[under uppförande]

Jag minns att han brukade sitta i skolans kafeteria och spela poker. De hade marker och ibland kom jag ner dit, det var ju inte riktigt i min del av skolan, snarare hans, men kafeterian låg under mataslen och även om jag aldrig kände något kaffesug, så gjorde mina klasskamrater det. Ibland köpte jag en av de gigantiska, degiga kanelbullarna och la mig i soffan och lyssnade på klasskamraternas prat om konserter och astronauter. Han satt tvärsöver rummet vid ett av de runda borden och stannade upp ett ögonblick i sitt spel när jag gick förbi för att hämta ett glas vatten.
Han hade såna blå ögon. En blick. Det var inte slump. Han såg mig.
I matsalen, innan jag visste något än, han hade inte raserat min värld och jag hade inte stängt in mig, då följde han mig från pyttipannan till vattenautomaten. Jag vet inte, jag har alltid instinktivt kunnat känna när någon följer mig med blicken och hans drog sig upp hela vägen från svanskotan, upp genom strupen.
Eller mitt i orkanen och jag minns att han sa till Kirke att:
- Du måste röra om i vattnet när du kokar spagetti, annars klibbar den fast.
Att han sa det och den gängliga kroppen med armarna som inte riktigt visste vad de skulle göra av sin längd.
När de dagligen återkommande tankarna har försvunnit kan jag fortfarande inte koka spagetti utan att tänka:
- Du måste röra om i vattnet när du kokar spagetti, Katja, annars klibbar den fast.
Och poker kommer jag väl aldrig att kunna spela.