gränsen mellan dikt och verklighet

Idag på väg till jobbet åkte jag i en tunnelbanevagn som var döpt till Magnus. Det fick mig att le halva vägen in till stan.
För han ligger ju och gror i mig. Magnus. (Inte att förväxla med läkarstudenten Magnus, han som tog mitt blod i somras. De må ha många likheter, men karaktären Magnus och verklighetens Magnus är inte samma person. Så fort jag började skriva, inspirerad av mitt besök på Södertappen, blev karaktären Magnus en egen, självständig individ.) Han växer långsamt, just nu ligger ju hans historia lite i träda, koncentrationen ligger på Kira istället, men han finns där, hela tiden i bakgrunden.
Det är nästan lite läskigt, dessa människor som plötsligt börjat blomma upp i mig. Kira, Asta, Katarina, Jack och Navid. Ylvali, Magnus, Anders, Veronica och James. Idun och Benjamin. Safran. Verkliga som stod de framför mig. Olika villiga att låta mig komma dem inpå livet. Och ändå finns alla bara i mitt huvud. Inte för att jag vet hur det känns att ha den medicinska diagnosen, men jag känner mig nästan lite schizofren.

Kommentarer
Postat av: Hannes

Jag har en kompis som hette Claudia, sen bytte hon namn till Kira...Det är lugnt, tror knappast hon läser den här bloggen. Bara intressant att du också ens vet att namnet Kira existerar :)

2008-10-22 @ 23:03:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback