vi är hela världen som tjugo-nånting
Jag har alltid umgåtts med personer i alla åldrar. När jag var liten hade jag en mycket nära relation till flera av mina kusiner och mostrar, min mammas nätverk av vänner i Skarpnäck (Skarpnäckstanterna) har blivit som extraföräldrar för mig och på stallet umgicks jag med både äldre och yngre stalltjejer. Där hade åldern ingen betydelse. Jag har alltid känt det som att jag kunnat anpassa mig efter sällskapet.
Nu efter studenten har det blivit ännu mer av generationsblandningen. På jobbet, på universitetet, under Bolivia-resan var de flesta jag träffade äldre än mig. Förut hade det inte varit något problem, jag är ju van, men nu. Det är som om något stort förändrats i mig.
Plötsligt kan jag bara intressera mig för mig själv. Eller snarare, allting utgår ifrån mig själv. Allting jag pratar om, allting jag intresserar mig för, är i förhållande till mig själv. Inte så att jag går runt och pratar om mig själv hela tiden (hoppas jag), men jag finns alltid där som en drivkraft. Det hoppar ur munnen på mig som giftiga små gröna amazonasgrodor. Jag har blivit så egocentrerad.
Och det stör mig. Jag lyssnar på mina arbetskamrater, kurskamrater, äldre vänner och tänker att de pratar inte alls lika mycket om sig själva som jag pratar om mig. Deras meningar börjar inte alls lika ofta med ordet JAG. Jag känner mig ointressant. Ett visst mått av egocentrering kan väl vara okej, till och med intressant för ett samtal, men ingen är så intressant att allting i samtalet ska leda tillbaka till en och samma person. Jag blir plötsligt självmedveten och tror att dessa människor måste tycka att jag är ohyggligt tröttsam att prata med.
Med mina jämnåriga vänner känns det inte alls likadant. Med dem känner jag mig på samma nivå. Vi pratar om oss själva, analyserar och funderar och kommer fram till nya, spännande aspekter av våra jag. Självuppfattningen får allt mer skarpa konturer. Vi lär känna oss själva, med varandra som bollplank.
Kanske är det så att det hör till åldern. Denna egocentrering. Denna självupptagenhet. Vi, som befinner oss i den tidiga tjugoårsåldern har tagit oss igenom tonårens hormonkaos och ska skapa oss ett mer eller mindre konsekvent jag för att kunna ta oss in i vuxenvärlden. Kanske är det helt naturligt, inget jag borde förvånas eller skämmas för. Kanske borde jag bara acceptera det som det är.
Och förhoppningsvis går det över om några år.
Tingeling dansar vidare
Idag sa min kollega, Maria, att mitt hår är fint. Mitt formlösa, ohanterbara hår som jag försöker få att växa ut från amazonasäventyrens snagg till en, låt säga, page. Som det ser ut nu är det mest bara en transportsträcka, i min mening.
Men Maria, hon sa:
"Det är fint. Du ser ut som Tingeling."
Och jag, som alltid har haft en hemlig önskan att vara petite (många saker kan sägas om mitt utseende, men nätt är jag inte) blev glad. Kanske ska jag vänta lite med den där pagen ändå?
Och igår på kören liknade Anders mig vid Snobben. Han hade läst ett inlägg här och det hade fått honom att tänka på en steriestrip. Senare på kvällen mejlade han den till mig.
Men Maria, hon sa:
"Det är fint. Du ser ut som Tingeling."
Och jag, som alltid har haft en hemlig önskan att vara petite (många saker kan sägas om mitt utseende, men nätt är jag inte) blev glad. Kanske ska jag vänta lite med den där pagen ändå?
Och igår på kören liknade Anders mig vid Snobben. Han hade läst ett inlägg här och det hade fått honom att tänka på en steriestrip. Senare på kvällen mejlade han den till mig.
Inte för att jag inbillar mig att jag jämt skulle ha den inställningen till livet, men ibland ploppar den upp. Och någonstans tror jag att det är den som håller mig någorlunda sansad. Med bara alla allvarligheter i huvudet ligger galenskapen aldrig långt borta.
Ibland måste man bara få dansa lite.
fack och molekyler
Jag är en såndär person som tycker om att lägga saker i fack - min dator är full med välorganiserade mappar och jag sätter in mina recept i en pärm med tjugo olika mellanblad. För mig är världen uppdelad och jag vill förstå och veta vart allting kommer ifrån. Om jag inte kan det, blir jag frustrerad och kan inte sluta gräva, tills det inte finns något kvar att gräva i.
Men nu, såhär två minuter i två på natten, den näst kortaste natten det här året, undrar jag om det kanske ändå inte vore så att det finns saker som inte går att kategorisera, att förstå. Att det kanske helt enkelt bara är att ta dem som de är och att det inte gör så mycket om jag gör ett par fel på vägen.
För allt det här kategoriserandet tar ju sån jävla tid. Många saker hinner gå mig förbi medan jag försöker analysera dem till småbitar.
Men nu, såhär två minuter i två på natten, den näst kortaste natten det här året, undrar jag om det kanske ändå inte vore så att det finns saker som inte går att kategorisera, att förstå. Att det kanske helt enkelt bara är att ta dem som de är och att det inte gör så mycket om jag gör ett par fel på vägen.
För allt det här kategoriserandet tar ju sån jävla tid. Många saker hinner gå mig förbi medan jag försöker analysera dem till småbitar.
minnessaker
Idag fikade jag med Jenny. Jenny är en gammal klasskompis från gymnasiet, en såndär person som jag aldrig riktigt umgicks med på fritiden men som jag, när jag tänker efter, snackade riktigt mycket med i skolan, om allt möjligt, hon var en sån som det gick att diskutera saker med på lektionerna, plugga med på håltimmarna och vi åt ofta lunch tillsammans. Och i trean läste vi ju litterär gestaltning ihop - denna oförglömliga litterära gestaltning. När jag minns och saknar gymnasiet, så är det ofta situationer där jag mycket väl kan tänka mig att hon kan ha ingått.
Och att fika med Jenny idag fick mig att inse att hela gymnasietiden behöver inte vara borta. Jag kan ta med mig valda bitar ur den in i det nya som kom efter. Jenny vill jag ta med mig.
I fredags kom Sofie hit och åt av mina finska julbakelser och fikat drog ut på tiden och utvecklades till en middag och när hon gick hade hon suttit i mitt kök i drygt sju timmar. Det talar för sig själv.
Sofie var en av dem som jag läste praktisk filosofi med i våras. Redan till andra delkursen blev det bara så att vi satt bredvid varandra på de flesta föreläsningar. Fortfarande, i fredags när vi kramade varandra och jag kände hennes lukt, blev jag för ett ögonblick nersläppt i föreläsningssal D7 på Stockholms universitet.
Sofie är en annan bit som jag vill ta med mig av filosofivåren.
Och jag tänker att det kanske det är så det kommer att vara numera. Jag har sen studenten gått runt och känt mig ganska vilsen när det kommer till människor, ingen träffar jag sådär rutinmässigt längre, i stallet eller i skolan. Många ur umgänget har försvunnit, på grund av tidsbrist kanske eller för att vår relation inte hållit för fikaträffar på tumanhand. Jag har stundtals känt mig ensam.
Men måhända är det så att umgänget ser annorlunda ut när man tagit klivet in i vuxenlivet. Kollegorna blir inte kompisar på samma sätt som klasskamraterna och man får rikta in sig på individerna istället för på grupperna. I olika skeden av livet träffar man så nya människor som håller för att ta med sig även när en period gått över till en annan och på det får man bygga upp sin grund istället.
Att jag då känner mig lite vilsen just nu kanske inte är så konstigt. Jag är ju på sätt och vis mellan skeden och har precis börjat min resa som vuxen. Det är okej att vännerna inte är lika många som under gymnasiets glansdagar. Jag har hela livet på mig att hitta de där nya människorna som är värda att spara.
Och att fika med Jenny idag fick mig att inse att hela gymnasietiden behöver inte vara borta. Jag kan ta med mig valda bitar ur den in i det nya som kom efter. Jenny vill jag ta med mig.
I fredags kom Sofie hit och åt av mina finska julbakelser och fikat drog ut på tiden och utvecklades till en middag och när hon gick hade hon suttit i mitt kök i drygt sju timmar. Det talar för sig själv.
Sofie var en av dem som jag läste praktisk filosofi med i våras. Redan till andra delkursen blev det bara så att vi satt bredvid varandra på de flesta föreläsningar. Fortfarande, i fredags när vi kramade varandra och jag kände hennes lukt, blev jag för ett ögonblick nersläppt i föreläsningssal D7 på Stockholms universitet.
Sofie är en annan bit som jag vill ta med mig av filosofivåren.
Och jag tänker att det kanske det är så det kommer att vara numera. Jag har sen studenten gått runt och känt mig ganska vilsen när det kommer till människor, ingen träffar jag sådär rutinmässigt längre, i stallet eller i skolan. Många ur umgänget har försvunnit, på grund av tidsbrist kanske eller för att vår relation inte hållit för fikaträffar på tumanhand. Jag har stundtals känt mig ensam.
Men måhända är det så att umgänget ser annorlunda ut när man tagit klivet in i vuxenlivet. Kollegorna blir inte kompisar på samma sätt som klasskamraterna och man får rikta in sig på individerna istället för på grupperna. I olika skeden av livet träffar man så nya människor som håller för att ta med sig även när en period gått över till en annan och på det får man bygga upp sin grund istället.
Att jag då känner mig lite vilsen just nu kanske inte är så konstigt. Jag är ju på sätt och vis mellan skeden och har precis börjat min resa som vuxen. Det är okej att vännerna inte är lika många som under gymnasiets glansdagar. Jag har hela livet på mig att hitta de där nya människorna som är värda att spara.
lukter
Det är lustigt, det där med lukterna. Jag träffade min moster Kaarina i torsdags och hon lånade min penna för att skriva ner en hemsideadress åt mig, och fortfarande luktar den som hon. Den där Kaarina-lukten, som jag vuxit upp med, associerad med äventyr, galenskaper och kaos. Trots att jag använt pennan mycket sen i torsdags, skrivit åtminstone ett tiotal sidor i anteckningsboken. Lukten är fortfarande stark.
Det är lustigt, därför att olika lukter tycks vara olika enträgna. Som om även en människas lukt hade en personlighet. I somras skrev jag en text, där jag i en bit av en personbeskrivning skrev: "Men han hade varma händer. Ibland när han kom hem luktade de desinfektionsmedel, ni vet, sån som läkaren alltid smörjer in händerna med innan han börjar undersökningen. Han hade en egen lukt också, det hade han faktiskt, men det var som att den var så flyktig och upplöslig med luften att den bara kändes om man stod riktigt riktigt nära." Jag tänker inte så mycket när jag skriver, ibland lägger jag bara till saker när det känns som att här behövs det något. Jag är inte så sällan osäker på ifall det jag skriver verkligen kan vara sant. Men den där upplösligheten, den har jag fått erfara i efterhand. Martins lukt satt bara i ett par timmar, sen tonades den ut tills den bara gick att inbilla sig. Ganska ironiskt, faktiskt, såhär med facit i hand.
Ibland när mamma är på sina jobbresor, kan jag lägga mig under hennes täcken eller använda hennes halsdukar. Då känner jag mig inte lika ensam. Hennes lukt är inte alls lika stark som Kaarinas, den tränger sig inte på, men den sitter i. Hon kan gott vara borta i tre veckor utan att lukten gått ur hennes lakan och bytts ut mot min egen. Och det är väl den yttersta trygghetskänslan för de flesta, något som etsat sig fast längst in i hjärnan redan under spädbarnets första andetag. Lukten av mamma.
Och jag kan undra ibland, hur min lukt beter sig. Det är svårt att veta. Jag får väl fråga någon som känner mig.
Pennan ligger på bordet och jag kan ändå känna Kaarina. Mina lakan luktar Jonatan. Han har legat på min säng idag och berättat om saker han insett medan han mediterat. Han har planer på att åka till Holland och vet inte hur länge han ska bara borta, förmodligen kommer jag inte träffa min käraste kusin förrän när jag kommer hem igen i sommar. Om ens då. Hur länge kommer hans lukt sitta kvar i lakanen, tro?
Det är lustigt, därför att olika lukter tycks vara olika enträgna. Som om även en människas lukt hade en personlighet. I somras skrev jag en text, där jag i en bit av en personbeskrivning skrev: "Men han hade varma händer. Ibland när han kom hem luktade de desinfektionsmedel, ni vet, sån som läkaren alltid smörjer in händerna med innan han börjar undersökningen. Han hade en egen lukt också, det hade han faktiskt, men det var som att den var så flyktig och upplöslig med luften att den bara kändes om man stod riktigt riktigt nära." Jag tänker inte så mycket när jag skriver, ibland lägger jag bara till saker när det känns som att här behövs det något. Jag är inte så sällan osäker på ifall det jag skriver verkligen kan vara sant. Men den där upplösligheten, den har jag fått erfara i efterhand. Martins lukt satt bara i ett par timmar, sen tonades den ut tills den bara gick att inbilla sig. Ganska ironiskt, faktiskt, såhär med facit i hand.
Ibland när mamma är på sina jobbresor, kan jag lägga mig under hennes täcken eller använda hennes halsdukar. Då känner jag mig inte lika ensam. Hennes lukt är inte alls lika stark som Kaarinas, den tränger sig inte på, men den sitter i. Hon kan gott vara borta i tre veckor utan att lukten gått ur hennes lakan och bytts ut mot min egen. Och det är väl den yttersta trygghetskänslan för de flesta, något som etsat sig fast längst in i hjärnan redan under spädbarnets första andetag. Lukten av mamma.
Och jag kan undra ibland, hur min lukt beter sig. Det är svårt att veta. Jag får väl fråga någon som känner mig.
Pennan ligger på bordet och jag kan ändå känna Kaarina. Mina lakan luktar Jonatan. Han har legat på min säng idag och berättat om saker han insett medan han mediterat. Han har planer på att åka till Holland och vet inte hur länge han ska bara borta, förmodligen kommer jag inte träffa min käraste kusin förrän när jag kommer hem igen i sommar. Om ens då. Hur länge kommer hans lukt sitta kvar i lakanen, tro?
det där med kärleken
Jag tror inte på kärleken.
Jag tror inte på kärleken för att män är idioter.
Män är idioter när de är just män, inte när de är människor. Män är idioter när de spelar rollen som personer av manligt kön som man förälskar sig i.
Det är männen som är idioter när jag skriver att de är idioter, eftersom det är män som jag förälskar mig i. Om jag inte vore jag, skulle jag lika gärna kunna skriva att det är kvinnorna som är idioter, jag är helt övertygad om att även kvinnor är idioter, kanske inte på riktigt samma sätt, men likväl. Men som det är nu ser jag inte de sidorna av kvinnor, så jag vet inte.
Jag vet att det är fel, dra alla över en kam och dö - vi lever i individualitetens tid. Men ibland är det bara skönt att inte.
Jag tror inte på kärleken.
Inatt drömde jag att jag hade sex med Lina, min gamla dagisbästis som jag inte träffat på minst tio år. Betyder det att jag missförstått allting, att jag letat i fel läger?
Jag tror inte på kärleken för att män är idioter.
Män är idioter när de är just män, inte när de är människor. Män är idioter när de spelar rollen som personer av manligt kön som man förälskar sig i.
Det är männen som är idioter när jag skriver att de är idioter, eftersom det är män som jag förälskar mig i. Om jag inte vore jag, skulle jag lika gärna kunna skriva att det är kvinnorna som är idioter, jag är helt övertygad om att även kvinnor är idioter, kanske inte på riktigt samma sätt, men likväl. Men som det är nu ser jag inte de sidorna av kvinnor, så jag vet inte.
Jag vet att det är fel, dra alla över en kam och dö - vi lever i individualitetens tid. Men ibland är det bara skönt att inte.
Jag tror inte på kärleken.
Inatt drömde jag att jag hade sex med Lina, min gamla dagisbästis som jag inte träffat på minst tio år. Betyder det att jag missförstått allting, att jag letat i fel läger?
sammanträffanden och foster
Igår var jag på bio med Natalia. På vägen hem steg vi på ett tåg där jag stötte på Jens. Och medan jag stod där och pratade med honom, såg Natalia att hennes gamla klasskamrat Klara stod bredvid. Så där stod vi, efter vår biodejt, och pratade med varsina slumpmässigt påstötta gamla bekanta. Det blev en fin avrundning av en fin kväll.
För är det inte lustigt, att två människor som är helt omedvetna av varandras existens kan stå bredvid varandra på tunnelbanan och sen båda stöta ihop med varsina kompisar, som i sin tur känner varandra. Det blir en kedja. Och man vet inte hur ofta såna sammanträffanden bara flyter en förbi, helt obemärkt.
Inatt drömde jag att jag hade en katt. Men jag glömde att kastrera den, så en dag fick den ungar. Och det var ett stort problem, varför minns jag inte.
Det är lite obehagligt med såna drömmar. Men ändå, hellre katter än drömmarna om att jag skulle vara på smällen. Och känslan i drömmen av att det inte längre skulle vara något så långsökt.
Får killar samma sorts påträngande, uppmanande meddelanden från sina hormoner och undermedvetna, tro?
För är det inte lustigt, att två människor som är helt omedvetna av varandras existens kan stå bredvid varandra på tunnelbanan och sen båda stöta ihop med varsina kompisar, som i sin tur känner varandra. Det blir en kedja. Och man vet inte hur ofta såna sammanträffanden bara flyter en förbi, helt obemärkt.
Inatt drömde jag att jag hade en katt. Men jag glömde att kastrera den, så en dag fick den ungar. Och det var ett stort problem, varför minns jag inte.
Det är lite obehagligt med såna drömmar. Men ändå, hellre katter än drömmarna om att jag skulle vara på smällen. Och känslan i drömmen av att det inte längre skulle vara något så långsökt.
Får killar samma sorts påträngande, uppmanande meddelanden från sina hormoner och undermedvetna, tro?
sylt och antikroppar
Mamma älskar hallon- och vinbärssylten jag fick av Martin. Och det är ju bra, bortsett från frågorna det får henne att ställa. Mammor är så nyfikna.
Äppelmosen jag gjorde på Telia-äpplena smakar skit. Ännu en sak som jag misslyckats med. Men jag skyller på äpplena.
Men jag problematiserar inte. Jag funderar på små bagateller istället. Som att jag ju vaccinerade mig mot en massa saker i onsdags. Och det vaccinationer gör är ju att skapa antikroppar i det egna blodet. Om jag minns rätt, det var ju ändå mer än tre år sen jag läste något naturvetenskapligt. Men fatta hur mycket antikroppar man borde få under ett liv - speciellt om man exponeras för många sjukdomar. Hur får läkare plats med något annat än antikroppar i sitt blod? Jag bara undrar.
Äppelmosen jag gjorde på Telia-äpplena smakar skit. Ännu en sak som jag misslyckats med. Men jag skyller på äpplena.
Men jag problematiserar inte. Jag funderar på små bagateller istället. Som att jag ju vaccinerade mig mot en massa saker i onsdags. Och det vaccinationer gör är ju att skapa antikroppar i det egna blodet. Om jag minns rätt, det var ju ändå mer än tre år sen jag läste något naturvetenskapligt. Men fatta hur mycket antikroppar man borde få under ett liv - speciellt om man exponeras för många sjukdomar. Hur får läkare plats med något annat än antikroppar i sitt blod? Jag bara undrar.
kvinnorörelsens extremfall
Jag läser Sara Stridsbergs Drömfakulteten - tillägg till sexualteorin. Det är en fiktiv bok kring radikalfeministen Valerie Solanas liv. Det är kvinnan bakom SCUM manifestet. SCUM står för Society for Cutting Up Men. Det är den manshatande horan. Det är kvinnan som sköt Andy Warhol. (Och det är ännu ett exempel på min snedvridna uppväxt - jag visste vad SCUM var tidigt i tonåren, men jag fick inte veta att hon skjutit den stora popkonstnären förrän för ett par år sen, och blev mycket förvånad. Jag hade ett hum om Simone de Beauvoirs teorier långt innan jag över huvud taget kunde sammankoppla Jean Paul Sartre med existensialismen. När någon i litteratursammanhang börjar prata om Martinsson, så är det Moa jag spontant tänker på - jag kan inte ens komma på vad mannen hon ett tag var gift med hette i förnamn. Patriarkatets bild av kvinnliga konstnärer är ett svart hål i min uppfostran.)
Valerie Solanas blir i Sara Stridsbergs tolkning en mycket intressant person. SCUM manifestet är en intressant bok. Inte för att jag på något sätt skulle hålla med om det som står däri (i princip att män är överflödiga svin, utan undantag, och att världen skulle bli mycket bättre om alla män bara eliminerades från jordens yta - blev uppsnittade så att säga. Kvinnorna kan fortplanta sig på artificiell väg). Men jag tycker att det är intressant. Detta hat. Hur det kan uppstå. Vad det kan få människor att tänka. Vilka slutsatser det får dem att dra. Jag ser inte Valerie Solanas som en feminist - hon är en människa med mycket hat inom sig, som hon väljer att rikta mot männen. Stridsbergs Valerie Solanas, såklart. Den historiska personen är ytterst sparsamt dokumenterad.
Historien är full av hatfyllda människor. Jag vill inte gå så långt som till att dra paralleller mellan Valerie Solanas och nazisterna. Valerie hade ytterst dåliga erfarenheter med män redan tidigt i livet och vi lever i en värld där kvinnor som grupp systematiskt förtrycks, medan nazisterna redan från början stod i överläge och började sparka neråt på judarna utan någon som helst grund. Men att Valerie hade anledning att hata vissa specifika män och vara skeptisk mot vårt samhällssystem, gav henne inte skäl att vilja döda alla män.
Jag fascineras, och skräms, av vad sånt oreflekterat hat kan åstadkomma. Det är nog en av de starkaste krafterna som finns. Jag kanske borde skriva en doktorsavhandling i fysik om hat.
Valerie Solanas blir i Sara Stridsbergs tolkning en mycket intressant person. SCUM manifestet är en intressant bok. Inte för att jag på något sätt skulle hålla med om det som står däri (i princip att män är överflödiga svin, utan undantag, och att världen skulle bli mycket bättre om alla män bara eliminerades från jordens yta - blev uppsnittade så att säga. Kvinnorna kan fortplanta sig på artificiell väg). Men jag tycker att det är intressant. Detta hat. Hur det kan uppstå. Vad det kan få människor att tänka. Vilka slutsatser det får dem att dra. Jag ser inte Valerie Solanas som en feminist - hon är en människa med mycket hat inom sig, som hon väljer att rikta mot männen. Stridsbergs Valerie Solanas, såklart. Den historiska personen är ytterst sparsamt dokumenterad.
Historien är full av hatfyllda människor. Jag vill inte gå så långt som till att dra paralleller mellan Valerie Solanas och nazisterna. Valerie hade ytterst dåliga erfarenheter med män redan tidigt i livet och vi lever i en värld där kvinnor som grupp systematiskt förtrycks, medan nazisterna redan från början stod i överläge och började sparka neråt på judarna utan någon som helst grund. Men att Valerie hade anledning att hata vissa specifika män och vara skeptisk mot vårt samhällssystem, gav henne inte skäl att vilja döda alla män.
Jag fascineras, och skräms, av vad sånt oreflekterat hat kan åstadkomma. Det är nog en av de starkaste krafterna som finns. Jag kanske borde skriva en doktorsavhandling i fysik om hat.
samtal över middagen på verandan i Hundby, tjugofjärde juni
Lillebrorsan Aron började av någon anledning prata om giftermål, varpå:
Pappa: Men Per och Sanna (Villes föräldrar) är inte gifta, eller hur?
Ville: Nej, de tycker att det är småborgerligt.
Katja: (skratt som göms bakom en låtsad hostattack ner i blomlådorna)
Pappa: Ville, tycker du inte att du har blivit lite indoktrinerad av dina föräldrar?
Ville: Nej, jag tycker också att det är småborgerligt.
Märk väl, Ville är sex år gammal. Tidigare på dagen hade lekkamraterna ”gjort en kompromiss” för att lösa ett litet bråk angående vem som plockade flest smultron, för att citera Aron. Han är också sex år gammal. Är det bara jag, eller ligger dagens barn en sådär tio år före oss i språkutvecklingen?
Pappa: Men Per och Sanna (Villes föräldrar) är inte gifta, eller hur?
Ville: Nej, de tycker att det är småborgerligt.
Katja: (skratt som göms bakom en låtsad hostattack ner i blomlådorna)
Pappa: Ville, tycker du inte att du har blivit lite indoktrinerad av dina föräldrar?
Ville: Nej, jag tycker också att det är småborgerligt.
Märk väl, Ville är sex år gammal. Tidigare på dagen hade lekkamraterna ”gjort en kompromiss” för att lösa ett litet bråk angående vem som plockade flest smultron, för att citera Aron. Han är också sex år gammal. Är det bara jag, eller ligger dagens barn en sådär tio år före oss i språkutvecklingen?
konstiga språk
Jag jobbar på ett fik som ägs av en libanesiska och de andra som jobbar åt henne är också libaneser. Jag är den enda som inte förstår libanesiska. Och det är så roligt att lyssna på när de pratar libanesiska. Det är ett ganska hårt språk. Det låter som om de bråkar hela tiden. Men det kan de ju inte göra. Det bara låter som det för en timid, mesig sverigefinsk.
Ibland undrar jag hur svenska och finska låter för någon som inte förstår det. Jag har hört att svenskar ska låta som om de sjunger, det har med de konstiga betoningarna att göra. Men jag har svårt att förstå hur det kan låta som sång. Folk brukar skratta när jag pratar finska. Att finska låter konstigt kan jag förstå.
Ibland undrar jag hur svenska och finska låter för någon som inte förstår det. Jag har hört att svenskar ska låta som om de sjunger, det har med de konstiga betoningarna att göra. Men jag har svårt att förstå hur det kan låta som sång. Folk brukar skratta när jag pratar finska. Att finska låter konstigt kan jag förstå.
it could all have turned out differently, I suppose
Och så var det ju det där med framtiden.
I måndags fyllde jag tjugo och det var bara en så underbar dag. Helt vanlig, uppstigning och tunnelbaneåktning, föreläsning och vardagsliv in i märgen. Men jag var så fullkomligt nöjd bara, av att vara där, finnas, jag gick runt och log som en tok och blev bara full i skratt av alla människor som glodde på mig utan att le tillbaka.
Men det var då, det. Nu har världen splittrat huvudet igen och jag har liksom inte ro att tänka en tanke till punkt. Det är inte det att jag skulle vara stressad, det är jag inte, jag har inte alls för mycket att göra. Åtminstone inte för många måsten. Jag bara ... tankarna får inte fäste. När jag är halvvägs framme tränger sig nästa på och jag bara följer strömmen.
Den normativa etiken ställer självfallet till det. Det är inte det allra lättaste att på två veckor trycka i sig åtta moralteorier som det har tagit filosofer hela liv att arbeta fram. Jag accepterar att det kommer att ta tid att smälta. Så kräv inte av mig att svara på frågan om jag är utilitarist, etisk egoist, deontologist, rättighetsetiker eller kanske till och med dygdetiker. I sinom tid, som de säger.
Men jag har verkligen blivit såld på tanken att plugga. Jag har gjort storslagna planer för framtiden. Men så fort jag tänker dem, slår jag mig själv mentalt på fingrarna. För vart skulle mina planer föra mig? En examen i humaniora är ju en annan beteckning för arbetslös akademiker.
Jaah, och tänk om jag gjort några andra val i höstas. Jag läser Jonatans blogg från Thailand och kollar på Hannes bilder från Sydamerika och känner att jag vill iväg. Hettan. Inte för att jag inte tycker om kyla, inte för att jag vill från Stockholm. Det var bara så länge sen jag var utanför Europa. Jag blir avundsjuk på Jonatan och Hannes. Och på Natalia, var i Sydostasien hon nu råkar vara för tillfället, och Sandra som snart ska iväg. Till och med Frida i Paris är jag avis på.
Trots att jag i själva verket är nöjd med hur saker står i mitt liv just nu också. Jag antar att man alltid längtar någon annanstans.
I måndags fyllde jag tjugo och det var bara en så underbar dag. Helt vanlig, uppstigning och tunnelbaneåktning, föreläsning och vardagsliv in i märgen. Men jag var så fullkomligt nöjd bara, av att vara där, finnas, jag gick runt och log som en tok och blev bara full i skratt av alla människor som glodde på mig utan att le tillbaka.
Men det var då, det. Nu har världen splittrat huvudet igen och jag har liksom inte ro att tänka en tanke till punkt. Det är inte det att jag skulle vara stressad, det är jag inte, jag har inte alls för mycket att göra. Åtminstone inte för många måsten. Jag bara ... tankarna får inte fäste. När jag är halvvägs framme tränger sig nästa på och jag bara följer strömmen.
Den normativa etiken ställer självfallet till det. Det är inte det allra lättaste att på två veckor trycka i sig åtta moralteorier som det har tagit filosofer hela liv att arbeta fram. Jag accepterar att det kommer att ta tid att smälta. Så kräv inte av mig att svara på frågan om jag är utilitarist, etisk egoist, deontologist, rättighetsetiker eller kanske till och med dygdetiker. I sinom tid, som de säger.
Men jag har verkligen blivit såld på tanken att plugga. Jag har gjort storslagna planer för framtiden. Men så fort jag tänker dem, slår jag mig själv mentalt på fingrarna. För vart skulle mina planer föra mig? En examen i humaniora är ju en annan beteckning för arbetslös akademiker.
Jaah, och tänk om jag gjort några andra val i höstas. Jag läser Jonatans blogg från Thailand och kollar på Hannes bilder från Sydamerika och känner att jag vill iväg. Hettan. Inte för att jag inte tycker om kyla, inte för att jag vill från Stockholm. Det var bara så länge sen jag var utanför Europa. Jag blir avundsjuk på Jonatan och Hannes. Och på Natalia, var i Sydostasien hon nu råkar vara för tillfället, och Sandra som snart ska iväg. Till och med Frida i Paris är jag avis på.
Trots att jag i själva verket är nöjd med hur saker står i mitt liv just nu också. Jag antar att man alltid längtar någon annanstans.
kroppar och dragningskraften
När jag gick i högstadiet var fysik ett av mina favoritämnen. Det allra minsta och allra största, energi och ljus och materia, så svårt att greppa och just därför så underbert. Sen hamnade jag på samhällsprogrammet på gymnasiet och fysiken försvann.
Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.
Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.
Jag fick igår för mig att jag ska bli ingenjör. Som från ingenstan dök det upp i huvudet och vände upp och ner på mig till den grad att jag till slut blev helt övertygad om att det var ingenjör jag var ämnad att bli. Att uppfinna ett sätt att utvinna elektricitet från rörelseenergin som uppstår när man går, ett par skor med batterier i som laddas när de rörs på och som man sen kan ha att lyssna på musik med, eller se på film, eller driva datorn på. Så mycket som jag går, det skulle vara perfekt.
Men sen kom jag på att innan jag kan börja på ett ingenjörsprogram måste jag läsa naturvetenskapligt basår. Och för att komma in på det, måste jag läsa matte C på komvux. Så jag ska nog tänka en stund till, innan jag bestämmer mig.
Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.
Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.
* * *
Jag fick igår för mig att jag ska bli ingenjör. Som från ingenstan dök det upp i huvudet och vände upp och ner på mig till den grad att jag till slut blev helt övertygad om att det var ingenjör jag var ämnad att bli. Att uppfinna ett sätt att utvinna elektricitet från rörelseenergin som uppstår när man går, ett par skor med batterier i som laddas när de rörs på och som man sen kan ha att lyssna på musik med, eller se på film, eller driva datorn på. Så mycket som jag går, det skulle vara perfekt.
Men sen kom jag på att innan jag kan börja på ett ingenjörsprogram måste jag läsa naturvetenskapligt basår. Och för att komma in på det, måste jag läsa matte C på komvux. Så jag ska nog tänka en stund till, innan jag bestämmer mig.
modeordet 2008
Jag har hållit mig hemma mest under den gångna hösten, vilket innebär att den mesta, och vissa dagar enda, mänskliga kontakten jag haft har jag funnit i min mor. Och med min mor talar jag finska. Vilket innebär att jag pratat mycket finska i höst, mer än vad jag gjort sen jag gick ut nian.
Och ibland fastnar man ju för vissa ord. Ett tag gick alla runt och sa klockrent. Sen åkte flera av mina vänner till Berlin ihop, och när de kom tillbaka dök ordet kartoffel (betyder potatis på tyska, tror jag) upp i var och varannan mening, som ett sorts förstärkningsord. Till och med hos såna som inte varit med under Berlin-resan.
Nu har jag märkt att jag använder mig ohälsosamt mycket av ordet hassu. Det är finska och betyder något mittemellan lustig och knäpp. Jag kallar alla för det. Jag kallar mamma för hassu. Min moster är hassu när hon kan prata i telefon med mig i en halvtimme utan att säga någonting alls. Hugo Chávez är hassu för att han ändrar tiden så att Venezuela ligger mitt emellan två tidszoner, så att barnen inte ska behöva gå upp när det är mörkt (istället för att bara låta skolan börja en halvtimme senare). De flesta personer jag pratar om med min mamma lyckas jag kalla för hassu.
Det ligger så skönt i munnen. Det passar in i den där konstaterande, lite dramatiska tonen jag använder när jag säger något som jag vet inte är speciellt välgrundat eller genomtänk, och halvt på skämt. Det låter lite barnsligt. Dubbel-S:en killar dödsskönt på tungan.
Så nu introducerar jag det som modeordet 2008. Jag kanske inte lyckas få med mig någon annan i användandet av det, på grund av språkklyftorna, men själv tänker jag ta varje chans jag får att kalla någon för HASSU.
Och ibland fastnar man ju för vissa ord. Ett tag gick alla runt och sa klockrent. Sen åkte flera av mina vänner till Berlin ihop, och när de kom tillbaka dök ordet kartoffel (betyder potatis på tyska, tror jag) upp i var och varannan mening, som ett sorts förstärkningsord. Till och med hos såna som inte varit med under Berlin-resan.
Nu har jag märkt att jag använder mig ohälsosamt mycket av ordet hassu. Det är finska och betyder något mittemellan lustig och knäpp. Jag kallar alla för det. Jag kallar mamma för hassu. Min moster är hassu när hon kan prata i telefon med mig i en halvtimme utan att säga någonting alls. Hugo Chávez är hassu för att han ändrar tiden så att Venezuela ligger mitt emellan två tidszoner, så att barnen inte ska behöva gå upp när det är mörkt (istället för att bara låta skolan börja en halvtimme senare). De flesta personer jag pratar om med min mamma lyckas jag kalla för hassu.
Det ligger så skönt i munnen. Det passar in i den där konstaterande, lite dramatiska tonen jag använder när jag säger något som jag vet inte är speciellt välgrundat eller genomtänk, och halvt på skämt. Det låter lite barnsligt. Dubbel-S:en killar dödsskönt på tungan.
Så nu introducerar jag det som modeordet 2008. Jag kanske inte lyckas få med mig någon annan i användandet av det, på grund av språkklyftorna, men själv tänker jag ta varje chans jag får att kalla någon för HASSU.
klasskamrater
För exakt ett halvår sen tog jag studenten. Och när jag i tisdags var och fikade med min alldeles underbara föredetta klasskamrat Siri, kom jag mig för att börja räkna på hur många gamla klasskamrater jag verkligen träffat sen den där galna dagen för ett halvår sen. Jag har ju hört på historierna, att de flesta träffar man inte igen. Att mamma inte har kontakt med någon av sina gymnasievänner kanske inte är så konstigt, med tanke på att hon flyttade till London det första hon gjorde, och sen till slut slog sig ner i Stockholm, med hela Östersjön mellan sig och sin barndom. Pappa träffar med jämna mellanrum gamla AF:are, speciellt nu när han börjat sjunga i kör så verkar det som att varannan sångare har gått på Adolf Fredrik. Men egentligen umgås han bara med en av sina gamla gymnasievänner. Fenomenet klasskamrat är något som är begränsat till de första tjugo åren av ens liv, och de kanske borde stanna där. I minnena. Själv kanske man mår bäst av att gå vidare.
Men jag tycks inte bli lämnad ifred. Jag räknade. Av mina trettioen klasskamrater har jag stött på nitton sen studenten. Fem av dem var medvetna möten, fikaträffar eller middagar. Ytterligare sex hörde på ett ganska självklart sätt in i sammanhanget, människor som jag mött just för att jag var med någon av de där tidigare fem. Men resten var helt slumpmässiga möten. Vissa på ganska uppenbara ställen, klubbar eller parker på Söder. Men andra har jag mött på ställen som känns helt mot alla mönster - på Sveavägen nedanför Observatorielunden, på linje sjuttons tunnelbana mellan Skärmarbrink och Gullmarsplan klockan halv tre på eftermiddagen en torsdag.
Stockholm är inte så stort som det kan kännas ibland. Och jag står och stampar. Jag har vänner som ska flytta till Paris, luffa i Oceanien, bo i Thailand i några månader. Andra är mitt inne i sina studier, har så fulla liv att de knappt hinner höra av sig. De flyttar hemifrån, de träffar nya människor, skaffar sig pojkvänner som tar upp den lilla lediga tid de har kvar. Och jag sitter här i mitt mörka kök med samma vy utanför fönstret som jag haft sen jag var tre år gammal. Det första adventsljuset står tänt.
Jag antar att alla hanterar studenten på olika sätt.
Men jag tycks inte bli lämnad ifred. Jag räknade. Av mina trettioen klasskamrater har jag stött på nitton sen studenten. Fem av dem var medvetna möten, fikaträffar eller middagar. Ytterligare sex hörde på ett ganska självklart sätt in i sammanhanget, människor som jag mött just för att jag var med någon av de där tidigare fem. Men resten var helt slumpmässiga möten. Vissa på ganska uppenbara ställen, klubbar eller parker på Söder. Men andra har jag mött på ställen som känns helt mot alla mönster - på Sveavägen nedanför Observatorielunden, på linje sjuttons tunnelbana mellan Skärmarbrink och Gullmarsplan klockan halv tre på eftermiddagen en torsdag.
Stockholm är inte så stort som det kan kännas ibland. Och jag står och stampar. Jag har vänner som ska flytta till Paris, luffa i Oceanien, bo i Thailand i några månader. Andra är mitt inne i sina studier, har så fulla liv att de knappt hinner höra av sig. De flyttar hemifrån, de träffar nya människor, skaffar sig pojkvänner som tar upp den lilla lediga tid de har kvar. Och jag sitter här i mitt mörka kök med samma vy utanför fönstret som jag haft sen jag var tre år gammal. Det första adventsljuset står tänt.
Jag antar att alla hanterar studenten på olika sätt.
Carlfredrik
Tänk om man hette Carlfredrik. Varför känns det som att livet kunde vara lite roligare då? Det känns som att livet vore annorlunda om jag hette Carlfredik. Kanske för att jag antagligen skulle vara pojke då. Och man kan göra så många smeknamn av Carlfredrik. Jag tycker om smeknamn. (Samtidigt som jag mycket väl är medveten om att jag i vanliga fall undrar varför föräldrar envisas med att döpa sina barn till något som man vet kommer att förkortas, som Madeleine - Madde eller Lars-Göran - Lasse. Att det är lite dumt.)
Katja går inte att göra så mycket av. Jag har aldrig på allvar blivit kallad för något annat än Katja, förutom av mamma som kallar mig Kati ibland för att få ett bättre flyt i finskan. Jag kanske skulle vilja ha ett smeknamn.
Jag tycker att Carlfredrik är fint. Det ligger fint i munnen och ser snyggt ut på skärmen. Jag kanske ska döpa någon till Carlfredrik. Någon som ligger fint i munnen och ser snygg ut på skärmen. Vill du att jag kallar dig Carlfredrik?
Katja går inte att göra så mycket av. Jag har aldrig på allvar blivit kallad för något annat än Katja, förutom av mamma som kallar mig Kati ibland för att få ett bättre flyt i finskan. Jag kanske skulle vilja ha ett smeknamn.
Jag tycker att Carlfredrik är fint. Det ligger fint i munnen och ser snyggt ut på skärmen. Jag kanske ska döpa någon till Carlfredrik. Någon som ligger fint i munnen och ser snygg ut på skärmen. Vill du att jag kallar dig Carlfredrik?
julkänslor
Häromdagen trillade jag in på Lava - Kulturhusets ungdomsgård där jag tillbringade hundratals timmar när jag var fjorton, femton, men som jag sen dess besökt högst tre gånger. Det har renoverats i flera omgångar sen jag var fjorton. Nu är det riktigt snyggt. Och de har en välorganiserad, proffsig verkstad. Till skillnad från när jag var fjorton, då det mesta kunde hittas lite varstans och verkstadens motto tycktes vara Kreativt Kaos.
Jag blev inspirerad. Jag satte mig i en fåtölj och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar: att skriva listor. Och vad listade jag den här gången? Jo, vad jag ska ge folk i julklapp. Vad jag ska göra åt folk i julklapp. Det var riktigt spännande.
Och idag när jag gick bland de frysande pölarna som låg utspridda på asfalten, och Simon & Garfunkel började sjunga 7 o'clock news, Silent night, översköljdes jag av en sån plötslig jullust. Den har kommit smygande, stjärnor som kommit upp i fönster, ljusgirlanger på balkonger, ett plötsligt sug efter glögglukten, föströdda tankar om att få baka pepparkakor och lussekatter. Och där, på en mörk väg mittemellan Skarpnäck och Bagarmossen nästan exakt en månad innan jul, översköljdes jag av den enorma lusten till ALLT. Hela julen. För första gången sen ... sen ... sen jag var tretton.
Under senare år har den bara kommit, det har varit höst och enrom skolpress och plötsligt var det bara jullov och det enda jag hinner uppbåda är ett sorts vapenstillestånd mellan slagen. Men nu har jag tid, nu är det som att jag gått och väntat på det. Julen. Jag ryser av adventssångerna vi sjunger på kören. Jag ser fram emot att få hitta på vad jag ska ge alla.
Sen frågade pappa vad jag önskade mig, jo för farfar hade undrat. Och då mattades lusten lite. Saker att få har jag inte kunnat komma på sen jag var tretton heller. Jag har fått komma med nödlösningar i flera år, jag vill liksom inte ha. Och den lusten hade uppenbarligen inte kommit tillbaka, tillsammans med de andra julkänslorna som återuppstått. Men det är ett faktum nu. Julen är påväg.
Och idag är det tydligen min namnsdag.
Jag blev inspirerad. Jag satte mig i en fåtölj och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar: att skriva listor. Och vad listade jag den här gången? Jo, vad jag ska ge folk i julklapp. Vad jag ska göra åt folk i julklapp. Det var riktigt spännande.
Och idag när jag gick bland de frysande pölarna som låg utspridda på asfalten, och Simon & Garfunkel började sjunga 7 o'clock news, Silent night, översköljdes jag av en sån plötslig jullust. Den har kommit smygande, stjärnor som kommit upp i fönster, ljusgirlanger på balkonger, ett plötsligt sug efter glögglukten, föströdda tankar om att få baka pepparkakor och lussekatter. Och där, på en mörk väg mittemellan Skarpnäck och Bagarmossen nästan exakt en månad innan jul, översköljdes jag av den enorma lusten till ALLT. Hela julen. För första gången sen ... sen ... sen jag var tretton.
Under senare år har den bara kommit, det har varit höst och enrom skolpress och plötsligt var det bara jullov och det enda jag hinner uppbåda är ett sorts vapenstillestånd mellan slagen. Men nu har jag tid, nu är det som att jag gått och väntat på det. Julen. Jag ryser av adventssångerna vi sjunger på kören. Jag ser fram emot att få hitta på vad jag ska ge alla.
Sen frågade pappa vad jag önskade mig, jo för farfar hade undrat. Och då mattades lusten lite. Saker att få har jag inte kunnat komma på sen jag var tretton heller. Jag har fått komma med nödlösningar i flera år, jag vill liksom inte ha. Och den lusten hade uppenbarligen inte kommit tillbaka, tillsammans med de andra julkänslorna som återuppstått. Men det är ett faktum nu. Julen är påväg.
Och idag är det tydligen min namnsdag.
myndiga handlingar 25
För länge sen, på den tiden då jag nyss fyllt arton, hade jag en liten följetong i min Helgon-dagbok som hette myndiga handlingar. Den handlade om mina myndiga handlingar. Det sista avsnittet hade numret tjugofyra och handlade om att jag nyss varit och röstat, och min ångest över att jag till slut känslomässigt förstått det som jag med förståndet vetat i ett halvår redan - att högern skulle vinna valet. Datumet var sjuttonde september 2006.
Jag har fått halva ansiktet förlamat. Jag får ögonkontakt med en het karl på tunnelbanan och ler, men kommer försent på att jag inte kan och vill hoppa ut genom fönstret.
Så jag går hos en akupunktör. För att öka blodcirkulationen i ansiktet. Nålar i ögonvrårna och tinningarna, under näsan, genom kinderna, på magen och i fingertopparna. Och jag undrar hur man kom på det från början. Hur fick man idén att stoppa nålar i folk för att göra dem friska? Det måste ha varit en tortyrmetod, men istället för att känna smärta blev offren friskare. Inte för att akupunkturen gör speciellt ont egentligen, inte i jämförelse. Jag har nyss tagit ett ryggmärgsprov, en flera decimeter lång spruta rakt in i ryggmärgen, då blir perspektiven ganska stora. Men det är ändå en väldigt konstig sak att göra, att stoppa nålar i folk för att göra dem friska. För det är ju svårt att göra det av misstag också, så som de flesta andra medicinska upptäckter blivit gjorda. Antingen stoppar man in en nål i någon, eller så gör man det inte. Här kan man inte av misstag pastörisera något.
Än har det inte hänt så mycket, mer än att jag blivit öm på de ställen där nålar nu suttit en och en halv timme fem dagar i rad. Men jag tycker att det ändå är en myndig handling. Att frivilligt låta någon stoppa en full med nålar, att moststå impulsen att dra ut dem alla redan efter tio minuter och springa därifrån, att svälja klaustrofobin och försöka slappna av. Att efter fem gånger verkligen lyckas slappna av så mycket att man till och med slumrar till.
Akupunkturen blir min tjugofemte myndiga handling.
Jag har fått halva ansiktet förlamat. Jag får ögonkontakt med en het karl på tunnelbanan och ler, men kommer försent på att jag inte kan och vill hoppa ut genom fönstret.
Så jag går hos en akupunktör. För att öka blodcirkulationen i ansiktet. Nålar i ögonvrårna och tinningarna, under näsan, genom kinderna, på magen och i fingertopparna. Och jag undrar hur man kom på det från början. Hur fick man idén att stoppa nålar i folk för att göra dem friska? Det måste ha varit en tortyrmetod, men istället för att känna smärta blev offren friskare. Inte för att akupunkturen gör speciellt ont egentligen, inte i jämförelse. Jag har nyss tagit ett ryggmärgsprov, en flera decimeter lång spruta rakt in i ryggmärgen, då blir perspektiven ganska stora. Men det är ändå en väldigt konstig sak att göra, att stoppa nålar i folk för att göra dem friska. För det är ju svårt att göra det av misstag också, så som de flesta andra medicinska upptäckter blivit gjorda. Antingen stoppar man in en nål i någon, eller så gör man det inte. Här kan man inte av misstag pastörisera något.
Än har det inte hänt så mycket, mer än att jag blivit öm på de ställen där nålar nu suttit en och en halv timme fem dagar i rad. Men jag tycker att det ändå är en myndig handling. Att frivilligt låta någon stoppa en full med nålar, att moststå impulsen att dra ut dem alla redan efter tio minuter och springa därifrån, att svälja klaustrofobin och försöka slappna av. Att efter fem gånger verkligen lyckas slappna av så mycket att man till och med slumrar till.
Akupunkturen blir min tjugofemte myndiga handling.
rastlösheten
Nu har jag gått två varv runt Skarpnäck. Inte för att Skarpnäck är sådär enormt stort, men ändå. Jag har plöstligt blivit så rastlös. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få utlopp för den. Jag får väl prova om en natts sömn kan få den att stillas. Om jag lyckas somna, vill säga.
Men en sak kom jag på medan jag gick mina två varv runt Skarpnäck. Jag sparkade i lövhögar och tänkte att jag nog passar rätt bra i Skarpnäck. Rent personlighetsmässigt. Jag och Skarpnäck är rätt lika. Med tokigheten och fallenheten för förvillning.
Om man nu skulle kunna vara lik ett bostadsområde.
Men en sak kom jag på medan jag gick mina två varv runt Skarpnäck. Jag sparkade i lövhögar och tänkte att jag nog passar rätt bra i Skarpnäck. Rent personlighetsmässigt. Jag och Skarpnäck är rätt lika. Med tokigheten och fallenheten för förvillning.
Om man nu skulle kunna vara lik ett bostadsområde.
minnen från ett bibliotek
Jag sitter på Skarpnäcks bibliotek och skriver. Emellanåt läser jag. Jag läste i Bodil Malmstens debutbok, diktsamlingen Dvärgen Gustaf:
Folk tror inte på mig Birger
och ser mig
som jag inte är.
Låt gå för det.
Bara inte
dvärgen Gustaf.
Fördenskull Birger
och trots allt:
Jag har börjat med ord.
Erkänner äntligen:
Jag ska bli bäst i världen.
Skriver i snön
på trottoarer
och kajer.
Själv minns jag när borgarna var vid makten sist. Det var när jag var liten. De skulle skära ner på allt. De la ner vårdcentralen i Skarpnäck. De stängde vår ungdomsgård. Inte för att det påverkade mig, jag var för liten, men jag tror att allt detta prat om nerskärningar har fått min generation, sena åttitalister, som var små då och precis påväg att bilda sig en första uppfattning om världen, att det gav oss en misstro och pessimism. Den stora arbetslösheten i början av nittitalet. Vi lever i ett land av överflöd, men när inte ens barnen får smaka på den så är det inte svårt att förstå att de sen när de växer upp blir individualister, utan tro på den gemensamma kampen.
Borgarna försökte lägga ner vårt bibliotek också, men där satte skarpnäcksborna stopp. Jag minns protesterna. Och på något sätt fick vi behålla det. I Skarpnäck vann vänsterblocket med sjuttio procent i förra valet. Och nu sitter jag här, i vårt blåa kulturhus, och minns min barndom av nerskärningar.
Folk tror inte på mig Birger
och ser mig
som jag inte är.
Låt gå för det.
Bara inte
dvärgen Gustaf.
Fördenskull Birger
och trots allt:
Jag har börjat med ord.
Erkänner äntligen:
Jag ska bli bäst i världen.
Skriver i snön
på trottoarer
och kajer.
Själv minns jag när borgarna var vid makten sist. Det var när jag var liten. De skulle skära ner på allt. De la ner vårdcentralen i Skarpnäck. De stängde vår ungdomsgård. Inte för att det påverkade mig, jag var för liten, men jag tror att allt detta prat om nerskärningar har fått min generation, sena åttitalister, som var små då och precis påväg att bilda sig en första uppfattning om världen, att det gav oss en misstro och pessimism. Den stora arbetslösheten i början av nittitalet. Vi lever i ett land av överflöd, men när inte ens barnen får smaka på den så är det inte svårt att förstå att de sen när de växer upp blir individualister, utan tro på den gemensamma kampen.
Borgarna försökte lägga ner vårt bibliotek också, men där satte skarpnäcksborna stopp. Jag minns protesterna. Och på något sätt fick vi behålla det. I Skarpnäck vann vänsterblocket med sjuttio procent i förra valet. Och nu sitter jag här, i vårt blåa kulturhus, och minns min barndom av nerskärningar.