skriker ut vilken sort de är redan innan man ens hunnit röra vid dem.
Och jag måste säga, att jag inte var beredd på vad jag fick läsa. Jag har svaga minnen av filmatiseringen av Längtans blåa blomma med Eva Röse som visades i SVT när jag var liten. Jag minns den som en tragisk kärlekshistoria. Och visst, det var boken också, men den var samtidigt som en historielektion i det tidiga 1800-talets Stockholm, dess sociala förhållanden och kultur, finska kriget och de omänskligt hårda kraven på uppförande och sedlighet som låste in kvinnorna i medel- och överklassen.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte så mycket om Sveriges historia. Världen i övrigt kan jag någorlunda, franska revolutionen och klappjakten efter Afrika, världskrigen. Men Sveriges historia fram till förra sekelskiftet är en blind punkt för mig. Finland däremot har jag stenkoll på. Det försäkrade de sig om på min grundskola, Sverigefinska skolan i Stockholm. Jag har läst både historieböcker och Fänrik Ståls sägner av J. L. Runeberg om den finska synen på kriget de kallar "sverigekriget" 1808-09, då den svenska ockupationen byttes ut till en rysk. Det här var första gången som jag läste något om den här perioden i den svenska historien från ett svenskt perspektiv. Det var mycket intressant.

Men den här boken hade så mycket mer. Den var otroligt vacker. Otroligt sorglig. Så att det värker i hjärtat. Betty, som mötte sin Claes första gången när hon var nitton, målas upp så att man skulle kunna ta på henne. Och hon tänker mycket. I sin dagbok skriver hon: "Är det månne så att all mänsklig strävan har sin största tjusning just när den strävar som bäst? Vid nära beskådande motsvarar det slutliga uppnådda målet alls inte de frodiga, färgrika längtansfulla drömmarna. Plockad och avbruten visar sig måhända längtans blåa blomma inte vara någonting annat än en vissen, föga skimrande stackars blomkalk..."
Jag är svag för det lite omständiga, gammaldags språket, de väl genomarbetade historierna och personporträtten. Som om författarna var bättre på att skriva om gripande människoöden förr.

Att handla mat ger mig ångest. Ingenting är ju helt okej. Bortsett från de svenska äpplena man kan köpa nu, så ska man ju undvika frukt, på grund av alla långa transporter. Med de flesta grönsaker gäller samma sak, förutom för de som är växthusodlade i Sverige, där energiåtgången åt uppvärmingen är skyhög. Och potatis är den mest besprutade grödan i Sverige. Kött ska man inte ens tänka på, och mjölkpodukter, tja, korna äter ju proteinpulver gjort på sojabönor som är odlade i Brasilien i mark där regnskogen har skövlats för att ge plats åt åker. Haven är utfiskade, och dessutom är fisken väl längre inte speciellt nyttig att äta heller på grund av all skit vi smutsat ner vattnet med.
Vad lämnar det mig att köpa? Inte mycket. Med de återanvända plastpåsarna fulla av ekologiska och rättvisemärkta produkter flyr jag Coop Nära för att komma undan andnöden. För äta måste jag ju.

Min mamma har köpt nytt schampo. Flaskan är rosa och korken röd, av alla färger. När jag tvättade håret tyckte jag att lukten kändes bekant, och så slog det mig: det nya schampot luktar som Anna. Inte pappas-fru-Anna, utan min föredetta-klasskompis-Anna. Anna, som är i Tyskland, tar hand om elithästar och cruisar runt på hopptävlingar på kontinenten. Ibland krävs det att man blir påmind för att märka hur mycket man saknar någon.

Igår berättade mamma om sin SIDA-kollega som är stationerad i Bankok. Han har precis kommit hem till Stockholm från Burma. Han åkte dit i slutet av förra veckan och medan jag i fredags stod med många andra rödklädda på Medborgarplatsen och visade mitt stöd  till den burmesiska befolkningen, såg han hur de riktiga demonstranterna blev behandlade av militären. Han berättade för mamma att soldaterna skjutit rakt in i den demonstrerande folkmassan. Att människorna panikartat sprungit därifrån och att soldaterna följde efter och sköt de flyende människorna i ryggen.
Det är något så hemskt, förskräckligt fel med den här världen.

Om jag glömt att nämna det, så stickar jag på en kofta just nu. När de där tumvantarna blev klara kunde jag bara inte få mig till att sluta, så jag fortsatte med samma klarröda garn som jag tagit med mig hem efter mormors begravning i vintras och påbörjade den Mont Blanc-bestigning det innebär att sticka en kofta. Om jag fortfarande gått i skolan hade det inte varit något problem, då hade jag blivit klar med den på nolltid. (Förra året stickade jag nästan på varenda lektion. Fem timmar om dagen. Det var en överlevnadsstrategi, enda sättet för mig att kunna koncentrera mig på undervisningen och inte börja tänka på allt det där andra, eller somna. Jag stickade min mandalahalsduk, som till slut blev en sådär fem meter lång, innan jag sprätte upp den.) Men nu kan jag bara sticka när jag ser på TV, och jag kan bara inte få mig till att se på TV hur mycket som helst. Så det går långsamt framåt.
Jag ber mamma om hjälp ibland. Ber henne att kolla hur bakstycket funkar mot min rygg och så, mäta där jag inte kommer åt. Och varje gång suckar hon och säger att egentligen måste du sticka efter ett mönster om det ska bli rätt och då blir det min tur att sucka och gå in på mitt rum.
För att vara ärlig, så orkar jag inte. Jag kan sprätta upp och sticka om hur många gånger som helst, men att lista ut hur ett mönster fungerar pallar jag inte. Hittills har det gått bra. Mina tumvantar är riktigt snygga, helt stickade på känsla.

Men det där med brist på intresse för att läsa mönster gäller inte bara stickningen. Det är underligt hur stor motvilja en läslus som jag har inför att läsa facklitteratur om annat än mina rent vetenskapliga intressen. Essäer om filosofi läser jag gärna, biografier om historiska personer och sånt, men när det kommer till böcker om mer praktiska saker så bara vill jag inte.
Till exempel, jag kan ingenting om hästar. Jag har ridit i tio år och har inte läst en enda fackbok om hästar. Allt jag kan om hästar är sånt som sitter i kroppen, sånt jag har lärt mig genom att umgås med hästarna - och genom att lyssna uppmärksamt på de få teorilektioner och kurser jag varit på. Och, jag menar, det är inte alltid så bra att bara kunna sånt man lärt sig i stallet. Jag kan inget om hästsjukdomar, foder utöver de allra vanligaste, hästens anatomi och så vidare.
Samma sak gäller med datorn. Jag har aldrig tagit något datakörkort. Photoshop har jag lärt mig genom att testa, sitta i timmar och prova alla olika reglagen, vad som händer med bilden om man använder det filtret eller ändrar mängden av den färgen. Och ändå sitter jag mycket vid datorn, flera timmar dagligen som det är nu.
Till och med när jag lagar mat måste jag hitta på själv. Även när jag lagar efter ett recept, har jag alltid i mer kryddor eller smör eller vin eller spenat. Oftast blir det jättebra, men ibland blir det bara katastrof.

Jag är helt enklet autodidakt. Självlärd. Jag vill testa själv. Jag har fått för mig att jag lär mig bäst genom erfarenhet. Men nu undrar jag om jag ändå inte går miste om mycket genom att undvika allt vad mönster, teoriböcker och manualer heter.

Det den enskilde glömmer finns på biblioteket.
Biblioteken är huvudet på jordens kropp.
Varje människa är en värld, ett universum, varje bok är beviset på det.
Det finns lika många sätt att se på världen som det finns människor och det bevisar skönlitteraturen. In i en annans huvud kommer du bara i böckerna.
Bara på biblioteket finns bevisen.

Bodil Malmsten tycker också om bibliotek. Jag är beroende av bibliotek. Det går i perioder, ibland känns det till och med som att jag kan stå helt på egna ben. Men så kommer återfallet och jag står där bland hyllorna igen med en hög av böcker balanserande på armen.
Idag känns som en alldeles onödig dag. Jag vaknade för sent och himlen är bara jämngrå. Så jag ska gå till biblioteket för att finna lite mening.