nu skriver jag igen

Andra augusti

 

En gång hörde jag Marcus Birro i radion. Han fick frågan hur man vet om det man skriver är bra. Marcus svarade: "När det gör ont att skriva. Då är det bra."

Jag vet inte om han har rätt, men nu försöker jag. Och det gör ont.

 

Jag har fått hemlängtan. Jag kände det när jag gick över gårdsplanen efter att ha slängt äppelskal på högen bakom bastun. Att nu vill jag hem. Nu är jag klar här. Nu har jag funnit vad jag kom hit för att finna. Nu är jag redo att möta Stockholm igen. Nu vill jag hem.


kvällspromenad

Jag gick på kvällspromenad med mina gula gummistövlar. Jag klättrade upp för klippväggen i slutet av Horisontvägen. Gick in i skogspartiet. Trettio meter åt vänster gick en asfalterad gångväg, men just därför gick jag igenom buskar och sly och lät stövlarna prassla i höstlöv och torra kvistar. Det kändes som att de var i behov av lite ordentlig motion, gummistövlarna. Det luktade blöt mossa och vitsippor. Kanske den godaste lukten i världen.
Jag kom upp på berget. Fåglarna sjöng. Det gjorde jag också. Säkert falskt och långt borta från melodin. Men det var mer än fyra år sen körledaren i Katarina flickkör sa: "Du har ju vacker röst, men du är inte musikalisk. Du kan ju inte hålla din stämma! Ibland är det så, det är bara att acceptera". Det har jag glömt. Och det är ändå ingen som hör mig. Starkt sjunger jag, och för att jag älskat så mycket, och för att jag älskat så djupt. Gud i sin storhet gav mig trösten i sångens ljus. För att jag älskat så många och sjungit tills hjärtat mitt brast.
Jag satte mig på en sten tillsammans med styvmorsviolerna och såg solen gå ner över Skarpnäck. Luften var kylig och gjorde lungorna rena. Jag började skriva. Det blev en
novell. Om en flicka i gula gummistövlar. Mitt alterego. Jag vet att det inte är fin litteratur att skriva om sig själv. Men jag är inte speciellt fin. Och jag placerar mig i ett möte. Inte särskilt originellt. Jag är en såndär författare som alltid skriver samma historia. Vilken tur att jag inte publiceras, så att intellektuella ungdomar kan klaga över min fantasilöshet på sina pretentösa bloggar. Hursomhelst så bryr jag mig inte. Inte nu. Det är ju vår.

hud

profil

Jag önskar att jag var en såndär
som visste vem jag var
eller åtminstone
hade nånslags stolthet i
att inte veta
Ibland önskar jag att det fanns
mer än hud
mellan mig och världen
och att jag kunde sluta vara en sån mes




Men jag lyssnar på Maries blandskiva. Det underlättar lite.
Och utanför fönstret sjunger fåglarna bland bladen musöronen.

NOVELL - När mörkret river muren

Det är underligt vilket intryck vissa människor gör på oss. Utan att egentligen behöva anstränga sig det minsta kan de sätta en hel värld i gungning. Medan andra människor gör sitt allra yttersta och ändå bara lämnar skuggan av ett minne efter sig.

`
En av mina vänners pojkvän har ett band. De skulle ha sin första spelning på en såndär öppen scen-kväll på en bar med anor och de var jättenervösa. De behövde moraliskt stöd, några som stod längst fram och applåderade som galningar mellan låtarna. Självklart drog vi dit hela tjejgänget, stod längst fram och skrek och visslade och applåderade som galningar och de var faktiskt bra. Det var en mörk, trång lokal i en källare och scenen var så liten att trumsetet knappt fick plats. När de spelat klart och lämnat över scenen åt nästa band, tänkte vi att vi skulle gå vidare, men i dörren stötte en av mina vänner ihop med en gammal bekant och kunde bara inte sluta prata. Istället för att stå där som ett fån och vänta på att de skulle bli klara med sitt vad-har-hänt-sen-sist, gick jag ner till scenen igen.
Där stod fyra killar. Trummor, två gitarrer och en bas, inget speciellt. Det var inte dåligt, men det var lite som det mesta man brukade höra på sånahär jippon. Sångaren hade ett stort blont trasselsudd till hår, trummisen blundade. Jag flyttade lite på blicken och blev plötsligt som slagen i skallen av något riktigt hårt. Det läskiga med ögonkontakt, att man aldrig riktigt säkert vet vem som var först. Basistens ögon, som knappt syntes bland skuggorna som strålkastarna skapade i hans ansikte men de kändes, o ja, de sög i mig och jag blir alltid så svag. Det gick snabbt, snart såg han ner på sin bas, vände sig mot sångaren och log och det fanns inget sätt för mig att ens veta om det verkligen varit mig han sett på eller om jag bara varit en skugga i motljuset. Jag kunde i alla fall inte släppa honom efter det. Han hade ett sätt att röra sig, som att det inte var ur högtalarna utan ur honom som musiken kom, som att det var både en njutning och en smärta när basgångarna strömmade ur hans nyckelben och fingertoppar. Sen kom min vän och jag blev tvungen att slita mig.
Ett par veckor senare stod jag vid en bar på en av stans få klubbar som släpper in artonåringar och väntade på att få lite vatten. En bit bort stod en kille och fick precis en ölflaska öppnad av bartendern. Det var något som drog i mig med honom, men jag kom inte på vad tills han tagit emot sin öl och vände sig om och våra blickar möttes. Det var basisten. Nu fanns det inga tvivel, han såg mig och det blev för intensivt för mig. Jag böjde mig fram och spanade efter bartendern och basisten försvann i vimlet.
Resten av kvällen gick jag som katten kring het gröt, jag såg honom men jag undvek att se på honom och det kändes som att jag gick runt i ett spänningsfält som sträckte sig i en flerametersradie runt honom. Framåt två började jag bli riktigt utmattad av att ständigt behöva ha ögon i nacken. Vi stod mitt på dansgolvet, jag och mina vänner, omringade av flygande armar och svett och dansen gjorde mig alldeles lös i kroppen. Basen löste upp molekylerna i min kropp, och plötsligt var han bara där. Basisten, och jag kunde inte undvika ögonkontakten. Jag blundade och fortsatte dansa och öppnade ögonen och blundade igen och dansade och öppnade ögonen och han var verkligen överallt. Och jag vet inte vad det var som kom åt mig, jag som alltid undviker kontakt med främlingar på klubbdansgolv. Kanske var det den sena timmen, kanske utmattningen av en hel kväll i spänningsfältet, kanske var det hans sätt att suga in hela mig med sin blick. Jag slutade blunda. Jag sökte hans ögon. Jag började dansa vänd mot honom. Klockan närmade sig tre och golvet började tömmas så smått, och rätt som det var hade han mina händer i sina och sköt iväg mig i en piruett som fick min kjol att stå rakt ut. Vi buggade till elektro och han kunde verkligen. Det var bara att följa med. Piruett efter piruett gjorde mig alldeles svag i knäna och fick dansen att bli ännu vildare. När den sista, lugna låtens första pianoslingor föll som regndroppar på våra svettiga kinder, kändes det helt naturlig att långsamt gå närmare och närmare och till slut lägga armarna om hans nacke. För första gången sen mellanstadiediscona dansade jag tryckare och jag blev inte ens irriterad av mina vänners menande blickar över hans axel.
En av mina vänner hade lyckats ragga upp en kille med lägenhet i gångavstånd från klubben, så när vi blev utslängda av de vresiga vakterna bar det av på efterfest. Och det blev bara så att basisten följde med. Vi hamnade en bit efter de andra och pratade och egentligen var han väl ganska enfaldig, kanske natten och alkoholen, men det var hans röst som fängslade mig. Den var mörk och sträv, och det var som att han hade en stor ihålighet inom sig där rösten fick eka först innan den släpptes ut genom munnen. Och när vi till slut fann oss själva i en soffa, han med benen utsträckta på soffbordet och jag ihopkrupen brevid honom, märkte jag att hela han vibrerade när han pratade. Aldrig hade det känts så självklart att luta sig mot någons axel och lyssna till hans hjärtslag. Rysa ända ner i tårna när han fjäderlätt smekte håren på min arm. Aldrig hade min existens känts så spontant självklar brevid någon.

`
Något mer blev det förstås inte. Livet är inte en romantisk saga där möjligheterna räcks fram till en på stora serveringsfat i silver. Den svaga morgonsolen suddade bort självklarheten och när vi skulle skiljas på tunnelbaneplattformen var vi både för trötta och blyga för att våga ställa frågan om mobilnumret först.
Men fortfarande sitter han kvar som ett segt tuggummi i mig. Inte var det samtalen, såna har jag haft mycket mer givande med främlingar som jag sådär direkt bara fått kontakt med. Inte var han väl det snyggaste jag sett heller. Jag kan glömma honom, jag har glömt honom, han finns inte längre, jag har träffat nya människor och jag har ett fullt liv. Och likväl sitter han fast. Sena nätter med sånger om kyssar som smakar honung och lukten av vinter som gör kärlekssjuk och om att vänta och brinna, de är hans och jag har inget att säga till om.


ett försök till litterär gestaltning III

På litterär gestaltning i måndags fick vi i uppgift att gå i Shakespeares fotspår - vi skulle skriva en sonett! Jag var sur och uttråkad, vilket verkar vara min normalinställning till livet nuförtiden, och jag kände att dethär är ju helt korkat, sonett!? Men, vad gör man, det är skola. Jag lyssnade på musik, och just som jag satt där med pennan i hand och funderade över vad fan jag ska skriva om, så sjöng Jolie Holland "The bus driver looks like an African prince" och jag bara - varför inte? Så det fick bli min första rad.
Igår, hemma, mellan rundorna till tvättstugan, satt jag med mitt älskade rimlexikon och gjorde klart min Sonett I, och hör och häpna, jag lyckades till och med arbeta upp något sorts engagemang i det hela. Jag tyckte att det var kul! Aldrig slutar jag förvåna mig själv.

Sonett I
Chaffören ser ut som en afrikansk prins
vilsekommen från den varma natten.
Uttråkat lutar han sig mot ratten,
glömt är hans kungadöme, fjärran provins -

hans liv i riket som inte längre finns.
Han bromsar, vindrutan dränks i vatten,
lyssnar förstrött på radiodebatten
om politikern som ingen längre minns.

Han manövrerar bussen genom stan,
stannar till och släpper på en grammofon
buren av en lustig karl i turban,

kör ifrån ett springande försenat fån.
Vår förklädda busschafför, stolt som en svan,
han som ser ut som en konungason.

Yeah!

fönstertankar

Jag tycker om att sitta i fönster. I gamla byggnader, skolbyggnader, finns det smygar med fönsterbrädor tillräckligt breda för att sitta i. Storbandet övar i aulan och är det inte ovanligt många som har klackskor nu? Det ekar i stengolvet.
Fönsterrutan är kall, det är som att den andas på min handflata, det går i pustar längsmed kinden och de lösa hårstråna vajar långsamt, fram och tillbaka. Bakgården är plogad. Det som såg så rent och jungfruligt, oskyldigt ut har blivit smutsigt och nergrusat. Jag tror att människan innerst inne är destruktiv.


un petit

Jag har gått igenom några gamla dikter. Jag skriver inte så många nuförtiden - det är liksom en syssla för förälskelsetider. Men en gång i tiden skrev jag dikter på franska. Jag gjorde några riktigt seriösa försök, men eftersom jag varken nu eller när det begav sig hade såvärst stort ordförråd, blev de minimalistiska dikterna de mest slagkraftiga. Och ibland är det bara onödigt med en massa ord. Ibland räcker det med:

Dépêche-toi
je veux t'avoir
maintenant

Eller vad säger ni?

tunnlar

Man kan höra tunnelbanan i mitt rum. Höra hur den rusar igenom sin tunnel många famnar under mig. Det är som att just mitt rum står på en ljudkanal ner i underjorden, en klippa som orkar bära ljudet ända upp till markytan och ytterligare en våning till. Och släppa ut tunnelbanans brus genom mitt element. Ingen annanstans i lägenheten hör man tunnelbanan. Bara i mitt rum. Det är lite som med väggarna. Viskningar från en annan verklighet.
   Och lite läskigt, tänker jag, ljudet är ju små vibrationer och det har blivit sprickor vid knuten sen tunneln byggdes och invigdes av hans majestät konungen. Tunneln går rakt under mitt rum och viskar till mig i sömnen. Men så kommer jag ihåg Manhattan och vattenytan i glaset som ständigt var i storm. Hela tiden vibrationerna, och fortfarande håller sig det stora äpplet upprätt. Så kanske är det bara tunnelbanans stilla viskade vaggvisor. Inget hål som plötsligt kommer sluka mig. Kanske.


Men han hör inte

Jag kommer nerför backen och han står redan där och väntar. Han är så lång att jag känner mig mindre, omsluten, men inte så lång att jag behöver stå nämnvärt på tå. Och han är varm.
- Jag vet ett ställe, säger han sen och vi börjar gå över kullerstenstorget. Jag märker att mina steg anpassas efter honom, eller om det är hans som anpassas efter mina.
- Jag var på konsert i helgen, berättar han och jag vänder ansiktet mot honom, fortsätter gå. Den svaga vintersolen reflekteras i en tunn linje precis ovanför hans näsrygg. Han har inte rakat sig imorse, huden skulle vara sträv att ta på och jag ryser.
- Här är det, säger han och pekar, tar ett lätt tag om min armbåge och vänder mig så att jag står med näsan mot ett fönster. Innanför lyser värmeljusen och de röda kuddarna. En klocka plingar ovanför dörren när han går in före och jag kommer efter.
Vi hänger halsdukar och jackor på varsina stolar och kryssar oss emellan borden för att beställa. Skummet till hans latte brusas fram ur den stora maskinen och på ytan till mitt tevatten flyter ett litet svart blad. Vi sätter oss och han fortsätter berätta om konserten. Värmeljusen på bordet får hans ögon att lysa, de där ögonen, jag flyter ut på bordet.
Ljuset utifrån är mörkblått och människorna som går förbi är siluetter som snabbt flammar upp likt spöken när inifrånljuset målar deras ansikten. Han förklarar med händerna och luftdraget får värmeljusens lågor att flämta i skuggorna i hans ansikte. Jag nickar och på ytan till mitt tevatten flyter nu tre små svarta blad.
- Det kanske är dags att gå, frågar han och får en liten rynka mellan ögonbrynen men jag förmår inte svara.
Han får något vilset i blicken och ser ut genom fönstret. Ett litet hål i andningen. Han lägger handen på bordet och fingrarna rör sig långsamt över träets linjer och hål.
Dörren plingar och han vänder åter blicken mot mig, ler. Börjar berätta om en bok han nyss läst. Fingrarna fortsätter läsa blindskrift i träets fibrer. Hans fingrar.
Ta mig på brösten, tänker jag men han hör inte vad jag tänker, fortsätter bara prata och efter en stund plockar han åt sig handen från bordet och börjar vira in sig i halsduken igen. Jag ställer mig upp.
Ute är det helt mörkt nu och kylan biter våra kinder röda. Jag går så nära som jag vågar. Känner det som i en sluten krets, det strömmar igenom mig. På samma kullerstenstorg stannar vi till och vänder oss mot varandra.
Bakom honom står en lyktstolpe. Jag ser honom lutad mot den, mig tryckande bort all luft emellan. Hud mot hud i mörkret med isande kinder och stickande fingertoppar. Hans sträva haka mot den tunna huden bakom mitt öra. Jag ser det fastän han samtidigt står framför mig och ler och säger:
- Det här måste vi göra igen.
Han är fortfarande tillräckligt lång för att göra mig mindre, men utan behov av att stå på tå. Sen går han åt sitt håll och jag blir stående, skrikande men han hör inte.


jag dansar mig till sömns

Jag ställer mig framför spegeln och låter ljudvågorna skaka mig och nattlinnet är flyktigt mot min hud, som knottrat sig av kylan. Elementen är aldrig på i mitt rum för jag tror på ords värme, toners värme. Och jag fryser inte längre för armarna leker kull med saxofonerna och magen brottas med basen. Pianot springer ända ner i tårna.
Och jag tänker att om någon såg mig nu. Om någon gick utanför på den blöta asfalten och såg upp på mitt fönster, tredje från höger på första våningen, lysande stjärngirlanger. Om någon skulle gå förbi och se in genom fönstret skulle jag nog genera. För nattlinnet är litet och jag dansar ju. Och jag ler lite åt tanken och fortsätter dansa.
Det är december och min jul kommer bli sorgligaste någonsin, men jag kan fortfarande dansa mig till sömns.

takklättrare

Du.
   Du står vid fönstret och ser ut. Ute regnar det och du ser ut att fundera över hur takklättrarna på andra sidan gränden har det. Om inte takplattorna är hala av vätan. Om det är skönt att gå på taket, om det är frihet, eller om svindeln får det att knyta sig i magen på dem. Ser du ut att fundera över, för du betraktar dem där de går, i västar som sticker i ögonen, takklättrarna.
   Du står vid fönstret och ser ut. Annars är rummet tomt. Bomben har nyss slagit ner och gjort slut på syret, stolar och bord utan struktur och på golvet ligger papper om moralfilosofi och gud. På tavlan är blå anteckningar kvar, mänskligarättigheter kan man nästan se att det står och från korridoren utanför slungas rösterna in och studsar mellan väggarna.
   Du står vid fönstret och ser ut. Ljuset reflekteras i din hud. Den ser varm ut, mjuk. Att lägga handen på. Bra för fingertopparnas nerver. De släckta lamporna lyser skuggor på din kropp och får den att se ännu tunnare ut. Midjan att sluta en armknut runt och aldrig släppa taget. Aldrig låta försvinna i ett hål skrikande strömätare. Lång står du och täcker den döende kaktusen som längre inte ens skulle orka blomma när regnperioden kommer.
   Du står vid fönstret och ser ut. Helt stilla. Rösterna hinner börja falla som snö mot golvet, glest, innan du plötsligt vänder dig om och lämnar rummet med långa steg. Men det ser jag inte. För jag går precis framför dig och hjärtat slår uppe i min gom.

Kedjor av slumpartade händelser och människor har fört mig till denna soffa. I denna gröna nedsuttna soffa sitter jag och brevid mig slår knotiga fingrar mot jeanslår. Jag lyssnar på samtalet, men känner hela tiden värmen från vänster sida, den får mig att tappa tråden i hjärncellerna. Jag kan inte öppna munnen för den skulle börja spruta eld. Värmen från vänster accelererar i mig till ett inre vulkanutbrott. Din värme.
  - Jag blir så arg. Han lyssnar ju inte ens!
   De pratar om läraren, det har jag förstått. Han lyssnar inte. Men det gör inte jag heller. Du pratar, men jag hör inte vad du säger. Jag hör bara att du pratar. Sänder små vibrationer genom den grönklädda vadden. Du har mycket att säga, det blir många vibrationer. Jag känner mig som utsatt för alla naturkatastrofer på en och samma gång.
   Med tätare mellanrum börjar sällskapet snegla på sina klockor och till slut säger du att det är väl dags att gå till nästa lektion. Kaffekopparna står urdruckna på det lilla runda bordet och vi reser oss upp, allihopa, reser oss och går ut genom dörren, på rad.
   Jag blir sist. Jag går efter dig och du vänder dig om i dörren, håller upp den så att den inte börjar falla mot mig innan jag hunnit igenom. Du håller i dörren och ser på mig. Och plötsligt är alla reflexer borta, jag ser varken ner eller på dörren eller på handen som borde ta emot din passning av dörrhandtaget, utan jag ser på dig. Dina ögon.
   Dina.
   Ögon.
   Dina ögon och mina ögon och jag vet inte riktigt om jag vill försvinna eller bli kvar där i din mjukhet. Med handen utsträckt för att ta emot dörren står jag i dina ögon.
   Dina ögon.
   Långsamt börjar du le.


Nyare inlägg