[under uppförande]

Jag vaknar med ett ryck ur en dröm. Jag låg i en stor vit säng, ljuset var mjukt och lekfullt. Bredvid låg han och förde försiktigt sina händer över mina revben. Han spelade gitarr över min kropp och fick mig att smälta ut bland de lekfulla ljuspartiklarna.
Jag hör havet brusa på avstånd. Allting är fuktigt, det går inte att komma ifrån. Jag ser ingenting utanför mitt myggnät. Jag vänder mig om i sängen och försöker somna om.

- - -

Varför märker jag bara dessa perioder av ordflyt när de befinner sig i imperfekt? Jag skriver nästan alltid i presens, jag borde kunna läsa i presens också.

Det är en känsla i fingertopparna och precis under lungorna. Det pirrar. Det är orden som vill ut. Jag har något att berätta nu. Jag har många saker att berätta. De vill flyta ut på pappret och bilda rader.
Men jag har inte tid. Jag måste gå på okända gator och se på kända hus. Det finns prioriteringar som måste göras och jag är inte Stara nog att välja rätt. Det finns ingenting som är mer frustrerande.

Jag minns att han brukade sitta i skolans kafeteria och spela poker. De hade marker och ibland kom jag ner dit, det var ju inte riktigt i min del av skolan, snarare hans, men kafeterian låg under mataslen och även om jag aldrig kände något kaffesug, så gjorde mina klasskamrater det. Ibland köpte jag en av de gigantiska, degiga kanelbullarna och la mig i soffan och lyssnade på klasskamraternas prat om konserter och astronauter. Han satt tvärsöver rummet vid ett av de runda borden och stannade upp ett ögonblick i sitt spel när jag gick förbi för att hämta ett glas vatten.
Han hade såna blå ögon. En blick. Det var inte slump. Han såg mig.
I matsalen, innan jag visste något än, han hade inte raserat min värld och jag hade inte stängt in mig, då följde han mig från pyttipannan till vattenautomaten. Jag vet inte, jag har alltid instinktivt kunnat känna när någon följer mig med blicken och hans drog sig upp hela vägen från svanskotan, upp genom strupen.
Eller mitt i orkanen och jag minns att han sa till Kirke att:
- Du måste röra om i vattnet när du kokar spagetti, annars klibbar den fast.
Att han sa det och den gängliga kroppen med armarna som inte riktigt visste vad de skulle göra av sin längd.
När de dagligen återkommande tankarna har försvunnit kan jag fortfarande inte koka spagetti utan att tänka:
- Du måste röra om i vattnet när du kokar spagetti, Katja, annars klibbar den fast.
Och poker kommer jag väl aldrig att kunna spela.

Man går runt och lever sitt liv och är allmänt nöjd, äntligen börjar saker rulla på någorlunda smidigt igen, man är glad.
Och så kommer känslorna och kladdar. Rör till bland ens prydliga pappershögar och lämnar syltfläckar på ens listor. Att de alltid ska vara så förjordat envisa, de fick aldrig gå på feministiskt självförsvar. Ingen har stått framför dem och upprepat "ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej" i en hel timmes tid, de biter sig fast och skalar av en naken ändå. De kletar och klibbar och kläderna kliar och man vill helst krypa undan och gömma sig tills de stökat klart.
Men det kan man ju inte, saker har börjat rulla på någorlunda smidigt igen och i det ingår förväntningar och motprestationer, rullandet rullar inte av sig själv. Så man sväljer krypreflexerna och går ut och gör det som krävs och känslorna kladdar av sig på orden man säger och sakerna man gör och man tror sig få konstiga blickar och det ger en magont och magonten äter känslorna på och blir bara fetare och större och ihärdigare och kletigare.
Man har varit med förr. Det har man ju. Man vet hur det går. Men ändå tycker man att man borde ha lärt sig. Veta lite bättre än att ge sig i kast med känslorna. Eller åtminstone kunna hantera dem bättre. Men nej. De härjar fritt tills de tröttnar och går vidare, lite i taget, och lämnar bara förödelse och bitterljuva minnen efter sig.
Så går det runt i en evig cirkel och i slutändan är det väl bara kroppen som blir äldre. Och då klibbar också den igen.

Jag minns när jag först blev medveten om ljudet av mitt eget hjärtas slag. Det var om nätterna, redan då hade jag ibland svårt att somna, och jag minns att jag blev livrädd. Jag förstod inte vad det var, dessa slag i mina öron, jag kunde ligga och lyssna och jaga upp mig själv och helt glömma bort att det var somna jag skulle göra.
Fortfarande vissa sömnlösa nätter kan jag få för mig att trycka två fingrar mot halspulsådern, bara för att känna att mitt hjärta fortfarande slår.
Hjärtslagen i öronen kan jag inte höra i viloläge längre. Jag vet inte, man vänjer sig väl vid det mesta.

Men man lär sig att skilja på stationerna efter ett tag, mer än bara på namnen. På Hammarbyhöjden går alltid alla vackra ynglingar av och Hornstull har en egen lukt. Jag skulle kunna bli lotsad runt i Stockholms tunnelbanesystem med ögonen förbundna till förvirringens gräns, och ändå veta exakt när vi stigit av på Hornstull. Det liksom smyger sig upp längsmed näsans insida och kliar.
Den är inte så uppenbar, lukten, det har tagit dessa månader att definiera den. Men nu sitter den någonstans i ryggmärgen och kommer alltid att påminna mig om denna receptionistens och spanskastudiernas höst.

Igår sjöng vi julsånger med kören. Sista körrepet för i år. Det var nästan ingen där, så jag fick sjunga sopran, för första gången, efter sex år i olika körer har jag aldrig sjungit sopranstämman förut. Och det var ju så mycket lättare. Trots att vi bara var två. Man sjunger högst, melodin, alla andra sjunger bara för att ackompanjera. Med de höga tonerna är det mycket lättare att ta i. Och jag kände mig mycket sötare. Sopraner är alltid sötare än altar.
Kanske borde jag börja röka. Se till att äntligen bli en riktig alt. Sluta fjanta mig med den här mezzosopranen precis som alla andra.

Jag är trött men jag skriver och skriver och skriver och det går inte att komma undan, jag måste, för om jag inte så kommer jag att glömma bort just den där perfekta formuleringen och sen kommer jag att gå runt och gräma mig i dagar.
Det är mitt liv just nu. Det är allt jag har plats för. Allting annat som jag försummar får helt enkelt ha överseende.

Att jag skriver nu, regelbundet, varje dag, nya kapitel tillkommer och jag går runt och pratar med karaktärerna i mitt huvud, fyra projekt är det samtidigt och jag kan inte hantera det. Det har glidit mig ur händerna. Att jag måste gräva upp allting, alla gamla känslor, tankarna, tala för motstridigheter till gränsen mot schizofreni. En normal människa skulle sublimera, förtränga, supa bort allting, det skulle vara det hälsosamma, känna en sak åt gången. Men inte jag. Jag lägger upp allting på bordet på samma gång och så sitter jag där med hjärtat dunkande utanpå den vita receptionistskjortan, det blir stora blodfläckar.
Jag ser spöken. Överallt, på tunnelbanan människor som ger mig andnöd. Jag är beredd, jämt, varsomhelst dyker fantombilderna upp och jag tänker att om tåget kommer nu så hoppar jag ner på spåret, stiger rakt ut i gatan. Och allting för att kunna omvandla det till ord när jag sätter mig ner med anteckningsboken.
Om det hade tänkt fortsätta såhär länge till, så kommer jag väl försvinna i ett nervöst sammanbrott. För sluta skriva kan jag inte.

Så fort jag blir medveten om att jag skriver, kan jag inte skriva längre.

Man kan vara lycklig. Det går. Ed Harcourt sjunger att I'm not sure if I can fake it, I only write songs when I'm sad. Men jag skriver bäst när jag är glad. Det kommer av sig själv då. Eller så är jag glad för att jag kan skriva. Jag vet inte.
Idag tog jag tunnelbanan från Skarpnäck till Hässelby strand till Hökarängen, bara för att skriva. I poetiken vi läser till skrivarkursen står det att man måste hitta ett eget ställe att skriva på, en plats där det är lugnt och där man känner sig trygg. Jag skriver bäst på tunnelbanan, eller på Södermalmstorg / Medborgarplatsen, eller på biblioteket, eller på jobbet mellan samtalen från folk som vill kopplas vidare. Inte lugna ställen, inte så trygga ställen heller. Jag tror att för mig är det mer ett aktivt val - jag sitter på denna omöjliga plats men ska tamejfan skriva ändå. Hemma blir jag bara uttråkad. Mitt i det offentliga rummet räcker det med att titta upp, så står och går och springer inspirationen framför mig.
Det går att vara lycklig. Lyckan finns. De som påstår motsatsen är blinda, lever bara halva liv.

Idag på väg till jobbet åkte jag i en tunnelbanevagn som var döpt till Magnus. Det fick mig att le halva vägen in till stan.
För han ligger ju och gror i mig. Magnus. (Inte att förväxla med läkarstudenten Magnus, han som tog mitt blod i somras. De må ha många likheter, men karaktären Magnus och verklighetens Magnus är inte samma person. Så fort jag började skriva, inspirerad av mitt besök på Södertappen, blev karaktären Magnus en egen, självständig individ.) Han växer långsamt, just nu ligger ju hans historia lite i träda, koncentrationen ligger på Kira istället, men han finns där, hela tiden i bakgrunden.
Det är nästan lite läskigt, dessa människor som plötsligt börjat blomma upp i mig. Kira, Asta, Katarina, Jack och Navid. Ylvali, Magnus, Anders, Veronica och James. Idun och Benjamin. Safran. Verkliga som stod de framför mig. Olika villiga att låta mig komma dem inpå livet. Och ändå finns alla bara i mitt huvud. Inte för att jag vet hur det känns att ha den medicinska diagnosen, men jag känner mig nästan lite schizofren.

Jag ska skriva. Jag skjuter upp det. Jag tänker: Lite senare. Med lite bättre tid. Nu måste jag diska nu måste jag plugga nu måste jag sjunga lite jazz. Men sen, när det blir dags att krypa till kojs, och jag inte skrivit ett ord, då växer föraktet och jag tänker att aldrig kommer jag lyckas åstadkomma något av värde, det är ingen idé.
Fast efter en natts sömn och en stadig frukost, när jag sätter mig ner och ändå börjar skriva på riktigt, då märker jag att jag inte alls varit så sysslolös som jag trott. Orden har grott i mig. Utan att jag tänkt på det. Nu rinner de ur mig och lägger sig tillrätta på pappret och jag förstår inte riktigt var de kommer ifrån. Men där ligger de, och flera sidor blir det innan de börjar tryta och jag får gå i ett par dagar till och låta nästa ordskörd växa i mig.

Jag hade ett möte på Skeppsholmen idag. Det är så vackert på Skeppsholmen, speciellt såhär års. Marken är gul av alla löv. Och jag hade låtit min skrivarlärare Alva läsa mitt gamla manus, det som jag skrev på förra hösten, första människan någonsin som fick läsa det och jag var jättenervös och självhatisk innan. Men hon tyckte om det. Och egentligen ska det väl inte göra någon skillnad, huvudsaken är att jag själv är nöjd med vad jag skriver, men det är något så fascinerande över att lyssna på någon som analyserar ens egen text - att man presterat något som går att analysera. Det är en historia, den finns, karaktärerna pratar med läsaren och jag behöver inte förklara för här sitter en proffsläsare och berättar om hela den värld som mina ord byggde upp i henne. Det ger energi att fortsätta. Min gamla svensklärare Magdalenas ord är fortfarande fastetsade i mitt huvud, hon sa att "det är lätt att vara en begåvad nybörjare. Det är när man skriver om och bearbetar som man skriver på allvar".
Och det är det jag tror att den här höstens skrivarkurs hjälper mig med - att finna energin att gå tillbaka och bearbeta, gnugga och slipa. Det är enda sättet för mig att själv bli nöjd med det jag skrivit.

För övrigt är fredagar mina nya favoritdagar. På torsdagar går nämligen både Grey's Anatomy och Bones i USA, vilket gör dem tillgängliga för resten av världen på fredagar svensk tid. Och sen är det ju alltid trevligt med en helg att se fram emot.

Tystnaden. Mellanrummen. Hålen som kan göra det svårt att andas men som också ger tid. Det är genom tystnaden som man lär känna. Ord är en barriär vi bygger upp med bilder som vi vill att andra ska se. Det är bara i tystnaden som vi ser vad som verkligen finns där.

Jag beter mig som om jag vore kär. Seriöst, det känns som att någon spolat tillbaka tiden. Till högstadiet ungefär. Våreufori blandat med avgrundshål, och jag vette fan om det är så mycket bättre än den jämna, ganska apatiska nivån jag var på i vintras. Nu blir varje morgon osäker, jag vet ju inte vad den kommer göra med mig. Det jobbiga med cyberrymdens blixtsnabbhet, tystnaden som jag nästan helt säkert vet är medveten, kanske tillochmed avsedd. Klumpen i halsen. Precis som i högstadiet, när jag var kär i E. Om då skulle vara nu, skulle jag skriva dikter, skriva:

Spela på din gitarr för mig.
Spela tills dina fingrar gör ont.
Spela ännu okända melodier,
leta upp dem ur universums
undangömda skrevor.
Spela som du aldrig gjort förr
och bara för mig.
Först då är förbannelsen bruten
och jag kan gå ifrån dig
och aldrig mer återvända.

eller

men vad ska man göra
när han bor tio timmar
bort med flygplan?


Femtonåriga Katja. Men jag är inte hon längre, och någon dikt har jag inte på allvar skrivit på minst två år. Jag vill bara att tankefängelset jag byggt åt mig själv ska försvinna. (Men kanske jag ska mjölka det istället. Nära det. Tvinga fram orden. Jag skulle kunna bli poppoet igen. Om det inte vore för att jag känner mig alldelesalldeles för gammal. Jag var inte gjord för dessa dagar...)

Jag saknar mitt långa hår. Jag känner för att klippa av mig det helt, det är så mittemellan och harmlöst nu. Snart är Martina Lowdens Allt slut. Det är bra.

Och nu har jag till slut skrivit in allt på datorn. Jag har nämligen inte varit helt sysslolös i höst. När någon frågat har jag sagt att jag inte gjort någonting. Och på sätt och vis är det väl sant. Ur alla andras utom min egen vinkel har jag inte gjort någon nytta. Kanske till och med onytta. Men för mig själv har jag skrivit. Något odefinierat, ett manuskript kanske, jag vill inte sätta namn för då kanske jag blir besviken. Fyrtionio sidor har jag skrivit. Tjugoåttatusenniohundrasextiosju ord sammanlagt. Och om det är så som Marcus Birro sa en gång i P3, att man vet om något är bra om det har gjort ont att skriva det, då är det här bra. Men nu pluggar jag. Nu har jag börjat spinna nya nät. Så jag lägger orden på hyllan. Jag vet inte om jag tänker återvända till dem. Jag tror inte att smärtan är så konstruktiv. Jag låter dem gå.

Någon gång, när jag är ännu äldre och har fått ännu mer perspektiv, ska jag skriva en bok om livet på en ridskola. En hästtjejs memoarer, om du så vill. För att det varit en så stor del av min uppväxt, för att jag inte är ensam om den. Och jag ska tillägna boken min gamla fritidsledare Malin, en av de få rakt igenom bra vuxna jag mött i ridskolevärlden. Och kanske överhuvudtaget också. Hon flyttade när jag var femton och fick barn och hon minns nog inte ens mig längre.
Det finns många vuxna som kanske funnits mer i mitt liv, men Malin är fortfarande en av dem som jag minns med störst värme. Hon visste hur det var att vara tonåring och hästtjej. Därför ska jag tillägna henne min första hästbok.

Ute snöar det. Stora, tunga, blöta snöflingor. Det får mig att tänka på sånt jag varit med om när det snöat.

Snö för mig är en bra grund för funderingar. När jag tänker på mina minnen som innehåller snöfall, så utgår nästan alla från ett klassrum. Eilas växthusliknande NO-sal under högstadietiden. Psykologilektionerna under tvåan, när jag satt vid fönstret och andades på rutan utan att bry mig det minsta om Jung och betingade hundar. Lektionerna i litterär gestaltning, Sandra som säger: "Det snöar".
Och jag skrev dikter. Snöfallsdikter. Jag har många snöfallsdikter. Snöfall får mig att samla tankarna. Snöfall får orden att ställa sig på rad och vänta på sin tur, att komma ut i ordning nästan precis så som jag vill ha dem. Inte som regnrusningen eller mulendagsstockningen eller soltomheten. Snöfallet får orden att långsamt singla genom huvudet tills de försiktigt lägger sig tillrätta på pappret.
Snöfallsdagar är bra dagar. Jag hoppas de blir många den här vintern. Gud vet att jag kommer att behöva dem.

Jag sitter på statsbiblioteket med armen på räcket och luktar på den kyliga metallen. Ute är det sol, en vacker höstdag. Mitt emellan finsk skönlitteratur och svensk lyrik sitter jag. Det var inte meningen, det bara blev så. Men när jag märkte det kändes det ändå som att det hade en betydelse. Nu sitter jag bara och ser ner på människorna som kommer och går nere i rotundan.
Ett underligt ord egentligen - rotundan. Men ett vackert bibliotek. Det är tydligen världskänt, så står det på en informationsskylt nere vid ingången. Det vet jag ingenting om. Däremot vet jag att det var en av min farmos favoritbyggnader. Min farmor, som ville bli arkitekt men föddes för tidigt och blev bibliotikarie istället. Och en av hennes favoritbyggnader var det av Gunnar Asplund ritade statsbiblioteket i Stockholm. Och där sitter jag nu.
Och över allting bevakar Strindberg med en arrogant blick.