orden växer ur mig
Jag ska skriva. Jag skjuter upp det. Jag tänker: Lite senare. Med lite bättre tid. Nu måste jag diska nu måste jag plugga nu måste jag sjunga lite jazz. Men sen, när det blir dags att krypa till kojs, och jag inte skrivit ett ord, då växer föraktet och jag tänker att aldrig kommer jag lyckas åstadkomma något av värde, det är ingen idé.
Fast efter en natts sömn och en stadig frukost, när jag sätter mig ner och ändå börjar skriva på riktigt, då märker jag att jag inte alls varit så sysslolös som jag trott. Orden har grott i mig. Utan att jag tänkt på det. Nu rinner de ur mig och lägger sig tillrätta på pappret och jag förstår inte riktigt var de kommer ifrån. Men där ligger de, och flera sidor blir det innan de börjar tryta och jag får gå i ett par dagar till och låta nästa ordskörd växa i mig.
Fast efter en natts sömn och en stadig frukost, när jag sätter mig ner och ändå börjar skriva på riktigt, då märker jag att jag inte alls varit så sysslolös som jag trott. Orden har grott i mig. Utan att jag tänkt på det. Nu rinner de ur mig och lägger sig tillrätta på pappret och jag förstår inte riktigt var de kommer ifrån. Men där ligger de, och flera sidor blir det innan de börjar tryta och jag får gå i ett par dagar till och låta nästa ordskörd växa i mig.
Kommentarer
Trackback