[under uppförande]

Idag är det min näst sista dag på jobbet. Jag har bara en värkande väckning klockan tjugo över sex kvar. I tre veckor sov jag jättebra, somnade direkt när jag la mig i sängen och hade inte så stora problem med att komma upp på morgonen. Men nu, den senaste veckan, har jag inte kunnat somna och när jag väl somnat har jag drömt så störda saker att jag vaknat och inte kunnat somna om. Jag tror att det är för att det är så varmt. Och för att jag plötsligt har blivit så uppspelt över saker. Mina små projektidéer har börjat ploppa upp i huvudet igen. Plötsligt känns vakentiden så otroligt mycket mer spännande än sovtiden. Inte för att jag tidigare tyckt att det varit tråkigt att vara vaken, men jag har haft en känsla av apati över mig. Jag har inte brytt mig så mycket. Men nu, gud, jag vill inte gå och lägga mig, så många idéer krälar på varandra och skriker efter uppmärksamhet i mitt huvud. Livet känns spännande igen.
Nackdelen är att jag inte kan sova. Jag ligger och utvecklar mina idéer istället. Så semestern kommer ganska lägligt faktiskt. Snart är tiden min.

I en eftermiddag och en förmiddag nu har jag googlat fotografier på vackra män. Det är till en sak jag håller på med, Natalia fyller tjugo idag (GRATTIS!) och det är ju lite vår grej. Att snacka snygga skådisar. Men alltså, jag säger bara. Det är så att man kan bli tokig. Helt killtokig. Eller vad sägs om ...

Jag har gått runt och bytt lysrör i lamporna i källarkorridorerna, och jag kom på värsta skämtet som gick ut på att jag låtsades att de gamla lysrören var ljussablar. Som en liten hyllning till min föredetta värdeteoriföreläsare Björn som titt som tätt hänvisade till Luke Skywalker och hans ljussabel. Men det var ingen där, i källarkorridoren, som kunde skratta åt mig. Så bortkastat. Och här blir det ju bara larvigt.

- - -

Jag hittade en stegmätare på kontoret. Jag tänkte att jag testar. När jag kom hem hade jag gått tolvtusen trehundrasextioåtta steg. En helt vanlig dag på jobbet.

Det är i såna här lägen det blir jävligt opraktiskt att bo själv. När man har bränt sig på ryggen i helgen, bara litegrann, om man smörjer in sig regelbundet med lotion kommer det att få en fin, jämn brun nyans lagom till Natalias maskeradfest där man planerat att premiärbära Filippa K-klänningen med bar rygg. Utan lotion är risken liten, men ändå befintlig, att ryggen börjar fjälla. Och så står man där mitt på vardagsrumsgolvet, ensam med lotionflaskan i handen och försöker leka akrobat. För det är det som krävs för att nå ryggen på sig själv. Se ut som en idiot och slå knut på sig själv, men ingen som kan ta en på bar gärning, skratta och erbjuda sig att smörja in på de ställen man inte kommer åt själv. Man vrider armarna nästintill ur led, och ändå känns det som att man missat den allra viktigaste punkten mitt på ryggen. Då vill man ha någon att dela trerummaren med.
Om två veckor kommer mamma hem.

Tillsammans med Kirke och Jens åt jag årets sista smultron, och åtminstone för min del årets första hallon och blåbär, simmade i Sillen, lyckades bränna mig lite lindrigt på ryggen, rodde eka, paddlade kajak, såg på medan matte plågade stackars lilla dvärgpudeln Zorro genom att ihärdigt försöka lära honom att hoppa från bryggan efter pinnar, trots att han är rädd för vatten (på söndag eftermiddag hoppade han till slut självmant i vattnet, från bryggan, och hämtade pinnen), och åt pappas och Annas goda mat.
Ett fint sätt att fira helg, tycker jag.

De spelar Hanson på P3! Mmmbop! Ursäkta mitt språk, men vad fan är det med P3?

- - -

Nelly Furtado sjunger I'm like a bird. Vad är det som håller på att hända?

- - -

Robyns My only reason, från hennes alldeles underbara skiva My truth, men när kom den ut, 1999, det är nio år sen.

Och så läste jag ut His Dark Materials på balkongen i Bagarmossen medan solen sakta sjönk ner bakom grannhuset. Efteråt var som att jag såg allting för första gången, som efter ett riktigt starkt biobesök, jag kunde inte få nog av att röra huden på mina egna händer och jag såg allting, jag svär, till och med syremolekylerna i luften.
Det är såna ögonblick som gör alla andra pissiga stunder värda att genomleva.

Jag är mitt i His dark materials' slutstrid. Dr. Mary Malone sitter vid lägerelden och berättar för Lyra och Will om sin första förälskelse, på ett födelsedagskalas när hon var tolv, And he took a bit of marzipan and he just gently put it in my mouth - I remember trying to smile, and blushing, and feeling so foolish - and I fell in love with him just for that, for the gentle way he touched my lips with the marzipan. Och att hon sen många år senare fick en bit marsipan på en restaurang i Portugal och smaken fick henne plötligt att minnas den där tolvåringens förälskelse, ett minne som hon glömt att hon bar inom sig.
Och är den inte underbar, den subtila parallellen till Prousts madeleinekakor? Philip Pullman är ingen vanlig barnförfattare.

Och den där enda lilla rörelsen, gesten med marsipanen mot hennes läppar, som fick den tolvåriga Mary Malone att förälska sig för första gången, fick mig i min tur att minnas.
Det var en nyårsnatt. Festen var slut. De flesta gästerna hade åkt hem, eller så hade de slocknat på soffan eller i badkaret. Världen kändes overkligt tyst efter alla fyrverkerier. Vi var bara ett par stycken som fortfarande var vakna, sittandes kring köksbordet. Vi hade kokat pasta och skulle äta, ja, vad kallas en måltid som infinner sig runt fem på morgonen innan man går och lägger sig?
Det hade varit en dramatisk natt för mig. Jag var helt slut, men inte av trötthet, där jag satt med min skål spagetti. Jag kände mig ganska förvirrad och bortkommen. Mitt emot mig satt en ung man. Han var mitt inne i samtalet som pågick kring bordet, som jag bara nästan lyssnade på, och utan att vända sig från det tog han ketchupflaskan som stod bredvid hans skål och räckte det över bordet till mig. Utan att jag behövde be om det, utan att han knappt ens behövde tänka på det, såg det ut som. Som en ren reflex, att ta ett steg åt sidan för att inte tappa balansen om man blir puttad. Efter en av de värsta nätterna i mitt liv, då ingen lyssnat på mig, då det känts som att jag blivit hänsynslöst överkörd utan att någon brydde sig om att ta reda på hur det gått med mig, kunde denna unga man se att det jag saknade just där, just då var ketchup. Och räcka mig det. Som om det var en självklarhet, inte ens i närheten av en ansträngning. Den gesten. Jag föll som en fura.
Det kanske låter konstigt. Att jag lyckades tolka in så mycket i en överräckt ketchupflaska. Men klockan var fem och jag var helt borttappad och tänkte att den där gesten sa något viktigt om den här mannen. Äntligen var det någon som såg mig.

Så jag har också varit där. Sett den där enda gesten som räcker för att vända upp och ner på världen. Det är ett minne jag gärna plockar fram. (Sen gick det ju åt skogen med den unga mannen, eller kanske snarare med mig, så som det för det mesta gör, men det är en helt annan historia.)

Imorse vaknade jag med ett ryck och kunde inte minnas ifall jag hade ställt mobilen på väckning. Det var ljust ute och jag fick panik - när jag drömmer mardrömmar är det ofta om att jag ska någonstans viktigt och vet att jag är försenad. Jag grävde upp mobilen ur väskan. Den var 06:26, sex minuter efter att jag brukar se till att bli väckt. Jag hade inte ställt klockan - men jag vaknade ändå. Helt av mig själv. Min kropp har vant sig.

Jag gjorde ett personlighetstest på Grey's Anatomys hemsida. Jag blev Izzie - en riktig romantiker som tänker med hjärtat. Lite konstigt, när jag specifikt svarade på frågan om äkta kärlek att jag inte tror att den existerar. Men, jag gillar Izzie, så det är lugnt.
Kaffekillen kom förbi med ett paket choklad, såndär finchoklad, där de olika bitarna har namn efter kända operor. Jag kommer ju att sätta i mig den på ett nafs. Det är farligt att lämna mig ensam med ett paket choklad.

De har fått något ryck på P3:s musikredaktion, eller vilka det nu är som väljer musiken som ska spelas. Titt som tätt dyker det upp låtar som INGEN lyssnat på på minst fem år. Häromdagen spelades tillexempel Oasis Stand by me. Den la jag aldrig märke till då den var stor, jag lyssnade inte riktigt på sån musik på nittiotalet, men vad sägs om Lou Begas Mambo no. 5? Själv var jag aldrig speciellt intresserad av den, men den spelades ju flitigt och jag minns att min vän Benedikte var helt galen i den. Däremot höll hjärtat på att stanna på mig när ett intro började spela och jag tänkte "är det? nej, det kan det väl inte ... men jo, det är det!" och så började Spice Girls sjunga Stop. Har den någonsin ens spelats på P3? Det måste ju vara åtminstone tio år sen i alla fall. Och nu, alldeles nyss, spelade de Robyns Do you really want me. Det var om möjligt ännu längre sen som någon lyssnade på den! Och jag minns när jag var sju, hur jag brukade sitta i badkaret på söndagkvällarna, bygga berg av badskummet och lyssna på min slitna Robyn-kassett. Det är någon på P3 som har en riktig nostalgitrip.

- - -

Och nu spelar de Cardigans Lovefool. Vad är det med P3?

På Morgonpasset i morse intervjuade de någon och frågade vilken som var den underligaste platsen han vaknat på någon gång. Han sa något jättetråkigt, men det fick mig att tänka på vilka konstiga ställe jag vaknat på.
Jag har inga sånadär störda fyllehistorier där jag vaknat i en lekstuga i en park vid järnvägsstationen utan ett minne av hur jag hamnade där. Inga såna historier, eftersom jag inte dricker alkohol.
Men ibland är mina föräldrar ganska flippade. Det kan bli nästan lika roligt som spritäventyr.

Som nyårsnatten när 1997 blev 1998 då vi barn (jag och mina två kusiner och en av deras kompisar) sov i minibussen i en buske bredvid en parkeringsplats i Sydafrika, vid en strand där de inte hade elektricitet, medan de vuxna sov i ett tält och höll vakt så att vi inte skulle bli upptäckta av polisen, för i Sydafrika har de ingen allemansrätt.
Jag var bara nio, så mitt minne kan vara lite snedvridet, men jag är helt säker på att vi sov där i flera nätter innan vi förflyttade oss till en riktig campingplats. (Där jag för övrigt åt kanske den underligaste frukosten jag någonsin ätit - min fasters man lyckades slå två små hål i ett strutsägg och stekte omelett som räckte till hela ressällskapet, nio personer.)

Eller som en natt under påskveckan 2000 som jag tillbringade i ett läckande tält under ett åskväder, en halvdags vandring in i Madagaskars regnskog bland lemurer och blodiglar. När jag vaknade var allting blött, till och med min kamera, det finns en bild tagen från frukosten vid lägerelden där min klargula collagetröja är det enda man egentligen kan urskilja eftersom linsen är helt igenimmad inifrån. Det är ett under att kameran inte gick sönder - jag fotade med den i hela tre år till.
Det finns mer att berätta om den där regnskogsvandringen, om hönor jag vägrade äta och blodigelbett som aldrig slutade blöda, men det får bli en annan gång.

Det regnade ju nästan tropiskt igår. Jag satt på mitt vaktmästarkontor och tittade ut genom fönstret, men såg knappt pendeltågsstationen, som ligger en sådär trettio meter från mitt fönster. Men lagom till att jag slutade jobba, tittade solen fram och jag bestämde mig för att ändå åka ut till Djurgården och gå på parkteaterkonsert.

För det var ju Elias and the Wizzkids som spelade. Jag har lyssnat på deras skiva halva våren, de spelar någon sorts countrydoftande indiepop som får det att rycka i benen på en och sånt får mig ju att dansa, oavsett var jag är.
Och nu stod de på scen, Elias i en väst och brun plastrong och det ryckte bara ännu mer i benen. Jag hade fått en plats nära scenen, precis vid bashögtalarna, men med solen rakt i ögonen så kanske hälften av tiden blundade jag och lät solen genomlysa mig och basen få varenda cell i min kropp att vibrera. Han var rolig. Hans texter var roliga. Han fick hela publiken, som till hälften bestod av människor över fyrtio, att skratta. Och solen sken och det var en vacker julikväll och Elias spelade munspel. Och en alldeles fantastiskt elektrisk cover av Wonderwall och jag ville inte att konserten skulle ta slut.
Men det gjorde den, såklart. Och då hade solen hunnit gå i stormmoln igen och precis när jag kom fram till Elias för att få min nyköpta skiva signerad (vad larvig jag kände mig, som en trettonårig Westlife-fan som fåraktigt ler och sträcker fram en liten rosa teddybjörn) började det spöregna. Men Elias bara log så sött och frågade hur mitt namn stavades och det märktes att han inte var sådär extremt van vid att signera saker. Jag måste verkligen sluta falla för musiker, det är en sån JÄVLA KLYSCHA.

Men jag trotsade regnet. Hela konserten hade jag suttit och kramat en liten sten i handen och laddat den med positiv energi och musik, och till hälften dränkt av regnet hittade jag fram till farmor Lilians grav på Galärkyrkogården och la den lilla stenen där ovanpå hennes gravsten. Det är väl egentligen en judisk tradition och min släkt är ju kristna, om något, men jag tycker att det är en fin tradition. Att lägga en sten på graven. Och var skulle vi vara, om vi inte fick låna sånt vi tycker är fint från andra? (Håkan Hellström skulle inte finnas, till exempel, gud förbjude.)
Och när jag gick av Djurgårdsfärjan vid Slussen, böjde sig den kanske tydligaste regnbåge jag någonsin sett över himlen - med ena benet på Skansen och andra bakom Katarinakyrkan. Monsunregnet slutade lika plötsligt som det började. Det var en magisk kväll.

Men sen lyckades jag lista ut hur högtalarna på vaktmästardatorn fungerar, så nu lyssnar jag på Tina Nordströms sommarprat (jag tycker att hon är härlig, det gör jag verkligen) och ska äta spagetti carbonara. Så till slut känner jag mig rätt nöjd med dagen ändå.

- - -

Och när Tina pratat klart, gick jag över till Björn Ulvaeus - och gud vilken mysig prick han verkar vara. Smart. Och bra musik spelade han också. (Det gjorde Tina med.) Nu kommer dagarna med att sortera band (jo, för det är det jag gör nu, i brist på andra arbetsuppgifter har jag fått i uppdrag att sortera backupband från tiden innan både USB-minnet och CD-skivan - jag har säkert gått paketerat minst tvåtusen redan, och änsålänge har jag inte ens gått igenom hälften) bli lätta att ta sig igenom. Med webbradio och SR:s 30-dagarsarkiv flyger timmarna förbi.

Dagen började med att jag glömde min frukostmacka på köksbordet när jag gick hemifrån. Sen kom inte bussen. Den dök bara inte upp. Strejken är över nu, min buss åkte förbi fast åt andra hållet så den borde verkligen ha kommit. Men det gjorde den inte. Så jag fick springa till tunnelbanan och hinna med pendeltåget som går efter det som jag brukar ta. Kvart i åtta ringer de från återvinningsstationen och säger att vi är här nu för att hämta kärlen med metallskrot som du ringde om i tisdags. De borde inte ha kommit förrän efter åtta, för det är då jag börjar jobba, men om jag hade hunnit med rätt pendel hade jag varit där för att ta emot dem. Jag sa åt dem att be vakten om hjälp istället. Och när jag kom fram till jobbet, tre minuter över åtta, hade jag precis missat posten och vakten sa, smått irriterat, att de bara hittat ett kärl metallskrot eftersom jag ställt det andra vid sidanom och det känns ju så jävla typiskt. Att ALLTING ska hända den dagen som 181:an som ska gå från Skarpnäcks allé 07:05 bestämmer sig för att inte komma. Ibland HATAR jag SL.


(Fast för det mesta inte, egentligen tycker jag ju mycket om att åka kollektivtrafik.)

Nu är jag snart klar med min andra måndag på sommarjobbet. Jag har kommit in i någon sorts rutin. Ja, och eftersom de flesta människorna på kontoret är på semester och det alltså inte är så många som kan behöva vaktmästarens hjälp (det är väl ändå ganska coolt, att jag är VAKTMÄSTARE), så består mina dagar mest av att:
dela ut de tre brev och en DN som kommer med posten varje morgon vid åtta
städa lite i miljöstationen
fylla på kaffemaskinen / köra ut fruktkorgarna / gå brandsäkerhetskoll (lite beroende på dag)
läsa (just nu är jag mitt inne i Philip Pullmans fantasytriologi His dark materials)
läsa lite mer
och läsa lite ännu mer
gå och hämta de två breven som ska komma med posthämtningen runt fyra
läsa någon sida till, och sen är dagen slut.

Men ibland händer det saker som sticker ut. Det kommer människor på besök vid min vaktmästeridörr, någon av hantverkarna som jobbar med utbyggningen kanske eller någon uppifrån kontoret till och med. En gång kom en man ner och frågade om jag kunde spela backgammon och det slutade med att jag vann över honom med en knapp marginal över en kopp kaffe, för hans del, och te för min.
Jag har lagat två dörrar - säga vad man vill om hantverkare, men såvärst försiktiga är de inte. Två gånger har de kört sönder en dörr med sina små motordrivna lastredskap, som jag sen fått skruva ihop.
Men jag har så trevliga kollegor. En av dagvakterna har bjudit mig på Piggelin två gånger efter lunch, och städaren är från Kuba där han pluggade fysik och elektronik i en massa år, innan han kom hit för nio månader sen.

Ja, jag har det nog ganska bra på mitt sommarjobb. Jag klagar inte.

Det har gått hål i mina fina vinröda sneakers som jag köpte i Greenwich Village för fyra år sen. Precis framme vid stortån, ett litet slitningshål där man kan ana färgen på min strumpa. Det gör mig lite ledsen, för jag tycker mycket om de här skorna. De har både ett sentimentalt värde och är snygga. Och det innebär också att jag måste köpa nya sneakers, gå runt i affärer och prata med expediter och prova sko efter sko, vilket aldrig är roligt.

Mamma bjöd på på bio. Vi gick in från en svettig Götgatan och sjönk ner i Victorias bekväma fåtöljer. Vi skulle se Mamma Mia. Och så började showen. Sång och dans och grekiska paradisöar och vackra människor. En gladkick som hette duga.

Jag var i precis rätt ålder när A*Teens slog igenom i slutet av 90-talet. Jag minns att jag satt framför Voxpop en onsdagkväll och där dansade A*Teens in i sin första musikvideo till den discomixade versionen av "Mamma mia" som servitörer på ett tråkigt coctailparty, och jag tror att jag till och med ringde in och röstade på dem. En av de få gånger som jag gjorde det. På dem röstade jag, och på Britney Spears "Hit me baby one more time".
Senare fick jag en ABBA Gold-skiva och sen har de liksom alltid funnits där. Inget som jag seriöst lyssnat på sådär, men ändå. Det är något evigt över deras låtar, det är inget konstigt att den amerikanska kuratorn på International School of Tanganyika, när han fick veta att jag var svensk, började prata om det där bandet som han lyssnade på som ung, vad var det det hette nu igen, ABBA? Och i gymnasiet satt Malin på luncherna och spontanöversatte ABBA-låtar och fick alla att skratta. Och när hon väl börjat brukade jag helhjärtat hjälpa till, för självklart kunde jag texten till de flesta av deras hittar utantill. Så visst har jag en relation till ABBA.

Så nu, när vi satt där i biomörkret, fick jag verkligen anstränga mig för att inte sjunga med. Ställa mig upp och dansa. Meryl Streep sjöng riktigt bra, och Colin Firth och Stellan Skarsgård hade båda charmigt ostämda sångröster. Och finns det något mer idylliskt än en grekisk ö mitt i ett turkost hav där de vitkaklade husen klamrar sig fast utmed bergssluttningarna? Så länge man inte hatar ABBA, så är det en film värd att se. Om man vill bli glad.
Och när vi kom ut från salongen, sa mamma att vi måste köpa DVD:n sen, när den kommer ut. Då, hemma långt borta från alla kräsna öron, ska jag allt sjunga med ända ifrån tårna.

Igår efter jobbet gick jag in på Filippa K i Götgatsbacken och förälskade mig i en klänning. Men den är dyr. Det är farligt med vackra kläder. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Vi har inget kallvatten hemma.
Att inte ha något varmvatten kan jag förstå, det är ju inte bara att pumpa ut rakt från reningsverket, det måste värmas upp emellan och det finns många möjligheter för fel. Det händer ibland hos oss också, att vi inte har något varmvatten, speciellt på mornarna. Det ska tydligen vara något fel med rören i mitt område.
Men att inte ha något kallvatten? När jag skulle duscha höll jag på att skollas när kallvattnet plötsligt slutade rinna och allt bara var varmvatten. Vattnet som kommer när man skruvar på kallvattenkranen är nästan för varmt för att duscha i. Och att ha något att dricka är ju inte att tala om - mamma har fyllt kastruller och ställt in på avskylning, men det smakar ju bara kylskåp. Det är högst irriterande, och jag förstår inte hur det går ihop. Har de av misstag börjat värma upp kallvattnet i Skarpnäck? Fatta vilket slöseri med energi!

Nu är jag på jobbet. Detta är livet från och med nu, och fyra veckor framåt. Vilken tur att det regnar.

Men så tänkte jag att det kanske inte är så snyggt, det här jag håller på med, att jag skriver värsta inlägget varje gång jag har varit och givit blod. Lite som att jag skryter över vilken bra människa jag är. Det är rätt osmakligt. Man ska inte skryta om sina goda gärningar. Det är fult av företag som gräver brunnar i Bangladesh att skriva sitt namn på en stor metallskylt bredvid, som om det egentligen handlade om reklam, som om de ägde människorna som drack därur. Jag kanske skulle sluta skriva om mina blodgivningar.
I våras, sista veckan i maj, var kändisfilosofen Peter Singer på besök i stan och höll en föreläsningssvit på Stockholms Universitet. Den handlade om utilitarismen, bistånd och människans natur. Hans tes var att vi bör ge mer bistånd åt fattiga länder. Ett av hans förslag till hur man kan få människor att skänka mer pengar var att göra det mer socialt uppmärksammat. Om alla som skänkte pengar berättade det och på så sätt gjorde det till en norm i samhället, så skulle åtminstone några av dem som inte gör någonting skämmas och börja ge bara för att passa in. Om vi började skryta om våra goda handlingar, så skulle det bli ett socialt krav, istället för som nu vara någonting som var och en gör privat och undviker att prata om.

Jag är medlem i Röda Korsets Ungdomsförbund och skänker Röda Korset en femtilapp med jämna mellanrum. Och så fort jag får en kallelese från Blodcentralen, går jag till Södertappen, äter macka och tappar mig själv på en halvliter blod.
Vad gör du?

Igår fick jag ett såntdär fint SMS igen om att vi har brist på din blodgrupp, Katja, VI BEHÖVER DIG, ungefär, och sånt kan jag ju inte säga nej till så jag drack vatten som en dåre hela förmiddagen och åkte in till nyrenoverade Södertappen.

Där satte jag mig med macka och saft i väntrummet (jag tycker att det var finare där förut, nu är hela lokalen bara helt avlång, känns det som) och mannen som var innan mig ropades upp av en lång, stilig svart man och jag tänkte att fan också, för personalen på blodcentralen brukar vara gulliga sjuksköterskor som är jättetrevliga, visst, men jag kände för lite spänning och en lång stilig man har lite mer spänningspotential än en medelålders sjuksköterska med hennafärgat hår.
Lite bitter över att jag inte kommit en minut tidigare, fortsatte jag att äta på min macka. Bara för att själv bli uppropad ögonblicket efter. Av en annan ung man. En annan, något kortare men ännu stiligare ung man. Med ljusbrunt hår, i ungefär samma nyans som mitt. När jag låg på britsen och han frågade efter mitt namn och personnummer, såg jag hur otroligt vackra, bruna ögon han hade och det var nog tur att jag redan låg ner, för annars är det osäkert ifall mina knän hade burit.
Det är i sånadär situationer som jag önskar att jag hade varit lite mer gränslös. Nu är jag kanske redan rätt gränslös när det kommer till andra saker, men ställ mig framför en vacker man och allt jag kan göra är att le och bräka som ett lamm. (Bräkandet bildligt talat, förstås. Tänk dig harmlöst småprat som inte sticker ut det minsta från vad alla andra kan tänkas prata om i en, säg, blodgivningssituation.) Och det är inte speciellt ofta som mina stora blå ögon räcker som raggningsreplik.
Sandra berättade en gång om en kompis storasyster eller något liknande som hade sett en snygg kille i Systembolagetkassan och som helt enkelt frågat om han hade lust att ta en fika. Och när historien berättades, så hade de varit på ett antal dejter redan. Så skulle jag vilja vara. I såna lägen. När jag ligger på en brits och en Mycket Stilig Ung Man med Vackra Bruna Ögon känner på min puls och berättar att mina blodvärden var så bra så sist jag gav blod. För är inte det en ganska klockren situation egentligen, han kör in en kanyl i mitt armveck och jag ger av mitt blod och räddar liv. Mycket mer intressant än att ragga på krogen.

Den Stiliga Unga Mannen, Magnus, ska börja tredje året på Karolinska i höst och sommar- och extrajobbar på blodcentralen och jag tror att det bidrog, att han pluggar till läkare, det var något med de vita kläderna och den blå lanstingskoftan och hela grejen. Att han ska bli läkare. Att han ska hjälpa människor. Det är något med läkarstudenter. De blir automatiskt attraktivare. Det bara är så. På samma sätt som filosofikillar bara blir mindre och mindre attraktiva, ju fler ord de släpper över sina läppar om Nietzsche, Nozick eller Kant. Det finns inget som är mindre sexigt än filosofi.
Men medicin, däremot. Om jag fick, skulle jag gå tillbaka till Södertappen imorgon och låta Magnus köra in en kanyl i mitt andra armveck och tappa mig på en halvliter blod till. Men det får jag inte. Jag måste vänta i fyra månader. Men då kan du slå dig i backen på att jag ska gå dit på en helg - kanske har jag tur och blir uppropad från väntrummet av en Stilig, Ung Läkarstudent som jobbar helg.

Usch vad duktig jag har blivit på att objektifiera män på sista tiden. Fy, Katja!