[under uppförande]

I slutet av förra veckan blev jag kallad till blodcentralen. Det var dags att ge blod igen. Idag begav jag mig dit direkt efter frukost. Jag har försökt att känna efter, ända sen jag blev kallad, ifall jag var nervös, om jag blivit rädd sen sist. Men jag kände inget.
Förrän jag låg där, med nålen i min arm och kände hur blodet istället för att pumpas runt i min arm, pumpades ut i den lilla påsen som låg och vägde. Då kände jag plöstligt hur världen började gunga och hjärtat slå så hårt. Svindeln kom och gick. Jag låg kvar på bitsen i en halvtimme och försökte känna efter ifall jag höll på att svimma. Sköterskorna var så söta, hämtade saft och varm blåbärssoppa åt mig och sa att jag fick ligga precis hur länge jag ville. Men när jag väl ställde mig upp kände jag ingenting och kunde utan problem gå till väntrummet för att äta en macka. Så antagligen hade jag känt efter så noga att jag till och med lyckats känna saker som egentligen bara fanns i mitt huvud. Hypokondriker kallas såna. Det händer sällan för min del, men någon gång ska vi tydligen alla drabbas.

Nu sitter jag på Punkt Medis för jag tänkte att jag skulle få en lugn stund på biblioteket, men det jag inte tänkte på var att alla ungdomar i Stockholm har höstlov nu. Det är ungar i varenda vrå. Men jag överlever väl.