[under uppförande]

Vad finns det att säga om 2008? Det var ett händelserikt år. Första universitetskursen (praktisk filosofi), vaktmästeri, receptionism, spanskastudier och en hel massa skrivande. Förra nyåret känns otroligt avlägset. Jag minns knappt ens vem jag var då. Och nästa år, 2009, lär ju bli ännu mer omvälvande. Eller det hoppas jag åtminstone. Jag måste framåt, utvecklas, göra något nytt. Komma in i ett nytt livsskede, inte bara gå runt i något sorts mittemellanläge. Jag hoppas att en flygresa tvärs över Atlanten kan bli min biljett in i nästa kapitel. Jag tror på genvägar.
Men först måste det gamla året summeras. Jag följer den invanda mallen:

Bästa låten:
Förra året blev det Kanske är jag kär i dig av Jens Lekman. Enligt last.fm ligger den högt upp på listan i år också. Men mest har jag tydligen lyssnat på Blue motorbike med Moto Boy. Och, ärligt talat, vad kan slå fraser som and you'd better hold on tight, cause I like the sense of falling, and I like the sense of you, maybe you like me too? Det ÄR årets bästa låt, och i augusti såg jag honom framföra den live, jag stod längst fram tillsammans med Sofie och det var ett stort ögonblick. Han är så vacker.
Annars så är det More modern short stories by Hello Saferide som jag drogat mig mest med. Och gammal jazz, Billie Holiday och Nina Simone. Mitt musikår.

Bästa boken:
Jag har läst mycket i år. Sextioen böcker kanske inte kan slå förra årets sextiofem, men det är inte bara antalet som räknas. I år har jag läst klassiker. Den allvarsamma leken, Processen, Frankenstein och Wuthering Heights för att nämna några. Jag föll huvudstupa för Jane Eyre och Pride and prejudice. Världens sista roman av Daniel Sjölin gav mig svindel och Lady Chatterley's lover  av D.H. Lawrence blev en del av mitt blodomlopp. Precis som förra året, leder Bodil Malmsten listan över flest lästa böcker av samma författare. Av henne har jag i år läst tre. Men hon får dela förstaplatsen med två fantasytriologier - jo, för i år har jag tagit upp min gamla tonårspassion också. I våras läste jag Libba Brays feministiska historia från ett magiskt viktorianskt England, som börjar med A great and terrible beauty, och på jobbet i somras rent av slukade jag Philip Pullmans His dark materials.
Men en bästa måste jag välja. Det är ju det som är hela meningen med en sån här lista. Förra året kunde jag inte välja, det blev en tredelad förstaplats. Men i år tror jag att jag kan. För första gången har jag fallit fullkomligt för en bok på finska, det som annars brukar vara så ansträngande för mig att ta mig igenom, dessa långa ord. Men Ranya ElRamlys språk i Auringon asema var inte alls svårt. Det var bara vackert.

Bästa filmen:
Förra året hade jag inte sett så mycket film, det fanns inget som kändes sådär självklart, efter lite övervägning valde jag ändå Fur - ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. Men i år började det tidigt. Redan tionde januari bjöd Natalia mig på Juno. Kort därefter gick jag själv och såg Atonement. Båda sånadär enorma filmupplevelser. I somras såg jag sen Mamma mia med mamma, och det är ju inte riktigt PK, men jag älskade den. Med Natalia såg jag Vicky Christina Barcelona och sen här hemma såg jag The Duchess.
Så, vad ska jag välja? Jag måste nog, för att båda gott för det nya året, välja Juno. Livet ska vara roligt, annars är det ingen mening med det.

Bästa bilden:
Med risk att bli banal och förutsägbar och inte alls speciellt intressant, väljer jag:

Jag går från tunnelbanan och ställer upp ekvationer i huvudet. För nöjes skull.
Vadå, understimulerad, jag? Näää, inte då.

Och sist - inblicken. Klarsyntheten in i nutiden.

Och jag antecknar till världens sista roman: att till och med känna skuld för att man skäms för sin skuldkänsla.

Och så dessa ständigt återkommande tankar om litteraturen och språket, som jag för det mesta inte kan annat än hålla med om, trots hårdheten och cynismen. (Vad jag hatar att läsa barndomsskildringar.)

Det finns ätstörningsromaner, kvinna-kropp-romaner, invandrarromaner, arga-unga-män-romaner, tanter-som-kan-romaner, moderskapsromaner, adoptionsromaner, folk-med-döende-föräldrar-romaner och landsortsromaner, men överjävligast av alla är ändå barndomsskildringarna. Dessa debutanter med sina satans skrivarskolor. Han sa det jävligt bra, den där krönikören Boris Benulic i Metro. Självbiografier är litteraturens svar på Uppblåsbara Barbara skrev han, enda skillnaden är att författaren blåst upp sig själv för att få känna makt och njutning, och det var i det gamla DDR man instiftade författarskolor. Särskilt den manliga barndomen premieras på kultursidorna, varför då? Antingen har man levt ett förtryckt liv och blivit våldtagen av snömannen eller så ska man fan hålla käft.

Och han har så underbara teorier:

Jag hade satt prestige i att aldrig uppmärksamma bröst. Det var därför min felhörning drabbade mig så hårt: något var förändrat i mig. Jag insåg att jag för första gången kände ett slags värme inombords vid tanken på en kvinnas överkropp. Annars har jag alltid föraktat män som tänt på bröst. Det är inte sexualitet, det är incest, en förlängning av modersymbiosen, ett förtryckarmönster. Män som tänder på bröst bär oftare på inställningen att kvinnan ska domineras. De söker sin mor i vartenda skjut och kan därför aldrig se kvinnan som en egen individ; liggens ansikten blir bara som en filmduk för deras projektioner av modern. Vi som tänder på stjärtar håller driften ren från våra mödrar. Vår mjölksträng blev tidigt avkapad och vi vet att människan är ett djur; förväxlar henne inte med gudinnor. Ofta är vi pessimister. Ju längre någon har ammats som spädbarn, desto mer bröstfixerad blir han. Särskilt hos min generation, den som aldrig växte upp eftersom socialdemokratin kastade pengar över oss när vi var små, får detta sjukliga följder.

Igår läste jag ut Daniel Sjölins Världens sista roman. Han programleder Babel i SVT och är så snygg där i tv-rutan. Hans böcker skrivs det om. När jag såg den på rekommendationshyllan på biblioteket så kände jag mig lite tvungen att låna den. Jag kallar ju ändå mig själv litteraturintresserad, påstår mig vara beläst. Lite modern svensk litteratur måste jag också tröska mig igenom. Trots att Personliga pronomen, Sjölins genombrottsroman, gick mig något oerhört på nerverna och mest bara äcklade mig.
Till en början trodde jag att Världens sista roman var likadan, bara en sådär tre gånger längre. Hela kapitel på helt obegripligt upphackad svenska, formuleringar ur huvudkaraktären Daniel Sjölins alzheimersjuka mammas förmodade huvud, där orden tappat sin betydelse och grammatiska strukturer blivit luddiga. Jag tänkte att det här bara är att ta sig igenom.
Men nästan obemärkligt började det krypa sig inpå. Lagren. Återknytningarna. Språket som blivit nedmonterat, monterades upp igen och växte inför ens bara ögon. Det kräver tålamod och det kräver tid, det är inget man med förnuftet riktigt kan förstå, men orkar man vänta så kommer det, sakta men säkert, och sen i slutet satt jag där med kanske den mest egensinniga kärleksförklaring jag någonsin läst.

Och den är full med så fina citat. Nu när det är jul, och jul är ju i allmänhet ett väldigt ointressant ämne att skriva om, så tänkte jag att jag sätter igång en liten följetång istället. Sjölinismer på löpande band.
Låt oss börja med hans bildspråk:

Skriket sjöng i karossen. Det hade börjat regna. Östermalmarna tittade upp mot himlen. Det måste finnas ett mirakel i romanens slut. Men himlen speglade sig inte längre i deras ögon. Lade inte längre sin glans i deras ansikten.
Som plastförpackningar i eld ska de krympa.

We have a whole life to live together, you fucker.
But it can't start until you call.

Jag kommer nog alltid att vara en sån som lämnar halvpatetiska, kryptiska meddelanden till människor jag inte känner.

Igår natt fick jag för mig att jag skulle börja måla igen. Hela skolgången igenom var bild ett av mina favoritämnen och mina bildlärare älskade mig alltid (kunde inte någon ha varit lite originell?). Inte för att jag egentligen var så bra, förmodar jag, utan för att jag var så beskedlig, tänkte lagom mycket själv och alltid städade efter mig. Lärare är ganska lata. Sådär i allmänhet.
Men faktum kvarstår - jag tyckte verkligen om att måla och rita. Göra saker med mina händer. Det där med huvudbryderier har jag alltid haft en fallenhet för, men att åstadkomma något konkret, som går att se och känna på, det är på kort sikt så mycket roligare. Men efter den där kursen i estetisk verksamhet-bild&form i ettan, har jag i princip inte rört en pensel. (Nåja, bortsett från när vi målade på studentflakslakanen. Riktigt högklassig konst, det där.) Och fotograferandet har det varit lite si och så med, sen fotokursen i trean. Stickar gör jag, ohyggligt mycket, men annars är det inte mycket kvar av mina konstnärsambitioner.

Så igår natt bestämde jag mig för att plocka fram oljefärgerna jag fick av mammas vän konstnären i studentpresent och för att göra det lätt för mig tänkte jag att ett självporträtt är väl sådär lagom. Men jag kom inte längre än till kolskissen på duken. Det blev ju inte alls likt. Något sorts mänskligt var det väl, men inte fan var det jag. Och klockan var ju nästan två, så det kändes legitimt att bara lägga ifrån mig mitt fiasko och somna.
Men jag är en envis jävel, nu när jag börjat tänker jag fanimej inte sluta. Blyertsporträtt var det jag gjorde mest på egen hand när det begav sig. Det ska jag börja med igen. Lust att sitta modell?

Jag minns att han brukade sitta i skolans kafeteria och spela poker. De hade marker och ibland kom jag ner dit, det var ju inte riktigt i min del av skolan, snarare hans, men kafeterian låg under mataslen och även om jag aldrig kände något kaffesug, så gjorde mina klasskamrater det. Ibland köpte jag en av de gigantiska, degiga kanelbullarna och la mig i soffan och lyssnade på klasskamraternas prat om konserter och astronauter. Han satt tvärsöver rummet vid ett av de runda borden och stannade upp ett ögonblick i sitt spel när jag gick förbi för att hämta ett glas vatten.
Han hade såna blå ögon. En blick. Det var inte slump. Han såg mig.
I matsalen, innan jag visste något än, han hade inte raserat min värld och jag hade inte stängt in mig, då följde han mig från pyttipannan till vattenautomaten. Jag vet inte, jag har alltid instinktivt kunnat känna när någon följer mig med blicken och hans drog sig upp hela vägen från svanskotan, upp genom strupen.
Eller mitt i orkanen och jag minns att han sa till Kirke att:
- Du måste röra om i vattnet när du kokar spagetti, annars klibbar den fast.
Att han sa det och den gängliga kroppen med armarna som inte riktigt visste vad de skulle göra av sin längd.
När de dagligen återkommande tankarna har försvunnit kan jag fortfarande inte koka spagetti utan att tänka:
- Du måste röra om i vattnet när du kokar spagetti, Katja, annars klibbar den fast.
Och poker kommer jag väl aldrig att kunna spela.

Man går runt och lever sitt liv och är allmänt nöjd, äntligen börjar saker rulla på någorlunda smidigt igen, man är glad.
Och så kommer känslorna och kladdar. Rör till bland ens prydliga pappershögar och lämnar syltfläckar på ens listor. Att de alltid ska vara så förjordat envisa, de fick aldrig gå på feministiskt självförsvar. Ingen har stått framför dem och upprepat "ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej" i en hel timmes tid, de biter sig fast och skalar av en naken ändå. De kletar och klibbar och kläderna kliar och man vill helst krypa undan och gömma sig tills de stökat klart.
Men det kan man ju inte, saker har börjat rulla på någorlunda smidigt igen och i det ingår förväntningar och motprestationer, rullandet rullar inte av sig själv. Så man sväljer krypreflexerna och går ut och gör det som krävs och känslorna kladdar av sig på orden man säger och sakerna man gör och man tror sig få konstiga blickar och det ger en magont och magonten äter känslorna på och blir bara fetare och större och ihärdigare och kletigare.
Man har varit med förr. Det har man ju. Man vet hur det går. Men ändå tycker man att man borde ha lärt sig. Veta lite bättre än att ge sig i kast med känslorna. Eller åtminstone kunna hantera dem bättre. Men nej. De härjar fritt tills de tröttnar och går vidare, lite i taget, och lämnar bara förödelse och bitterljuva minnen efter sig.
Så går det runt i en evig cirkel och i slutändan är det väl bara kroppen som blir äldre. Och då klibbar också den igen.

Jag minns när jag först blev medveten om ljudet av mitt eget hjärtas slag. Det var om nätterna, redan då hade jag ibland svårt att somna, och jag minns att jag blev livrädd. Jag förstod inte vad det var, dessa slag i mina öron, jag kunde ligga och lyssna och jaga upp mig själv och helt glömma bort att det var somna jag skulle göra.
Fortfarande vissa sömnlösa nätter kan jag få för mig att trycka två fingrar mot halspulsådern, bara för att känna att mitt hjärta fortfarande slår.
Hjärtslagen i öronen kan jag inte höra i viloläge längre. Jag vet inte, man vänjer sig väl vid det mesta.

Men man lär sig att skilja på stationerna efter ett tag, mer än bara på namnen. På Hammarbyhöjden går alltid alla vackra ynglingar av och Hornstull har en egen lukt. Jag skulle kunna bli lotsad runt i Stockholms tunnelbanesystem med ögonen förbundna till förvirringens gräns, och ändå veta exakt när vi stigit av på Hornstull. Det liksom smyger sig upp längsmed näsans insida och kliar.
Den är inte så uppenbar, lukten, det har tagit dessa månader att definiera den. Men nu sitter den någonstans i ryggmärgen och kommer alltid att påminna mig om denna receptionistens och spanskastudiernas höst.

Igår sjöng vi julsånger med kören. Sista körrepet för i år. Det var nästan ingen där, så jag fick sjunga sopran, för första gången, efter sex år i olika körer har jag aldrig sjungit sopranstämman förut. Och det var ju så mycket lättare. Trots att vi bara var två. Man sjunger högst, melodin, alla andra sjunger bara för att ackompanjera. Med de höga tonerna är det mycket lättare att ta i. Och jag kände mig mycket sötare. Sopraner är alltid sötare än altar.
Kanske borde jag börja röka. Se till att äntligen bli en riktig alt. Sluta fjanta mig med den här mezzosopranen precis som alla andra.

Det behöver ju förstås inte vara fullmånen som fick mig att drömma så konstigt. Det kan också vara för att jag såg De förlorade barnens stad igår, alldeles för sent på kvällen för att vara hälsosamt. Jag insåg att jag saknar franskan. Jag satt och upprepade ord och meningar,
petit frère,
d'argent,
catastrophe,
jag vet inte vad Tobias kan ha tänkt om det, jag är inte så i vanliga fall. Jag skyller allt på sömnbristen.
Men jag tyckte om den, den var sådär härligt galen och det var Natalia som lånat den till mig. Och hennes smak kan jag alltid lita på. Den handlar om barns drömmar och en galen vetenskapsman och en stor och stark och enfaldig, men otroligt snäll man. Det känns som att det är en såndär film som fastnar och kommer dyka upp som association när jag minst anar det. Såna filmer tycker jag om.

I fredags såg jag Bobby. Den var också fin. Elijah Wood är det alltid ett nöje att se. Den hade så många trådar, den liksom sprang åt alla håll och kanter och kändes som ett riktigt tidsdokument av 60-talets slut i USA, trots att den gjordes för två år sen. Den utspelar sig under dagen då Robert F. Kennedy blev mördad, på hotellet där han skjöts. Det är en film som får en att känna sig rikare.

I lördags såg jag The Duchess med Kiera Knightley. Jag vet att man inte ska tycka om Kiera Knightley. Hon är alldeles för anorektisk och putar bara med läpparna hela tiden. Men nej, jag kan inte hålla med. Det kanske är kläderna som gör det, de fantastiska perukerna hon har i The Duchess och den där alldeles sagolika gröna klänningen i Atonement, men det är liksom något inuti mig som ömsom värms och ömsom darrande fryser när jag ser dessa två filmer.
The Duchess grundar sig på den riktiga Duchess of Devonshires liv, hennes politiska engagemang och intriger i aristokratins England under 1700-talet. Och ett bra kostymdrama går alltid hem hos mig, och som det här dessutom är ett gripande kvinnoöde, ja, vad kan jag göra? Vad jag grät. Helt utpumpad kände jag mig när jag sett den.Och det är som det ska vara. Om man inte känner något starkt efter att ha sett en film, då kommer den snart att smälta in i mängden och bli bortglömd. The Duchess kommer jag inte att glömma.

Jag har haft problem med att somna de senaste dagarna, och när jag väl har somnat har jag drömt alldeles hysteriska drömmar som nästan fått mig att önska att jag inte somnat över huvud taget. Jag har skyllt det på resfeber, en dag i taget närmar sig avresedatumet och jag jagar upp mig, jag är ju så hemskt flygrädd, bara för att nämna något.
Men så sa min kära kollega Maria att det är fullmåne. (Maria har förlovat sig. Denna underbara människa, detta underbara trots, denna inspirationskälla för den obotliga kärlekspessimisten i mig.) Maria sa att hennes pojkvän (fästman) också har jättesvårt att sova när det är fullmåne, att det har något med gravitationen att göra.
Fullmåne. Att man ska hålla koll på sånt också.

Idag hade jag min sista spanskalektion. Det gick bra, jag fick finfina betyg och kan komma och hämta ut dem i expeditionen och skicka vidare dem till VHS om jag skulle få för mig att läsa spanska på universitetet någon dag (vilket i nuläget känns ganska troligt, flytande spanska skulle det ju vara schysst att kunna).

Imorgon har jag mitt sista körrep. I söndags hade vi vår julkonsert - Juloratoriet av J S Bach. På tyska. Och stor orkester. Det var maffigt, riktigt maffigt. Och trots att det i början kändes helt omöjligt att lära sig, så finns det någon sorts logik i Bachs musik, det är inte lätt att sjunga men när man väl kommit in i det så går det nästan att ana sig till vad som ska komma härnäst, utan att det för den skull blir förutsägbart. Nä, jag måste säga att jag gillade det.
Så det svåraste var ju språket. Tyska. Jag har aldrig lärt mig tyska. Har knappt ens haft någon kontakt med det. Men det är ju så det är att sjunga i en halvambitiös kyrkokör - språkkunskapskraven är höga. Bara den här terminen har vi sjungit på svenska, italienska och tyska. Latin är rena skåpmaten för en kyrkokorist. Förra terminen sjöng vi på engelska och innan det har jag även sjungit på franska och något av de baltiska språken, jag visste väl knappt ens då vilket.
Egentligen gör det väl ändå inte så mycket om man inte förstår vad man sjunger - det handlar ju ändå bara om gud och hur han ska rädda oss trots våra synder.

Nu är det en månad kvar tills jag åker. Jag har fixat försäkring, vaccinerat mig, biljetterna är bokade och betalade, ett hostel i Lima har ett fyrabäddsrum bokat för två nätter i januari med mitt namn på det. Jag har köpt ett par vandringsskor, ryggsäcken står framme i mitt rum och högen bredvid med kläder jag ska ha med mig växer dagligen.
Natalia har redan åkt. Jag har haft mitt sista spanskaprov.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

Jag läser böcker och det är så lätt att se. När de är skrivna, av vem, utan att läsa på baksidan. Det märks i orden. Mentaliteten. Mentaliteten skriker om en tidsanda. Jag vet inte om litteraturen säger något om sin samtid egentligen, jag menar, författarna är ju ändå bara människor. Men om böckerna som ges ut nu säger något om oss, så lever vi i bitterhetens epok. Böckerna handlar om tjugo-, trettio-, fyrtioåriga män som tappat tron och som anstränger sig till sitt yttersta för att sprida sin frätande sjukdom. Det ter sig förstås inte som om de anstränger sig, de gör raka motsatsen - ingenting. Men det är just det som är grejen. De ser på människor bara för att uppmärksamma tillkortakommandena och det ska kallas realism.
Som om världen skulle vara ful. Det är så det är, idiot, ta det eller packa in dig själv i en låda med bomull och rosa glitter.
Jag vill aldrig bli bitter. Jag vill aldrig se en människa för första gången och tänka: Hon försöker för mycket, vad är det hon döljer? Jag vet inte om det är möjligt, jag känner att jag står på gränsen. Men att skriva böcker som dryper av förakt och dystopier, det gör inte världen till en bättre plats åtminstone.
Den dagen jag ger mig in i den moderna realismens träsk, skjut mig!

Kan man äta fläderblommor? Eller kokar man bara saft av dem? Tänk dig en fläderbloms- och lingonsylt. Fantastiskt gott, tror jag. Det ska jag göra sen när jag flyttat ut på landet och lever i mitt trädgårdsland, kokar sylt och växtfärgar ull från egna får.

För ett par dagar sen läste jag ut en bok som hette Över alla hinder - en civilisationshistoria av Anne Hedén, Moa Matthis och Ulrika Milles. Det är en antologi med essäer eller debatterande texter om hästar, hästtjejer, stall och genus. De är otroligt komplicerade, de här texterna, ibland tappade jag bort mig helt. Men när jag hängde med, häpnade jag. Fascinerades. Förundrades över hur stor betydelse hästarna haft. Inte i världen, det har jag ingen aning om. Men för generationer av hästtjejer, däribland mig.

Framförallt slog det mig att det inte alls är konstigt att jag oftast inte känner mig som en kvinna (märk väl, det är den sociala och kulturella konstruktionen kvinna jag menar, inte det biologiska könet).
Först så föddes jag till föräldrar, speciellt till en mamma, som mycket medvetet uppfostrat mig till att inte bli en söt liten flicka. Och jag har alltid omgivits av människor, släkt och familjevänner, som delar mina föräldrars värderingar.
Sen var min bästa vän när jag var liten Jonatan, min tre år äldre kusin. På den tiden var han en värsting som blandade bomber på kemin i skolan, sparkade idrottslärare på kuken och blev skickad till värstingkollo för att lära sig segla. Och jag skulle alltid bevisa att jag inte var sämre än han. Inte så att jag började sparka lärare på kuken (det kom senare...), men när han klättrade i träd skulle jag klättra minst lika högt. När han hoppade från sju meter i hopptornet, skulle jag också göra det. När han retades med mig tjaffsade jag tillbaka. Jag var minsann ingen fjantig liten tjej.

Och sen kom stallet. Denna värld där helt andra regler gäller än i samhället i övrigt. Där kunde jag inte vara kvinnlig, då skulle hästen ha sprungit över mig. Jag tvingades vara bestämd, ta i med hårdhandskarna och ta för mig av makten. Där fostras inga omhändertagande, väna flickor. I stallet fostras maktkåta, initiativtagande och självständiga tjejer. Så skriver de i Över alla hinder, och jag måste bara hålla med.
Och även i stallvärlden skulle jag vara värst. Det var jag som fick sköta hästarna som bets och sparkades. Det var mig man bad om hjälp när hästen knep ihop munnen, körde upp huvudet i taket och inte ville bli tränsad, eller vägrade lyfta på fötterna för att få hovarna kratsade. Det var jag som fick rida problemhästarna, unghästarna, hästarna som de andra tjejerna inte ville, vågade, fick eller kunde rida.

Från så många håll har jag blivit stöpt utanför den traditionella mallen. Inte undra på att samhällets programmering inte lyckats bita lika bra på mig som på så många andra tjejer.
Jag vet dock inte än om det ska komma till min för- eller nackdel. Att inte passa in kan vara dödligt.
Men ett vet jag. Det är, att när jag kommer hem från Bolivia måste jag börja rida igen. Det finns inga alternativ. Hästarna har blivit en del av mig, och att inte nära delar av sig själv kan få förödande konsekvenser. De kan förtvina, och jag tror att det kan vara som med ekosystem med det där. Man vet aldrig hur helheten kommer att påverkas om en del dör.

De har ställt upp en gran framför receptionen på mitt jobb. En riktig gran. En doftande gran.
Det är något magiskt över ett julpyntat barrträd. Och det står blommande hyacinter på borden.

Jag ska långsamt, plagg för plagg, ersätta min garderob med egenstickat. Inte för att jag tycker sådär extremt mycket om stickade kläder, men för att jag tycker att det är så ohälsosamt tråkigt att gå i affärer (klädaffärer, märk väl, inte alla affärer, bokaffärer älskar jag att gå i) och för att jag behöver ha något att sticka på, jämnt, man vet aldrig när distraktionsbehovet kommer att flamma upp.
Jag har gjort halsdukar, mössor, vantar och strumpor. En pulloverväst i engelsk skoluniformstil har jag åstadkommit. Och nu har jag även stickat en klänning.

Man skulle kunna säga att de gångna dagarna har varit ett praktexemplar av En Bra Helg. Inte för att min helg är slut än (hoppas jag, man vet aldrig som bemanningsföretagsanställd), men imorgon har jag inga sådär extremt spännande planer.

Igår hade Natalia sin avskedsfest. Jag kan nog lugnt säga att den utmynnade i årets fest - åtminstone för mig. Jag dansade (mest av alla), fotograferade (mest av alla, 520 foton hann det bli innan batteriet dog), spelade in små meddelanden åt Natalia från alla hennes gäster som hon ska få med sig till Bolivia, pratade (med nästan alla) och hann till och med sjunga finska nationalsången två gånger (det var ju finska självständighetsdagen - sjätte december). Oslagbart.
På tunnelbanan hem stötte jag ihop med William, en av mina spanskaklasskamrater. En annan såndär grej som kan liva upp nattliga tunnelbaneturer.
Jag gick hemifrån på lördag kväll halv sex. Jag kom hem tjugo över fem på söndag morgon. Årets längsta fest blev det också.

I övrigt så har jag bakat två tårtor, precis som jag bestämde mig för att göra, och dessutom två satser cookies. Båda tårtorna blev mycket uppskattade, den ena på Natalias fest och den andra på mammas födelsedagsfika idag. Så nu har jag ytterligare två recept att lägga till min konditorsrepertoar.
Att sen avsluta söndagen med en lugn, stearinljusbelyst tårtbjudning till mammas ära med pappa, skarpnäckstanterna (mammas crew) och Agnes - det går liksom inte att avrunda en helg på ett bättre sätt.

Idag på jobbet kom en av alla dessa unga budkillar, han var från posten, jag tror att posten har bra utseende som meriterande. Killarna från posten som kom till mitt sommarjobb var också snygga. De ska ha namn och signatur från den som tar emot paketen. När jag sitter i receptionen blir det jag. Han kom in, plockade fram sin lilla handdator och sa: "Katja, va?". Han lämnade ett paket i förra veckan. Annars kommer aldrig postens bud under luncherna.
Såntdär gör mig glad. Att bli ihågkommen. Det händer inte så ofta. Det har hänt mer än en gång att en person som jag, tillexempel, läst matte med två lektioner i veckan i två år kommer fram till mig på en fest, skakar hand och presenterar sig som om vi aldrig träffats förr. "Vilken skola går du på då?"
Men den söta budkillen från posten kom ihåg mitt namn, trots att det enda jag gör är att le och skriva på. Det gjorde min dag.

Nu har jag fyradagarshelg. Det ska jag fira med en kopp varm choklad. Och jag ska baka minst två tårtor innan söndag. Bakning och gympa gör mig lycklig.

Det är hål i mina skor. Jag blir blöt om fötterna.