brottstycken av en tunnelbanefärd
Jag minns när jag först blev medveten om ljudet av mitt eget hjärtas slag. Det var om nätterna, redan då hade jag ibland svårt att somna, och jag minns att jag blev livrädd. Jag förstod inte vad det var, dessa slag i mina öron, jag kunde ligga och lyssna och jaga upp mig själv och helt glömma bort att det var somna jag skulle göra.
Fortfarande vissa sömnlösa nätter kan jag få för mig att trycka två fingrar mot halspulsådern, bara för att känna att mitt hjärta fortfarande slår.
Hjärtslagen i öronen kan jag inte höra i viloläge längre. Jag vet inte, man vänjer sig väl vid det mesta.
Men man lär sig att skilja på stationerna efter ett tag, mer än bara på namnen. På Hammarbyhöjden går alltid alla vackra ynglingar av och Hornstull har en egen lukt. Jag skulle kunna bli lotsad runt i Stockholms tunnelbanesystem med ögonen förbundna till förvirringens gräns, och ändå veta exakt när vi stigit av på Hornstull. Det liksom smyger sig upp längsmed näsans insida och kliar.
Den är inte så uppenbar, lukten, det har tagit dessa månader att definiera den. Men nu sitter den någonstans i ryggmärgen och kommer alltid att påminna mig om denna receptionistens och spanskastudiernas höst.
Igår sjöng vi julsånger med kören. Sista körrepet för i år. Det var nästan ingen där, så jag fick sjunga sopran, för första gången, efter sex år i olika körer har jag aldrig sjungit sopranstämman förut. Och det var ju så mycket lättare. Trots att vi bara var två. Man sjunger högst, melodin, alla andra sjunger bara för att ackompanjera. Med de höga tonerna är det mycket lättare att ta i. Och jag kände mig mycket sötare. Sopraner är alltid sötare än altar.
Kanske borde jag börja röka. Se till att äntligen bli en riktig alt. Sluta fjanta mig med den här mezzosopranen precis som alla andra.
Fortfarande vissa sömnlösa nätter kan jag få för mig att trycka två fingrar mot halspulsådern, bara för att känna att mitt hjärta fortfarande slår.
Hjärtslagen i öronen kan jag inte höra i viloläge längre. Jag vet inte, man vänjer sig väl vid det mesta.
Men man lär sig att skilja på stationerna efter ett tag, mer än bara på namnen. På Hammarbyhöjden går alltid alla vackra ynglingar av och Hornstull har en egen lukt. Jag skulle kunna bli lotsad runt i Stockholms tunnelbanesystem med ögonen förbundna till förvirringens gräns, och ändå veta exakt när vi stigit av på Hornstull. Det liksom smyger sig upp längsmed näsans insida och kliar.
Den är inte så uppenbar, lukten, det har tagit dessa månader att definiera den. Men nu sitter den någonstans i ryggmärgen och kommer alltid att påminna mig om denna receptionistens och spanskastudiernas höst.
Igår sjöng vi julsånger med kören. Sista körrepet för i år. Det var nästan ingen där, så jag fick sjunga sopran, för första gången, efter sex år i olika körer har jag aldrig sjungit sopranstämman förut. Och det var ju så mycket lättare. Trots att vi bara var två. Man sjunger högst, melodin, alla andra sjunger bara för att ackompanjera. Med de höga tonerna är det mycket lättare att ta i. Och jag kände mig mycket sötare. Sopraner är alltid sötare än altar.
Kanske borde jag börja röka. Se till att äntligen bli en riktig alt. Sluta fjanta mig med den här mezzosopranen precis som alla andra.
Kommentarer
Postat av: m.
den första meningen "jag minns när jag först blev medveten om ljudet av mitt eget hjärtas slag" är helt fantastisk. om det var en bok som började så hade du fångat mig direkt.
Trackback