[under uppförande]

Idag sa min kollega, Maria, att mitt hår är fint. Mitt formlösa, ohanterbara hår som jag försöker få att växa ut från amazonasäventyrens snagg till en, låt säga, page. Som det ser ut nu är det mest bara en transportsträcka, i min mening.
Men Maria, hon sa:
"Det är fint. Du ser ut som Tingeling."
Och jag, som alltid har haft en hemlig önskan att vara petite (många saker kan sägas om mitt utseende, men nätt är jag inte) blev glad. Kanske ska jag vänta lite med den där pagen ändå?

Och igår på kören liknade Anders mig vid Snobben. Han hade läst ett inlägg här och det hade fått honom att tänka på en steriestrip. Senare på kvällen mejlade han den till mig.

Inte för att jag inbillar mig att jag jämt skulle ha den inställningen till livet, men ibland ploppar den upp. Och någonstans tror jag att det är den som håller mig någorlunda sansad. Med bara alla allvarligheter i huvudet ligger galenskapen aldrig långt borta.
Ibland måste man bara få dansa lite.